Kriget har inget kvinnligt ansikte

Över en miljon kvinnor stred för Ryssland sida vid sida med männen i Röda armen under Andra världskriget. Hur många kände till det? Det är inget som stod i de historieböcker som jag läste i grundskolan. Jag minns att kapitlet om andra världskriget var långt och jag minns att vår lärare hade en synnerligen allvarlig uppsyn, men jag minns inte någon text om de kvinnor som kämpade under kriget. När jag funderar på det kan jag inte heller minnas någon text om hur romer, funktionsnedsatta och homosexuella förföljdes och i värsta fall utrotades i koncentrationslägren, eftersom de var romer, funktionsnedsatta eller homosexuella.  Det är först som vuxen jag nått den kunskapen. Jag har nått den kunskapen eftersom jag aktivt har gjort ett val för att leta upp den.

Över en miljon ryska kvinnor stred alltså under andra världskriget. Idag dör fler civila i konfliktsituationer och krig än under Andra världskriget. Men det är fortfarande mest kvinnor och barn som får leva med konsekvenserna utan att bli omnämnda än annat än som ”casulties” och utan att vara i närheten av att vinna någon hjältestatus eller utmärkelse.  Krig har traditionellt setts som en angelägenhet för män.  En norm och förhållningssätt som sitter djupt. Så pass djupt  att över en miljon ryska kvinnors berättelser så gott som glömts bort eftersom det aldrig är någon som har frågat efter dom.  Som tur är har Svetlana Aleksijevtj samlat dessa berättelser i en bok; Kriget har inget kvinnligt ansikte, så nu får vi hoppas att hon kan inspirera våra historieboksförfattare till en nyanserad bild av vad som hände i Andra världskriget och att det spiller över på resten av vår historieskrivning.

Nordiskt forum är fyllt av berättelser, båda kända och okända.  Framförallt är Nordiskt forum fyllt av  en oförtröttlig vilja och kraft att förändra och förbättra för alla människor.  Av den 500 största världsföretagen är det bara fyra som har en kvinna som ytterst ansvarig. För bara några år sedan var det två, så det går framåt om än trögt. När jag hör det tänker jag på Stefan Löfvens löfte från igår om att kvotera in kvinnor i börsnoterade företag; - om inte något radikalt händer ändå. Tyvärr finns det inga tecken på att något radikalt kommer att hända. Jag har haft väldigt ambivalenta känslor inför idéen om att kvotera in med kön som den enda förevändningen men jag inser att vi måste göra något drastiskt om vi vill se en förändring och jag vill se en förändring under min livstid. Jag vill också att kvinnors samhällsinsatser ska få det erkännande de förtjänar även om de uppträder på en arena som förknippas med män.  Det är tur att vi har politiker som inser vikten av ett jämställt samhälle och det är tur för alla oss väljare att det är val i år så vi kan göra en aktiv insats och byta regering till en där jämställdhet är fundamentalt .

Åsa Holmqvist

*****