Vem är vinnarna egentligen?

Vem vinner?
Foto: casinoreviewbank.com

Slog av någon anledning upp DN:s hemsida som första nyhetssida idag. Jag brukar inte föredra DN men idag blev det som det blev. Där står att läsa att SAS slimmade avtal knäcker dom anställda. Man kan också läsa om att skiftarbetande har svårare att bli gravida. Det här är två nyheter som väl egentligen inte är några nyheter. Arbetsmiljöarbetet i Sverige har försämrats avsevärt under högerregeringens tid vid makten och att ett stressande och allt för krävande arbetsliv är dåligt för människor i längden är knappast något nytt under solen.

Läser man vidare i DN kommer man fram till en artikel om att självskadebeteendet bland unga män ökar. Nyheter kommer från SVT Nyheter och när jag går till den källan är artikeln visserligen lite fylligare men det saknas en sak enligt mig. Analysen. Varför skadar unga män sig mer idag än tidigare? Det resoneras mycket kring hur man upptäcker det och givetvis är det en mycket viktig diskussion. Men att upptäcka det är ju inte det samma som att förhindra det.

När jag tänker stilla på min kammare så vävs dessa tre nyheter i DN samman. Inte för att unga män blir gravida och inte för att dom är den vanligaste kategorin som är anställda på SAS (antar jag). Nä, istället är det dom övergripande konsekvenserna av det samhälle vi lever i som jag tror ligger bakom mycket av dom unga männens självskadebeteende. Arbetslivet är idag hårdare än tidigare. Tillfälliga anställningar, dåligt med jobb, försämrade avtal, pressade och utsatta scheman och arbetstider och allt högre krav på personalen skapar ett samhällsklimat som i grund och botten är väldigt paradoxalt.

I ena änden har vi dom undersysselsatta. Allt ifrån arbetslösa som inte får arbeta alls till tim- och deltidsanställda som gör allt dom kan för att få jobba mer. I andra änden har vi dom översysselsatta. Människor som jobbar för mycket och för hårt. Som jobbar övertid som regel och som får springa lite fortare och lite längre för vart år som går. Att människor mår dåligt i båda kategorierna är inte konstigt. Såväl skillnaderna som likheterna är stora men den psykiska pressen är på många sätt den samma och att sådant tar sig uttryck i sjukdomar, arbetsskador och lidande är inte något okänt. Tvärtom.

Diskussionen om arbetstidsförkortningar tar ofta avstamp i att vi ska dela på dom jobb som finns. Jag stödjer tanken om förkortad normalarbetstid. Men innan vi är där måste vi inse att vi faktiskt redan idag kan dela på dom jobb som finns. Utan att gå ner i arbetstid som första steg. 4,6 miljoner timmar arbetades över förra året. Det skulle innebära 117 000 jobb. Med andra ord skulle arbetslösheten inom "befintlig jobbram" kunna sänkas med nästan en tredjedel. Om vi bara organiserade oss annorlunda. Det skulle i sin tur spara massor av pengar i andra delar av samhällssystemet. T ex inom sjukvården. Vad det handlar om är synsätt, vilja och ambition. Det man hela tiden måste fråga sig är, om nu personalen och dom arbetslösa är förlorarna. Vem är då vinnarna?

*****

 

Bloggat: Roger om ett samhälle som slits isär

 

Läs mer på Socialdemokraterna