Gör Moderaterna en "Mona Sahlin"?

Roger Jönsson lyfter idag frågan om splittringen inom alliansen. Skolan och försvaret är det som regeringen bråkar om för tillfället. Allt inför öppen ridå. Trots korvgrillning i Maramö för ett år sedan och trots den surt förvärvade vetskapen om att en splittrad borgerlighet inte vinner val i Sverige så väljer Moderaterna att sätta ner foten mot framförallt Folkpartiet. Hur klokt det är efter Stefan Löfvens inviter till FP och C kan man ju fundera på.

Men det Jönsson även pekar på är faktiskt snäppet intressantare och jag tänker uppehålla mig kring detta en stund. För vi har under senare delen av den här mandatperioden sett en allt tydligare intern kritik mot Fredrik Reinfeldt. För ungefär ett år sedan vid den här tiden var det stark intern kritik mot Reinfeldt för hans uttalanden kring försvaret som ett särintresse. Lars-Ingvar Ljungman i Vellinge, en av partiets tyngsta lokala företrädare, dundrade på om att så säger man minsann inte. Han fick dessutom understöd av två fd försvarsministrar i form av Anders Björck och Mikael Odenberg.

Under året gick även moderata kommunalrådet i Växjö, Bo Frank, ut och kritiserade partiets migrations- och flyktingpolitik. Frank såg den ström av M-väljare som går mot SD och för att möta detta menade han att partiet måste göra något. Frank var inte ensam han heller i sin kritik. I samband med den interna moderata debatten i frågan, där Tobias Billströms mindre fräscha uttalanden fungerade som conversationstarter, var det flera moderata kommunalråd som luftade sin kritik.

Ytterligare kritik framfördes i samband med partiets stämma i höstas. Ett antal kommunala och regionala företrädare lyfte upp problem med hur dels politiken, dels kommunikationen har skötts. Att folk inte är nöjda med partisekreterare Kent Persson är välkänt. Runt honom försvinner medarbetarna snabbare än smör i solsken. Men att det råder allt annat än hallelujastämning på en moderat partistämma när partiet sitter i regeringsställning får betraktas som en mindre intern katastrof. När kritiken dessutom handlar om visionslöshet och denna kritik därmed bekräftar precis det som oppositionen anklagar partiet för är det mycket anmärkningsvärt.

Man skulle kunna tro att 2013 skulle vara någon slags rening för partiet. Att kritiken tilläts komma för att lätta på det interna trycket och att leden nu skulle slutas under inledningen av 2014. Men tvärtemot detta går nu Anders Berngran, Lommas starke man och det moderata kommunalråd med störst väljarstöd av alla moderater i landet, ut och kritiserar Reinfeldt. Bland annat talar han klarspråk om Stockholmsmoderaternas fixering vid makten och gör det tydligt att moderater från Skåne göra sig icke besvär i hufvudstaden. Likaså bekräftar han kritiken från i höstas om att partiet är idélöst och att man har fel fokus i valstrategin.

Det här inlägget börjar bli långt och jag ska inte förlänga det mycket mer i onödan. Men jag vill be er om en sista sak. Slut ögonen och tänk tillbaka på tiden innan valet 2010. Då fick Mona Sahlin kritik i tid och otid av allt och alla. Hon fick även en hel del kritik internt i partiet. Konsekvensen av detta blev att Sahlin undergrävdes av sina egna och resten är som man säger historia. Lärdomen av det är att har man inte sitt parti bakom sig i upptakten till och inledningen av en valrörelse så är det väldigt svårt att vinna val. Frågan är om Fredrik Reinfeldt kommer att motbevisa även denna "sanning" eller om det till slut visar sig att det var bland annat Reinfeldts eget parti som fällde "den största Moderaterna har haft".

*****