Straffet, lögnen och förtroendet

Foto: aftonbladet.se

Idag avslöjar HD och DN att Sverigedemokraternas kommunalråd i Helsingborg, Michael Rosenberg, har ljugit om sitt grovt kriminella förflutna. Brotten han har begått består främst av olika former av stölder. Bland annat har han ingått i en liga som sprängde kassaskåp och han har därför avtjänat ett två år långt fängelsestraff för det. Brotten är begångna under sent 80- och tidigt 90-tal.

Att Rosenberg idag är en av Sverigedemokraternas ledande politiska företrädare, genom att han är kommunalråd i Sveriges nionde största stad och genom att han dessutom är ordförande i SD:s valberedning, har jag inga synpunkter på. I sak har jag inställningen att den som har sonat sina brott också ska vara välkommen tillbaka in i samhällsgemenskapen. Brotten är visserligen många och grova men det är över tjugo år sedan dom begicks.

Jag är själv i en situation där jag har gjort saker i tonåren som jag inte är stolt över och som jag ångrar djupt. Det går inte en dag utan att jag tänker på det och önskar allt ogjort. Men jag möts alltid av förståelse och av förlåtelse eftersom jag visat att jag lever ett annorlunda liv idag. I min värld måste folk ha rätt till en andra chans. Sen måste givetvis brottets art och tid avgöra hur lång "karantän" man måste ha innan man kan göra anspråk på ett förtroende. Att en dömd pedofil aldrig ska jobba på ett dagis är t ex i mina ögon en självklarhet. Men att utestänga någon från samhällsgemenskapen för all framtid är ett allt för hårt straff om inte brottet är så pass grovt att livstids fängelse kommer på fråga.

Med allt ovan sagt så är där dock en sak som är oerhört problematisk i Rosenbergs agerande. Han har uppenbarligen ljugit för sitt parti om sin bakgrund. För oavsett vad Martin Kinnunen säger så har ju Rosenberg kryssat i en vandelsförsäkran där han uppger att han inte har begått brott. Om det hela är kvar i brottsregistret eller ej är därmed irrelevant. Har man begått brott så måste man självklart vara öppen med det om man ska kunna göra anspråk på ett förtroende. Barack Obama har t ex erkänt att han rökt marijuana som ung. Trots att det var olagligt. Det påverkar knappast förtroendet för honom idag eftersom han varit ärlig om det. Nu är visserligen inte Obama dömd för det men ni förstår poängen.

Om Rosenberg kan sitta kvar eller ej lägger jag mig inte i. Jag tycker att alla i SD borde avgå och syssla med något annat än politik men det har med deras politiska ställningstagande att göra. I själva sakfrågan handlar det för mig om lögnen och förnekandet. Om alla kort hade lagts på bordet och alla blanketter varit ifyllda rätt hade jag aldrig skrivit det här inlägget. Men att ljuga om dom brott man begått och blivit dömd för är fel och det inger inte förtroende. För om man kan ljuga om det, vad ljuger man mer om?

*****

 

Media: Ingrid Runsten i ämnet

Renoveringarna är allas vår fråga

Foto: http://www.freeimages.com 

När miljonprogrammet byggdes var det en lysande framgång för välfärdsstaten. Utifrån dåtidens kriterier och visioner var det helt rätt att bygga som man gjorde. Att den sociala dimensionen av boendet underskattades och att konsekvenserna av den på många sätt sterila förortsmiljön inte kunde förutses lider vi av än idag. Men samtidigt står vi nästan svarslösa. Bostadskrisen är enorm och om man lyssnar på debatten kan man tro att det finns lika många lösningar som det finns debattörer.

Oavsett vem som har rätt så står miljonprogrammet fortfarande där det står. Men nu är det 40-45 år äldre. Likt allt som åldras kommer skavankerna som ett brev på posten och alla som besökt ett miljonprogramsområde kan se att renoveringsbehoven är stora. Här i Helsingborg har vi påbörjat en resa med att renovera upp beståndet i allmännyttan. Det är välbehövligt och ingen har väl egentligen något emot det. Problemet är att dom efterföljande hyreshöjningarna inte kan bäras av alla.

Enligt en artikel i Dagens Industri saknas det 87 miljarder kr dom närmaste fem åren för att klara av renoveringarna i landet. Jag läste en artikel i Dagens Samhälle för en tid sedan som talade om att den totala kostnaden var runt 1 000 miljarder kr för att rusta upp allt som behövs rustas upp. För att få lite perspektiv på den summan så är det nästan en tredjedel av vårt årliga BNP. Om inget görs från statliga håll måste hyresgästerna själva bära dom 87 miljarderna. Med tanke på vilken enorm välfärdsfråga det är tycker jag det är fullt rimligt att staten går in med medel för att renovera våra miljonprogram.

Vi har subventioner för egnahems- och bostadsrättsägare. Såväl ROT-avdraget som ränteavdragen går direkt till dessa grupper. Hyresgästerna får inte del av dom pengarna. Det är orättvist och orättfärdigt. Om vi på allvar ska kunna komma till rätta med det eftersatta renoveringsbehovet i miljonprogrammen så kan vi inte låta redan utsatta hyresgäster bära hela kostnaden själv samtidigt som jag som bor i en nyare bostadsrätt kan få 50 000 kr varje år i renoveringspeng. Här behövs action och politiskt mod.

*****



Dags att städa i Rådhuset?

Foto: Vaggeryd.se

En gång om året brukar dom borgerliga politikerna ge sig ut i Helsingborg för att plocka skräp. Något år är det på Gröningen det ska fixas. I år var det Bruces skog som skulle städas. Allt under jippoartade former som kan ge lite media och där det glada budskapet om en ren stad kan trummas ut. Visst är det bra att politiker ger sig ut med plasthandskar, tänger och soppåsar i högsta hugg för att göra rent. Problemet med skräp är bara att det har en dålig ovana att komma tillbaka. Till skillnad från ideellt städande politiker.

För mig som bor på Söder här i Helsingborg är dagens rubrik i Helsingborgs Dagblad inte något förvånande. Rubriken konstaterar kort och gott att "Kommunen kan inte hålla rent". Nedskräpningen här på Söder är enorm och det går inte bara att skylla på att folk skulle vara mindre renliga i vår stadsdel. Det handlar också om vilka resurser som läggs och vilken attityd som finns i staden.

Eftersom jag tidigare bodde på Brommagatan på Tågaborg vet jag att nedskräpning och allmänt lortande inte bara är ett fenomen i socioekonomiskt svagare områden. På Tågaborg fick man stundtals åka slalom mellan hundbajshögarna och i kvarteren kring Brommagatan kunde det se riktigt jäkligt ut från tid till annan. Framförallt på helgerna när städningen uppenbarligen inte fungerade som den skulle.

Frågan om renhållningen är inte enkelt. Fastighetsägarna har ett stort ansvar på marken framför sina hus och det räcker med att ett par fastighetsägare missköter sig så blir det problem. Men det är framförallt en politisk fråga och på platser som Gröningen eller våra torg är det inget snack om vem som bär ansvaret. Genom att upphandla och därmed minska flexibiliteten (genom att göra den dyrare och mer komplicerad) så blir kvalitén lidande. Efter att Entek såldes ut av borgarna råder det nära på samstämmighet att det har blivit sämre.

Vi socialdemokrater ville avsätta ytterligare tre miljoner kr till städningen i staden i vårt budgetalternativ. Nu föll vår budget men om vi vinner valet är det den som kommer att gälla. Man kan förbättra städningen i Helsingborg. Men då måste det göras aktiva val och prioriteringar. Det är nämligen det politik handlar om. Inte att springa runt med griptång på Gröningen en söndag om året.

*****



Nu lär det bli fart i pensionsdebatten

Dags att stänga klyftan.
Foto: ikea.com

Dagens största politiska nyhet skulle, om det inte var för att Socialdemokraterna presenterar en nyhet om pensionärsskatten, ha varit att Stefan Löfven drar ifrån Fredrik Reinfeldt i den så kallade förtroendeligan. Att dessutom Gustav Fridolin ligger på andra plats, före Reinfeldt, är i sig en stor grej. Men nu presenterade S som sagt en färdplan för att avskaffa den orättvisa pensionärsskatten så opinionsmätningarna får stå tillbaka.

En liten bakgrund är att S redan i förra valrörelsen hade ett förslag på att sluta skatteklyftan direkt. Med en satsning på ca 16-17 miljarder kr, den enskilt största i hela valrörelsen, ville vi avskaffa pensionärsskatten. Väljarna ville som alla känner till annorlunda och därmed fick S aldrig förtroendet att leda landet. Orättvisan bestod och med femte jobbskatteavdraget har den dessutom förstärkts. Kraven från pensionärerna har inte precis minskat under årens lopp. Det är en fråga som i princip alltid kommer upp när man pratar med väljare över 65 år.

Planen som presenteras idag är därför bra. Vi börjar med att avskaffa orättvisan för dom med full garantipension. Det ska ske omgående. Detta handlar om ren anständighet och är rätt utifrån fördelningspolitiska och jämställdhetspolitiska hänsyn. Likaså är steg två en fråga om jämställdhet. Skatteklyftan upp till medelinkomsten för kvinnliga pensionärer avskaffas eftersom det är främst kvinnor som har låga pensioner. I ett tredje steg avskaffas klyftan helt. Det sker när vi har uppnått vårt jobbmål om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.

Det här är ett mycket bra och trovärdigt förslag. Det sätter fingret på skillnaden i politik mellan å ena sidan S och å andra sidan borgarna och SD. För det är tack vare att SD stödjer alliansen i stort som den här orättvisan kan bestå. Som frågan om brytpunkten visade i höstas skulle skattesänkningar kunna stoppas om SD hade velat det. Men bakom allt fagert tal från det partiet om att värna pensionärerna visar deras handlande i riksdagen något annat.

Nu ska vi ut och möta pensionärerna med det här förslaget. Alla kommer givetvis inte att nöja sig med det här. Men alternativet är att den orättvisa beskattningen kvarstår. Hur det skulle kunna vara mer attraktivt än rättvis beskattning är obegripligt för mig.

*****

 



Ett tafatt försök av en pressad regering

Foto: blogg.avanza.se

Regeringen är pressad. Det märks allt som oftast och Moderaternas katastrofval i EU-valet har knappast gjort saken bättre. Jag tror att det är i ljuset av den vetskapen som man ska se dagens utspel om bostadsinbrott. Regeringen vill skärpa lagstiftningen kring bostadsinbrott. En ny brottsrubricering ska införas och straffen ska skärpas. Men som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skriver på Twitter så är det lite vårt att följa regeringens tankegångar.

För vad tjänar en straffskärpning till när personuppklaringsgraden är fem procent? Högre straff lär inte avskräcka någon eftersom risken är mycket låg att åka fast. Om regeringen menade allvar med att försöka stoppa bostadsinbrotten så skulle mer resurser ha satsats på det förebyggande arbetet. Även underrättelsearbetet skulle behöva förstärkas. Man skulle också i sann borgarregeringsanda kunna införa ett säkerhetsavdrag för den som vill skaffa larm, säkerhetsfönster och övervakningskameror hemma. Men icke.

Det är därför jag landar i att det hela mer handlar om ett försök att locka tillbaka flyktiga väljare än att verkligen ta tag i problemet med bostadsinbrott. Dom konservativa väljare som har gått från M till SD värderar nämligen brott och straff mycket högt på den politiska dagordningen. Då är en symbolisk straffskärpning alltid något en borgerlig regering kan slänga in.

*****

Lite nedgång

Som ni kanske har märkt så har jag skrivit lite mer sällan under en period. Det har mest med min tid att göra. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva så mycket som jag hade velat. Politiken går också in i ett litet stiltje framöver. Med undantag för Almedalen så händer inte speciellt mycket under sommaren. Därför kommer jag att fortsätta ha lite lägre aktivitet här på bloggen.

Men som tur är finns det andra kanaler. Jag finns på Twitter och Instagram där jag kommer att vara aktiv hela sommaren. Socdemola heter jag där. Så följ mig där om ni nu skulle sakna mina blogginlägg allt för mycket.

*****

Stolt över kamraterna

Foto: panoramio.se

Idag är det dagen efter. Dagen efter att mandatperiodens sista budgetfullmäktige har tagit slut. I två dagar har Helsingborgs kommunfullmäktige stött och blött budgeten inför nästa år. En budget som på många sätt kan vara totalt meningslös i sin nuvarande form. Om inte borgarna vinner valet förstås. Då kommer budgeten som det debatterades om att ligga fast. I annat fall var det i bästa fall en två dagar lång debatt för debattglada som avhölls.

I Region Skåne och i Malmö har man valt att inte lägga någon budget före valet. I Region Skånes fall handlar det förmodligen om att den styrande femklövern har svårt att komma överens. I Malmös fall handlar det om att förutsättningarna för kommunerna kommer att förändras om vi får en socialdemokratiskt ledd regering. Jag kan tycka att det är ett sympatiskt sätt att hantera det. 2015 är en ny mandatperiod med ett nytt fullmäktige. Då är det den församlingen som ska bestämma förutsättningarna. Inte den förra.

Men nu är det som det är och jag kan inte annat än beundra mina partikamrater. Dom har kämpat i två dagar för att driva fram den socialdemokratiska politiken och dom har gjort väl ifrån sig i debatterna. Skillnaden blev stundtals mycket tydlig mellan den liberalkonservativa borgerligheten och en socialdemokrati som tror på medborgaren, demokratin och samhället.

Ett talande exempel på hur den styrande borgerligheten ser på människan var debatten om sommarjobb för alla. Där menade moderaten Christian Orsing att det inte var rimligt att alla ungdomar får sommarjobb eftersom "verkligheten inte ser ut så". Därför måste några ungdomar tidigt lära sig att inte få jobb. Dom ska skolas att bli arbetslösa. Jag behöver inte förklara för er läsare hur extremt konservativ den här tanken är. Men att den så tydligt formuleras av Moderaternas andraman i staden är ovanligt i dessa nymoderata dagar. Det förklarar också varför Moderaterna säger nej, nej, nej till socialdemokratiska förslag om arbete. Det är inte meningen att alla ska ha arbete trots fagert tal från partiledningen om full sysselsättning.

Nu lägger vi på många sätt den här mandatperioden till handlingarna. För min egen del är det snart dags för Almedalen och därefter några veckors semester. Sen är det valrörelse. Som jag ser fram emot det!

*****

Nordiskt forum är slut men Kampen fortsätter

Sampat Pal Devi giftes bort redan som 12-åring i det fattiga Uttar Pradesh i Indien. Hennes liv fram till hon fyllde 16 år skiljde sig inte från övriga flickor i byn. Att bli bortgift som ung flicka är den framtid som de flesta flickor förväntas ställa upp på. Men något hände när Sampat Pal Devi var 16 år. Hon såg hur en man från byn misshandlade sin fru och blev så rasande så att hon gick till fysisk attack. Det kunde ha slutat där och då men något ovanligt inträffade.   

Sampat Pal Devi fick byns förståelse och erkännande för sin ansats att rädda den misshandlade kvinnan. Det ledde till att hon samlade till ett medborgargarde som fick namnet Gulbai Gang. Syftet med samlingen kvinnor, för det är bara kvinnor som medverkar är att söka upp våldsamma makar och förmå dem att sluta slå. Men det slutar inte där. Gruppen har även varit framgångsrik i sina protester mot den vanligt förekommande seden om att brudens familj ska betala hemgift till maken. Idag har gruppen över 200 000 medlemmar och det går att skönja en attitydförändring hos kvinnorna i regionen;

"kvinnor har börjat göra sina röster hörda mot det våld och den utsatthet som de möter på ett sätt som jag inte kunnat tro var möjlig. Kvinnor går ut från sina hem, där de varit instängda, talar om sina liv, höjer sina röster inte bara för sig själva utan för alla sina systrar" - Sampat Pal Devi.

Flera andra talare  pratar om utsatthet och hat. Utsatthet på grund av att de är romer, på grund av att de är muslimer eller på grund av att de är funktionsnedsatta. Hatade av samma anledning och därför att de är kvinnor.  Maria Svedland berättar om hur hon förhåller sig till de dagliga trakasserier som hon utsätts för eftersom hon har markerat att hon inte låter sig förledas att debattera på antifeministernas och rasisternas arena. Att visa motstånd är viktigt anser hon men det är precis lika viktigt att inte anta den uppställning som erbjuds, eftersom vi har ett ansvar inför de arenor som vi skapar eller tillåter. Jag håller med henne. Vi har ett ansvar. Alla vi som värnar om demokratins ideal ska vara uppmärksamma på alla de som inte tror på demokratin och som vill få oss att tro att vi måste välkomna deras inviter.

Dina Nyman från Romska rådet är den sista talaren under temat; politics of hate. Hon delger oss berättelser från den romska vitbok som skrivits om övergreppen mot romer i Sverige.  Boken är viktig eftersom upprättelse för romer är en historisk bristvara. Men den är också viktig eftersom vi påminns om att hatet nästan alltid börjar med en grupp men det slutar aldrig där. Om vi inte säger NEJ till hatet som kraft och riktning kommer vi alla bli förlorare.

Nordiskt forum är slut för denna gång men kampen för en jämställd värld fortsätter.  Det har varit kul att blogga så jag vill tacka dig Ola för att du har låtit mig få fritt utrymme och jag hoppas att jag har väckt tillräckligt med anstöt hos de inskränkta för att tillåtas göra comback vid tillfälle…

Åsa Holmqvist

 

*****

Med det tackar jag Åsa för att vi har fått glädjen att följa henne på Nordiskt Forum. Vi hoppas på ett återseende med Åsa här i framtiden.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Över en miljon kvinnor stred för Ryssland sida vid sida med männen i Röda armen under Andra världskriget. Hur många kände till det? Det är inget som stod i de historieböcker som jag läste i grundskolan. Jag minns att kapitlet om andra världskriget var långt och jag minns att vår lärare hade en synnerligen allvarlig uppsyn, men jag minns inte någon text om de kvinnor som kämpade under kriget. När jag funderar på det kan jag inte heller minnas någon text om hur romer, funktionsnedsatta och homosexuella förföljdes och i värsta fall utrotades i koncentrationslägren, eftersom de var romer, funktionsnedsatta eller homosexuella.  Det är först som vuxen jag nått den kunskapen. Jag har nått den kunskapen eftersom jag aktivt har gjort ett val för att leta upp den.

Över en miljon ryska kvinnor stred alltså under andra världskriget. Idag dör fler civila i konfliktsituationer och krig än under Andra världskriget. Men det är fortfarande mest kvinnor och barn som får leva med konsekvenserna utan att bli omnämnda än annat än som ”casulties” och utan att vara i närheten av att vinna någon hjältestatus eller utmärkelse.  Krig har traditionellt setts som en angelägenhet för män.  En norm och förhållningssätt som sitter djupt. Så pass djupt  att över en miljon ryska kvinnors berättelser så gott som glömts bort eftersom det aldrig är någon som har frågat efter dom.  Som tur är har Svetlana Aleksijevtj samlat dessa berättelser i en bok; Kriget har inget kvinnligt ansikte, så nu får vi hoppas att hon kan inspirera våra historieboksförfattare till en nyanserad bild av vad som hände i Andra världskriget och att det spiller över på resten av vår historieskrivning.

Nordiskt forum är fyllt av berättelser, båda kända och okända.  Framförallt är Nordiskt forum fyllt av  en oförtröttlig vilja och kraft att förändra och förbättra för alla människor.  Av den 500 största världsföretagen är det bara fyra som har en kvinna som ytterst ansvarig. För bara några år sedan var det två, så det går framåt om än trögt. När jag hör det tänker jag på Stefan Löfvens löfte från igår om att kvotera in kvinnor i börsnoterade företag; - om inte något radikalt händer ändå. Tyvärr finns det inga tecken på att något radikalt kommer att hända. Jag har haft väldigt ambivalenta känslor inför idéen om att kvotera in med kön som den enda förevändningen men jag inser att vi måste göra något drastiskt om vi vill se en förändring och jag vill se en förändring under min livstid. Jag vill också att kvinnors samhällsinsatser ska få det erkännande de förtjänar även om de uppträder på en arena som förknippas med män.  Det är tur att vi har politiker som inser vikten av ett jämställt samhälle och det är tur för alla oss väljare att det är val i år så vi kan göra en aktiv insats och byta regering till en där jämställdhet är fundamentalt .

Åsa Holmqvist

*****

Invigningen ett pinsamt kapitel för FP

 

Äntligen! Nordiskt forum har kört igång och Pågatåget från Helsingborg är knökat med folk som är på väg till Hyllie i Malmö. Förväntningarna är enorma. Det är trots allt tjugo år sedan något liknande hände i Norden. Jag kan inte riktigt släppa tanken att det tog 20 år för att samla Norden till en jämställdhetskonferens sedan förra gången men det bidrar givetvis till skyhöga förväntningar på de 4 dagars helspäckade forumet.  Alla är här.

Kvinnor , för det är främst kvinnor som deltar ,har kommit från hela världen för att ta del av det smörgåsbord av föredrag, dansföreställningar, seminarium och utställningar som Nordiskt Forum erbjuder. Katalogen är på över 100 sidor och jag har svårt att välja vad jag ska delta i eftersom det innebär att jag måste välja bort något annat.  Idag har jag lyssnat på Ängelholms kvinnojour som hade ett seminarium med titeln "Nästa gång dödar jag dig". Titeln är lika dramatisk som innehållet var i föredraget.  Våldet mot kvinnor i Sverige idag kostar oss 3 miljarder och de skyddsnät som vi har byggt upp för att fånga upp de som är utsatta, är så komplicerade att orientera sig i att konsekvensen blir att många  ger upp tanken på ett liv för sig själv och sina barn utan våld och stannar kvar i en relation som utsätter dem för stora risker.

Något nedstämd lämnade jag seminariet och gick vidare till arenan för att lyssna på nästa gäng under rubriken;  "Våld, vad är orsakerna och vad är effekterna och ur stoppar vi dem?"  Otroligt upplyftande! Ämnet i sig är givetvis ingen stämningshöjare men att få höra Jackson Katz, är en vitamininjektion som jag innerligt önskar att det klientel som brukar hålla till på arenan får i sig. Budskapet är att våld mot kvinnor är en mansfråga och menar vi allvar med att få stopp på våldet som män utsätter kvinnor för är det männen vi ska fokusera på. 

På det stora hela har det varit en fantastisk dag där en av höjdpunkterna var att träffa Margot Wallström och höra om hennes tid som FN:s särskilda sändebud i Kongo.  Det enda som jag ångrar att jag ringade in i programmet var invigningen och Maria Arnholms tal. Maria hade inte läst på utan kom av sig ett par gånger , vilket så klart även händer den bästa men hennes överslätningar var inget annat än pinsamt. Så långt jag kunde se satt åhörare och ruskade olustigt på sig och ja(!), det är helt ok och känna sig olustig när vår jämställdhetsminister under ett tal om jämställdhet på en jämställdhetskonferens är så beroende av sitt manus så när hon tappar tråden är hon helt oförmögen att improvisera övertygande. Det är dags att byta regering.

Åsa Holmqvist

*****

Pinfärska rapporter från Nordiskt forum

Idag drar Nordiskt Forum igång nere i Malmö. Jag kommer inte själv att kunna närvara men trots detta kommer det här på min blogg under några dagar framöver att komma inlägg därifrån. Jag har nämligen glädjen att presentera en gästbloggare. Vem det är får ni veta lite senare. Så håll utkik. Snart kommer pinnfärska rapporter från Nordiskt Forum här på min blogg.

*****

Ett Lööf blev en Ask

Ett asklööf?
Foto: http://www.slojdeniskogen.se

För en tid sedan var Annie Lööf och Näringsdepartementet i blåsväder. Lööf och hennes partikollegor lät skattebetalarna betala notan för sitt festande. Efter den incidenten skulle man kunna tro att borgerligheten hade lärt sig var gränserna går för vad som ska betalas ur egen fick och vad staten ska stå för. Men icke.

 Idag kan vi läsa om att Beatrice Ask och hennes partikollegor i Moderaterna helt ogenerat låter skattebetalarna betala för en mindre valupptakt. Dom har inte ens bemödat sig att försöka dölja det hela utan skriver till och med på programmet vad det handlar om. "Valens vinnarfrågor" är en av punkterna och inte ens med den vävilligaste av tolkningar kan man väl få det till att handla om något annat än hur M ska vinna valet?

Att så har varit fallet bekräftas också av att pressekreteraren Per Claréus vägrar kommentera saken. Det hela skjuts i sann moderatanda över på någon opolitisk tjänsteman och därmed anser sig Moderaterna stå utan ansvar. Det där med att man som politiker alltid har ett ansvar för vad som händer och sker i organisationen som man leder och att man alltid har ett eget ansvar att handla rätt och riktigt har liksom inte riktigt nått fram till Moderaterna. Däremot är dom väldigt bra på att ta åt sig äran så fort någonting kan tolkas som positivt.

Där är säkert en del som tycker att 52 218 kr inte är något att tala om. Inte heller att det dracks vinpaket för 3 000 kr styck. Det finns ju gott exempel på moderater som har försett sig för egen del med betydligt mer skattemedel. Men faktum är att två fel inte gör ett rätt.

*****

 

Bloggat: Peter J

Fel hade jag

Foto: jade.se

Twitter är ett bra ställe. I kölvattnet av gårdagens debatt mellan Ylva Johansson och Elisabeth Svantesson så hamnade jag i en diskussion angående FAS 3 och sysselsättningsgraden i AKU. Jag var övertygad om att den som ingår i FAS 3 räknades som sysselsatt i SCB:s statistik. Det grundade jag bland annat på den här och den här texten. Den andra texten som kommer från bloggen Viharräknatpådethär.se säger t ex:

"Definitionen av en sysselsatt person kan enkelt beskrivas som de personer som jobbat minst en timme under en vald vecka samt de som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som Fas 3."

Men efter många om och men så mailade jag SCB. Då fick jag följande mail:

Hej Ola,

Det korta svaret är att personer i ”Fas 3” inte ingår bland de sysselsatta i AKU genom sitt deltagande där, eftersom de inte erhåller lön från arbetsgivaren.

Här kommer ett lite längre svar för att tydliggöra varför man klassificerar som man gör:

Arbetskraftsundersökningen delar som du säkert vet in befolkningen i tre grupper; Sysselsatta, Arbetslösa och Ej i arbetskraften. Sysselsatta är de som under referensveckan arbetat för lön eller är frånvarande från ett arbete. Arbetslösa är de som inte är sysselsatta och som sökt ett arbete de senaste fyra veckorna och som kan ta ett arbete inom två veckor. Övriga klassificeras som Ej i arbetskraften.

 Vad gäller personer som går i arbetsmarknadspolitiska program är det så att vissa av dem klassificeras som sysselsatta. Det är i de fall då personen får ersättning (lön) från arbetsgivaren.

Detta gäller följande program:

Program och aktiviteter som betraktas som ARBETE            Ersättning

Anställning med lönebidrag                                                             Lön

Anställningsstöd                                                                                   Lön

Instegsjobb                                                                                            Lön

Nystartsjobb                                                                                          Lön

Offentligt skyddat arbete (OSA)                                                    Lön

Samhall                                                                                                    Lön

Start av näringsverksamhet (Starta eget-bidrag)                    Aktivitetsstöd

Särskilt nystartsjobb                                                                           Lön

Trygghetsanställning                                                                          Lön

Utvecklingsanställning                                                                       Lön

Övriga arbetsmarknadspolitiska program leder inte till en klassificering som sysselsatt utan deltagarna där kan vara antingen arbetslösa eller ej i arbetskraften beroende på om de sökt arbete de senaste fyra veckorna och om de kan ta arbete inom två veckor. Oavsett om de hamnar i gruppen Arbetslösa eller Ej i arbetskraften räknas deltagandet i programmet som studier.

Det centrala för klassificeringen är alltså inte vad ett program innehåller, utan utgångspunkten är hela tiden att man ska klassificera personer i de tre grupperna sysselsatta, arbetslösa och ej i arbetskraften. Det sätt som är valt för att operationalisera sysselsatt är att titta på om personen utfört betalt arbete under en vecka eller är frånvarande från ett sådant arbete. Betalningen ska komma från arbetsgivaren för att det ska räknas som lön. I fallet med Fas3 kommer ersättningen inte från arbetsgivaren, och därför klassificeras personen inte som sysselsatt trots att personen utför " arbetsnära " uppgifter.

Jag hoppas att detta är svar på din fråga.

Med vänlig hälsning

Anna

Frågan är då om FAS 3 räknas som arbetslösa? Svaret blir att det beror på. Söker man jobb är man arbetslös. Annars är man det inte och står utanför arbetskraften (kortfattat). Om detta finns det mycket att säga men det ska jag inte göra nu. Jag konstaterar istället glatt att man lär sig något nytt varje dag och att det här är ytterligare ett skäl till att skrota FAS 3. Nån ordning får det ju faktiskt vara.

*****

Strejken är ett politiskt misslyckande

Foto: sverigesradio.se

Den sydsvenska tågkonflikten rullar, till skillnad från Öresundstågen, vidare. Igår försökte SEKO att få igång förhandlingarna med Almega igen men det bud som SEKO gav, där dom hade skalat ner det hela till två delar, avvisades tvärt. Det här visar med all tydlighet, som Peter Johansson påpekar, att Almega inte är intresserade av någon förhandling. Dom vill ha allt eller inget. Något som knappast är förenligt med den svenska modellen. Sen är Almega inte speciellt intresserade av just den modellen heller vilket förklarar mycket av deras ovilja att förhandla. Risken för att konflikten trappas upp är nu stor. Något som drabbar framförallt tredje part.

Nu börjar en del tala om att SEKO borde utvigda konflikten ännu mer. Ta ut alla tåg i södra Sverige i strejken. Andra vill se stödåtgärder från t ex Transport eller Elektrikerna. Sluta töm soporna och bomma igen ett par elcentraler i några större kommuner så ska ni nog se att det börjar röra på sig. Detta är givetvis ett scenario som kan vara positivt för SEKO:s förhandlingsläge. Samtidigt är det just det här som jag tycker att man ska försöka undvika i största möjliga mån. Den svenska modellen bygger på att undvika strejk och det är bland annat därför som Sverige historiskt har varit så framgångsrikt. Konfliktnivån på svensk arbetsmarknad är exceptionellt låg i ett internationellt perspektiv och har så varit sedan Saltsjöbadsavtalets dagar. Om sen inget annat biter är det givetvis en annan sak.

Om man höjer blicken lite och ser på frågan utifrån ett politiskt perspektiv istället för ett fackligt så blir konflikten mellan SEKO och Almega på sätt och vis mer lättbegriplig. Inte så att jag tänker anlägga ett politiskt perspektiv på själva konflikten men det som har drivit fram konflikten är faktiskt politiska beslut fattade av den borgerliga ledningen i Region Skåne.

Bakgrunden i kortversion är att DSB First lade ett alldeles för lågt bud i upphandlingen av Öresundstågen. Trots att andra mer seriösa aktörer varnade för att det inte gick att köra trafiken så billigt antogs budet. En tid senare gick DSB First i konkurs och Veolia kom in på scenen. Nu inser även Veolia att dom har problem med lönsamheten och försöker, i sann kapitalistisk anda, hämta hem vinsterna på personalens bekostnad. Hade vi haft en regionledning som inte bara såg till lägsta pris utan som värdesatte personalens väl och ve hade vi inte hamnat i den här situationen från första början. Man kan med fog fråga vad det är som gör att Veolia kör trafiken så mycket effektivare än vad t ex Region Skåne hade gjort. Varför är det privata "effektivare och bättre" i det här läget? Tågen står faktiskt still...

*****

 

Bloggat: Peter J

Vi har val att vinna

Foto: vetenskaphalsa.se

Slappna av i sinnet och ta på dig gympaskorna. Ungefär så bör man nog tolka dagens opinionsartiklar i Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan. Mätningen är gjord mitt under brinnande EU-valrörelse och vad det har haft för sannolika effekter på folks benägenhet att lägga sin röst har jag redan skrivit om. Vi berör även ämnet i veckans podcast.

Har någon känsla för balans bör man ta sig en titt på andra källor än en enstaka mätning från Demoskop. Den stora partisympatiundersökningen från SCB är en lämplig referenspunkt. Där ligger vi socialdemokrater på 31,5 procent i "Stormalmö" och i övriga södra Götaland (resten av Skåne plus Blekinge) på 44,1 procent. Blekinge är i sammanhanget relativt litet bör påpekas. Utifrån detta känner jag ett lugn. Att stirra upp sig över en dålig mätning utifrån dom förutsättningar som råder är inte speciellt sakligt.

Men självfallet kan dåliga nyheter, precis som goda, inte ignoreras. Därför bör mätningen tas som en signal om att snöra på sig dörrknackarskorna. Nu måste vi ut och möta dom skånska väljarna för att tala med dom om läget i regionen. Vi ska även påminna dom om vem som faktiskt styr. En annan mätning härförleden visade nämligen att en stor del av skåningarna inte har en aning om vem som styr i regionen. Dom vet t ex inte om att Miljöpartiet sitter i den styrande majoriteten och att detta parti är lika medskyldigt till sjukvårdskrisen som dom fyra borgerliga partierna är.

Avslutningsvis ska jag ändå medge att jag är tämligen förvånad, trots allt ovan sagda, över att mätningen ser ut som den gör. Jag har ändå pratat med ett antal hundratal personer under EU-valrörelsen och även om det har varit andra frågor som dominerat så har sjukvården allt som oftast kommit upp. Framförallt i områden där borgarna är traditionellt starka har folk sagt att dom minsann ska rösta S i regionen den här gången för "nu får det vara nog". Känslan har varit att i just regionvalet, där är vi starka. Men vi får helt enkelt se till att öka tempot ytterligare. Vi har faktiskt ett regionval att vinna.

*****

Det fläktar på från vänster

Vänstervinden tilltar. Frågan är hur man tar tillvara på den.
Foto: wikipedia.org

Igår var jag hos mina föräldrar och grillade. Eftersom jag än så länge inte äger någon bil fick jag och min sambo ta tåget. Man kan lugnt konstatera att det inte var den bästa helgen att välja detta färdmedel. Inte bara här i Skåne utan i stora delar av landet råder det mer eller mindre tågkaos just nu. Anledningarna är nästan lika många som förseningarna. Kontentan blir ändå att vi har ett järnvägssystem i förfall och att något måste göras snart för att inte det hela ska haverera fullständigt.

I ljuset av detta är det intressant att läsa en av debattartiklarna i dagens DN. En överväldigande majoritet av svenska folket, 70 procent, vill återförstatliga järnvägen. När Håkan Juholt lyfte frågan på vår extrakongress 2011 var där många som ryggade tillbaka. Hur kunde han säga något sådant? Men det visar sig, precis som med frågan om vinster i välfärden, att svenska folket var betydligt mer radikala och modiga än vad en stor del av våra politiska partier är. Jag kan inte annat än glädjas åt att vi skånska socialdemokrat vill återreglera järnvägen och att vi drev på partiet i frågan om vinstuttag i välfärden.

Givetvis ska opinionsmätningar tas med en nypa salt och som författarna konstaterar i frågan om marknadshyror så är okunskapen relativt utbredd i många frågor. Men det man kan sluta sig till verkar ändå vara att när medborgarna har en mer självupplevd känsla av att något inte står rätt till så är man också mer benägen att ha en åsikt. Marknadshyror är en komplex fråga och därför vet många inte riktigt vilket ben dom ska stå på. Om medicinen finns på apoteket eller om tågen går i tid kan var och en själv se och uppleva. Därför har folk också en betydligt med bestämd åsikt. Att det därför också blåser vänstervindar i den politiska debatten är inte så konstigt. Frågan är då om man ska söka sig in i stiltje eller om man ska bygga vindsnurror och ta vara på energin.

*****

Vad är det som händer?!

Hårt jobb! Och bara vi kan göra det...
Foto: http://www.asialifemagazine.com

EU-valet har inneburit en rejäl omskakning av det politiska landskapet i Sverige. I SCB:s stora mätning, där majoriteten av intervjuerna gjordes innan 15 maj, var S uppe på över 35 % (över 36,5 % i sympatimätningen). M hade 22,7 % (23,8 %i sympati). Sen kom EU-valet och det gick ju som vi alla vet lite annorlunda. När man läser dagens Demoskopmätning i Expressen kan man direkt spåra att EU-valet har satt avtryck i väljarkåren. Veckan efter EU-valet är det många som fortfarande tänker EU och det är förmodligen förklaringen till varför det ser ut som det gör.

I valrörelsen i höst kommer det handla om helt andra frågor och vara ett helt annat fokus än vad det var i EU-valet. Jobben kommer att diskuteras ännu mer. Skolan och välfärden, frågor som överhuvudtaget inte berördes i EU-valet, kommer att dominera många debatter och samtal. Regeringsfrågan kommer i alla fall av dom borgerliga att spelas in i tid och otid. Dessutom måste saker och ting kunna finansieras på ett trovärdigt sätt. Det går inte bara att säga "mer feminism, mindre invandring eller fler klimatsatsningar" och tro att det blir trovärdigt i det stora hela. Kan du inte visa på hur du ska betala för kalaset så kommer väljarna förmodligen att välja bort dig.

Här har MP, SD och FI mycket kvar att bevisa. MP är mest seriösa och visar via sina klimatskattehöjningar att dom i alla fall menar allvar. Men när dom i nästa andetag vill trycka paus i den ekonomiska aktiviteten, dvs stoppa tillväxten, så hamnar dom i ett pedagogiskt problem. Jag förstår vad MP är ute efter, en grön och hållbar tillväxt mätt som något annat än ökning av det traditionella BNP-måttet. Dessvärre är det där en allt för invecklad och svårförklarad diskussion för att den ska passa i en valrörelse. MP kommer att få problem. SD:s "stoppa invandringen så löser sig allt"-retorik genomskådas av dom flesta. Hur FI ska kunna finansiera något av sina förslag vet dom väl knappt själva idag.

Givetvis måste både S och M skärpa sig också. Man kan inte ta sina väljare för givet utan det är hårt arbete ute i samtalet med väljarna som gäller. Dock måste det finnas någon form av nerv, något att hänga upp samtalet på, och där måste vi socialdemokrater lyfta arbetslösheten och välfärdens brister. Vad M ska lyfta vet nog ingen riktigt. Framförallt inte Kent Persson...

*****

 

Bloggat: Peter J, Martin

När hästskiten rinner uppåt

Foto: http://www.conceiveeasy.com

I EU-valrörelsen var frågan om schyssta villkor högst närvarande. LO gjorde en stor insats i att lyfta frågan. Även om S inte gick fram i valet så är jag övertygad om att partiets tydliga fokus och koppling till jobb och schyssta villkor gjorde att ett ras likt Moderaternas och Folkpartiets kunde undvikas. Varken M eller FP hade egentligen någon fråga som man förknippade partierna med. Där hade S en stor fördel.

Ibland fick jag frågan om det där med villkoren på arbetsmarknaden verkligen var något som behöver lyftas. När man träffar en del väljargrupper ser dom ut som fågelholkar när man talar om arbetsmiljö, anställningsvillkor och lönedumpning. Men faktum är att den beskrivning som LO gav av verkligheten för många av deras medlemmar är högst närvarande även i media. Vill man se det så ser man det.

Bara den här veckan har vi kunnat läsa om grönsakshandlare som skriver slavliknande kontrakt med sina anställda. SEKO:s strejk i Skåne är ett tydligt och konkret exempel på försök till löne- och villkorsdumpning. Idag kan vi även läsa att arbetsskadorna ökar för fjärde året i rad.

Mycket av det här drabbar redan utsatta grupper. Men det som är anmärkningsvärt med t ex rapporterna om ökande arbetsskador och med SEKO:s strejk är att det drabbar relativt väletablerade grupper på arbetsmarknaden. Lokförare och tågvärdar, sjuk- och undersköterskor är vanligt förekommande yrken där t ex svartarbete i princip inte förekommer. Så det handlar inte om några suspekta svartkrogar eller annan olaglig och ljusskygg verksamhet där utländsk arbetskraft utnyttjas besinningslöst. I fallet med SEKO-strejken är det ett välkänt storföretag som helt ogenerat försöker dumpa lönerna. I arbetsmiljöfrågan är det många anställda, främst kvinnor, inom skattefinansierad verksamhet som far illa. Det är dels dom som har en offentlig arbetsgivare, dels många anställda i privata vård- och utbildningsföretag.

Ett av regeringens första beslut efter maktskiftet 2006 var att lägga ner Arbetslivsinstitutet och dra ner på pengarna till Arbetsmiljöverket. Regeringen har också möjliggjort för företag att stapla visstidsanställningar på varandra. I skenet av regelförenkling har kontroll och insyn försämrats. Vad dom senaste åren bekräftar är att när samhället försämrar för dom allra sämst ställda, när botten så att säga sjunker, då följer snart skiktet ovan med ner. Man skulle kunna kalla det för ett omvänt hästskitsteorem.

Man kan inte försämra för dom mest utsatta utan att det förr eller senare spiller över på den så kallade medelklassen. Utvecklingen mot ett allt hårdare arbetsliv med allt sämre och tuffare villkor för fler och fler kommer som ett brev på posten när välfärden rivs ner, arbetslösheten är hög och löntagarnas villkor sätts i andra rummet. Jag är tämligen övertygad om att jag framöver kommer att möta färre och färre väljare som ser ut som fågelholkar när jag lyfter situationen på den svenska arbetsmarknaden. Om vi inte sätter stopp för det hela dvs.

*****

Klart det inte räcker men...

Man måste se till helheten
Foto: http://vukajlija.com

Alliansen inleder idag sitt utlovade konvent. Utfästelsen om ett konvent var i princip allt, förutom varmkorv, som kom ut ur Maramömötet för snart ett och ett halvt år sedan. I en tid då Fredrik Reinfeldts enda svar på framtidens utmaningar är att MP slår hårt i dörrarna om nätterna och att fler utredningar ska sjösättas så kan vi väl inte förvänta oss så mycket mer än fika, leenden och kanske lite senap till den där korven. Fast givetvis kommer borgarna presentera allt som kommer ut ur konventet som faktor X, gamechangern eller som en gammal hederlig kioskvältare.

I ljuset av alliansens och framförallt Moderaternas totala haveri har nu S börjat granskas i sömmarna. Det är bra eftersom det ger oss möjlighet att presentera vår politik på bästa sändningstid och vi får möjlighet att resonera med och förklara för väljarna hur vi har tänkt oss att nå EU:s* lägsta arbetslöshet 2020. Som en följd av detta ökade fokus har diverse nyhetsredaktioner låtit olika forskare granska den socialdemokratiska jobbpolitiken.

Bland annat har Lars Calmfors och Eva Mörk uttalat sig om ungdomsrabatten, krogmomsen och höjda ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen. Båda menar att förändringar riskerar att öka arbetslösheten. Vad Calmfors och Mörk bygger det här på kan man fråga sig.

Verkligheten har visat att ungdomsrabatten har minimal effekt på sysselsättningen. Att Calmfors spår i sina teoretiska modeller för bevis är välkänt. När det inte finns någon empiri som motbevisar teorierna så kan man ju alltid lita på teorierna. Men i detta fallet finns åratal av belägg för att ungdomsrabatten är dyr och ineffektiv. Att jobb som inte har kommit skulle försvinna faller dessutom av sig själv.

När det gäller krogmomsen har det efter att sänkningen genomfördes tillkommit runt 4 000 jobb i restaurangbranschen. Det är inte helt lätt att koppla uppkomsten av dessa jobb till själva sänkningen. Det finns andra faktorer som också spelar in på branschens utveckling. Men om vi ändå köper antagandet om att 4 000 jobb har tillkommit så måste man fråga sig om det är maximal utdelning för dom pengar som satsas. Är 4 000 jobb det mesta man kan få ut av samma summa pengar allt annat lika? Svaret på den frågan är nej. Varje restaurangjobb kostar en till en och en halv miljoner kr. För samma summa får du två-tre lärare i grundskolan. Så för samma pengar kan man få ut ett större antal jobb i välfärden. Därmed handlar det om ett aktivt politiskt val. Restaurangjobb eller välfärdsjobb?

Den tredje delen är kanske den mest omstridda. Innebär sänkta nivåer i trygghetssystemen att arbetslösheten sjunker? Enligt många av Calmfors (och Anders Borgs) modeller så är svaret ja. Men om man lyssnar på OECD och ser till hur verkligheten ser ut så är svaret snarare "det beror på". För att sänkta ersättningsnivåer ska få genomslag på arbetslösheten så krävs att ett stort antal förutsättningar är uppfyllda. I ett så kallat anglosaxiskt system bidrar låga ersättningar till lägre arbetslöshet. I en nordisk välfärdsstat gör det däremot inte. Där innebär det bortfall i efterfrågan som sänkta ersättningsnivåer leder till att arbetslösheten i alla fall inte sänks. Att den stiger är snarare mer sannolikt. Hade det varit så att Calmfors och Borgs modeller hade stämt hade vi inte haft en historiskt hög arbetslöshet i Sverige idag.

Att uttala sig om huruvida Sverige under socialdemokratisk ledning har möjlighet att nå EU:s* lägsta arbetslöshet 2020 baserat på dom tre förändringar som omnämns här ovan är snudd på ohederligt. Vi socialdemokrater tror inte att dessa tre delar är det allena saliggörande. Vi vet att det krävs stora förändringar för att vi ska lyckas.

Det handlar om att få ett skattesystem som är funktionellt och där enskilt hattande hit och dit med skattesatsar likt ovan nämnda krogmomssänkningar inte förekommer. Det handlar om att stänga rekryteringsgapet som är gigantiskt och där det inte räcker med att bara köra arbetsmarknadspolitik för arbetslösa. Hela arbetsmarknaden måste ses över och fler måste våga ta chansen högre upp i produktivitetstrappan. Men det förutsätter att våra socialförsäkringar erbjuder ett gott skydd för att folk ska våga ta steget. Det förutsätter också att vi utvecklar vuxenutbildningen och möjliggör för mer vidareutbildning. Därigenom ökar också efterfrågan vilket får hjulen att snurra fortare. I det ligger också att se över statsfinanserna. Överskottsmålet är t ex något som knappast främjar full sysselsättning i dagsläget. Slutligen måste vi få en riksbank som når inflationsmålet (oavsett vad det målet ligger på).

Där finns massor mer att göra och det är glädjande att vi nu får chansen att tala med väljarna om detta. Jag tar gärna diskussionen om huruvida våra konkreta förslag är bättre än fler alliansutredningar. Jag är tämligen säker på vad väljarna tycker i i den frågan.

*****

Pinsamt värre för Folkpartiet i Helsingborg

(För dig som inte är intresserad av lokalpolitik i Helsingborg kan du hoppa direkt till tredje stycket.)

Jag lägger just nu den sista handen på vår budget för 2015. I en andningspaus bläddrade jag lite i Helsingborgs Dagblad och får där upp en helt fantastisk helsida angående Folkpartiets lokala valmanifest. Manifestet är en orgie i löften om skolan. Storsatsningar ska göras, massor av förslag ska sjösättas och ingenting är omöjligt. Det är positivt att Folkpartiet vill förbättra skolan men efter åtta år vid makten i både Helsingborg och riket så känns det lite sent påkommet att det nu minsann ska satsas.

För mycket av det som Folkpartiet föreslår har vi socialdemokrater föreslagit under innevarande mandatperiod. Mer pengar och resurser, 30 timmars förskola för barn till arbetslösa och föräldralediga och bättre barnomsorg på obekväm arbetstid är saker som vi har drivit men som FP sagt nej, nej, nej till. Så visst, det är jättekul att FP lovar vitt och brett men motfrågan blir direkt, vad tusan har FP sysslat med under sina åtta år vid makten?

Men konstigheterna stannar inte här. Som jag skrev igår är Folkpartiet notoriska valrörelsepopulister. Man kan räkna med att dom gör något utspel, gärna lite halvsunkigt, för att plocka enkla poänger. Här i Helsingborg föreslår partiet en lokal variant av Lars Leijonborgs gamla valrörelsedänga "Språktestet". Invandrare ska testas i svenska språket och i samhällskunskap. Ett direkt antiliberalt och elitistiskt förslag som tummar på allas lika rätt till medborgarskap. I Danmark har denna typ av tester visat sig vara mycket segregerande och dessutom klarar många danskar inte av testerna. Vad som ska hända med dom svenskfödda personer som inte fixar svenskan och samhällskunskapen i grundskolan kan man ju fundera på.

Mitt i allt detta tråkiga blir det hela dock direkt pinsamt för Folkpartiet. Dom har nämligen lyckats med att få in två språkliga felaktigheter i just det avsnittet som handlar om språktest. Av referatet i Helsingborgs Dagblad från presskonferensen kan man konstatera att det hela blev minst sagt beklämmande för folkpartisterna och att en stackars ombudsman till sist fick rädda situationen genom att ta på sig skulden för felet. Hur det blir med ombudsmannens medborgarskap om Folkpartiet vinner valet framgår inte av artikeln.

*****

Hur avgörande var gårdagens intervju?

En bild som inte är så bra för Reinfeldt.
Foto: svt.se

Gårdagens intervju i Agenda med moderatledaren Fredrik Reinfeldt var på många sätt klargörande. Den visade på Moderaternas trötthet och idélöshet, den visade på Reinfeldts personliga trötthet och den visade att alliansen i nuläget siktar in sig på det som kallas asymmetrisk demobilisering. Genom att inte prata om sin egen politik, genom att bara spela på regeringsfrågan och genom att försöka få valet att handla om trovädighet, personlighet och ansvar vill borgarna avpolitisera debatten.

Reinfeldt erkänner själv under intervjun att han inte har några egentliga idéer. Det förbereds några reformer som i sig inte skiljer sig nämnvärt från förslag som t ex S redan har lagt. Men att tro att det ska räcka för att väljarna ska känna framtidstro och förändringsvindar är att bedra sig själv. Väljarna är allt för kloka för att gå på en sådan vals. Att efter en vårbudget och ungefär 100 dagar innan ett val inte kunna presentera en enda större idé är att blotta halsen på allvar. Framförallt i ljuset av att EU-valet gick som det gick och att Miljöpartiet sprutat ur sig förslag i helgen. Hur realistiska och väl genomtänkta dom förslagen är kan man diskutera men MP visar i alla fall att visioner inte alls är speciellt svåra att ha.

Alliansens strategi är riskabel. När Stefan Löfven i princip är ikapp Reinfeldt i fråga om förtroende och när Annie Lööf har lägre förtroende än Jimmie Åkesson så är det inte speciellt troligt att alliansen kan promenera hem förtroendematchen. Snarare är det så att Reinfeldt blir sänkt varje gång han visar sig med Lööf och för att alliansen ska kunna manifestera någon form av gemenskap måste Reinfeldt hänga en hel del med dom andra partiledarna.

Jag har även svårt att se att FP kan sitta still i båten. Det partiet har en närmast manisk förmåga att bli valrörelsepopulister och om inte siffrorna vänder uppåt snart lär något mer eller mindre kontroversiellt FP-förslag komma som ett brev på posten. Att KD och C nöjer sig med att lita till moderata stödröster, som i dagsläget inte finns i några stora mängder, är inte heller speciellt troligt.

Vi kan under alla omständigheter konstatera att gårdagens intervju i Agenda mycket väl kan ha avgjort både valet och alliansens framtid. Det är snart 100 dagar kvar tills vi vet svaret på i alla fall den första frågan.

*****

Bloggat: Ulf Bjereld

Män i lustiga byxor kan väl inte vara ett hot mot OSS?!



Foto: Telegraph

Under veckan har analyserna avlöst varandra i kövattnet av EU-valet. Feminism och miljö har blandats med fascism och extremhöger. Per T Ohlsson är återigen tillbaka på Sydsvenskans opinionssida vilket är glädjande. Hans första krönika efter ett längre uppehåll lämnar dock en del att önska.



Foto: ww2db.com

Fast egentligen är det inte Ohlsson som lämnar mer att önska utan det rådande politiska debattklimatet. SD:s framgångar i Sverige och andra fascisters framgångar i resten av Europa har mest varit ett konstaterande under den här veckan. Väldigt få skribenter och analytiker verkar dra slutsatsen att det är kapitalismens misslyckande som leder fram till fascismens framväxt. Men så var det under 1920-talet och så ser det ut att vara även denna gång.

Efter goda tider kommer krisen som ett brev på posten och denna följs mer eller mindre oundvikligt av att fascismen börjar växa. Det är också så att fascisterna i regel ses som ett gäng pajasar och tokstollar när dom först börjar dyka upp. Just våra länder och våra institutioner är ju allt för stabila och säkra för att män i lustiga byxor ska kunna utgöra ett verkligt hot. SÄPO menar ju t ex att svenska fascister inte utgör ett särskilt stort hot mot själva demokratin som system. En sådan analys förutsätter dock att ingen annan fascistisk gruppering använder sig av t ex SMR likt Hitler använde sig av SA. Det förutsätter också att man litar på fascisterna i kostym och deras försäkran om att dom minsann respekterar demokratin.



Foto: Guardian

Det vore intressant att kunna stiga in i framtiden och se tillbaka på dom inledande decennierna av 2000-talet. Under första hälften av 1900-talet var det två världskrig som fick Europa att göra upp med rasism och fascism. I alla fall på ett ytligt plan. Den västtyska statsapparaten var översållad av massa gamla nazister och det rörde inte t ex NATO i ryggen. USA fortsatte att ha raslagar in på 1960-talet. För att inte tala om den svenska statens övergrepp på romerna. Men det får vi ta en annan gång. Nu undrar jag bara vad det är som kommer att rensa ut fascismen under 2000-talet? Snacka om skrämmande tiotusenkronorsfråga.

*****