Det handlar inte om arbetslösheten

Foto: http://arbetetsmarknad.se

Skärpta krav på arbetslösa med a-kassa träder i kraft 1/9. Vad syftet med dessa skärpta kontroller är kan man fråga sig. Med 9,1 procents arbetslöshet och en kraftigt nedmonterad arbetsmarknadspolitik så är det svårt att få något jobb hur mycket man som arbetslös än söker. Problemet i dag är att arbetskraft inte efterfrågas i den utsträckning som behövs för att få folk i arbete. Som jag skrev om igår finns det dock vägar att öka efterfrågan på arbete. Genom att det offentliga går in och satsar på att skapa jobb kan man lösa mycket av den arbetslöshet som finns.

Varför görs då inte detta? Vad är det som hindrar staten eller för den delen kommunerna från att gå in och anställa människor? Det påstås ibland att utbildningen är för låg bland den arbetslösa arbetskraften. Det kan stämma i en del fall men samtidigt finns det gott om åtgärder som snabbt skulle kunna sättas in för att göra folk mer anställningsbara. Det handlar bara om en tydligare analys av kunskaper och utbildningsbehov. Dessutom är det fullt möjligt att anställa folk inom många yrken. Yrken som vi rationaliserat bort framförallt under 90-talskrisen. Nä, istället är det politiska prioriteringar som avgör och då blir t ex en naiv skuldbekämpning viktigare än sysselsättningen.

Det intressanta är nämligen vad som händer i ett samhälle och dess ekonomi om alla som vill har ett jobb kontra rådande situation där människor som vill arbeta inte får möjligheten till det. När alla arbetar skapas ett betydligt större värde, tillväxten ökar således och därmed ökar också vår rikedom. Det gör också att vår skuldbörda med all sannolikhet kommer att minskar(som andel av BNP vilket är det relevanta) förutsatt att skuldernas tillväxt är lägre än tillväxten i ekonomin och inflationen tillsammans.

När 484 000 människor inte får vara med i produktionen blir vi fattigare på två sätt. Dels når vi inte upp till den potential som finns, dels drar vi på oss kostnader för att försörja dessa 484 000 människor som vi egentligen inte skulle behöva ha.

För även om man räknar över det understöd som dessa människor erhåller till lön och självfallet lägger till kostnaden för att betala anständiga och avtalsenliga löner så kostar arbetslösheten betydligt mer. Arbetslösa mår sämre än människor med jobb och dom kompetenser som arbetslösa besitter anses mindre värdefulla ju längre tiden går för personen i fråga utanför arbetsmarknaden. Vi förlorar alltså investeringen vi gjort i humankapitalet. Därutöver bidrar den som arbetar till vårt BNP avsevärt mycket mer än vad en arbetslös gör.

Det finns många argument för varför full sysselsättning bör vara det övergripande målet för samhället. Dom två jag har talat om här är dels den rent ekonomiska sidan av saken, dels den rent mänskliga sidan av saken. Inget av dessa argument neutraliseras av att kontrollerna av arbetslösa skärps. Ökade kontroller är bara ett desperat ideologiskt försök att visa på handlingskraft. Någon reell effekt på arbetslösheten får det inte. Men det bryr sig inte Reinfeldt och Borg om eftersom det inte handlar om att sänka arbetslösheten.

*****

 

Bloggat: Staffan

Läs mer på Socialdemokraterna

Det går inte bra nu

Det blir inte bra när det krymper.
Foto: http://metrobloggen.se/majsan47

Sveriges ekonomi krymper. I kombination med 9,1 procents arbetslöshet är det här riktigt dåliga nyheter. Hushållens konsumtion var lägre än förväntat. Företagens investeringar sjönk och dom offentliga utgifterna orkade inte dra upp BNP till förväntade nivåer. Kort sagt kan man säga att det inte ser bra ut alls för svensk ekonomi just nu.

Något annat är egentligen inte att förvänta heller. Om man väger samman ett Europa i kris där faran ingalunda är över, en inflationspolitik som misslyckas år efter år och ett överskottsmål som fortsätter att dra undan pengar från ekonomin så är det inte speciellt konstigt att siffrorna pekar neråt. Där är inget som drar ekonomin. Att hushållen och företagen håller igen är självklart. I kristider är folk försiktiga och varför ska företagen investera i produktionskapacitet som inte är nödvändig för dagen. Även om det kommer att straffa sig i längden så är det svårt för företagsledningar med kvartalskniven på strupen att motivera kraftiga investeringar när ingen vändning är i sikte. Kvar finns då bara en som kan vända utvecklingen och det är staten.

Att inte låna pengar till produktiva investeringar i ett läge när räntorna och statsskulden är mycket låga är kvalificerat vansinne. Dels lär vi inte kunna låna billigare i framtiden, dels försitter vi en historisk chans att bygga Sverige starkare när i princip alla andra i västvärlden måste hålla igen. Socialdemokraternas beslut på kongressen att öka lånefinansieringen av infrastruktur är därför helt rätt. Vad Anders Borg tänker göra är höljt i dunkel.

För tänk er in i Borgs situation. Han har en arbetslöshet som är historiskt hög och som han i alla fall symboliskt måste bekämpa för att få trovärdighet i nästa års val. Därtill krymper ekonomin vilket gör att utrymmet för vidlyftiga skattesänkningar är minimalt. Det som givetvis lockar är att använda pengarna från överskottsmålet, pengar som han redan har använt i tidigare, men då öppnar han sig för stark kritik från oppositionen. För S är manöverutrymmet mycket större kring överskottsmålet med tanke på att LO så tydligt har deklarerat att man stödjer ett borttagande av målet. Dessutom finns det ett stort stöd i partiet för att riva upp kongressbeslutet kring överskottsmålet. Det märkte man om inte annat under debatten kring frågan. Men för Borg blir det problem eftersom hela hans politiska karriär är byggd på att vara herr Svångrem.

Konsekvensen är att det inte återstår så mycket för Borg mer än vänta och se. Höstens budget är den budget som kommer att granskas under nästa år och även om vårproppen är viktig, det såg vi inte minst i förra valrörelsen, så sätter höstbudgeten ramarna för hela valrörelsen. Om inte Borg kan bjuda på en enda storsatsning i likhet med ett femte JSA så tappar han slagkraft. För hur hårt han än håller i tyglarna så nog måste man kunna bjuda väljarna på några större satsningar under ett valår. Allt annat är ju att signalera att man varken kan eller vill något med sitt maktinnehav. Vilket visserligen är en ganska träffande bild av det borgerliga styret dom senaste två-tre åren.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Ni har klockorna - Vi har tiden" av Lennart Pehrson

 

USA är förmodligen det land i världen som det har skrivits mest om. Det är fullt förståeligt. Inget annat land har haft så stor inverkan på vårt sätt att leva, tänka och verka som "det stora landet i väster". Politiskt, kulturellt, socialt, militärt och ekonomiskt har landet varit en supermakt sedan 1900-talets början. Utvecklingen tog verklig fart efter andra världskriget och vi har tagit det för självklart att USA alltid räknats som nummer ett. Lennart Pehrsons bok reser dock många frågetecken kring huruvida detta kommer att vara fallet i framtiden.

"Ni har klockorna - Vi har tiden" behandlar den amerikanska utvecklingen utifrån ett perspektiv av före och efter elfte september. Terrordådet ändrade på ett radikalt sätt förutsättningarna för såväl den inrikes- som den utrikespolitiska utvecklingen i landet. Ett historiskt budgetöverskott har vänts till ett historiskt underskott. Traditionella fri- och rättigheter har satts på undantag. Den militära styrkan har blivit allt mer ifrågasatt och även landets förmåga att hantera inrikes kriser har försämrats. Nya hot har vuxit fram såväl ekonomiskt som militärt. Den tidigare bipolära världen med en tydlig fiende i Sovjet där kampen mellan det onda och det goda var enkel att ta ställning i har ersatts av en värld där USA inte längre är den givna bastionen för frihet och demokrati.

För mig var där inte särskilt mycket nytt rent konkret i Pehrsons bok. Har man läst andra böcker om krigen i Irak eller Afghanistan, om det militärindustriella komplexets framväxt eller om den amerikanska ekonomin så är där inga större överraskningar. Bokens förtjänst är snarare dels dess sammanställning av perspektivet före och efter elfte september, dels dess historiska kopplingar mellan konstitutionens intentioner och andemening och dagens realpolitiska utveckling.

Själva boken är på ca 375 sidor inklusive efterord m.m i pocketutgåvan och språket är enkelt. Några direkta förkunskaper är inte nödvändiga och har man inte tidigare varit inne i sörjan kring Afghanistan, Irak och USA efter elfte september så är detta en mycket bra bok att börja med. Mitt tips är att den är klart läsvärd. Den kommer att öppna ögonen på dig.

*****

 

Media: Svenskans recension

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Reinfeldt har utrotat massarbetslösheten!

Idag får många stå med mössan i handen och vänta på ett jobb. Här är en förvånad mössa i handen.
Foto: pusha.se

Tillbaka vid skrivbordet igen efter två dagars frånvaro pga bröllop. Inte mitt eget då utan en god väns. Men vardagen närmar sig så sakteliga och snart är även semestern slut. Faktum är att det för min del redan börjat dra igång lite igen. Det är kul. Jobbet och politiken är ju så oerhört spännande och stimulerande och hur skönt än semester är så vill man ju ändå komma igång igen. Det är en lyx att kunna gå till jobbet. Att ha ett jobb idag är nämligen på många sätt en lyx även om 90,9 procent har ett jobb. Normalt sätt är något som 90 procent av befolkningen har inte riktigt att betrakta som lyx kanske men med tanke på vilket lidande det innebär att inte ha ett arbete så blir arbetet så oerhört mycket mer värdefullt.

Därför är det också märkligt att det inte pratas mer om den arbetslöshet vi har. 9,1 procent är arbetslösa. 484 000 är utan jobb. Människor som givetvis ska ha ett jobb. När sittande regering skriver om arbetslösheten är det närmast i förnekelsetermer. Kent Persson, partisekreterare för M, skriver idag rena rappakaljan i Helsingborgs Dagblad där han "lagar siffror efter läget". Vad man dock kan konstatera när man läser Persson är att regeringen helt uppenbart är nöjda med läget. Regeringen ser inga skäl till att göra några förändringar i sin politik. I en politik som alltså har lett oss fram till en arbetslöshet som närmar sig tvåsiffriga nivåer.

Peter Johansson skriver föredömligt om hur media på många sätt hänger på det här. Eller snarare hur media väljer att inte hänga på någonting alls. SCB:s siffror presenteras med en torftighet som är lika torr som gräset är nere på gården efter den här julimånaden. Några analyser av eller kommentarer till läget syns knappt till. Det är som om 484 000 människors livsöde är utan betydelse.

Annat var det 2006. Ett enkelt lackmustest på hur diskussionen i media gick då är att se vad DN skrev. Vad man då ska ha i minnet när man läser ovanstående är att det vid den här tidpunkten var runt 6 procents arbetslöshet. Peter Wolodarski skrev såhär 15/5 2006:

"Knappt ett decennium senare är massarbetslösheten fortfarande olöst."

Ledarsidan skrev såhär 23/8 2006:

"Men deras (alliansens min anm.) gemensamma plattform ger dem en god grund att kämpa från. Alliansen sätter massarbetslösheten i första rummet, den arbetslöshet som enligt socialdemokraterna knappt finns och i alla fall inte är något problem därför att den försvinner av sig själv om inte i morgon så i oktober."

Det är också intressant att läsa t ex Per T Ohlssons spalt från igår. Texten är egentligen ett inlägg i försvarsdebatten och kan väl närmast ses som ett kåseri över en annan tid men det talande för texten är att Ohlsson i sin skönmålande beskrivning av 60-talets Sverige nästan helt bortser ifrån att det i princip rådde full sysselsättning vid denna tidpunkt. En av dom absolut största skillnaderna som finns mellan dagens Sverige och det Sverige som fanns före 1990 är att den fulla sysselsättningen har försvunnit.

Analysen av arbetslösheten och dess negativa effekter på samhället i allmänhet och individer i synnerhet har mer eller mindre försvunnit från den mediala agendan. Om det var så att det rådde full sysselsättning och massarbetslösheten hade försvunnit av det skälet hade jag inte varit förvånad. Det som förvånar mig är att skälet till att begreppet massarbetslöshet har försvunnit som begrepp ur diskussionen är att regeringen Reinfeldt har höjt arbetslösheten så mycket att begreppet inte längre räcker till. Så konkret kan man konstatera att Reinfeldt löste massarbetslösheten genom att höja arbetslösheten en nivå till. Vad som råder idag kan man ju fundera på. "Krisartat hög arbetslöshet" kanske?

*****

 

Bloggat: Peter J, Alliansfritt

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Saknar man politik är den frågan perfekt

Foto: David Magnusson

Igår stod jag som bekant i Socialdemokraternas tält på Helsingborgsfestivalen. Bland annat hade vi en enkät om stadsutvecklingen och med tanke på ämnesområdet skulle man kunna tänka sig att Drottninggatan/Järnvägsgatan eller Ångfärjetomten skulle komma upp till diskussion titt som tätt. Men hör och häpna, inte en enda gång under fyra timmar diskuterade jag dessa två frågor. I Helsingborgs Dagblad får man ibland känslan av att det är dom enda två frågor som helsingborgarna är intresserade av men dessbättre är så inte fallet. Att Moderaterna väljer att göra det hela till en valfråga, trots att det blir en kamp mot väderkvarnen Länsstyrelsen, är för vår del förmodligen ganska bra.

För faktum är att dom människor som jag pratade med igår är betydligt mer oroade för att sjukvården i regionen är i kaos, att Helsingborg är en så extremt segregerad stad och att våra ungdomar saknar jobb. Igår kom arbetslöshetssiffror för landet som visade på 9,1 procents arbetslöshet. Med andra ord går det inte längre att bara prata om arbetslösheten som ett ungdomsfenomen. Arbetslösheten är ett faktum för allt fler svenskar i olika åldrar och för en regering som gått till val på att utvärderas på jobb är det en tung uppförsbacke att förklara varför man fullständigt misslyckas.

Men åter till Helsingborg. Jag förstår varför Moderaterna spelar in bollen om att göra Drottninggatan/Järnvägsgatan till en valfråga. Dom har ingen annan politik att driva. Det har man märkt under hela våren när fullmäktigelista efter fullmäktigelista i princip varit tom på politiskt kontroversiella förslag. Kronan på verket är det nu inställda fullmäktigemötet i augusti. Helsingborg är en stad med ca 133 000 invånare. Nog ska det finnas frågor att diskutera i fullmäktige varje månad då fullmäktige har planerat möte. Med detta i åtanke är Drottninggatan/Järnvägsgatan en utmärkt valfråga för Moderaterna. Problemet för deras del är att en gata i centrum knappast är det som folk i gemene man upprörs mest över. Framförallt inte när skolan kämpar med för låga resultat och små resurser, när jobben inte kommer och när luftföroreningar och buller påverkar människors hälsa.

Slutligen kan man konstatera att frågan om Drottninggatan/Järnvägsgatan eventuellt kan styra undan diskussionen om Väla i samband med "citydöden" vilket också är ett tungt skäl för M att driva frågan. Borgerligheten har sagt ja till i princip allt vad nytillskott heter på Väla medan vi i oppositionen varnat för just det som nu händer i centrum. Att då se träden men inte skogen passar M som handen i handsken.

*****

 

Bloggat: Peter J med ett riktigt bra inlägg om näthat eller inte näthat

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Vi kör lite festival

Idag inleds årets Helsingborgsfestival. Dessvärre regnar det nu på förmiddagen men vi får hålla tummarna för att det blir uppehåll fram mot eftermiddagen.

Vi socialdemokrater står med vårt tält nere vid Mäster Palms plats och vi har i år två frågor som ska diskuteras. Den ena handlar om stadsutveckling och den andra är kampanjen "Varför säger du så" som drogs igång av S, LO och ABF i Värmland och som handlar om vardagsrasismen.

Har du tid och lust får du gärna kommer ner till vårt tält och snacka lite. Vill du träffa just mig så står jag där mellan 16 och 20 idag. Trevlig festival på dig!

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Skandal på skandal men lösningen kan vara ganska banal.

Svårare än så är det inte och vattnet kan man skippa.
Foto: ts.skane.se

Att svensk fotboll har problem är helt uppenbart. Inte bara det att våra lag har svårt att klara sig i internationell konkurrens. Det kan jag leva med även om det är tråkigt. Men att våra arenor inte klarar av att upprätthålla säkerheten är ett problem som är många gånger större och som är helt oacceptabelt. Gång efter gång stormas planer och trots att bland annat Hammarby satsat på att anställa amerikanska fotbollsspelare som är både kvicka och tacklingssäkra så hände det som inte får hända igår. En pajas lyckades springa ända fram till Zlatan under Hammarbys match mot PSG. Det får bara inte hända. Att sen en av Hammarbys främsta profiler tycker att det är "kul" gör knappast saken bättre.

Hårdare lagar och straff är givetvis det som många tänker på som lösning. Jag personligen tror inte att det är det mest effektiva. Att man vill undvika stängsel och staket är också förståeligt. Men det finns fler åtgärder.

För den som har varit på t ex Guiseppe Meazza-stadion i Milano, mer känd som San Siro, är svaret ganska enkelt. Där finns stora vallgravar runt planen. I alla fall hade dom det under Champions Leauge-finalen mellan Bayern München och Valencia 2001. Det är helt omöjligt att ta sig över utan portabel bro eller en tre meters stege. Något som dom flesta inte tar med sig på en fotbollsmatch även om t ex både grishuvuden och mopeder har slängts in på planen genom årens lopp.

Att det här kostar en del är klart men i jämförelse med att hela sporten fläckas ner av skandal efter skandal och med tanke på att stora stormningar är svåra att stoppa till och med för polisen, som den vid cupfinalen tidigare i år, så borde kostnaderna snabbt tjänas in. Driftskostnaden för personal tillsammans med åtalskostnader och förluster i publikintäkter och reklam lär vida överstiga investeringskostnaderna på några års sikt.

Jag personligen är trött på att match efter match förstörs av pajasar som inte begriper vad fotbollen handlar om. Det är illojalt och kränkande mot alla oss som älskar fotboll att förstöra matcher på detta sätt och om inte folk själva förstår hur dom ska bete sig på en fotbollsarena så får vi väl hjälpa dom.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Är Sverige så bra som man vid första anblick kan tro?

Foto: byggmax.se

Social mobilitet, eller social rörlighet om man hellre vill använda dom orden, är en indikator på hur lätt det är att göra den så kallade klassresan i ett samhälle. En ny studie från USA visar att det är mycket svårt att ändra social position i det stora landet i väster. Märkligt nog är detta förvånande för rapportförfattarna. Varför det skulle vara förvånande på minsta sätt förstår inte jag. Det är välkänt att den amerikanska drömmen bara är en myt. I alla fall på makroplanet. Att det finns enskilda lyckliga fall betyder ju inget för helheten. Är du född in i en klass i USA så stannar du allt som oftast i denna klass.

För mig är detta en tråkig och på många sätt skrämmande sanning. Som socialdemokrat är min ambition och mitt mål att klassmönstren ska försvinna och att begreppet "klass" ska sakna relevans i vardagen. Ett steg på vägen blir då att människors möjligheter att förflytta sig (uppåt) på samhällsstegen ska vara så stora som möjligt. Stefan Löfven gav uttryck för denna tanke i sitt tal i Almedalen i år. Han talade sig varm för lika "möjligheter" för alla. Jag skulle själv lägga lite större vikt vid det som kallas lika "utfall" men Löfvens intentioner och andemening är bra.

Frågan om social mobilitet är inte helt enkelt dock. För om man tittar lite djupare på frågan så är det inte enbart inkomstspridningen och inkomsternas fördelning som är av relevans. "Social" mobilitet är något djupare eftersom det även handlar om makt. När man ser till denna djupare definition är inte heller Sverige en så lysande stjärna som man vid första anblick kan tro. Forskning har nämligen visat att även här i Sverige är det svårt för människor från lägre sociala skikt att nå verkligt inflytande och att nå verklig makt. Klassmönstren sitter djupare än i plånboken. Det är inte för inte som många "anrika och kända" rikemanssläkter hyser ett förakt för så kallade "nyrika". Man ska inte bara ha pengar, man ska även spendera dom på rätt sätt, man ska uppföra sig på rätt sätt och helst ska man tala på rätt sätt också.

Men givetvis spelar inkomsterna en avgörande roll för människors individuella frihet. Genom en jämlikare fördelning av inkomsterna skapas också en jämlikare maktfördelning. När lycka och status mäts i konsumtion, vilket allt som oftast är fallet idag, så blir en god inkomst helt avgörande för att dels förverkliga sig själv, dels för att vinna respekt i andras ögon. Att detta sedan i sig är en helt vansinnig ordning är en annan sak och den tänker jag inte reda ut just nu. Jag nöjer mig med att konstatera att även vi i Sverige har en lång väg kvar att vandra.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Mardrömmen

Foto: dn.se

Två år sedan Utöya och givetvis skriver allt och alla om detta idag. Så även jag. Mycket har dock blivit sagt redan trots att klockan bara är strax innan elva på förmiddagen. Att Norge, Sverige och övriga världen inte har lärt sig speciellt mycket av själva händelsen är klart. Vardagsrasismen, högerpopulismen och neofascismen frodas fortfarande runt om i Europa och någon förändring i diskursen kring terrorismen har knappast skett. Istället får i alla fall jag en känsla av att det hela mest verkar ha varit en riktigt obehaglig mardröm som allt för många bara skakar av sig utan att se till vilka psykologiska och sociala fenomen som faktiskt skapade händelserna som gav oss den onda drömmen. Om inte 77 döda räcker för att få folk att förstå och förändras. Vad krävs då?

Som sagt så finns det gott om bloggare och andra som skriver om terrordådet för två år sedan. Peter H, Johan W, Roger J, Peter J, Jan A och Björn A är några.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Ett korkat förslag

Foto: wikipedia.org

Regeringens utredare föreslår en sänkning av studiebidraget till gymnasieelever med 740 kr om året. Det skulle spara totalt 240 miljoner kronor. Något egentligt skäl till sänkningen ger inte nyhetsrapporteringen för handen men i en tid då statens ansvar ska minska och skatterna ska sänkas så är varje krona värd att spara in på antar jag.

Att spara på gruppen gymnasieelever är mycket märkligt. För det första har regeringen redan sparat in på själva skolgången. Fram till 2015 rör det sig om ca 1,9 miljarder eller mer konkret 4 000 lärare. Nu vill man då, för det andra, även spara in på elevernas möjligheter att försörja sig. För med tanke på vilken situation många elever befinner sig i så är studiebidraget den enda inkomst dom har. Med en ungdomsarbetslöshet på 25 procent är det mycket svårt för ungdomar som faktiskt redan har en heltidssysselsättning att få arbete vid sidan av. Såväl arbete under terminerna som sommarjobb är svårt att få. Det första, arbete under terminerna, kan man även fundera på om det ens är önskvärt.

Gruppen ungdomar är också en dum grupp att spara på rent strategiskt. Dels på kort sikt eftersom ungdomar har en tendens att spendera sina pengar vilket bidrar till att stimulera ekonomin, dels på lång sikt eftersom ungdomarna är vår framtid och därmed dom som ska stimulera ekonomin även på medellång och lång sikt.

Att investera i deras så kallade humankapital är dessutom helt avgörande för Sveriges framtida konkurrenskraft. För att inte tala om ungdomarnas egna möjligheter och deras livskvalité. Att någon tvingas (eller känner sig tvingad) att hoppa av gymnasiet för att dom upplever svårigheter med att få pengarna att gå ihop är en katastrof för samhället som helhet när vi vet att gymnasiekompetens är en av dom enskilt viktigaste faktorerna för om man får jobb eller ej senare i livet.

 Anders Borg vänder just nu på varenda krona för att hitta utrymme för nya skattesänkningar i valrörelsen. Något annat recept har inte moderatregeringen. Men att spara på vår framtid bara för att man vill införa ytterligare jobbskatteavdrag är inte bara snålt. Det är rent ut sagt korkat.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Frågan handlar i slutänden om liv och död

Foto: lansstyrelsen.se

Miljöminister Lena Ek (C) har släpat benen efter sig i en rad frågor. Liksom sin företrädare Andreas Carlgren (C) har det mest varit snack som gällt. När man bryter ner regeringens miljöpolitik och ser till vilka resultat som uppnås är det en mycket nedslående läsning man möts av. 14 av 16 miljömål kommer med största sannolikhet inte att nås till 2020 pga regeringens senfärdighet. En del i att måluppfyllelsen kommer att vara extremt dålig är troligen det faktum att minister Ek slarvat med frågan om en dubbdäcksavgift.

6 000 personer dör i förtid i Sverige pga dålig luftkvalité. Ek försöker föra över ansvaret på bland annat Stockholms kommun. EU är tydliga med att Sverige som nation måste göra något och i sann borgarregeringsanda skjuter ansvarig minister över ansvaret på någon annan. I detta fall på kommunerna. Kommunerna kan till och med få vara med och betala böterna till EU om det vill sig riktigt illa. En logik som är mycket oroväckande inför framtiden. Regeringen bär lagstiftningsansvaret och om inte regeringen sköter sin uppgift ska staten stå för den notan.

I kombination med dålig luft blir frågan om buller oerhört intressant. Helsingborgs Dagblad presenterar i dagarna en undersökning som visar att var fjärde helsingborgare lever i områden där bullernivåerna är hälsofarliga. Bland annat i centrum är bullret högt och detta är områden där även luftkvalitén är dålig. Mot bakgrund av just luftkvalitén har Socialdemokraterna tillsammans med MP, FP och KD drivit igenom att bussfiler ska byggas längs med Drottninggatan/Järnvägsgatan. Detta för att minska genomfartstrafiken och för att få fler att välja kollektivtrafiken genom den förbättrade attraktivitet som dessa filer skapar. Att en minskad mängd trafik och lägre hastigheter sänker bullernivån är ytterligare en positiv effekt av det hela.

Frågor om miljö och klimat handlar på ett mycket direkt sätt om liv och hälsa. Man kan ställa många saker emot varandra. Men när politiker inte vågar genomföra obekväma åtgärder bara för nuvarande generationer protesterar högljutt innebär det att  nästkommande generationer får betala med livet som insats. För mig är det avgörande i frågan om Drottninggatan/Järnvägsgatan och det är också därför som jag står upp för vad jag tycker i frågan. Sverige behöver modiga politiker som tar ansvar. Inte ministrar som duckar och populistiska partier som inte vågar gå emot en stormig och högljudd opinion.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna



Välfärdsvinsterna upp på tapeten igen

Det har varit väldigt tyst kring frågan om vinstuttag i välfärden på sistone. Skälet är enkelt. Socialdemokraterna kommer att avgöra frågan om S ingår i en framtida regering och när S väl satt ner sin fot på vårens kongress så dog det mediala intresset. Som vi alla minns uteblev "Göteborgs blodbad" genom den goda kompromiss som bland annat vi skånska socialdemokrater var med och manglade fram. När konfliktlinjerna försvann inom S dog intresset.

Vänsterpartiet har gjort vad dom kan för att hålla liv i frågan. Att dom säkerligen genom sitt hårdnackade motstånd mot vinstuttag har kunnat övertyga en och annan väljare i dom andra partierna är förmodligen en realitet. Jonas Sjöstedt gör vad han kan för att exploatera en av dom få riktigt folkliga frågorna som Vänsterpartiet har att driva. Det göra han rätt i.

Miljöpartiet däremot har hamnat i en liten rävsax. MP-kongressen beslutade att vinster i välfärden i princip ska förbjudas. För ledningen med Gustav Fridolin och Åsa Romson i spetsen var detta ett nederlag. Varken Fridolin eller Romson är bekväma med beslutet och därför är det förmodligen ingen fråga som MP-ledningen vill ha på bordet i en valrörelse. Samtidigt finns där säkerligen en potential för MP att ta väljare från andra partier om man väljer att gå hårdare fram i frågan.

Med ovan sagda är det intressant att Carin Jämtin idag har en debattartikel i Aftonbladet där hon klart och tydligt deklarerar vad som gäller för S i frågan. Hon citerar kongressbesluten och hon refererar till den senaste skandalen inom omsorgsområdet. Attendo kräver sjuka äldre som flyttar ut ur deras lägenheter på ersättning för saker som "vanliga" hyresgäster inte skulle behöva betala för. En avart är att dementa människor som gjort på sig kan bli ersättningsskyldiga pga av detta. Med andra ord, dom blir ersättningsskyldiga för sin sjukdom. En sjukdom som från börjar gjort att dom måste bo hos Attendo.

Jag är positivt överraskad över att Jämtin spelar in bollen. Visserligen vore det märkligt om partiledningen teg i frågan efter Attendoskandalen. Men att Jämtin, som trots allt är partisekreterare, tar fighten och inte t ex en ledamot i något riksdagsutskott, signalerar ändå att partiledningen tar frågan på fullt allvar. För mig känns det bra. För faktum är att vinstuttaget i välfärden inte bara handlar om att Carema och Attendo försöker mygla med hemtjänst och äldreboenden. Frågan är mycket större än så. Det är en välfärdsfråga som berör hela välfärdens organisation och med tanke på hur t ex sjukvården i Stockholm, Skåne och en del andra platser runt om i landet ser ut och hur friskolekoncernerna går omkull eller sviker eleverna gång på gång så kan inte en valrörelse som berör välfärden ignorera vinstuttagsproblematiken. Att sen ytterligare bekräftelse kommer från internationellt håll på hur tydlig t ex kopplingen mellan personaltäthet och kvalité är gör ju knappast argumentationen om att kraftigt begränsa eller helt ta bort vinstuttag i välfärden mindre aktuell.

*****

 

Bloggat: Roger om sjukvården

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Och allt skall vara kärlek" av Kristian Lundberg

 

Ytterligare en tågresa ligger nu bakom mig och därmed också ytterligare en bok. Denna gång är det Kristian Lundbergs "Och allt skall vara kärlek" som stod för underhållningen. Boken, som är på ca 170 sidor i pocketformat, är en fristående uppföljare till Lundbergs välförtjänt hyllade bok "Yarden". Det Lundberg inte fick med i "Yarden" försöker han här på ett lite annorlunda sätt att berätta. Det är, som man förstår, en bok om kärlek men också om Lundbergs tankar kring sin uppväxt och kring sin tid på Yarden*. Boken utspelar sig givetvis i Malmö och det gör att i alla fall jag känner igen mig och uppskattar läsningen lite extra.

Boken är inte lika bra som "Yarden". Har man inte läst "Yarden" är det också tveksamt om man uppskattar den fullt så mycket som man gör med lite förkunskaper. För även om den är fristående så är den sammanlänkad och Lundberg refererar ofta till händelser och personer som förekommit i "Yarden". Men "Och allt ska vara kärlek" är fullt läsbar även om det skulle vara det första man läser av Lundberg.

För mig är Lundbergs historia väldigt gripande. Hans resonemang kring kärleken träffar dock inte mig på alls samma sätt som hans beskrivningar av sin uppväxts Malmö. När han berättar om "vänner från förr" som numera allt som oftast är hemlösa, utslagna eller rent av döda så känner jag hur det på många sätt tangerar min egen historia. Inte för att jag hade exakt samma sorts problem som Lundberg men jag känner igen "tänket", sättet att resonera och ödet som drabbade många av mina vänner, bekanta eller bara folk jag kände vid namn.

Mitt råd för den som vill läsa Lundberg är, som ni nog förstått, att börja med "Yarden". Därefter är "Och allt skall vara kärlek" en bra idé. Men krisar det och man nu inte skulle ha tillgång till eller ork att läsa "Yarden" så strunt i den och gå rakt på den här boken.


*Yarden kallas det område i Malmö hamn där nya bilar lastas om till fartyg för vidare transport i världen

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

En tystnadens rädsla

Foto: http://frontpagemag.com

SVT Sydnytt har med anledning av den kris som råder inom den skånska vården försökt få tag på företrädare för den politiska majoriteten i Region Skåne. Styret består av dom fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet. Tystnaden från dom ansvariga politikerna har nu gått så långt att professor Lennart Lundquist, en av Sveriges mest välkända och respekterade professorer i statsvetenskap, uttalar sin oro över den tystnadskultur som sprider sig i regionens ledning.

Fenomenet är välkänt och sedan länge påpekat av bland annat oss socialdemokrater. Vi har under en längre tid pekat på hur högerstyret i Region Skåne har försökt undgå att ta det ansvar som dom rätteligen bör ta. Bland annat skickas tjänstemän fram för att ta jobbiga möten, beslut fattas på delegation och en genomgående arrogant stil präglar den så kallade femklövern. Ta bara regionrådet Michael Sandins (M) inställning till kaoset i sjukvården. Han kallade det hela för tidningsanka och skällde ut oppositionen efter noter ifrån fullmäktigesalens talarstol.

Samtidigt som denna tystnadskultur breder ut sig i toppen verkar ledningens försök till mörkläggning även direkt ut i verksamheterna. Idag kan man läsa om att Daniel Hedén, S-politiker från Malmö sittandes i bland annat regionstyrelsen och vårdproduktionsberedningen, har blivit nekad att göra ett verksamhetsbesök på KK i Lund. Detta med hänvisning till (och håll i er nu) patientsäkerheten (!). Hedén som till och med har blivit ombedd att besöka enheten av personal som arbetar där blir alltså av cheferna på kliniken nekad att göra just det som bland annat Gilbert Tribo (FP) menar att högern gör mest hela tiden. Tydligen är alltså inte folkpartister och andra borgare lika farliga för patienterna som socialdemokrater är. Eller är det helt enkelt så att direktiven är tydliga. Stäng ute oppositionen och media så långt det går?

Att högern tillsammans med MP är oroliga för att makten ska glida dom ur händerna nästa val är helt uppenbart. Det har jag full förståelse för. Men att ta steget till att sluta ta ansvar för vad man har ställt till med och sen försöka tiga ihjäl det hela genom att hindra media i deras granskning och genom att stänga ute oppositionen från insyn i verksamheterna är inte värdigt ett demokratiskt land som Sverige. Det är en skrämmande utveckling vi ser såväl i verksamheten som i politiken i Region Skåne.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna 

Stackars skattefuskare

Hundratals skattebrottslingar kan komma att släppas ur fängelset eftersom dom tidigare har betalat skattetillägg och därmed anses straffade för den företeelse som dom begått. EU godkänner inte det svenska upplägget med skattetillägg och fängelse. När någon har betalat skattetillägg ska dom släppas. I grund och botten innebär det att personerna har köpt sig fria. För en person som är dömd för misshandel, stöld eller mord har ingen möjlighet att betala sig från fängelsestraff. Men med det ekobrott som flest sitter i fängelse för är det alltså en annan visa.

Regeringen har fått kraftfulla signaler från EU om att det svenska upplägget inte har varit ok. Redan 2009 gjorde EU väldigt klart för regeringen vad som gäller. Nu, fyra år senare, har regeringen inte gjort ett dugg och därför är det "släpp fångarna loss, det är vår" som gäller. Det här är skamligt för det svenska rättsväsendet och det är pinsamt för regeringen. Ovanpå allt har nu HD beslutat att dom nya reglerna ska gälla retroaktivt. Något som i sig är väldigt ovanligt när det gäller brott och straff.

Dessvärre är det inte det enda som regeringen struntar i som får mycket märkliga konsekvenser. Inte nog med att man via sin flathet låter skattebrottslingar slippa ut ur fängelserna "en masse". Genom ren underlåtenhet mot EU hindrar regeringen massor av visstidsanställda att få fasta anställningar. Regeringen tillåter att visstidsanställningar staplas på varandra på ett sätt som till och med EU alltså reagerar på.

Prioriteringarna från regeringens sida är uppenbara. När det gäller skattebrottslingar är det tydligen ingen större brådska att sätta stopp för risken att dom släpps. Dessutom gäller hela paketet retroaktivt. När det gäller att sätta stopp för att anställda utnyttjas är det inte heller någon brådska. Däremot är regeringen beredd att gå i fullskaligt krig för att rädda snuset. Snacka om prioriteringar.

Det skulle vara oerhört intressant att höra hur det hade låtit om det förhöll sig åt andra hållet. Alltså att skattebrottslingarna skulle låsas in för mindre förseelser och på längre tid samt att reglerna kring visstidsanställningarna skärptes avsevärt. Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund hade blivit skogstokiga på anställningsfrågan och om man betänker Moderaternas grundinställning till skatt så borde ju skattebrottsling snarast ses som frihetskämpar än kriminella helt i Thomas Jeffersons och John Adams anda.  

Andra som är glada åt att släppas fria
Foto: hd.se

*****

 

Bloggat: Göran om visstidsanställningarna

 

Läs mer på Socialdemokraterna

 



Jag har läst "Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer

Foto: bokus.com

För en stund sedan läste jag ut Mia Skäringers hyllade bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Boken bygger på Skäringers liv och presenteras i form av en show och hennes bloggande. Ett bloggande som ligger till grund för själva showen. Att jag blev intresserad av boken berodde främst på att Skäringer uppträdde på vår kongressfest i våras och att hon var väldigt rolig då. Sen har jag hört från andra att boken skulle vara väldigt bra. Så varför inte tänkte jag?

Boken är en inblick i Skäringers liv som frånskild morsa med ny kille och en massa barn. Det är en jordnära och intim skildring av familje-, känslo- och sexliv som Skäringer bjuder på. Något vidare roligt tycker inte jag det är och för mig som 30-årig nybliven sambo och man är igenkänningsfaktorn inte speciellt hög. Jag kan varken relatera till egenupplevda viktproblem, sviktande sexlust, snoriga ungar eller cellförändringar i underlivet. Det betyder dock inte att jag inte kan uppskatta skildringarna. Det blir dock inte riktigt nära för just mig. Min förståelse för hur en människa i Skäringers situation kan uppleva livet ökar dock markant genom boken och på så sätt kan man få ut en hel del av den även i min livssituation.

Jag förväntade mig mer gapflabb men faktum är att jag sällan skrattar när jag läser boken. Visst kan jag le lite men någon humordusch är det knappast för mig i alla fall. Boken är väldigt lättläst och även om den blir lite tragglig när man läser blogginlägg som staplas på hög så är det inga problem att ta sig igenom texterna. Språket är lekande lätt och väldigt vardagligt. Ca 170 sidor blir det totalt och säga vad man vill men nu måste jag i alla fall se TV-showen.

Ett litet smakprov får ni här nedan. Showen innehåller en hel del som inte finns i boken kan man snabbt konstatera. Den är förmodligen betydligt roligare också:

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Var syftet verkligen jobben?

Foto: hotell-laponia.se

Regeringen har misslyckats med jobben. Löftet var att ta landet ur massarbetslösheten på runt sex procent. Idag är massarbetslösheten förstärkt och ligger stabilt på åtta procent och däröver. Dom försök som gjorts av regeringen för att sänka arbetslösheten har i regel inneburit skattesänkningar i olika former och storlekar. Jobbskatteavdraget är det mest kända försöket. Denna åtgärd kan man inte riktigt mäta huruvida den har haft någon effekt eller ej. En fyrstegsraket av skattesänkningar i hundramiljardersklassen och ingen kan riktigt med säkerhet svara på om det var väl använda pengar.

En åtgärd som man däremot direkt kan säga om den har ökat sysselsättningen i utlovad skala eller ej är sänkningen av restaurangmomsen. Den så kallade krogmomssänkningen var en av regeringens stora nyheter 2011 och det utlovades massvis med jobb. Anders Borg lovade 3 500 jobb. Några sådana effekter kan inte uppmätas och professor Lars Jonung menar att sänkningen snarare är ett riktat branschstöd än en effektiv jobbåtgärd.

Hela upplägget med krogmomsen är intressant. I DN upprepas mantrat om att syftet med sänkningen är att skapa jobb. Men effekten är ett branschstöd via en skattesänkning. Frågan är alltså om inte syftet är skattesänkningen i sig, precis som i fråga om jobbskatteavdraget, och att jobbresonemanget är en fråga om kejsarens nya kläder.

För visst är det märkligt? Regeringen sänker skatt på skatt men ändå ökar arbetslösheten. Trots att den ena ideologiska dogmen uppfylls efter den andra så blir inte Sverige ett oerhört mycket bättre land att leva i. För många blir det inte ens lite bättre. För dom som drabbas av den försämrade sjukvården, dom sjunkande skolresultaten och för dom företag som får försämrad konkurrenskraft för att infrastrukturen inte levererar dom lösningar som behoven kräver, är Sverige inte ett land som blir bättre och bättre. Lägger man därtill dom som drabbats allra hårdast av högerregeringens omställning av samhället, dom som tvingas till bostadslöshet och dom som får gå till socialen när jobben, a-kassan och sjukförsäkringen inte räcker till, så har Sverige blivit ett mycket annorlunda och sämre land i kölvattnet på högerns skattesänkningar.

Det är sannerligen dags för en utvärdering av regeringen. Synd att det ska behöva vara över ett helt år till nästa revision.

*****

 

Bloggat: Alliansfritt

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Ryktet om bloggosfärens död är betydligt överdrivet

Idag medverkar Ulf Bjereld och Stina Morian i "God morgon, Världen". Dom pratar om den politiska bloggosfären och läget i denna idag. Morian menar att bloggosfären tappat stora delar av sitt inflytande medan Bjereld inte är lika negativt inställd. Att bloggandet idag kompletteras med Facebook och Twitter är helt klart. Detta har också förändrat hur man som bloggare måste agera för att få spridning på det man skriver. Men jag vill i alla fall tro att för den enskilde bloggaren kan bloggandet vara av stor betydelse. Såväl personligt som partipolitiskt. Det såg vi inte om annat under Juholt-månaderna. Där fick många bloggare stort genomslag eftersom dom många gånger var dom enda som faktiskt vågade stå för saker i partiet. Man kan tycka vad man vill om den saken men genomslag fick dom. Inslaget är intressant och inte mer än 8.30 långt ungefär. Ni kan höra det här:



Ulf Bjerelds eget blogginlägg om inslaget hittar ni här.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Blåsta" av Gustav Fridolin

 

Sommartider är lästider. Så nu har jag läst en bok till. Den här gången blev det Gustav Fridolins bok "Blåsta". Boken handlar om 80-talisterna som enligt Fridolin är formade av nedskärningsåren på 90-talet. Som 80-talist kan jag inte annat än instämma i Fridolins tes. Vi som växte upp i 90-talskrisens Sverige är märkta för livet av krisen och såren är ingalunda helt läkta.

Fridolin beskriver på ett bra och enkelt sätt hur 90-talets nedskärningar har format oss 80-talister. Han pekar på arbetslösheten, den sociala oron i form av stress, press och psykisk sjukdom, drog- och alkoholmissbruket bland 80-talisterna. Rasismen som blev levande på ett smärtsamt obehagligt sätt under 90-talet är också en stor ingrediens i den cocktail som format 80-talsgenerationen. Men också positiva saker som ett engagemang för sakfrågor, en stor acceptans för internationaliseringen av vårt samhälle och demokratins möjligheter främst i form av Internet lyfts fram.

Att Fridolin är en grön politiker blir uppenbart i boken men det är inte förrän på dom sista sidorna som den verkligt gröna politikern träder fram. Långa stunder är Fridolin väldigt saklig och håller den direkta partipolitiska värderingen borta. Men kritiken mot såväl socialdemokratin som mot högern finns där hela tiden. När det handlar om syn på representativ kontra direkt demokrati blir Fridolin näst intill naiv i sin argumentation.  Visst finns det frågor som man kan folkomrösta om, visst finns det ett behov av större närhet mellan beslutande församlingar och folk i vardagen, men när Fridolin väljer att vifta bort frågor som informationsunderskott, populism och oengagemang blir argumentationen utopisk.

Som 80-talist känner jag dock igen mig i oerhört mycket av det som Fridolin beskriver och refererar till. Som beskrivning av 90-talet är hans bok mycket läsvärd. Han lämnar även en hel del, förvisso kända men ändå nyttiga, bidrag till debatten om jämlikhet, trygghet och välfärdsstatens utveckling. Har du inget bättre för dig och om du vill ha en insyn i hur Miljöpartiets nuvarande språkrör tänker så är boken, som är på ca 300 pocketsidor, väl värd att läsa.

*****

 

Bloggat: Markus ger lite bilder från verkligheten

Läs mer på Socialdemokraterna

Sexistiska pajasar för den som missat det

Vid det här laget är det välkänt att ett antal idioter har vräkt ur sig massa sexistiskt skit efter landslagets match mot Danmark i förrgår. För er som har missat det här eller som är osäkra på vad som egentligen har hänt så hittade jag den här sammanställningen på Facebook. Den tål att tittas på. Näthatet är närvarande och i allra högsta grad vid liv:

Tack till den/dom som har gjort den här sammanställningen.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Vem är vinnarna egentligen?

Vem vinner?
Foto: casinoreviewbank.com

Slog av någon anledning upp DN:s hemsida som första nyhetssida idag. Jag brukar inte föredra DN men idag blev det som det blev. Där står att läsa att SAS slimmade avtal knäcker dom anställda. Man kan också läsa om att skiftarbetande har svårare att bli gravida. Det här är två nyheter som väl egentligen inte är några nyheter. Arbetsmiljöarbetet i Sverige har försämrats avsevärt under högerregeringens tid vid makten och att ett stressande och allt för krävande arbetsliv är dåligt för människor i längden är knappast något nytt under solen.

Läser man vidare i DN kommer man fram till en artikel om att självskadebeteendet bland unga män ökar. Nyheter kommer från SVT Nyheter och när jag går till den källan är artikeln visserligen lite fylligare men det saknas en sak enligt mig. Analysen. Varför skadar unga män sig mer idag än tidigare? Det resoneras mycket kring hur man upptäcker det och givetvis är det en mycket viktig diskussion. Men att upptäcka det är ju inte det samma som att förhindra det.

När jag tänker stilla på min kammare så vävs dessa tre nyheter i DN samman. Inte för att unga män blir gravida och inte för att dom är den vanligaste kategorin som är anställda på SAS (antar jag). Nä, istället är det dom övergripande konsekvenserna av det samhälle vi lever i som jag tror ligger bakom mycket av dom unga männens självskadebeteende. Arbetslivet är idag hårdare än tidigare. Tillfälliga anställningar, dåligt med jobb, försämrade avtal, pressade och utsatta scheman och arbetstider och allt högre krav på personalen skapar ett samhällsklimat som i grund och botten är väldigt paradoxalt.

I ena änden har vi dom undersysselsatta. Allt ifrån arbetslösa som inte får arbeta alls till tim- och deltidsanställda som gör allt dom kan för att få jobba mer. I andra änden har vi dom översysselsatta. Människor som jobbar för mycket och för hårt. Som jobbar övertid som regel och som får springa lite fortare och lite längre för vart år som går. Att människor mår dåligt i båda kategorierna är inte konstigt. Såväl skillnaderna som likheterna är stora men den psykiska pressen är på många sätt den samma och att sådant tar sig uttryck i sjukdomar, arbetsskador och lidande är inte något okänt. Tvärtom.

Diskussionen om arbetstidsförkortningar tar ofta avstamp i att vi ska dela på dom jobb som finns. Jag stödjer tanken om förkortad normalarbetstid. Men innan vi är där måste vi inse att vi faktiskt redan idag kan dela på dom jobb som finns. Utan att gå ner i arbetstid som första steg. 4,6 miljoner timmar arbetades över förra året. Det skulle innebära 117 000 jobb. Med andra ord skulle arbetslösheten inom "befintlig jobbram" kunna sänkas med nästan en tredjedel. Om vi bara organiserade oss annorlunda. Det skulle i sin tur spara massor av pengar i andra delar av samhällssystemet. T ex inom sjukvården. Vad det handlar om är synsätt, vilja och ambition. Det man hela tiden måste fråga sig är, om nu personalen och dom arbetslösa är förlorarna. Vem är då vinnarna?

*****

 

Bloggat: Roger om ett samhälle som slits isär

 

Läs mer på Socialdemokraterna

M fixar det inte helt enkelt

Foto: val.se

I Stockholm är kaoset inom förlossningsvården ett välkänt faktum. Kvinnor har tvingats föda på handikapptoaletterna och utan smärtlindring. I Skåne är situationen inom just förlossningsvården inte riktigt lika illa än men sjukvården i sin helhet är i upplösningstillstånd och när semestern kommer blir saken knappast bättre.

För mig är detta oacceptabelt. Välfärden kan inte ta semester. Den ska fungera varje dag, året runt. I huvudsak är det en resursfråga. Hur mycket är vi beredda att satsa på att ha en väl fungerande vård även under sommaren? Att man gör vissa neddragningar på t ex planerade operationer är sin sak. Det är inget konstigt i det och dessutom finns det ibland medicinska skäl för att inte operera på sommaren. Men att förlossningsvården ska bli kaosartad bara för att löntagarna ska få sin lagstadgade semester är inte acceptabelt någonstans.

Det råder personalbrist redan från början i den skånska vården. Anställningsstopp parat med neddragningar på befintlig personalstyrka via "naturliga avgångar" gör att situationen blivit mörkare och mörkare ju längre tiden lider. För oss socialdemokrater är detta inte en rimlig väg att gå. Vi anser att den skånska vården måste få dom resurser den behöver för att klara av sitt uppdrag. Idag gör den nämligen inte det vilket ideliga tidningsrapporter ger för handen. Att sen Michael Sandin, dom skånska Moderaternas senaste tillskott i regionhuset, påstår att den skånska pressen bara hittar på ankor för att sälja lösnummer gör knappast saken mindre alarmerande. Krismedvetenheten har alltså inte infunnit sig överhuvudtaget i det moderatledda styret i regionen.

Om lite mer än ett år är det val. Då röstar vi bland annat om en ny ledning i våra landsting och regioner. Menar man allvar med att man vill se en förändring i fråga om resurser och kvalité inom den svenska sjukvården göra man bäst i att rösta för något annat än borgerligt ledda styren. I Skåne har dom bevisat att dom inte klarar av sjukvårdsfrågorna. Samma sak gäller i Stockholm. Dom har försökt i åtta år när valet kommer. Moderaterna fixar det helt enkelt inte. Precis som med jobben...

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jobben och industrin

Foto: wikipedia.org

SvD har dragit igång en intressant artikelserie angående "återindustrialiseringen" av Europa och USA. Industrijobb som försvann under 70-, 80- och 90-talet återkommer nu till framförallt Tyskland och USA pga bland annat stigande löner i Kina. Att sen lönerna i Tyskland legat nästan stilla under 2000-talet"glöms bort". Men man kan ju inte få allt. Dock är det viktigt att ha denna vetskap med sig. Tysklands stigande konkurrenskraft har till stor del skett på att lönerna både inom och utom EMU-området har stigit mer än vad dom tyska dito har gjort. Tysk lönedumpning är en av orsakerna till den europeiska krisen och det ställer tyska löntagare mot europeiska löntagare. En politik som är potentiellt mycket farlig i förlängningen.

Samtidigt är det glädjande att se att Europa nu kan konkurrera om industrijobben igen. Det här är en tes som vi socialdemokrater har drivit länge. Goda arbetsförhållande, bra löner, stark infrastruktur, väloljad offentlig förvaltning, hög utbildningsnivå, innovativt företagsklimat och god tradition är konkurrensfördelar som är viktigare än 90-talets dogmer om kostnadspress och lönedumpning. Detta påpekade även representanten från Volvo på Socialdemokraternas ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen. Sverige, och även Europa, har stora konkurrensfördelar för globala företag.

Intressant i hela diskussionen om industrijobben, dom jobb som alltså Reinfeldt påstod vad "basicly gone", är att jobb som tidigare i statistiken har klassats som industrijobb idag räknas som tjänstejobb. Anders Nilsson och Örjan Nyström har på ett bra sätt förklarat detta i sin bok "Jämlikhetsnormen". En löntagare vid bandet på Volvo klassas som en industriarbetare. Den inhyrda personalen på samma band klassas som tjänsteproducent. Skulle där dessutom vara en egenföretagare involverad i t ex en reparation på bandet så kommer denna företagare med all säkerhet också att klassas som en tjänstearbetare. Gemensamt för alla tre är dock att dom arbetar på en industri för tillfället och att det är denna industri som ger dom jobb. Bilden av "tjänstesamhället" där vi bara skriver PM, dricker latte och har konferenser med varandra är starkt snedvriden.

Det ska bli mycket intressant att följa SvD:s artikelserie. Dom brukar hålla hög kvalité även om vissa saker av stor betydelse allt som oftast "glöms bort".

*****

 

Bloggat: Staffan om Löfvens tal

 

Läs mer på Socialdemokraterna 

Löfvens stigande stjärna och Reinfeldt sjunkande sten

Foto: socialdemokraterna.se

Stefan Löfvens tal är nu avklarat och därmed är Almedalsveckan mer eller mindre slut för den här gången. Återstår gör eftersnacket och sen är det sommarlov för svensk politik. För mig känns beslutet att inte åka till årets Almedalsvecka helt rätt även om man ju blir lite småsugen på att åka dit när man sitter hemma i TV-soffan och ser Löfven.

Vad har jag då att säga om Löfvens och hans tal? Ja, om själva innehållet i talet tänker jag faktiskt inte säga så mycket. Det kommer andra att göra. Däremot vill jag säga något om Löfven själv. Jag är nämligen väldigt imponerad av den utveckling han har haft som talare. När Löfven tillträdde var han ganska så lågmäld och väldigt spänd i talarstolen. Jag såg honom bland annat på vår distriktskongress i Skåne under hans första år som partiledare. Jag såg honom även live i Almedalen det året och jag var aningen skeptisk. I ljuset av Juholts briljanta tal stod sig Löfven slätt. Det kändes extra tungt just då att vi förlorat Juholts retoriska kvalitéer.

Men under vintern har det hänt något med Löfven. Jag har haft förmånen att höra honom live vid i alla fall tre tillfällen i vår. På kongressen ett antal gånger, på Bommersviksakademien och på vår distriktskongress i Skåne. För varje gång har han blivit starkare och starkare som talare. Idag i Almedalen fick jag känslan av att han tagit ytterligare ett steg. Det finns en självsäkerhet och en självklarhet i hans sätt att agera på scen nu som inte har funnits tidigare. Saknaden efter Juholts retoriska förmågor börjar sannerligen att försvinna för Löfven får större och större fötter att fylla dom retoriska skorna med.

En sak som också är mycket glädjande är att Löfven inte kör samma tal om och om igen. Många partiledare har ett standardtal som dom kör olika varianter på under en hel politisk "säsong". När man då som jag hör på dom med relativt jämna mellanrum så blir det lite tråkigt. Men Löfven varierar sina tal på ett mycket bra sätt vilket gör att han blir rolig att lyssna på även gång tre och fyra.

Slutligen kan jag konstatera att Fredrik Reinfeldt kommer att få det tufft nästa år. Om han inte höjer sig ett par klasser och om han inte är på tå vid varje framträdande så kommer Löfven att knäcka honom. Även om Reinfeldt visade i veckan och vid partiledardebatten tidigare i sommar att han inte tänker ge sig och att han inte tänker bjuda på en trötthet i valrörelsen så är frågan om han klarar att möta Löfvens stigande stjärna. Jag tror ärligt talat inte det.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Det ser inte nå vidare ljust ut

Foto: studerasmart.nu

Anders Borg ser mörkt på jobbtillväxten framöver. På ett seminarium i Almedalen presenterade han nya prognoser som visar att det blir fortsatt tufft. Om detta kan man läsa på SVT Text. Bland annat väntas arbetslösheten i år bli en tiondel högre än tidigare bedömningar från Finansdepartementet. Det kan låta lite men för dom tusentals människor som drabbas av denna "tiondel" så är det förödande. Varje arbetslös människa är ett såväl personligt som samhälleligt misslyckande.

När man hör Borgs uttalanden om att dom föreslagna yrkesintroduktionsanställningarna bara kommer att ge några tusentals jobb dom första åren i kombination med Björklunds utspel om lärlingsplatser, som ska vara fullt utbyggda till 2020,  så framträder en helt annan bild än vad den moderata propagandan vill ge sken av. Jobbpakter som sprack, politik som går på tvärs med vad som tidigare sagts och gjorts och ständiga anklagelser mot Socialdemokraterna är den moderata melodin. Några nya jobb lär det inte skapa och något vidare trovärdigt är det inte.

Bristen på konkreta förslag på det ekonomiska området gör att trovärdigheten i den moderata politiken är noll. För den som såg Socialdemokraternas ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen igår så står det klart att det behövs betydligt mer än lärlings- och praktikplatser för att lyfta Sverige ur massarbetslöshetens klor. En kraftfull ekonomisk politik med satsningar på infrastruktur och efterfrågestimulanser är en viktig del i en sådan politik. Där har jag stort förtroende för att den av Mårten Palme ledda jobbkommissionen kommer att komma fram till betydligt mer än bara "Österrike har ett lärlingssystem som fungerar väl".

För den fulla sysselsättningen som varit rådande i Sverige handlade aldrig om lärlingsplatser. Den handlade om riktiga jobb inom offentlig och privat sektor och om en ekonomisk politik där den fulla sysselsättningen var det övergripande målet. I det ligger utmaningen. En politik för full sysselsättning formad efter 2010-talets förutsättningar.

*****

 

Bloggat: Roger 1 och 2, Peter J, Martin

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Ett tragiskt drama i hur många akter?

Foto: twainquotes.com

Som jag berättade för er i måndags så tillbringade jag junis tolv sista dagar i Grekland. Skälet till detta är enkelt. Jag ville komma bort en stund. Att valet föll just på Grekland berodde främst på att jag har mycket goda vänner där. Närmare bestämt i Kastoria i norra delen av landet.

Bilden av det krisande Grekland är väldigt mörk. Läser man tidningsrubrikerna här i norra Europa så kan man få uppfattningen att landet är totalt utan hopp. Rent budgetmässigt är det kanske så på många sätt också. Men när man pratar med många greker så har dom ändå en hel del hopp om framtiden. Unga människor ser EU som en möjlighet att flytta utomlands och få arbete. Ungefär som med Danmark och Norge för oss i Sverige. Utan dessa länder hade vår ungdomsarbetslöshet varit väsentligt högre. Öppna gränser ger stora möjligheter att klara strukturomvandlingar.

Just strukturomvandlingarna är också något som många greker jag mötte faktiskt välkomnade. Det gör ont just nu men på längre sikt ser grekerna att det kan komma någonting gott ur allt det här. Framförallt hoppas man på att krisen ska rensa ut många av dom föråldrade reglerna som finns inom såväl offentlig förvaltning som på arbetsmarknaden. Likaså hoppas man på att korruptionen ska brytas och att politikerna ska börja arbeta för det gemensammas bästa och inte för sin egen personliga vinning.

Just korruptionen är ett jätteproblem som undergräver hela landets moral. Det var inte många greker jag träffade på som ville betala skatt. Skälet var enkelt. Dom försäkringar och tjänster som det offentliga levererade höll inte måttet. Man betala för ett skydd som inte existerade. Urholkade socialförsäkringar sänker betalningsviljan. Ett fenomen som vi även ser i andra länder inklusive Sverige.

Det som dock slår en när man reser runt i landet är kontrasterna. Motorvägarna är stora och breda. En del är dessutom väldigt nya och moderna. EU-pengar har lagt mycket asfalt. Asfalt som dessvärre inte utnyttjas. Antalet bilar som man möter på vissa sträckor kan understiga tio bil per mil även under dagtid. Lastbilarna är väldigt få. Vägtullar och höga bensinpriser omöjliggör t ex arbetspendling för många greker. Något som i sig är direkt tillväxthämmande. Likaså är väldigt många grekiska hus nya och mycket vackra. När man då vet att landets produktivitet är långt under landets levnadsstandard så inser man snabbt vilken enorm bubbla som landet levt i sedan EMU-inträdet. Vill man se en fysisk manifestation av onaturligt låga räntor är Grekland typexemplet.

Krisens tecken syns på många fler sätt. Enligt utsago från grekerna själva är det betydligt mindre folk på kaféerna idag än tidigare. Fler tvingas till odling av egna grönsaker och många butikslokaler står tomma i städerna. Misstron mot framförallt Tyskland är enorm men även USA och Kanada får sig en slev. Dessutom är rädslan för krig påtaglig. Med vem är dock lite oklart.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna



Jag har läst "Vredens druvor" av John Steinbeck

 

Under min Greklandsvistelse passade jag på att läsa John Steinbecks klassiska bok "Vredens druvor". Boken känns skrämmande aktuell i krisens Europa och med syriska flyktingströmmar som flyter fram i Mellanöstern. Tragiken, rädslan och hopplösheten är den samma då som nu när människor tvingas från hus och hem oavsett anledning och skäl. Det spelar ingen större roll om det är kriget som tvingar en på flykt eller om det är banken som kräver in ens mark. En människa som drivs från sitt hem drivs av förtvivlan. En förtvivlan som Steinbeck fångar på ett utmärkt sätt.

Steinbeck berättar om familjen Joad som tvingas lämna sin gård i samband med den stora depressionen i USA. Familjen tvingas resa västerut för att söka arbete. Man får följa den desperata resan mot Kalifornien där drömmen om ett nytt liv hägrar. Men när resans mål nås visar det sig att alla löften, alla drömmar, bara var luftslott som byggts upp för att locka arbetskraft till delstaten. Arbetskraft som tvingas arbeta för svältlöner eftersom konkurrensen är så stor om jobben och där fackföreningsrörelser krossas brutalt. "Vredens druvor" är en litterär beskrivning av den marxistiska terminologin kring en reservarmé av arbetskraft och arbetslöshetens funktion i ett kapitalistiskt samhälle. Det stora i Steinbecks skildring är att han beskriver dessa svåra frågor utan att för den sakens skull bli dogmatisk eller orealistisk. Steinbeck var för övrigt inte själv marxist enligt förordet till boken. Ett faktum som ytterligare ökar hans trovärdighet i frågan och ger hans skildring stor tyngd.

Solidariteten, gemenskapen och kampen som beskrivs är talande för hur fackligt arbete uppstår och det finns avsnitt i boken som får mig att rysa. Steinbeck citerar bland annat ett bibelcitat som fick mig att känna stor tillfredställelse. Citatet är från Predikaren och det lyder:

"Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom. Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? Och om än någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart."

Som metafor för den demokratiska socialismens överlägsenhet gentemot liberalismen är citatet strålande. Som beskrivning av Steinbecks bok likaså. Jag rekommenderar boken varmt. Den är lättläst även om den är på ca 750 sidor i pocketversionen. Som sommarbok är den utmärkt.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna