En socialdemokratisk spåkula

Foto. amazon.com

Dagens Sifomätning skapar rubriker i media-Sverige. För borgerliga debattörer blir mätningen ett slagträ mot DÖ och för nyfascisterna blir den en fjäder i hatten. Att kommentera detta är tämligen meningslöst. Sedan Skånemoderaterna ställt sig bakom DÖ är frågan om DÖ ska respekteras eller ej i praktiken död. Om en moderat stämma utan Skånemoderaternas stöd skulle tvinga Anna Kinberg-Batra att riva upp DÖ skulle partiets splittras och AKB skulle förmodligen inte kunna sitta kvar. Det är Moderaterna inte beredda att utsätta sitt parti för.

Det relevanta blir istället att diskutera det som Katrine Marcal lyfter fram. Den socialdemokratiska politiken och dess varande under Stefan Löfvens ledning. Men innan en sådan diskussion sätter igång måste ändå ett grundläggande faktum klargöras. Regeringen har under sin tid vid makten regerat på en SD-stödd borgarbudget. Alltså på en politik som väljarna förkastade i valet 2014. Att då förvänta sig stigande stöd i opinionen vore mycket märkligt. Regeringen har inte kunnat tala om sin egen politik och har därutöver varit låst i en diskussion om taktiska premisser och spel under hela sin tid i Rosenbad. Någon form av sans måste därför finnas när reaktionerna kommer på dom dåliga opinionssiffrorna.

Med detta sagt blir diskussionen om den socialdemokratiska politiken lättare att föra. Förnyelse behövs men inte för att regeringens första halvår vid makten har varit kass. Den behövs för att Sverige ska kunna utvecklas i en progressiv och långsiktigt hållbar riktning. Sverige behöver hitta tillbaka till den världsledande rollen som jämlik nation som skapar tillväxt utan att slita sönder samhället.

En sådan politisk förnyelse kan aldrig ta sin utgångspunkt i enkla slagord som jobb och utbildning. För vilka politiska rörelser är emot jobb och utbildning? Det som skiljer dom politiska vägvalen tar sin utgångspunkt mycket djupare än så. För att nå förnyelse måste den rådande nyliberala hegemonin ifrågasättas och det görs med utgångspunkt från ekonomin. Den svenska socialdemokratins ekonomiska politik är idag ett sammelsurium bestående av lika delar perssonskt 90-tal och den tredje vägens globaliseringspolitik. Ska vi komma till rätta med detta måste ett antal "sanningar" diskuteras och, enligt mig, omprövas.

1. Investeringspolitiken. Sverige måste våga låna till produktiva investeringar. Gamla sanningar som att hög skuldsättning innebär låg tillväxt har visat sig inte stämma men ändå fortsätter socialdemokratin som om inget hade hänt.

2. Finans- och penningpolitiken. Överskottsmålet börjar äntligen hamna i debattens centrum. Utgiftstaket kan diskuteras. Den självständiga Riksbanken har dom senaste åren misslyckats med sin enda uppgift att hålla inflationen på två procent. Att Riksbanken bara har detta mål är också en fråga som bör omprövas. 

3. Kapitalbeskattningen. Socialdemokratin avskaffade gåvo- och arvsskatten. Borgarna avskaffade fastighetsskatten. Detta är bara tre exempel på skatter som verkar omfördelande. Att inte beskatta kapital i en tid när avkastningen på kapital återigen driver på ojämlikheten är knappast förenligt med en progressiv agenda. 

4. Socialförsäkringarna. Är villkorade trygghetssystem det i alla lägen givna svaret. När nya klasser som prekariatet växer sig allt starkare och globaliseringen gör att migrationen är större än någonsin kanske inte kravfyllda trygghetssystem är det allt annat överordnade svaret på välfärdens uppbyggnad. Kan ett omvänt tänk i form av en social investeringspolitik vara mer effektivt för samhällets välmående?

5. Skattesystemet i stort. Det är 25 år sedan dagens skattesystem sattes på plats och lite skämtsamt skulle man kunna säga att undantagen idag är fler än reglerna. Vad ska beskattas och hur ska det göras i morgondagens Sverige? Det är en fråga som måste diskuteras djupgående.

6. Globaliseringen. Vad innebär globaliseringen och är den relevant i den form den har diskuterats under snart 20 år? Globaliseringen sågs som alltings lösning när den kom. EU och andra mellanstatliga institutioner skulle lösa all världens problem. Idag vet vi att globaliseringen framförallt följt nyliberalismens agenda. Hur ska ett progressivt parti förhålla sig till detta?

Min lista ovan är på intet sätt ett anspråk på någon heltäckande bild av vad som måste diskuteras för att socialdemokratin ska kunna förnyas. Men jag tror att dessa sex delar måste vara med i en diskussion framöver. Framförallt tror jag att det är nödvändigt att redan nu på kongressen 2015 ta avgörande steg mot att slita av oss den ekonomiska överrock som vi burit sedan 90-talet. Först då kan vi börja tala om reella skillnader mellan socialdemokratin och alla andra politiska alternativ i svensk inrikespolitik. Det skulle också ge oss verktyg att på riktigt lyckas med slagorden om full sysselsättning och en utbildnings- och välfärdspolitik för morgondagens människor.

*****