Alice Teodorescu skriver
en intressant kolumn på Aftonbladets nätsida idag. I texten driver Teodorescu tesen att dom borgerliga partierna behöver ta tag i sin politikutveckling och att en förnyad idépolitisk debatt måste till. Detta för att forma morgondagens politik. Jag håller helt med henne. Själv skrev jag i mitt senaste blogginlägg om behovet av att ompröva den allt överordnade valfrihetsnormen som borgerligheten har drivit sedan 80-talet. Årets val visar mycket tydligt att denna nyliberalt präglade dogm har kommit till vägs ände. Teodorescu skriver vidare att:
"I dag saknas ett seriöst högeralternativ för de väljare som vill sänka skatterna, reformera arbetsrätten, stärka försvaret, sänka bidragen, höja bildningsidealet och kraven i skolan, öka individens egenmakt och minska statens inblandning, upphöja familjens och civilsamhällets betydelse, sluta dalta med kriminella."
Vad Teodorescu beskriver och efterfrågar är implicit gammalmoderat. Problemet med önskemålet är att väljarna redan har
identifierat ett sådant alternativ utanför den traditionella borgerligheten. Sverigedemokraterna har, med undantag för höjda bildningsideal (och i viss mån individens egenmakt), tagit den position som Moderaterna har lämnat efter sig i sin retoriska förflyttning mot mitten. Att SD utöver detta kryddar sin ideologiska utgångspunkt med fascism är inget som gammelmoderata väljare verka har några som helst problem med. Och varför skulle dom ha det? Rasism kan konservativa väljare i regel acceptera förutsatt att angreppen mot arbetareklassen fortgår och att den ekonomiska makten i samhället inte på något sätt hotas.
Moderaternas stöd till t ex apartheidregimen i Sydafrika låg dessutom bara 20 år före dom "nya" Moderaternas retoriska förvandling. Att det funnits främlingsfientligt tankegods i den moderata ledningens retorik långt in på 1980-talet vet vi av bland annat Ulf Adelsohns klassiska uttalande om "
de stackars negrerna". Valstugereportaget 2002 visade med all tydlighet att rasism var vardagsmat bland moderata gräsrötter för tolv år sedan.
Dom moderata högerväljarna har, oavsett vad alla vi andra tycker, identifierat SD som ett "seriöst" alternativ. Teodorescu (och även jag) ser det inte så utan menar att den traditionella borgerligheten är den "seriösa" högern. Men dom fd moderata väljarnas dom är en annan och det är omöjligt att bortse från deras dom. Därmed inte sagt att vi för att tillfredsställa 13 procent av Sveriges väljare ska börja samarbeta med SD. 87 procent vill trots allt inte att SD ska ha något inflytande över politiken.
Jag delar helt uppfattningen om att ett (stort) steg till höger från Moderaternas sida skulle kunna stoppa SD:s fortsatta tillväxt. Om Moderaterna kan vända strömmen av konservativa väljare tillbaka till sitt parti kommer SD:s möjligheter att få höga siffror i framtiden att minska. Frågan är bara om Moderaterna är beredda att göra en sådan förflyttning. Det skulle innebära att Moderaterna ger upp kampen om den åtråvärda mitten. Risken med en sådan förflyttning är också att Moderaterna väljer att börja samarbeta med SD likt man gjort i andra länder och då finns det små skäl för väljarna att lämna SD. Det skulle i sin tur innebära att Moderaterna försvagar sig själva utan att vinna någonting på det.
Dessvärre är det nog så att den realpolitiska verkligheten omöjliggör för Moderaterna att röra sig överhuvudtaget i båten. Det visar om inte annat det starka stödet för Anna Kinberg Batra. Dom andra borgerliga partierna hyser jag liten tilltro till att dom skulle kunna ta upp den konservativa linjen och driva den med kraft. Dels för att dom inte själva vill det och dels för att dom inte har förmågan att klara av det.
*****
