Det handlar inte om arbetslösheten

Foto: http://arbetetsmarknad.se

Skärpta krav på arbetslösa med a-kassa träder i kraft 1/9. Vad syftet med dessa skärpta kontroller är kan man fråga sig. Med 9,1 procents arbetslöshet och en kraftigt nedmonterad arbetsmarknadspolitik så är det svårt att få något jobb hur mycket man som arbetslös än söker. Problemet i dag är att arbetskraft inte efterfrågas i den utsträckning som behövs för att få folk i arbete. Som jag skrev om igår finns det dock vägar att öka efterfrågan på arbete. Genom att det offentliga går in och satsar på att skapa jobb kan man lösa mycket av den arbetslöshet som finns.

Varför görs då inte detta? Vad är det som hindrar staten eller för den delen kommunerna från att gå in och anställa människor? Det påstås ibland att utbildningen är för låg bland den arbetslösa arbetskraften. Det kan stämma i en del fall men samtidigt finns det gott om åtgärder som snabbt skulle kunna sättas in för att göra folk mer anställningsbara. Det handlar bara om en tydligare analys av kunskaper och utbildningsbehov. Dessutom är det fullt möjligt att anställa folk inom många yrken. Yrken som vi rationaliserat bort framförallt under 90-talskrisen. Nä, istället är det politiska prioriteringar som avgör och då blir t ex en naiv skuldbekämpning viktigare än sysselsättningen.

Det intressanta är nämligen vad som händer i ett samhälle och dess ekonomi om alla som vill har ett jobb kontra rådande situation där människor som vill arbeta inte får möjligheten till det. När alla arbetar skapas ett betydligt större värde, tillväxten ökar således och därmed ökar också vår rikedom. Det gör också att vår skuldbörda med all sannolikhet kommer att minskar(som andel av BNP vilket är det relevanta) förutsatt att skuldernas tillväxt är lägre än tillväxten i ekonomin och inflationen tillsammans.

När 484 000 människor inte får vara med i produktionen blir vi fattigare på två sätt. Dels når vi inte upp till den potential som finns, dels drar vi på oss kostnader för att försörja dessa 484 000 människor som vi egentligen inte skulle behöva ha.

För även om man räknar över det understöd som dessa människor erhåller till lön och självfallet lägger till kostnaden för att betala anständiga och avtalsenliga löner så kostar arbetslösheten betydligt mer. Arbetslösa mår sämre än människor med jobb och dom kompetenser som arbetslösa besitter anses mindre värdefulla ju längre tiden går för personen i fråga utanför arbetsmarknaden. Vi förlorar alltså investeringen vi gjort i humankapitalet. Därutöver bidrar den som arbetar till vårt BNP avsevärt mycket mer än vad en arbetslös gör.

Det finns många argument för varför full sysselsättning bör vara det övergripande målet för samhället. Dom två jag har talat om här är dels den rent ekonomiska sidan av saken, dels den rent mänskliga sidan av saken. Inget av dessa argument neutraliseras av att kontrollerna av arbetslösa skärps. Ökade kontroller är bara ett desperat ideologiskt försök att visa på handlingskraft. Någon reell effekt på arbetslösheten får det inte. Men det bryr sig inte Reinfeldt och Borg om eftersom det inte handlar om att sänka arbetslösheten.

*****

 

Bloggat: Staffan

Läs mer på Socialdemokraterna