Behövs det en kommission?

Foto: http://sverigesradio.se/

Riksbankschefen Stefan Ingves föreslår idag att en kommission ska tillsättas för att se över dom svenska hushållens skuldsättning. Ingves har under lång tid varit orolig för att vi har en växande skuldsättning i denna sektor och det är framförallt därför som han och majoriteten i Riksbanksdirektionen har valt att hålla uppe styrräntan. Att Ingves nu föreslår en kommission för att se över problemet är kanske klokt. Sverige har ju erfarenheter av ekonomiska kommissioner och att utreda en fråga grundligt utan politiskt käbbel och taktikiserande kan vara bra.

För det är ju inte bara på det ekonomiska området som det föreslås kommissioner och breda utredningar. Vi socialdemokrater har föreslagit ett antal kommissioner dom senaste åren. Nyligen var det skolan som skulle få sin kriskommission. Energifrågan har varit ett område där Stefan Löfven har velat ha en kommission sedan dagen han tillträdde. SSU och LUF har, tillsammans med en del andra debattörer (däribland undertecknad) argumenterat för någon form av större utredning kring skattesystemet. Det finns säkert fler områden som har varit föremål för kommissionsförslag på sistone. Men man ska ha klart för sig att det finns en del risker med den här typen av kommissioner.

En risk handlar om att det vardagliga politiska samtalet och den offentliga debatten stryps. Om en kommission med en massa experter utreder en fråga så är där inte mycket för allmänheten och den politiska debatten att diskutera. För varje förslag, varje invändning, kommer att landa i en slutsats som låter något i stil med att "det där tittar kommissionen på". Ett tydligt exempel på detta var Friskolekommittén.

En annan risk handlar om att en kommission genom sin dominerande ställning i debatten faktiskt gör att utrymmet att se på en fråga och hur den ska lösas minskar. För om kommissionen snöar in på ett område eller en lösning så är det oerhört svårt att få debatten att handla om andra förslag eller lösningar. Lindbeckkommissionen på 90-talet agerade och verkade i en politisk och ekonomisk kontext där vissa lösningar och vissa dogmer togs för slutgiltiga sanningar. Somliga talade om "historiens slut" och att i en sån tidsanda presentera långsiktiga lösningar har sina avigsidor.

En tredje risk ligger i frågan om ansvarsutkrävande. En kommission kan presentera både svåra och kontroversiella lösningar på ett problem men kommissionen kommer aldrig att behöva ta det fulla ansvaret för sina förslag. Det är politiken som måste genomföra förslagen och ta ansvaret för konsekvenserna. Likaså kommer politikerna som genomför förslagen att kunna skylla på "experterna" vilket lätt kan innebära att en förändring, ett förslag eller rentav ett systemskifte saknar bärare av själva idén. För om inte politikerna genomför allt som experterna föreslår, som i fallet med Lindbeckkommissionens förslag, så kommer alltid experterna kunna slå ifrån sig. Om då inte heller politikerna fullt ut bär idén så riskerar det hela att bli pannkaka.

Jag skulle kunna resonera mer kring varje risk och det finns säkert fler risker än dom tre jag nämnt här. Det skulle också behövas ett större resonemang kring den "avpolitiserande" effekten kommissioner har. Till viss del handlar det nämligen också om att politiker inte vågar sticka ut hakan, ta i dom svåra frågorna och säga sin hjärtas mening. I ett allt mer försiktigt mittenlandskap blir det viktigare att säga så lite som möjligt som låter så likt som möjligt det alla andra säger än att faktiskt stå upp för sin ideologiska övertygelse och ta strid för sin övertygelse. Vad konsekvenserna av en sådan inställning är får bli ämnet för ett helt annat blogginlägg.

*****