Stirra ner Carina Hägg

Jag sa innan idag att mitt skrivande skulle bli lidande den här helgen men jag hade en stund över så jag hann skriva ett litet inlägg i alla fall. Här kommer det.

Idag skriver ett antal kamrater en artikel på Dagens Arena med anledning av att Carina Hägg varit ute och snurrat kring vilka organisationer som hon tycker är berättigade statsbidrag eller ej. Hägg tar sin vana trogen sats i ett högt tonläge och anklagar vitt och brett organisationer av skiftande slag för att vara extremistiska. Hon blandar och ger på ett föga trovärdigt sätt. Bland annat får bildningsförbundet Sensus indirekt en rejäl känga. Sensus har nämligen samarbetat med bildningsförbundet Ibn Rushd. Ett förbund som enligt Hägg är extremistiska. Jag har svårt att se att Sensus skulle sätta hela sin heder och trovärdighet på spel genom att samarbeta med en extremistisk organisation.

Hägg är ofta ute när det vankas debatt om islam och hon är inte sen att anklaga hit och dit. Det hade väl varit sin sak om Hägg varit nån enskild satellit i ett diffust Internetuniversum. Men Hägg är riksdagsledamot för S och sitter i utrikesutskottet. Att då ge sig in i debatter med ett tonläge och en vokabulär som snarast för tankarna till partier på yttre högerflanken är högst anmärkningsvärt och framförallt besvärande. Främst för Hägg själv men också för partiet och för den offentliga debatten.

Jag har egentligen bara en sak att säga i saken och det är: stirra ner Carina Hägg.

*****

 

Bloggar: Anna på ämne

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Det blir lite lidande

Den här helgen är det sista delen av Bommersviksakademien och som bekant blir bloggen lite lidande då. Jag är tillbaka på måndag med nya friska tag. Trevlig helg! Det ska jag ha!

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Unga arga män och jag

Läser Stig-Björn Ljunggrens ledare i Borås Tidning idag med anledning av den efterföljande debatten kring den senaste veckans upplopp i landet. Ljunggren konstaterar att många av dom förklaringar som förs fram, bland annat den om att det är sossarnas fel, inte är helt vattentäta. Vad som däremot, enligt Ljunggren, är nästan helt vattentätt är sambandet mellan unga arga män och upplopp. Ju fler unga arga män som samlas på ett ställe desto större är sannolikheten för att det blir upplopp, slagsmål eller i alla fall en rejäl holmgång. Jag tror att Ljunggren har helt rätt.

Jag har själv varit en väldigt unga och arg pojke/kille/man. Jag förstår precis vad Ljunggren pratar om. Sannolikheten för att det händer våldsamheter är betydligt större om det finns fler potentiella kombattanter än om det finns färre dito. Det spelar inte så stor roll om man är polare med folk eller ej. Det finns alltid skäl att stöka till det.

Skälen är många. Man kan vara arg på morsan, på farsan, på skolan, på motståndarlagets supportrar, på polisen, på parkeringsvakterna, på fritidsledarna, på politikerna, på tjejen eller kanske rent av på någon av polarna i gänget. Vad man är arg på spelar egentligen inte så stor roll när man väl är en arg ung man. Det finns även flera sinnestillstånd som kan få vilken ung arg man som helst att "go bananas". Man kan vara arg, sur, ledsen, glad, fira en seger eller hantera en förlust. Men ofta är det så enkelt som att man har tråkigt och då är en ordentlig kick med adrenalin inte fel. Då händer något i alla fall och för alla som har upplevt ett rejält adrenalinrus så vet ni att det är betydligt roligare än att inte ha ett adrenalinrus.

Innan man har förstått det här så är det svårt att förhålla sig till upplopp överhuvudtaget. Framförallt när upploppen uppstår till synes spontant och där ingen politisk agenda synes närvarande. Vad man också måste förhålla sig till och förstå är att dessa unga arga män tycker det är kul att bråka. Så ju mer poliser som kommer dit, ju fler som käftar emot och ju mer media skriver om hur våldsamma upploppen är desto roligare är det ju. Det är våldet som sådant som är grejen. Tro mig, jag vet. Varje gång jag eller mina kompiser hade bråkat med någon eller ställt till med något annat jävelskap så pumpade adrenalinet och vi kunde inte sluta snacka om hur kul, häftigt och fantatiskt skoj det hela var. Vi kunde snacka i veckor eller månader om "det där" slagsmålet eller "den där bilen" som vi körde alldeles för fort med. Var det ett riktigt stort slagsmål så växte det hela till legender som berättades om och om igen så fort det gavs tillfälle.

Ljunggren ger egentligen bara en förklaring i sin ledare. Han ger ingen lösning. Jag är inte förvånad. Vem har lösningen på ett sådant här problem? Att det finns unga arga män kan ju inte ens förklaras bort med att sossarna har haft makten under väldigt många år i Sverige. Om jag skulle försöka mig på en dellösning på problemet så tror jag att mycket handlar om att snacka med dom här killarna. Inte en onsdagsnatt bland brinnande bilar och blåljus. Inte heller när man precis har stoppat deras BMW på E4:an på en rutinkontroll. Man ska framförallt inte tro att man kan snacka med dom i grupp hur som helst. Dom är flockdjur och hierarkierna är lika tydliga som i en flock med vargar.

En och en är däremot dom här killarna ofta väldigt hyggliga prickar med en lite osäkert flackande blick och enkla drömmar om jobb, bilar, tjejer och en framtid. Vad som krävs när man väl har etablerat en dialog är ett realistiskt alternativ och en realistisk väg till något annat. För mig handlade det om att sluta dricka alkhol. Det var mitt problem. Och där tror jag lite av lösningen ligger. Dom här killarna måste få frågan om vad deras problem är och när vi får svaret måste vi backa upp dom till 100 %. Gör vi inte det har vi faktiskt svikit dom och då kan jag lova er, då blir dom ännu argare.

Unga arga män har alltid funnits



*****

 

Bloggat: Stig-Björn Ljunggren

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Borgs pladder och piruetter

Foto: vasa.abo.fi

Roger Jönsson gjorde mig i förmiddags uppmärksam på att Anders Borg har skrivit en debattartikel i DN. Jönsson skriver bra och jag känner att jag vill hänga på dessa tankar. Tesen i Jönssons inlägg är att Borg bara snackar gojja. En tes som jag i mångt och mycket kan instämma i.

Vad man främst kan notera är att Borg gör en tankemässig piruett. I alla fall vad gäller den del som handlar om åtstramningspolitiken. Borg menar att man nu behöver ta ett ansvar i Europas rikare länder för att få fart på tillväxten i EU. Han talar om en mer aktiv finanspolitik. För den som hängt med lite i svängarna dom senaste åren så är det vad t ex Paul Krugman har pläderat för under en lång tid. Att Borg nu efter fem år retoriskt inser att åtstramningspolitiken har nått vägs ände och, återigen retoriskt, förstår att den förda politiken var fel är ungefär som att hävda att Titanic kom fram i tid bara för att en del lösöre bärgades på 1980-talet och nådde fram till New York.

Med andra ord kan man konstatera att det var för alldeles för lite och alldeles för sent. Som vanligt med Anders Borg och åtgärder helt enkelt. Vem minns inte dom förstärkta kommunbidragen efter finanskrisen? När krisen bröt ut 2008-2009 kom inga pengar. Kommunerna hann göra nedskärningar och sen kom tillfälliga pengar som i princip bara kunde användas till engångsinvesteringar. Det blev många nya rondeller och upprustade lekplatser dom åren.

Anders Borg har varit en av dom största pådrivarna för den åtstramningspolitik som har förts i Europa. Att han nu börjar tala i andra tungor har förmodligen två huvudskäl. Det första handlar om överskottsmålet. Det andra om den europeiska debatten.

Som dom flesta vet är överskottsmålet starkt ifrågasatt idag. Det är nog svårt att hitta någon seriös ekonom som vill behålla målet. För Borg är dom ca 35 miljarder kronorna, som ett skippat överskottsmål skulle ge, åtråvärda slantar. Det skulle t ex räcka till ett nytt jobbskatteavdrag lagom till valrörelsen. Genom att hävda att vi måste bedriva en mer aktiv finanspolitik skapar Borg sig såväl retoriskt som ekonomiskt manöverutrymme.

Bekant är också att Tyskland och Frankrike igår presenterade nya tankar och idéer kring att få unga i arbete. Ungdomsarbetslösheten ska bekämpas och dom franska socialisterna har lyckats sätta lite press på Tyskland. Att det sen kan ge Tyskland och kansler Merkel lite extra goodwill inför höstens val spelar också in i kalkylen. För Borg blir det svårt att ensam, utan tyskt stöd, hävda att åtstramningspolitiken allena ska råda. Därför tvingar den fransk-tyska manövern honom att ändra strategi och tonläge. Dagens debattartikel är ett tydligt exempel på detta.

Avslutningsvis ska jag bara nämna att det som gör att man med säkerhet kan genomskåda illusionen i Borgs trollerilåda är att han inte har förändrat någonting i fråga om lösningar. Det är samma verktygslåda som tidigare. Avregleringar, skattesänkningar, förändrad (dvs försämrad) arbetsrätt och ökad flexibilitet (dvs sämre anställningstrygghet) är problemet enligt Borg och lösningarna blir därefter. Snacket om "utbildning, innovation och arbetslinje" är fernissa. Det vet vi genom att se på alliansens nedskärningar på antalet högskoleplatser, på gymnasieskolan, deras bristande satsningar på infrastruktur, deras resultat med den svenska skolan och på den totala avsaknaden av en effektiv och genomtänkt arbetsmarknadspolitik. Så Roger Jönsson har rätt. Det var bara bla, bla bla...

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna



Det duger inte att lägga över ansvaret på Husbyborna

Opinionsundersökningar är vad dom är och ska tas med en nypa salt. Men där ligger allt som oftast något i dom som man kan ta på allvar och idag presenterar Demoskop en sådan undersökning. Med anledning av upploppen i Stockholm så har Demoskop frågat folk vilka åtgärder som är bäst för att motverka den här typen av händelser. Ni hittar undersökningen här.

Svaret är entydigt. En överväldigande majoritet svarar att det är satsningar på utbildning och skola som behövs i dom områden där upploppen förekommit. Därutöver är det dialog och satsning på fritidsgårdar och andra ungdomsaktiviteter som ligger i topp. Frågor som fler poliser och utökade maktbefogenheter för polisen är inget som dom flesta tycker är något att satsa på.

Man kan givetvis ställa sig frågan varför inte alternativet "satsa på jobben" finns med men det inryms på sätt och vis i utbildningsfrågan. Satsar man på utbildning så är det bland annat för att folk ska bli anställningsbara och därmed kunna få jobb. Vad man kan konstatera är att dom som gapar på mer poliser och hårdare tag är ganska ensamma.

Det här känns bra för mig som socialdemokrat när jag tittar på debatten som har varit. En och annan liberal har varit ute och skällt på dumma individer, moderater har tjafsat om poliser men den starkaste strömningen har ändå varit dom som pekar på dom strukturella problemen. Svenska folket är alltså inte så enkelspårigt och naivt som en del försöker få det till. Folk tänker själv och då inser dom flesta att det inte finns någon quickfix. Vi måste ta tag i skolan och arbetslösheten för att undvika att upploppen upprepar sig. Då duger det inte att ålägga Husbyborna att själva lösa problemet.

Foto: Alliansfritt Sverige

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

En massa snack och lite verkstad

Inte mycket från borgarnas sida
Foto: falkoping.se

Då var det dags igen. Riksrevisionen kritiserar regeringen och den här gången är det med anledning av det upphaussade ordförandeskapet i Arktiska rådet. Regeringen gick in i ordförandeskapet med sedvanligt hög svansföring och med målbilder som får alla att nöjt nicka med när dom presenteras. Men när resultaten ska presenteras är det som brukligt. Något helt annat är gjort än vad som är utlovat och sagt. I den aktuella frågan handlar det om långlivade klimatgaser men när man nu summerar efter två år så har regeringen inte ens lyft frågan. Att prata koldioxid med USA, Kina och Ryssland var alltså en för jobbig grej för Carl Bildt & Co.

Vi har sett och ser den här typen av agerande hela tiden från regeringen. Moderaterna är mästare i att säga en sak och göra en annan. Det har blivit så vanligt att man ibland kan höra folk tala om att göra "en reinfeldtare". "Mycket snack och lite verkstad" är ett annat uttryck som sammanfattar vad det handlar om. Det är som en sjuka i borgerliga kretsar att snacka stort och göra lite. Ta arbetslösheten till exempel. Vem minns inte Reinfeldts alla vackra ord i valrörelsen 2006 om att minska den? Några ordentliga åtgärder för att komma till rätta med det problemet har inte synts till. Istället är det samma gamla skattesänkningar som alltid.

Man kan också dra ett lokalt exempel. Borgarna här i Helsingborg inför diverse "garantier" för saker och ting. Bland annat har man infört en räkna, skriva och läsa-garanti som logiskt nog går ut på att ungar ska lära sig att räkna, skriva och läsa. Det här låter fantastiskt bra. Tänk! Kommunen garanterar att mina ungar ska kunna räkna, skriva och läsa efter första och andra skolåret. Vem hade inte velat sätta sin unge i den skolan? Problemet är att en garanti bygger på någon form av sanktion. Vad händer om löftet som garantin ger inte uppfylls? I Helsingborg händer i princip nada. Det hela bryts ner till att skolan gör en uppföljning och att föräldrarna informeras. Med andra ord, man följer bara skollagen. Stora ord som inte betyder ett dugg när allt ska summeras.

Jag skulle kunna dra ett varv också om att regeringen gång efter annan fullkomligt struntar i vad Riksrevisionen tycker och tänker. Men jag ska bespara er det den här gången. Poängen har gått fram. Borgarna i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har en förkärlek för att snacka mycket. Någon verkstad blir det dock inte. Sedär, ytterligare ett belägg för varför dom inte är ett "arbetarparti".

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Full när jag är tuff. Spot on!

Som vanligt vaknade jag till Rix Morgon Zoo. Skälet är enkelt, det är den enda kanal där mottagningen på min klockradio är tillräckligt bra. För det är mest strunt som sänds på Rix men då och då är där ett och annat guldkorn. I morse var det formligen jackpot. Två saker fick mig att gilla morgonprogrammet idag.

Det första var att Stefan Löfven var gäst. Dessvärre hade jag inte tid att höra när han kom men det är ju bra att Löfven är med i radio. Syns man inte finns man inte som det heter så det gäller att både synas och höras.

Det andra som jag gillade var en låt som spelades av en annan gäst. Det var en snubbe som heter Mange Hellberg som kort berättade sin historia och som sedan spelade sin låt "Full när jag är tuff". För mig var låten ett slags "hej här är ditt (föredetta) liv". För precis så som Hellberg sjunger funkade jag. Med det i åtanke är det inte svårt att förstå varför jag är nykterist sen snart sju år tillbaka. Här har ni låten:



När jag ändå är inne på att tipsa om bra låtar så tycker jag att ni ska höra på Timbuktus nya som handlar om förra veckans upplopp i landet. Dom flesta har nog redan hört den vid det här laget men den tål att lyssnas på igen (och igen och igen).

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Välkommen till vänsterkanten MP

En grön vänstersväng
Foto: korkortonline.se

MP:s kongress fortsätter att fatta beslut som ligger närmare Vänsterpartiets politik än något annat parti i Sverige. Om MP:s ledning driver återinvesteringskrav av vinster i välfärden, en "vision" om att alla ska kunna försörjas av staten och 35 timmars arbetsvecka så ligger MP i grund och botten i höjd med eller kanske till och med till vänster om S. Detta ger en del intressanta förutsättningar som man måste förhålla sig till när man pratar om den så kära regeringsfrågan.

Alla som drömmer om en bred mittenkoalition i stil S-MP-FP-C har via MP:s kongress fått ett brutalt uppvaknande. Likaså har Fredrik Reinfeldts alla förhoppningar om att MP skulle fortsätta högerut grusats. Mikaela Valterssons korta högerinflytande i MP verkar ha sopats bort med eftertryck av MP:s gräsrötter och jag är inte det minsta förvånad. Snarare är jag mycket lättad. När jag pratar med MP-väljare är det inte Moderaterna som dom ser som sina framtida bästa kompisar. För S skapar MP:s ställningstagande snarare ett delikat dilemma. I och med att MP går klart mot vänster så blir S tvunget att förhålla sig till detta och det är inte mig emot.

Personligen gillar jag inte blockpolitiken. Det gör nog ingen sosse. Vi vill stå på egna ben och driva vår politik. Men alla begriper att med dagens opinionssiffror så är det nog inget parti som kan bilda enpartiregering. Samtidigt kan man inte annat än konstatera att det är långt kvar till valet och mycket kommer att hända tills det är dags. För dom som drömmer om att S ska gå ännu mer mot mitten har dock MP:s kongress gjort detta synnerligen svårt.

Jag ser fram emot diskussionen kring vinstuttag i välfärden efter nästa val. MP brukar vara bra på att kräva saker i förhandlingar och tänk själv när dom kräver att ett återinvesteringskrav ska införas. Då är det bara för Stefan Löfven att läsa S kongressbeslut och konstatera att det låter sig göras. Vinstintresset ska nämligen inte vara styrande i välfärden så varför inte återinvestera hela rasket? Det handlar ju om att vara pragmatisk.

*****

 

Bloggat: Alliansfritt Sverige om att Annie Lööf inte har ett rätt när hon snacka

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Snacka om jackpot!

Foto: hotellhelsingborg.nu

Jag har nyss kommit hem efter en mycket givande och utvecklande ledarskapsutbildning som arbetarekommunen i Helsingborg arrangerar. Det var första delen av en handfull utbildningstillfällen och jag är mycket stolt över att få chansen att gå den här lokala versionen av "Bommersviksakademien". Riktigt bra initiativ av våra AK-styrelse.

Kul att notera är också dom beslut som MP:s kongress har fattat. Jag önskade MP-kongressen lycka till igår och jag hoppades på en skrivning om arbetstidsförkortning. Det blev dels en sådan, även om det var 35 och inte 30 timmar som jag hoppades på. Dels blev det bonus och jackpot när MP-kongressen tog det mycket kloka beslutet att driva en återställning av arbetsgivaravgiften för unga. MP-ledningen fick alltså bakläxa på sitt beslut att gå borgarna till mötes och godkänna en ineffektiv och dyr åtgärd som bevisligen inte fått önskad effekt. Att man dessutom skärper skrivningarna om vinstuttag i välfärden är ju nästan bara för bra för att vara sant! Så bra jobbat MP!

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Om EU tillåter det här så flyger snart grisar

I Andalusien händer det grejer!
Foto: wikipedia.org

Den spanska regionen Andalusien gör nu något som inte är speciellt vanligt i västvärlden. Regionen har bestämt att fastigheter där hyresgäster riskerar att vräkas ska exproprieras, dvs övertas av regionen. Detta eftersom risken annars är att dom krisande spanska bankerna börjar vräka folk i ännu högre utsträckning än vad som hittills har skett. Det handlar redan om tiotusentals människor så man kan tycka att Andalusiens agerande är i senaste laget. Men givetvis försöker den borgerliga spanska regeringen stoppa det hela och EU ska "granska" om det är lagligt. Utgången av den granskningen känns ganska given. Att EU skulle komma fram till att det är fritt fram för regioner att expropriera egendom av bankerna har jag svårt att tänka mig men jag ska inte säga för mycket. Grisar har säkert flugit förr.

Nu sitter säkerligen någon marknadsvurmande liberal och tycker att jag är helt ute och cyklar. Inte kan man väl beslagta företags egendom. Äganderätten framför allt! Men nu är det ju faktiskt så att bankerna i Spanien, och i princip resten av västvärlden, har överlevt finanskrisen av en enda anledning. Dom privata skulderna har flyttats från bankernas konto till staternas konto och gått från aktieägares risk till skattebetalarnas bördor. Det rimliga hade varit att staterna hade tagit över bankerna som ersättning för dom lån som ges och i alla fall tills skulderna var betalda skulle bankerna ha varit i offentlig ägo. Det var i mångt och mycket så den svenska finanskrisen på 90-talet ordnades upp så fort och hade man agerat likadant i EU så hade vi varit i ett helt annat, och finansiellt mycket starkare, läget idag än vad vi nu är.

Vad som också hade kommit ut som en positiv bieffekt av ett statligt ägande i bankerna är att finansmarknaderna hade kunnat regleras på ett mycket effektivare sätt. Man hade även kunnat skilja ut den rena bankverksamheten ifrån den spekulativa finansdelen i bankerna och för att betala av skulderna till staterna skulle man kunna sälja av alla delar av bankerna som inte sysslar med samhällsnyttiga transaktioner. Nu har vi istället gett bankerna möjligheten att blåsa upp nästa bubbla med endast mindre krusningar på ytan av finanssjön som tidsfördröjande störningsmoment.

Andalusien agerar helt rätt och jag hoppas att fler stater och regioner vågar ta steget och faktiskt kräva tillbaka av bankerna vad som i ärlighetens namn är skattebetalarnas egendom.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

I den frågan hoppas jag att MP ger sin partiledning på nöten

Foto: mp.se

Miljöpartiet inleder idag sin kongress i Västerås. Det är med intresse som jag ser på hur MP går allt mer ifrån ett bångstyrigt oppositionsparti till ett parti som gör sig redo för att vara med och ta ansvar för landet. Att partiet nu börjar prata om jobben på ett sätt som nästan kan liknas vid ett annat, lite större, oppositionsparti är positivt. Jobben, jobben och jobben. Att man sen förhastar sig och börjar slopa krav på arbetstidsförkortning och att den ekonomiska politiken inte alltid hänger samman det kan i alla fall jag ha överseende med. MP kommer att få gott stöd av S den dag då vi ska styra det här landet tillsammans. Sen om det sker i koalitionsregering eller om det blir någon annan form av samarbete kommer valresultatet att utvisa. Måndagen efter valet är det nya förutsättningar som gäller. Tro inget annat!

Det som är bra med att MP lyfter jobbfrågan, förutom att det visar på en mognad och ett ansvarstagande, är att ytterligare ett parti gör jobben till valfråga. För oss socialdemokrater är detta helt avgörande. Vi har störst förtroende av alla partier i jobbfrågan och om valet handlar om jobben så kommer S vinna den här gången. Regeringen har misslyckats, det visar verkligheten vareviga dag, och Stefan Löfvens förmåga att hantera jobben råder det inga tvivel om.

Borgerligheten kommer att ägna sin tid åt att försöka slå in kilar i samarbetet mellan S och MP. Media kommer att köra "i dessa frågor är dom inte överens" men oaktat detta så måste man hålla i minnet att alla partier som regerar tillsammans måste kompromissa. I opposition kan man dra ut alla förslag i tangentens riktning. Då kan man säga "nej, vi har ett kongressbeslut i den här frågan och det kompromissar vi inte med". I regeringsställning däremot får man kanske ge vika på visa områden.

Ekonomiska förutsättningar är ett sådant. Problemet som MP har på just det ekonomiska området är att deras ambitioner är "socialistiska" men deras ekonomiska politik ibland blir lite för borgerlig. Men som sagt, S kommer att vara ett bra stöd här och med tanke på att Magdalena Andersson kommer att vara finansminister efter 2014 års val så kan jag nästan garantera att några extravaganser inte kommer att förekomma.

Avslutningsvis önskar jag MP lycka till i helgen! Framförallt önskar jag framgång i fråga om sex timmars arbetsdag. Ge partiledningen på nöten så att det skriker om det! Där är vi skånska socialdemokrater helt överens med er om behovet av att sänka arbetstiden (med bibehållen lön så klart!)

*****

Bloggat: Göran om en idéfattig regering som numera köper sina idéer

Läs mer på Socialdemokraterna

Vissa saker kompromissar man inte bort

Klubban föll (väl?) på S-kongressen
Foto: kommunal.se

Friskolekommittén, ledd av Lars Leijonborg (FP), har nu avlagt rapport. Den ska vidare till regeringen för att bli en proposition. Presskonferensen är knappt avslutad och man kan redan konstatera ett par saker. Eftersom man enligt somliga coacher ska börja med något positivt, sen ta det negativa och (eventuellt) avsluta med något positivt när man ger feedback så ska jag försöka följa nämnda coachingmetod.

För det första är där mycket bra i överenskommelsen. Jag uppfattade nio punkter varav jag skulle kunna tycka att åtta är bra. Ibrahim Baylan (S) har lyckats få med viktiga S-kongressförslag som meddelarfrihet, offentlighetsprincip, vandels- och ägarprövning, skärpta sanktioner mot "allvarliga brott" och syftesparagraf. Frågan om lärartäthet är med även om jag inte tycker den är riktigt hundraprocent när jag hör Lars Leijonborg (FP).  Det här är bra första steg, det här är i linje med vad S-kongressen beslutade och det är också i linje med PS* förslag, från i höstas, till beslut i frågan kring vinstuttag i välfärden inför S-kongressen.

Nu lite av det mer negativa. Eller "mindre bra" som det heter på coachingspråk. Den punkt som jag inte är nöjd med är även den på många sätt i linje med det förslag som PS presenterade i höstas. Ett "samråd" ska hållas mellan kommunen och friskolor som vill etablera sig. Detta är inte i linje med vad S-kongressen beslutade. S-kongressen i april i år sa som följer:

"För att motverka den växande skolsegregationen och för att säkerställa att barn och ungdomar med olika bakgrund och förutsättningar möts och ges likvärdiga chanser, krävs att kommunerna som ansvariga för skolan får möjlighet att aktivt planera när och var nya skolor ska etableras. Kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar. Det ska krävas ett samarbetsavtal med den offentliga huvudmannen för att etablera en ny fristående skola. Staten ska därtill säkra den nationella likvärdigheten vid tillståndsprövningen av nya fristående skolor."

Ibrahim Baylan har alltså gått med på en uppgörelse där S-kongressens förslag ignoreras till förmån för ett förslag om samråd. Baylan kommer givetvis att argumentera för att detta är ett "första steg" men att ingå en överenskommelse innebär att man är med i dom delar som beslutas. Med tanke på att det finns nio punkter i överenskommelsen så skulle man mycket väl ha kunnat låta bli att komma överens i frågan om friskolors etableringsrätt. Nu kringgår Baylan S-kongressens beslut och går istället på den linje som PS företrädde. Att det särskilt noteras att S eventuellt vill gå längre spelar inte så stor roll. Baylan har att företräda kongressens beslut. Tomas Ramberg på Sveriges Radio är också tydlig med att beslutet som friskolekommittén tagit i fråga om samråd inte gör någon skillnad från idag

Jag sa inledningsvis att jag (eventuellt) skulle avsluta med något positivt. Men jag är faktiskt

besviken. Jag var nämligen ombud på kongressen och jag var med om att besluta i frågan om kommuners avgörande inflytande. Ordet "avgörande" betyder enligt synonymer.se:
"väsentlig, definitiv, utslagsgivande, slutgiltig, slutlig, kritisk, vital, central" - synonymer.se

Om man kan tolka avgörande inflytande till något annat än att kommunerna ska få bestämma i form av ett veto så läser man kongressbeslut som "Fan läser bibeln". Jag undrar också varför vi skulle ta upp frågan på kongressen överhuvudtaget om det ändå är PS förslag från i höstas som agerar riktmärke.

*Partistyrelsen

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

"Epic fail" som bakgrund till upploppen

Regeringens jobbpolitik är inte bara ett "fail". Det är ett "Epic fail".

Regeringen misslyckas kapitalt med sin reform där Arbetsförmedlingen fått ta över ansvaret för flyktingars etablering på arbetsmarknaden. Etableringsreformen som genomfördes 2010 har enligt siffror som Ekot har tagit fram varit ett stort misslyckande. Ytterligare en av regeringens "arbetslinjer" har alltså brustit och havererat.

Just frågan om det svaga resursutnyttjandet bland t ex flyktingar är, i dessa dagar av upplopp i förorterna, extra aktuellt. Tusentals människor med god utbildning och kompetens sitter fast i stelbenta regelsystem och misslyckade åtgärder. Att en hopplöshet då sprider sig bland människor i stadsdelar med många arbetslösa är inte konstigt. För regeringen handlar lösningarna om i huvudsak ekonomiska incitament. Bonusar på SFI eller till "framgångsexempel", indragna bidrag eller skattefria zoner. Att återupprätta arbetsmarknadspolitiken och att spetsa utbildningspolitiken har under sju års tid varit helt utanför åtgärdskartan. Likaså har en förbättrad matchningspolitik på arbetsmarknaden lyst med sin frånvaro.

Om du tvivlar på vad jag skriver kan jag inte annat än rekommendera den numera välkända artikeln i DN om regeringens jobbmisslyckande. Till raden av tidigare genomklappningar kan vi alltså nu också lägga etableringsreformen. Det är pinsamt för framförallt Moderaterna som satt hela sin politiska trovärdighet i pant på jobbfrågan. Men det värsta av allt är alla människor som kommer i kläm och som får sina drömmar förstörda.

*****

 

Bloggat: Göran om vägen till full sysselsättning

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Knappast något "nysvenskt" beteende

För tredje dagen i rad vaknar vi upp till rapporter om att upploppen i Stockholm har spridit sig. Det går liksom inte riktigt att prata om "upploppen i Husby" när det är full rulle över halva stan. Likaså är debatten på Internet igång. Den är lika förutsägbar som den är deprimerande. Forskare och praktiker pekar på den komplexa problembilden, som socialdemokrat ser jag strukturernas inverkan på människors liv och regeringshögern ser individens ansvar. Extremhögern gör som vanligt sitt för att smutsa ner den sakliga debatten. För dom är svaret enkelt, som vanligt.

Efter mitt inlägg om Husby igår så fick jag ett mail från en Kenneth Sandberg. Eller jag fick samma mail tolv gånger. I mailet är det en skribent på Skånska Dagbladet/NSK som är i skottlinjen men eftersom bland annat jag har länkat till artikeln så anses jag vara medskyldig till det som skrivs och tycks.

 

Brevet skickades till en hel rad kända och okända personer. Alltifrån riksdagsledamöter till nyhetschefer och ledarskribenter. Människosynen som lyfts fram är direkt rasistisk och vidrig. Det talas om att hela familjer ska skickas tillbaka till "sina" länder. För det första går det inte att säga speciellt mycket om vilken nationalitet dom som deltar i upploppen har. Drar man några slutsatser kring den frågan i dagsläget baserar man det på fördomar med anledning av dom inblandades utseende och inget annat. Med andra ord rasism. För det andra är kollektiv bestraffning förbjudet i lag och att skicka hem hela familjer för att ett barn bryter mot lagen är knappast värdigt en demokrati.

 

Det sägs också att problemet skulle vara "nysvenskt". En direkt historisk felaktighet. Vi har haft våldsamma upplopp i Sverige sedan lång tid tillbaka. 60- och 70-talets studentoroligheter, 80- och 90-talets skinskallekravaller och 00- och 10-talets huliganism. Innan det var det arbetareupplopp, hungerkravaller och raggarbråk. När skinheads ifrån Vellinge och Sjöbo sprang runt i Lund och slogs med polisen var det ingen som gapade om att skälet till att dessa unga arga män slogs skulle vara för att dom var från dessa orter. Istället söktes förklaringar i just ilska och hat. I många fall handlade det bara om spänning och om att vara "häftig". Precis som i fallet med huliganerna.

 

 

 

Kravallerna i Stockholm har många orsaker. Upprördhet över polisens agerande både i fråga om den ihjälskjutna mannen men också till vardags när unga killar med visst utseende blir stoppade var och varannan kväll eller när polisen säger "apa" till någon under upploppen. Rotlösheten och hopplösheten som följer i spåren av arbetslöshet, sysslolöshet, utsatthet och segregation. Känslan av orättvisa när man ser hur vissa människor har när man inte själv ens kan drömma om något i närheten av det andra har. Psykologiska orsaker som aggressivitet, traumatiska upplevelser, aversion och depression finns också med i bilden. Det enda man kan konstatera i nuläget med all säkerhet är att frågan inte är svart eller vit. Varken bildligt eller bokstavligt.

 

*****

 

Bloggat: Martin, Monica, Roger, Johan på ämnet. Rekommenderar Interasist, men... också i dessa dagar. Bra bevakning av vad extremhögern sysslar med.

 

Läs mer på Socialdemokraterna



Det är mycket som kan anses mänskligt

Har ni hört den förut? Poliser som använder sig av ett djupt rasistiskt språkbruk vid insatser i starkt segregerade bostadsområden. Året var 2008 och upploppen i Rosengård i Malmö var i full gång. Polisens egen film avslöjade en människosyn som var djupt oroande för någon som arbetar som statens yttersta representant och lagens försvarare. Ironin, när det i efterhand visade sig att många av dom gripna för upploppen var medelklassungar från bland annat Höllviken, var syrlig.

Nu har det uppenbarligen hänt igen. Polisinsatsen i Husby kritiseras för språkbruket och polisens informatör menar att det är "mänskligt" att säga korkade saker när man blir stressad. Jag förstår vad hon försöker säga. När en människa känner sig hotad vräker man ur sig saker som man i normaltillståndet inte skulle ha sagt. Men det är skillnad på att säga "jävla ***", "idioter" eller "jag ska nita dom" och på att säga "apajävlar", "neger" och "apor". Att det sen endast skulle ha förekommit i lägen när någon har fått en sten på hjälmen har jag svårt att tro men jag vet inte och ska inte föregripa polisens utredning.

Det som förvånar mig är att det fortfarande finns människor som blir förvånade över att sådant här händer i Sverige och som menar att det skulle vara några unikt dåliga individer som är ansvariga. Varför skulle våra starkt utsatta och segregerade områden vara annorlunda än samma typ av områden i Paris, London eller Los Angeles? I Husby är arbetslösheten, i likhet med andra områden som varit utsatta för upplopp som t ex Hjällbo i Göteborg eller Rosengård i Malmö, extremt hög. Redan 2009 skrev DN om Husby och där konstaterades att:

"Deras föräldrar har inga kontaktnät och allt tyder på att den pågående lågkonjunkturen kommer att förvärra läget ytterligare. Det är en farlig utveckling, särskilt i ekonomiskt svåra tider, säger Lidija Kolouh, forskare och utredare på Ungdomsstyrelsen."

Nu är det värre och man kan fråga sig vad som gjorts för att förbättra läget. Jag hittar ingen dagsaktuell siffra på arbetslösheten i Husby men om man tittar på Stockholms stad som helhet så har t ex arbetslösheten stigit med 9,4 procent jämfört med april i fjol och det i sig indikerar ju att Husby knappast har sett några radikala förändringar till det bättre i fråga om arbetslöshet och sysselsättning.

Självfallet är våld givetvis oacceptabelt. Men i likhet med att poliserna gör överilade saker i pressade situationer så gör stressade medborgare det också. Att leva i långvarig arbetslöshet skapar en kronisk stress som går ut över en själv och hela ens omgivning. Likaså är oro för försörjningen en sådan faktor. Att förtroendet för samhället eroderas är lika mänskligt som att bli förbannad när en sten träffar hjälmen.

I kölvattnet av upploppen i Rosengård kom forskningsrapporten "Det är inte stenarna som gör ont" ut. Den framhöll dom djupt underliggande orsakerna till varför upploppen i Rosengård startade och den pekade på betydelsen av segregation, arbetslöshet och utsatthet. Att försöka individualisera frågan om upploppen, att inte se stenkastande ungdomar i en social kontext, är att missa målet. Man måste analysera upploppen genom ett helikopterperspektiv och se mönstren. Gör man inte det kommer man aldrig att kunna förstå varför samhället misslyckas gång på gång med att förebygga och förhindra upplopp i dom bostadsområden där våra mest utsatta medmänniskor bor.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

It ain´t over til the fat lady sings

Det är mycket nu. Så skulle man kunna sammanfatta mitt liv. Man skulle också kunna säga "det går bra nu" som Petter gör i sin låt. I alla fall för mig personligen. För partiet går det ok skulle jag väl säga. 32-35 % i mätning efter mätning samtidigt som borgaralliansen har kroniska problem. Men ingen rast, ingen ro. Det finns fortfarande massor att göra i det här landet och "it ain´t over til the fat lady sings" som det heter i det stora landet i väster.



En sak som måste rättas till är frågan om att vårdcentralerna överdiagnostiserar något kopiöst i det här landet. I alla fall i dom fall där landstinget/regionen har ett ersättningssystem utformat efter antalet diagnoser som ställs. Det här har jag hört ryktesvägen ett antal gånger och i morse när jag hörde nyheterna på radio så bekräftades ryktet. Visst är det så att det fuskas. Folk får fler diagnoser än vad dom ska ha bara för att utföraren då får mer pengar. Ännu en bisarr avart framdriven av vinstuttaget i välfärden. När man läser om sånt här blir man stolt och glad över att Socialdemokraterna har kongressbeslut på att vinstintresset inte ska vara styrande i välfärden. Man blir samtidigt förbannad över att våra skattepengar missbrukas på detta sätt.

Jag är övertygad om att den här typen av fakta kommer att sparka hårt. Men den kommer bara att göra det om vi socialdemokrater tar debatten om frågorna. Det är en mångfacetterad debatt som handlar dels om organiseringen av själva välfärden. Vem ska utföra välfärden? Men även om resursfrågorna. Om vi nu har ett system där pengar har betalats ut pga kostnadsdrivande systemkonstruktioner och direkt fusk, är det skattehöjningar vi behöver i första hand eller är det förändringar i andra delar som måste till? Jag personligen tror att det är både och.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Moskén, kyrkan och helt otippat jag

Foto: wikipedia.org

I förra veckan besökte jag en moské för första gången i mitt liv. Idag besökte jag en kristen högmässa för första gången i mitt liv. Nu skulle man kunna tro att jag är på jakt efter mening i tillvaron och därför har vänt mig till dom stora religiösa samfunden för vägledning men riktigt så förhåller det sig inte. Det är helt andra orsaker som har fört mig till dessa religiösa sammanhang.

Vad som är intressant när man jämför är att religion och dess utövare trots alla sina olika ritualer och regler ändå är så lika varandra. Både till sätt och till framtoning. Det är ett speciellt lugn kring religiösa platser och människor. Ett lugn som jag verkligen kan uppskatta.

Min inställning till religion är välkänd. Håll den personlig, försök inte få mig att ändra mig och förvänta dig inte någon särbehandling. Var och en får tycka, tänka och tro vad den vill och det gäller åt båda håll.

Vad jag funderar på är dock hur religionen och politiken förhåller sig till varandra i dagens Sverige. KD får idag sin sämsta notering på länge och har uppenbara problem. Är det för att dom är för mycket eller för lite religiösa? Jag vet inte och egentligen bryr jag mig inte. Det är KD:s problem. Samtidigt är jag övertygad om att en större tydlighet från KD:s håll, åt ena eller andra hållet, är helt nödvändigt om partiet ska kunna ta sig ur sin största kris på två decennier.

Foto: wikipedia.org

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Vad är pengar?" av Andreas Cervenka

 

Igår läste jag ut Andreas Cervenkas lilla bok "Vad är pengar?". Boken är på ca 150 sidor och om jag förstår saken rätt så är det Cervenkas artiklar som är ihopsatta till en bok. Det gör att man ibland inte riktigt hänger med i vissa referenser eller resonemang och tidsangivelserna är lite förvirrande. Men som helhet gör det inte något. Cervenka är, som jag tidigare skrivit, lite av en idol. Han är förmodligen Sveriges mest klarsynta ekonomijournalist och han skriver och säger saker som få andra gör. Cervenka huserar till vardags på Svenska Dagbladet och SvD ska helt klart ha en eloge för att dom låter Cervenka fortsätta vecka ut och vecka in. Det är uppfriskande!

Boken som sådan behandlar alltså pengar. Vad är det? Cervenka konstaterar snabbt att sen Bretton-Woodssystemet havererade så är pengar egentligen ingenting. Centralbankerna kan skapa dom när det passar och det har dom sannerligen gjort sen finanskrisen bröt ut. Systemet som vi har haft i över trettio år i världen är enligt Cervenka den största ekonomiska bluffen någonsin och hade "folk bara kunnat räkna" så hade finansvärlden och dess understödjande politiker haft det betydligt hetare om öronen.

Man kan konstatera att finanskapitalismen i dess nuvarande form är ett race mot undergången. Ständigt stigande privata skulder fortplantar sig obönhörligt in i dom statsfinansiella räknenskaperna och varje gång som en bank räddas eftersom den är "too big to fail" så minskar incitamenten för bankerna att sluta upp med vansinnet att låna, låna och låna.

Vad man än tycker om den saken så är Cervenkas bok väldigt lätt att förstå och han är sedvanligt pedagogisk. Är man det minsta nyfiken på vad som faktiskt händer på den ekonomiska arenan i den här världen så är boken att rekommendera. Är man inte intresserad och vill fortsätta leva i villfarelsen och bedrägeriet att "marknaden" är en god herre så kan man skippa den.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Malmökommissionen, huvudvärk och glass

Har precis kommit tillbaka till stan efter att ha varit nere i Malmö och Kommunförbundet Skånes ledningskonferens. Där presenterades Malmökommissionens rapport och för er som inte är bekanta med den här rapporten så rekommenderar jag er varmt att titta närmare på den. Det är ett fantastiskt arbete som Malmö Stad har genomfört och nu håller jag tummarna för att rapportens policyrekommendationer kan bli realpolitik fortare än kvickt.

Mer tänker jag inte skriva just nu för jag har ont i huvudet, är överhettad och tänker därför gå till Pistaschia och ta mig en stor trekulorsglass! Försvinner huvudvärken så blir det kanske ett inlägg lite senare.

Foto: svd.se

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Made in China" av Loretta Napoleoni

 

Som jag skrev häromdagen så höll jag på att läsa "Made in China" av Loretta Napoleoni. Nu har jag läst ut den och då får det bli en liten post om det. Boken har blivit uppmärksammad i diverse sammanhang tidigare men jag kan tycka att den borde ha fått större genomslag i debatten än vad den faktiskt har fått. Skälet till att boken inte står i debattens centrum kan vara att den är kontroversiell i sin positiva attityd till Kina och att Napoleonis text säkerligen uppfattas av många som ett försvar för den kinesiska kommunismen. Jag skulle vilja säga som så att Napoleoni lyckas med det som många andra inte gör. Hon lyckas nämligen att se saker ur ett perspektiv som avviker ifrån normen och det ger andra svar på frågorna som ställs än vad vi som västerlänningar är vana vid.

Napoleoni visar på varför den kinesiska kommunismens transformation, från maoistisk dogmatism till vad hon kallar "kapi-kommunism"*, har varit så framgångsrik. Skälet är enligt Napoleoni den analys av marxismen som Deng Xiaoping gjorde där Deng, enligt Napoleoni, tog fasta på Marx mervärdesteori och istället för att bekämpa kapitalismen via klasskampen valde att bejaka mervärdestillväxten och fördela den till det gemensamma. Personligen tycker jag att Napoleoni är alldeles för snäv i sin tolkning av Marx. Jag har svårt att tänka mig att Marx skulle förespråka att arbetarklassens företrädare själv bejakade utsugningen av arbetarna för att få fart på omställningen. Likaså har jag svårt att se att ett system som bedriver rovdrift på sin egen befolkning genom kapitalism i sin fulaste form kan kallas för kommunistiskt. En tolkning som Napoleoni alltså gör.

En intressant del i boken är också det resonemang som Napoleoni för kring konfucismens inverkan på den kinesiska demokratisynen och på kollektivets betydelse kontra individens dito. När man betraktar historien genom denna lins blir många av dagens åsiktsmässiga positioner mycket logiska och betydligt mer sympatiska än vad dom vid första västerländska anblick kan tyckas.

Om man lägger dom ideologiska resonemangen åt sidan och istället betraktar den kinesiska utvecklingen genom kinesens ögon så kan man se en tydlig tonvikt på ekonomisk frihet och välfärd istället för t ex åsiktsfrihet. Kinesen får, enligt Napoleoni, säga i princip vad hen vill i det privata samtalet. Det är den offentliga debatten som är styrd av kommunistpartiet (KKP). Napoleoni menar också att KKP i många avseende tar hänsyn till befolkningens behov och påpekar bland annat att Kina har skrivit på fler delar av dom mänskliga rättigheterna än vad USA har gjort. Dessa ratificerade delar följs också i relativt hög utsträckning. Kineserna har därför också en diametralt annorlunda syn på vem som är demokratisk eller ej i världen. En åsikt som dom delar med många andra asiatiska länder.

Boken är oerhört intressant och den ökar förståelsen för den komplexa värld som Kina i allra högsta grad är en del av. Den ger perspektiv på många av dom stora frågorna som ställs och framförallt lyfter den fram saker som i regel aldrig diskuteras i den bipolära världsbild som vi i väst försöker ordna in allting i. Allting är inte "gott" eller "ont". Det finns nyanser och dom måste man se för att förstå. Språket i boken är förvånansvärt lätt för att behandla så pass tunga frågor och i inbunden version är boken på ca 300 sidor. Jag skulle säga att den är väl värd att läsa.

* Kapitalistisk kommunism

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Fortsatt sjukförsäkringshaveri

Foto: http://svenskhistoria.blogspot.se

Sjukförsäkringsreglerna ska ses över. Har ni hört den förut? För femtielfte gången ska den borgerliga regeringen se över reglerna eftersom dom helt uppenbart inte fungerar. Folk blir psykiskt sjuka och då måste det ju, enligt borgerlig logik, vara försäkringssystemen det är fel på. Ett hårdare arbetsliv, ett tuffare samhällsklimat, förändrade informationsflöden, otryggare tillvaro och minskad social tillit är inget som verkar oroa regeringen. Att det skulle ligga bakom några problem är helt uteslutet. Hungriga vargar jagar ju bäst enligt framförallt moderat teorier och då måste hungern förstärkas för att folk ska fatta.

Regeringen rev ner den gamla sjukförsäkringen med rungande applåder. Effekterna vet vi. Cancersjuka får fylla i sina dödsdatum, folk tvångas in i socialbidrag och människor kastas mellan olika system i en cynisk nedåtgående spiral där ingen vill ta ansvar. Mitt i denna storm står sjuka individer som minst av allt behöver ytterligare oro och stress i sina liv. Jag har själv sett hur nedbrutna människor kan bli i tider av ohälsa och det smärtar i mitt hjärta när jag ser hur samhället inte kan ta hand om dessa på ett respektabelt och värdigt sätt.

Frågan som regeringen borde ställa betydligt oftare är vad som ligger bakom att självmorden bland unga bara ökar och ökar. Eller frågan varför psykisk sjukdom blir mer vanligt förekommande. Någon koppling med att klyftorna ökar ser förmodligen inte regeringen. Inte heller lär man tycka att den ständiga hetsen i arbetslivet lär vara något problem. Hög arbetslöshet som problemgrund är helt uteslutet. Att barn och unga mår sämre kan väl inte heller ha med att skolresultaten sjunker och att skolan saknar personal enligt samma regering.

Jag som socialdemokrat är övertygad om att sjukförsäkringsfrågorna hänger samman med hur vårt samhälle ser ut och utformas. Jag är övertygad om att villkoren i människors vardag är roten till hur man mår. Otrygghet, upplevd orättvisa och ojämlika förhållander är alla skäl till att människor upplever att just deras drömmar och mål kanske aldrig kommer att förverkligas. Det skapar ohälsa både psykiskt och fysiskt. Det har verkligheten under den borgerliga regeringstiden med all tydlighet visat. Så regeringen måste även på denna punkt tänka om. Man måste framförallt gå till roten med problemen, inte bara försöka lindra symptomen.

*****

 



Läs mer på Socialdemokraterna

Vi riskerar att rasa samman om inget görs

Det får bli en klassiker till bild

Till skillnad från morgonens bloggpost så ska den här handla om något som jag tycker är en större nyhet än att klyftorna ökar i Sverige. Sveriges Radio rapporterar om att outsourcade företag, alltså svenska företag som valt att flytta sin produktion utomlands, nu börjat flytta hem sin produktion till Sverige igen. Man har upptäckt att det finns större fördelar med att ha produktionen i Sverige än att ha den i låglöneländer. Löneläget till trots vill man alltså ha sina företag i Sverige istället för i t ex Kina.

Skälen är logiska. Det har med utbildningsnivå, tekniskt kunnande, infrastruktur, leveranssäkerhet, förtroende och annat att göra. Lönen är alltså inte det enda avgörande. Det kan även vara så att det faktiskt är mer lönsamt och ger högre vinster att ha företaget i Sverige. Den här kunskapen är förödande för hela det resonemang som borgerligheten lutar sig på kring utbudssidan av ekonomin, kring kostnaden per arbetad timme i form av lönenivåer och skatternas inverkan på arbetet.

OECD har varit tydliga med att det finns två modeller bland OECD:s medlemmar som kan ge god tillväxt och låg arbetslöshet. Det är den så kallade "nordiska modellen" där Sverige ingår och den så kallade "anglosaxiska modellen" där t ex USA och England ingår. Skillnaden mellan modellerna är det sociala priset. Ska välfärden omfatta alla och vara generell eller ska den vara privat och självfinansierad. Ska vi hjälpas åt eller ska var och en klara sig själv efter bästa förmåga? Modellvalet har också stor inverkan på vilka jobb som skapas. I Sverige har vi t ex en exceptionellt låg andel så kallade låglönejobb medan dessa är mycket vanligt förekommande i USA men även i ett land som Tyskland.

Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att förutsättningarna för att företag ska kunna vara verksamma i Sverige och för att vi som nation ska kunna konkurrera om jobben är att vi satsar på det som kallas FoU, dvs forskning och utveckling. Det i sin tur förutsätter en bra skola och en god högre utbildning. Vidare behövs en modern och väl underhållen infrastruktur. Saker som transparenta och pålitliga regler och system är också av helt avgörande betydelse eftersom det bygger förtroende för dom offentliga institutionerna. Krångel för företagen att t ex kunna exportera sina produkter i tid gör att förtroendet för oss som tillförlitligt produktionsland sjunker direkt. Järnvägen har här, som ett exempel, en avgörande betydelse.

Men det räcker inte att vi har alla ovanstående bitar på plats. Vi måste också ha ett samhälle som klarar av omställningar och även snabba sådana. Befolkningen måste omfamna förändring istället för att bita sig fast i det gamla. Det som kallas strukturomvandlingar måste bejakas. För att människor ska känna sig trygga i tider av förändring måste välfärden fungera och man måste vara förvissad om att man inte står på gatan eller riskerar att förlora hela sin vardag bara för att man blir arbetslös. En stark a-kassa gör att förändringsbenägenheten hos befolkningen ökar och vi kan förädla produktionen och höja produktiviteten vilket ytterligare gagnar oss i den globala konkurresen.

Med den här vetskapen om hur Sverige faktiskt måste agera så blir man rätt tagen av hur fel den borgerliga strategin har varit. På punkt efter punkt har man gjort långsiktiga och strategiska felbedömningar. Det som har låtit bra år ett har visat sig få oerhört negativa konsekvenser några år senare och frågan är hur högt priset kommer att bli för dom år som vi har försummat i landet Sverige. 448 000 arbetslösa är en första indikation. Något måste göras snart annars riskerar hela den framgångsrika modell som vi tidigare byggt upp i Sverige att raseras.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Frågan måste vara: "Hur bra kunde vi haft det"?

Klyftorna ökar och det är dessvärre inte typen på bilden jag talar om i inlägget.
Foto: godarecept.com

Dagens "nyhet" är att klyftorna ökar i Sverige. Någon nyhet är det i grund och botten inte för den som bott i landet och sett utvecklingen. Vad som är skrämmande är siffrorna från OECD som presenteras idag. Dom visar att Sverige har gått från att vara det mest jämlika landet i hela OECD till att idag inta en föga smickrande fjortonde plats. Samtidigt meddelas i samma nyhet att "dom flesta har fått det bättre". Hur detta kan vara en nyhet begriper jag inte. Under vilken period från år 1900 till idag, om vi bortser från dom två stora krigen och enstaka krisperioder, har den svenska befolkningen fått det sämre?

Om man dessutom tar i beaktande det som t ex Andreas Cervanka upplyser oss om i sin bok "Vad är pengar", nämligen att reallönerna sen 80-talet stigit med 43 procent samtidigt som BNP ökat med 70 procent, så kan man fråga sig var "rikedomen" har tagit vägen. Givetvis kan man slänga in all information om löneandelen av vinsterna i denna kalkyl också. Det relevanta blir då inte att konstatera att "dom flesta har fått det bättre". Det relevanta är att fråga "hur bra kunde vi haft det och hur bra har vi det faktiskt"?

Men hur som helst så är vi idag där vi är. När nu klyftorna har ökats, helt medvetet, så måste man ju ställa sig frågan vad som hände. I den borgerliga retoriken är ju lönespridning vägen till framgång. Folkpartiet pratar i princip bara lönespridning när det gäller t ex lärarna. Moderaterna pratar om att öka arbetskraftsutbudet genom att pressa människor till attt sänka sina löneanspråk. Centerpartiet pratar om att riva ner arbetsrätten och att sänka lägstalönerna. Där får dom dessutom ivrigt stöd av Folkpartiet. Vad Kristdemokraterna tycker om arbete det vet jag faktiskt inte. Men med tanke på att dom driver på för "stannahemma"-bidrag av typen vårdnadsbidrag så antar jag att dom inte tycker att vi ska arbeta alls.

Hur har det blivit då? Har arbetslösheten sjunkit? Svaret vet vi, det är nej. Har sysselsättningsgraden ökat? Svaret vet vi, det är nej. Har välfärden utvecklats bättre än andra jämförbara länder? Svaret vet vi, det är nej. Har bostadsbristen försvunnit? Svaret vet vi, det är nej. Har sammanhållningen och tryggheten i samhället totalt sätt ökat? Svaret vet vi, det är nej. Har staten lämnat marknaden ifred? Svaret vet vi, det är nej.

Förhoppningarna om att Sverige skulle bli paradiset på jorden bara vi ökade klyftorna har visat sig vara just förhoppningar. Högern hade fel och nyliberalismen har lett oss rakt in i en finansiell global återvändsgränd. För Sverige har det inneburit att vi gått från full sysselsättning och världsbäst jämlikhet till ett land med massarbetslöshet och meningslösa klyftor likt dom flesta andra. Jag tycker det är hög tid att sätta stopp för det här nu.

*****

 

Bloggat: Roger och Martin på ämnet

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Det objektiva bedrägeriet

Vilken lins ser du igenom?
Foto: wikipedia.org

Martin Aagård berättar idag på Aftonbladet Kultur om hur han blev uppringde av Magnus Wennerholm, frilansande journalist, som ringde för Uppdrag Gransknings (UG) räkning. Aagård har tydligen deltagit i skrik- och skällprogrammet Debatt och där gått i polemik med en före detta Expressenjournalist vid namn Per Brinkemo. Debatten hade handlat om värderingar och Wennerholm ville ha det till att Aagård hade kallat Brinkemo för sverigedemokrat. Vad som är sant eller ej i den historien tänker jag inte bemöda mig att ta reda på för jag bryr mig uppriktigt sagt inte. Vad jag däremot vill lyfta är frågan om den påstådda "objektiviteten" som somliga journalister anses företräda eller kanske snarare anser sig själv företräda.

Det finns i korthet två stilbildningar inom journalistiken. En som är medvetet och tydligt subjektiv och en som framställer sig som objektiv. Den förra var vanligare förr medan den senare är mer förekommande idag. UG anses ofta tillhöra den objektiva skolan och vill väldigt gärna framstå så också. Problemet är att det inte existerar något sådant som "objektiv" journalistik. All form av informationsförmedling har ett mått av subjektivitet i sig och det gäller i synnerhet journalistik. Ta bara DN som exempel. Det räcker med att jämföra DN:s nyhetsflöde med SvD eller TT för att se att DN, likt många andra, klart politiserar sitt nyhetsflöde.

Jag tycker inte att det här är något problem. Att individer alltid företräder sina intressen är helt uppenbart för den som lyfter på locket och väljer att se lite djupare på saker. Därmed inte sagt att intresset som sådant behöver vara negativt eller positivt. Intresset är snarare det mest objektiva eftersom det är "renare" till sin karaktär. Om jag t ex gör en sak för att tjäna pengar och detta redovisas så kan jag som mottagare av informationen lätt ta ställning till den aktiviteten. Ibland väljer jag att delta och bidra till att du tjänar pengar. Ibland väljer jag att inte göra det med motsatt resultat för dig. Däremot blir det mer problematiskt när något framställs som objektiv och ofärgat och det inte är det.

Inrikes- och utrikespolitiska inslag i SVT och TV4 är två tydliga exempel på när påstådd objektivitet blir rent ut sagt larvig. Ni kan spelet. Ett inslag körs där man intervjuar representanter för olika ståndpunkter. Ibland flera olika åsikter, för det mesta två och inte helt ovanligt bara en. Till detta kan det också läggas någon form av "expert" som ger ett omdöme. Denne expert är i regel någon professor eller generaldirektör på någon myndighet. Därefter är inslaget slut. Redan här har objektiviteten fallerat. Frågorna som ställs till intervjuobjekten är subjektivt valda av journalisten i fråga. Likaså är experten utvald med ett eller annat syfte. Men det som får hela baletten att rasa samman fullständigt är i regel inte själva inslaget utan det som händer sen.

För in i studion kommer någon politisk kommentator. Hen benämns även hen som "expert" och visst kan dom i regel mycket om politik. Men det är inte att berätta politiska anekdoter eller förklara ideologiska logiker som hen sysslar med. Istället är det en hemmasnickrad personlig analys som ska "förklara" vad som nyss har sagts i inslaget. Tittaren anses därmed implicit inte klara av att göra den här analysen själv utan behöver helt uppenbart, enligt nyhetsbolaget, hjälp för att hantera den nyss avgivna informationen. Detta allt som oftast utan någon form av "innehållsdeklaration" där vederbörandes (kommentatorns) egna preferenser klarlagts. Den påstådda objektiviteten far all världens väg.

Och i grund och botten har jag inga som helst problem med det här. För jag är övertygad om att journalistik är subjektiv och att den aldrig kan bli något annat. Den kan givetvis vara mer eller mindre subjektiv. Den kan också vara mer eller mindre normativ precis som att den kan vara mer eller mindre deskriptiv. Poängen är att så länge man är tydlig med detta så blir det mottagaren, dvs jag, som får avgöra vad jag ska ta till mig, vad jag ska lyssna på och vad jag i slutänden ska köpa. Fox News i USA är ett lysande exempel på subjektiv media som bara vräker ur sig massa propaganda. Men eftersom alla vet om det så blir det också helt uppenbart att budskapet är politiserat. Samma sak med kinesisk statsmedia. Alla vet att det är staten som kontrollerar den och då kan man ta ställning utifrån detta. Att framställa sig som objektiv i sin journalistik är därmed på många sätt mer bedrägligt än den som är tydlig med sina subjektiva avsikter. Där har svensk journalistik en lång väg kvar att vandra.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Tre kvinnor i den sociala medietoppen

Foto: oecd.org

Enligt en undersökning i dagens SvD är sociala medier dom kvinnliga politikernas arena. Om man lägger samman Facebook, Twitter och omnämnanden enligt ett index från 0-100 så är det Annie Lööf, Gudrun Schyman och Maria Ferm som är nätets giganter. Jag blir glad av den här informationen. Det känns bra att tre kvinnor vid första anblick ligger i topp. Samtidigt vet jag mycket väl att den här typen av index är vanskliga och att man kan komma fram till väldigt olika saker med dom. Allt beroende på vad det är man mäter.

Vad som dock är oerhört viktigt att komma ihåg är att dom sociala medierna är här för att stanna. Precis som Karin Pettersson skriver i dagens Aftonbladet så visar dom sociala medierna vägen för många politiker. Är man aktiv på nätet kan man skapa sig en plattform även utan fina titlar och stora partipolitiska plattformar. Det visar om inte annat S-bloggar och den påverkan dessa skribenter har haft genom åren. Mycket kan sägas om dom politiska bloggarna. I början och mitten av 2000-talet var hypen som störst. Då satsades det ordentligt och bland annat "Netroots" var i debattens centrum. Men i takt med tiden har det förändrats och idag är det mer twittrande och mindre bloggande som är "grejen". Varför kan man fundera på.

Någonstans får jag känslan av att partiväsendet i Sverige blev lite oroliga när debatten plötsligt kunde påverkas avsevärt via enskilda bloggar. Kontrollen av budskapet försvann nämligen och framförallt vi socialdemokrater "drabbades" av internetdebatter som partiledningen nog helst hade velat hålla internt. Någon rusning till partiet kunde inte heller skönjas trots den enorma öppenhet som bloggarna innebar. Snarare blev enskilda bloggare skäl för folk att de facto inte rösta på S. Det är kanske också därför som intresset och den positiva hållningen till just bloggosfären har mattats betänkligt från partiledningens sida.

Men jag ska också vara ärlig och säga att jag förstår den här utvecklingen. I ett traditionellt partisystem har gaphalsarna inte fått det utrymme som dom själva har velat. Man har genom mötesteknik, omröstningar och annan formalia kunnat hålla dom mest vulgära tendenserna borta. Med Internets framväxt är detta betydligt svårare eller rent av omöjligt. I medgång är bloggarna och dom sociala medierna partiernas bästa vänner. I motgång däremot kan dom lätt utvecklas till en huvudvärk utan like. Men inte desto mindre är dom sociala medierna här för att stanna och då kan man möta det på två sätt. Antingen skärmar man av sig och försöker strypa utvecklingen. Något som är dömt att misslyckas. Eller så bejakar man utvecklingen, lär sig att hantera problemen och framförallt skapar man motvikter mot det som är negativt och det som är svårt.

Det är ungefär som med negativ information om dig på nätet. Att försöka ta bort den är nästan omöjligt. Vad man däremot kan göra är att dränka nätet i positiv information vilket gör att den negativa informationen drunkna i allt det andra. Men det i sin tur kräver ett engagemang och en strategi. Något som inte alla partier har förstått och än mindre gör.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

(S)tödgumma åt (M)akten eller tydlig opposition?

Höger, mitten eller vänster. Spelar det någon roll?
Foto: fotosidan.se

Kom via Ylva Johanssons blogg in på Eva Nordmarks debattartikel i SvD idag. Johansson förklarar med all önskvärd tydlighet den socialdemokratiska inställningen till a-kassan. En inställning som totalsågats av Moderaterna i alla tider. Johanssons inlägg förtjänar en genomläsning. Personligen tycker jag att man kan trycka ännu hårdare på a-kassans effekt på efterfrågan i ekonomin. A-kassan är inte bara en fråga om arbetskraftsutbudet som Moderaterna vill ha det till. En god inkomstförsäkring försäkrar också ekonomin om bärkraft i tider av kris. Som automatisk stabilisator är a-kassan oomstridd och erkänt effektiv bland seriösa ekonomer.

Nordmark ger Socialdemokraterna rätt i denna del. Hon menar också att fler bör kvalificera sig till grundnivån i a-kassan. Något som Johansson inte motsätter sig. Inte heller jag har några problem med detta. För precis som Johansson skriver är det viktiga att det finns ett arbetskrav, inte att det har exakt den form som det har haft under tidigare S-regeringar. I denna del måste man vara pragmatisk och se vad som är samhällsekonomiskt rationellt samtidigt som det är bra för den enskilde.

Det som dock slår mig när jag läser Nordmarks artikel och även Johanssons bloggsvar är dock något helt annat än själva a-kassefrågan. Istället slås jag av att det nu läggs fram ytterligare ett område där "blocköverskridande överenskommelser" ska göras. Som bekant var Löfven och Baylan ute häromdagen och pratade om kriskommission för lärarna. Energiuppgörelser har varit på tapeten sen Löfven tillträdde. Före honom var det Juholt och pensionssystemet. För att inte tala om Erik Åsbrink med flera som propagerat för skatteöverenskommelser eller regeringen som vill ha jobbpakter där Socialdemokraterna är ivriga påhejare.

Om jag inte missminner mig har det dessutom funnits förslag om kriskommissioner med blocköverskridande överenskommelser om infrastrukturen och då framförallt järnvägen. Försvars- och säkerhetspolitiken är lika så ett område där det traditionellt funnits samförståndsanda och där t ex Juholt beskrev arbetet i Försvarsberedningen som blocköverskridande och präglad av samförstånd. Som om det inte var nog med detta så skriver den evige Karlebyfantasten Per T Ohlsson idag om hur bra samförståndet är för landet. Man kan fortsätta så här en bra stund men det ska jag bespara er. Som avslutande sammanfattning av samförståndsdiskursen i riket kan jag dock bara råda er att se förra veckans partiledardebatt i Agenda som i många stycken var en uppvisning i utsträckta händer och försök till att framstå som kompromissvilliga.

Som ni själva ser är det nästan på inflation i förslag om samförstånd. Det är inte många områden kvar att träta om ifall försvaret, energin, skatterna, jobben, skolan, a-kassan, infrastrukturen och pensionssystemet löses via blocköverskridande överenskommelser. Om man leker med tanken att majoriteten av dessa skulle gå i lås är frågan vad våra politiska partier ska särskilja sig på för områden. Givetvis finns där alltid något i marginalen som man kan ta strid för och göra politiska poänger av men som väljare ställer man sig nog frågan vad det demokratiska systemet ska tjäna till när man ändå bara får se kompromissförslag mellan så många parter som möjligt.

Jag läser just nu Loretta Napoleonis bok "Made in China". Hon lyfter där fram hur "Väst" ses genom en kinesisk lins. Det politiska systemet i Kina har enligt Napoleoni stort förtroende trots att det är en enpartistat. Medborgarna ser heller inget springande behov av fler partier att lägga sin röst på. Istället kräver man av staten att den står upp för medborgarnas ekonomiska välbefinnande. Politisk frihet sätts efter ekonomisk. En inställning som utifrån ett västerländskt demokratiparadigm ter sig helt absurd. Men den stora frågan blir, om man driver en utveckling mot ständigt avpolitiserad politik, vilken legitimitet dom politiska alternativen får och vad behovet av, i Sveriges fall åtta partier, är.?

För mig är den svenska samförståndsandan ett föredöme. Den har tjänat oss väl i Sverige. Men den svenska samförståndsandan har tjänat oss väl eftersom den har haft en tydlig politisk riktning. Den har styrts av socialdemokratins värderingar genom att det har varit Socialdemokraterna som har drivit den och som har suttit vid makten. När man inte sitter vid makten blir samförståndsandan problematisk eftersom det alltid är regeringsmakten som får dels tolkningsföreträde, dels genomför reformerna och därmed kan lyfta politiska poäng på dom. Det är därför som Moderaterna och högern trots samförståndsanda har hatat det "sosse-Sverige" som växt fram under socialdemokratisk minoritetsregeringen efter minoritetsregering.

Så någonstans måste Socialdemokraterna bestämma sig. Ska vi vara ett oppositionsparti som visar på dom politiska skillnaderna i såväl dagspolitiken som i den långsiktiga politiska visionen eller ska vi vara en konflikträdd stödgumma till maktpartierna och hålla oss med honnörsord som "ansvar, stabilitet och samförstånd" för att undvika konflikt samtidigt som vi ser "moderat-Sverige" växa fram i glatt samförstånd?

*****

 

Bloggat: Peter Bodach Söderström och Anna Ardin på ämnet

 

Läs mer på Socialdemokraterna