Önskar en glad Valborg!

Hinner inte blogga något mer avancerat idag så jag nöjer mig med att önska en trevlig kväll och glad Valborgsmässoafton!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Världens lyckligaste folk" av Lena Sundström

 

En del böcker ska man bara läsa. Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk" är en sådan. Boken kom ut 2009 och jag såg dokumentären i den svängen. Därför har jag skjutit upp bokläsningen men häromveckan kände jag att det var dags. Jag kan konstatera att det inte var en dag för tidigt. Boken är precis så bra som "alla" säger. Sundström lyckas förena ett lätt språk och humor med en granskning av ett ämne som är minst sagt känsligt.

Boken handlar om Dansk Folkepartis framgångar och hur Danmark gick från att vara ett öppet och välkomnande land till ett av Europas mest intoleranta länder. Sundström flyttar till Nörrebro i Köpenhamn och med sin lilla lägenhet som bas gör hon en resa genom det danska samhället. Hon träffar allt ifrån chefredaktörer och ledarskribenter till gräsrotsmedlemmar i Dansk Folkeparti på Jylland. Hon gör en utomordentlig genomgång av hur den danska offentliga debatten förändrats under dom senaste trettio åren från att ha rört välfärdsfrågor och ekonomi till att nästan helt fokusera på invandringen och debatten om "de fremmende".

Boken är på ca 320 sidor i pocketversionen och mycket lättläst. Sundström skriver med ett lättillgängligt språk och hon har massor av humor. Hennes små beskrivningar och anekdoter ger liv åt reportagen och man får verkligen en känsla när man läser. För dig som har funderingar kring Sverigedemokraternas framgångar är boken ett utmärkt referensverk. Sundström visar på vilket ansvar alla andra partier har för att sätta tonläget i debatten. Om man väljer att spela på rasisternas planhalva och efter deras spelregler så kan man liksom inte förvånas över att dom tjänar på debatten. För att vinna måste man således plocka hem spelet till sin egen planhalva.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna 

Reglera lobbyismen

Om ni tvivlar så gör ett besök
Foto: hantverkarna.se

Steget från politiken till pr-branschen är kort. Jag känner personligen många som lämnat politiken för att göra antingen ett mer permanent inspel eller ett kort gästspel i pr-svängen. Jag känner även politiker, som mer eller mindre direkt efter att dom har slutat, har blivit erbjudna att arbeta för pr-firmor som lobbyister. Aftonbladet skriver om det här idag och jag kan bara konstatera att det är beklämmande att det inte finns några regleringar av den här verksamheten. Som det är idag kan en minister som slutar gå rakt in i en pr-firma som sysslar med ministers gamla sakområde. No questions asked och inga som helst hinder.

I EU finns det ett "Transparency register". Där listas NGO:s och företag m.m som arbetar med lobbying. Det är ett bra första steg. Huruvida det gör någon skillnad kan man alltid diskutera. Det finns också länder där expolitiker sätts i "karantän" efter att dom har avslutat sina uppdrag. För mig känns det som ett minimikrav.

Frågan om lobbying och pr-firmors agerande samt gränslandet mellan politik och pr borde utredas grundligt. Minsta misstanke om att någon kan köpa politisk påverkan underminerar hela demokratin och gränslandet mellan politik, media och pr är en soppa utan dess like. Det räcker att besöka Almedalen så förstår ni vad jag pratar om. Eller läsa om Primegate. En kraftfull reglering bör komma på plats snarast.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Den svenska modellen och lärarlönerna

Foto: fotoakuten.se

Lärarförbundet skickar en faktura till Stefan Löfven på fem miljarder. En symbolpolitisk gest som även Fredrik Reinfeldt råkat ut för. Lärarkollektivet har drivit på för sina 10 000 kr under en lång tid nu och när man talar med folk så har kampanjen verkligen satt sig. Alla pratar om att "lärarnas status måste höjas". Och visst måste den det. Lärarna är en viktig grupp och det är en framtidsutmaning av stora mått för Sverige att återigen få fler som vill bli lärare för att på så sätt öka konkurrensen om platserna på högskolan. Sverige måste ha dom bästa lärarna om man ska lyckas med att ha den bästa skolan.

Samtidigt blir jag lite konfunderad. Lärarnas löner sätts i avtalsförhandlingar helt i enlighet med den svenska modellen. Den svenska modellen bygger på att parterna möts och förhandlar. Det ser vi ett levande exempel på nu i Kommunals förhandling. Att då skicka en faktura till politikerna blir lite märkligt. Lärarna tycker alltså att politikerna ska ingripa i just deras avtalsrörelse och höja lönerna. Symboliken blir problematisk. Det är inte så den svenska modellen fungerar.

Förra gången det begav sig fick lärarna 4,2 procent. Mer än någon annan grupp på svensk arbetsmarknad. Detta utan att ta till några större hot om stridsåtgärder. Kampanjerna om 10 000 kronor mer fungerade alltså delvis. Samtidigt motiveras nu fakturan till Löfven med att "Socialdemokraterna bär ett stort ansvar". Socialdemokraterna har suttit vid makten många år ja, men motfrågan blir, hur många stridsåtgärder har lärarförbunden använt sig av sen 70-talet? Hur har lärarfacken skött förhandlingarna?

För grundfrågan är om vi ska förhandla löner via förhandlingar mellan parterna eller via politiskt instiftade dekret. Det görs delvis ändå via låglönesatsningar och jämställdhetspotter. Men då pekar man inte ut en särskild yrkesgrupp som ska gynnas på bekostnad av någon annan. För en kommunal budget är begränsad och ger man till någon får någon annan lite mindre. När politikerna pekar ut just en grupp som ska värderas mer än andra redan före förhandlingarna så blir det vissa rubbningar i den svenska modellen kan jag tycka.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag gillar det här med att våra lokala arbetarkommunmöten sänds i riksmedia!

Veronica Palm
Foto: riksdagen.se

Eftersom man numera kan följa det stora oppositionspartiet Socialdemokraternas lokala arbetarkommunmöten via riksmedia istället för på Twitter så läser jag med glädje på Aftonbladets hemsida att Veronica Palm har blivit omvald till ordförande för Stockholms Arbetarkommun. Jag vill passa på att gratulera Palm och önska henne lycka till.

Däremot är jag lite besviken på Aftonbladet, Expressen, SVT m.fl. Vi hade distriktskongress i Skåne förra helgen och då nyvalde vi Niklas Karlsson från Landskrona till ordförande. Då var dom inte på plats och sände. Likaså har jag förstått att det är distriktskongress i Blekinge idag. Dåligt att inte det också sänds. Så skärpning riksmedia! Fler socialdemokratiska distriktskongresser  och lokala arbetarkommunmöten borde sändas live och med chatflöde.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Var tog styret vägen

Vart tog styret vägen?
Foto: wikipedia.org

Jag kom precis hem från Halmstad där vi socialdemokrater i Helsingborgs rådhus har ett utbyte med våra motsvarigheter i just Halmstad. Det är oerhört inspirerande att komma till andra socialdemokrater runt om i landet och se hur dom arbetar. Man får många nya och goda idéer. Samtidigt är det slående hur lika vi tänker i frågor som jobben, skolan och statsbyggnad.

När vi åkte hem satt jag och tänkte på en grej som jag läste om igår. Arbetsförmedlingens personal är väldigt kritisk mot sin ledning. Generaldirektören får ta mycket stryk i en undersökning som gjorts och jag är inte förvånad. Angeles Bermudez-Svankvist (ABS) har varit ute i blåsväder gång efter annan och som anställd ser man många gånger till sin högsta chef. Detaljstyrning och märkliga regler påverkar möjligheterna för personalen att göra ett bra jobb negativt.

Det som ändå slog mig är det faktum att ABS också har en chef. Hon heter Hillevi Engström (M) och är en del av regeringen. Ansvaret för att Arbetsförmedlingen fungerar är i slutänden regeringens. Jag tycker det är en fråga som diskuteras alldeles för lite. Regeringen har konsekvent misshandlat Arbetsförmedlingen och även om ABS kanske inte är världens bästa generaldirektör i alla lägen så har även hon en uppdragsgivare.

Trenden med dålig styrning från regeringens sida fortsätter och är besvärande påtaglig. Försvarsmakten har påskledigt, Vattenfall gör den ena blundern efter den andra med Nuon-affären som pricken över i:et, Försäkringskassan får stryk mest hela tiden, Tillväxtverket och Näringsdepartementet festar loss och UD verkar ha gått hem. På punkt efter punkt brister regeringen i sin styrning och i takt med att tiden går verkar det bara bli värre och värre. Verkligheten är återigen borgerlighetens värsta fiende. Den avslöjar dom gång på gång.

*****

 

Bloggat: Göran om bland annat regeringen, Peter H om sekretess eller säkerhet,

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Vågar vi ta steget ut över kanten?

Foto: groupon.se

Att Stefan Löfven har satsat stora delar av sin tid som partiledare på att skapa förutsättningar för nya jobb i Sverige är knappast någon hemlighet. Jobben, jobben och jobben är Löfvens melodi. Det har bland annat lett fram till den mycket kraftfulla skrivningen i Framtidskontraktet som lyder:

"Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater ska vidta de åtgärder som krävs och söka de allianser som är nödvändiga för att bryta arbetslösheten och få fler människor i arbete."

Som en del i att skapa jobb presenteras idag förslag om exportsatsningar. I tider då dom europeiska exportmarknaderna är svaga och när en stark krona gör att många företag går miste om vinstmarginaler så tycker jag det är helt rätt att lägga förslag i den riktningen som Löfven gör. Det sätter tydligt fokus på behovet av vår exportindustri.

Vad jag önskar nu är en tydlig sammankoppling från Löfvens sida mellan välfärdens tillväxtfrämjande egenskaper och en innovations- och entreprenörspolitik. Ett gott försök gjordes i höstas av Magdalena Andersson i frågan om a-kassan även om hon la fokus på effekterna på efterfrågesidan av en höjd a-kassa. Vad jag skulle vilja höra är ett utvecklat resonemang om trygghetssystemens betydelse för omvandlingsbenägenheten i ekonomin. Genom att människor är trygga så främjas strukturomvandlingarna och för att låna lite av Schumpeters tankar så kan den "kreativa förstörelsen" bejakas utan att människor slås ut i långvarig arbetslöshet. Kombinerat med den förstärkta arbetsmarknadspolitiken som vi socialdemokrater driver är detta ett av dom bästa sätten att skapa tillväxt och främja produktiviteten i ekonomin.

För att förstå behovet av trygghet hos löntagarna kan man fundera över ett citat från Klas Eklund, Pontus Braunerhjelm och Magnus Henreksson i senaste numret av Ekonomisk Debatt. Dom säger:

"Ekonomin fungerar som en experimentverkstad, där nya idéer prövas mot gamla och de mest framgångsrika (produkterna och föregagen min anm.) överlever, medan de utan framtidsutsikter avvecklas".

Att se på ekonomin på detta sättet ger också en större förståelse för varför människor måste känna sig säkra och trygga. Dom flesta människor är nämligen inte överdrivet riskbenägna utan vill, för att testa nya saker, ha en trygghet. Man vill komma ut ur experimentet med samma eller bättre förutsättningar än när man inledde försöket. För att göra en enkel liknelse så är det väldigt få som testar att hoppa bungy-jump utan att vara säkra på att repet är tillräckligt elastiskt och rätt dimensionerat för att man ska överleva och därmed få en positiv känsla av välmående och glädje (som givetvis kan vara blandad med visst illamående och skräck men som i sig är helt ofarligt). Vet man däremot inte någonting om förutsättningarna för och konsekvenserna av hoppet så är det betydligt färre som vågar ta steget ut över kanten.

Här har Löfven och Andersson en utmaning i att kommunicera välfärdens tillväxtfrämjande egenskaper och där ligger också en stor potential i resonemanget för att nå många av dom väljare som valde att gå över till Moderaterna 2006 och 2010.

*****

 

Media: En som inte lyckas speciellt bra med sin tillväxtpolitik är näringsministern

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Vi är verkligen inte fria då vi som samhälle och nation står i skuld

Foto: maxgustafson.se

Siffrorna från SCB igår om att vi nu har 448 000 personer, dvs 8,8 procent, arbetslösa i Sverige har skrämt upp en del. Regeringen däremot har kommit lindrigt undan. Sveriges samtliga politiska rapportrar verkade istället vara församlade på Omar Mustafas presskonferens igår. Varför en intern personfråga i Stockholms arbetarkommun, där personen ovanpå allt har lämnat sitt uppdrag, är viktigare än 448 000 människor utan jobb kan man ju fråga sig. Det är ju knappast så att Mustafa är en "nyhet" längre. Nu är det snarast bara tjatigt att höra samma story om och om igen.

Men tillbaka till arbetslösheten. Roger Jönsson skriver att det nu bara är 52 000 personer kvar tills vi är uppe på samma absoluta tal i fråga om arbetslöshet som vi var under 90-talskrisen. Då var 500 000 personer arbetslösa enligt Jönsson. Vi är fler invånare i landet idag vilket ger en något lägre andel arbetslösa men 500 000 människor är oerhört mycket folk. Det är som om alla i hela Helsingborg, Linköping och Uppsala var arbetslösa. Att detta är förödande för individen idag är det inget snack om. Den som drabbas av arbetslöshet hamnar i en oerhört utsatt position. Med en svag konjunktur, en regering som inte satsar stort på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken och sönderslagen a-kassa riskerar många att hamna i ordentlig obalans i tillvaron här och nu.

Vad som det dock talas (ännu) lite mindre om är dom långsiktiga konsekvenserna arbetslösheten får för samhället i stort. Genom att framförallt många unga människor aldrig kommer in på arbetsmarknaden, men även genom att många med redan svag ställning på arbetsmarknaden sorteras ut, så skapar den höga arbetslösheten vi har idag problem för oss imorgon. En tydlig trend är att arbetslösheten efter en lågkonjunktur etablerar sig på en högre genomsnittlig nivå än före konjunkturnedgången. Vi sorterar alltså ut människor från arbetslivet och släppar aldrig in dom igen.

För att motverka det här behövs givetvis satsningar på infrastruktur, bostadsbyggande och andra stora åtgärder för att få hjulen att snurra i produktionen. Det kräver också att vi skapar riktiga jobb där människor som står långt ifrån arbetsmarknaden kan ta ett första steg in på den reguljära arbetsmarknaden. Det är av detta skäl som Socialdemokraterna driver på så hårt för att avskaffa Fas 3. Att ge lönebidrag till seriösa företag som kan anställa människor på avtalsenliga villkor är ett av dom mest effektiva sätten att få människor att ta steget in på arbetsmarknaden och vidare till ett ickesubventionerat jobb. I alla fall om man ska tro t ex Gunnar Wetterberg.

Arbetslösheten får även konsekvenser för omgivningen. Många av dom elever som idag har svårt att klara grund- och gymnasieskolan är dom elever som fick ta den hårdaste smällen av 90-talskrisen med nedskärningar i offentlig sektor och social oro genom hög arbetslöshet. Att vi nu återigen sviker dessa barn genom att bjuda dom på ett samhälle med 25 procents ungdomsarbetslöshet är ett svek av stora mått. Där har vi en skuld att betala och från den skulden är vi som samhälle och nation verkligen inte fria.

***** 

 

Media: MP snackar också jobb

 

Bloggat: Roger, Martin 1 och 2, Peter H

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Frågan är om vi har råd att inte satsa

Foto: schema24.com

Dagens utspel från Magdalena Andersson om skolan innehåller i huvudsak två nyheter. Den första handlar om obligatorisk sommarskola. Den andra handlar om sommarjobb. Jag läser med intresse Johan Westerholms inlägg om saken och kan konstatera att i fråga om sommarjobben är vi helt överens. När man pratar om sommarjobb och kostnader kring dessa så måste man enligt min mening alltid ställa sig frågan "har vi råd att inte göra den här satsningen"? För precis som Johan säger så är sommarjobb ett utmärkt sätt att få våra ungdomar att ta första steget in på en oerhört tuff arbetsmarknad. Mitt svar är likt Johans; Nej, vi har inte råd att inte satsa!

När det gäller det andra förslaget är jag försiktigt positiv. Johan är betydligt mer begaistrad över förslaget. Skälet till min försiktighet är att jag inte är så säker på att sommarskola är rätt väg. Framförallt inte om det bara är sista året i grundskolan som det är obligatoriskt. Som gammal lärare vet jag att många av dom elever som har problem i nian har haft det redan i sexan, sjuan och åttan. En del har till och med haft det ännu tidigare. Ju längre tiden går innan dessa elever får rätt stöd, och alla andra möjliga insatser, desto längre efter halkar dom. När man kommer till nian kan det vara försent. Samtidigt skriver Skolverket att 50 procent av dom elever som gick i sommarskola (2008) i årskurs nio klarade att nå målen och kan vi rädda en enda unge med sommarskola så kan det i princip vara värt pengarna.

Eftersom jag vet att S sedan tidigare har föreslagit sommarskola för årskurserna 6-9 så känner jag mig trygg i att det inte stannar vid dagens förslag om enbart obligatorium för niondeklassarna. Paketet är ju dessutom större än så på skolområdet när det handlar om mindre klasser, obligatorisk förskola och gymnasie m.m.

Sammantaget kan man konstatera att Socialdemokraterna genom dagens förslag fortsätter att spetsa sin skolpolitik. Dels med konkreta och bra förslag, dels genom att tillskjuta resurser som behövs i verksamheterna. Jag antar att det borgerliga försvaret blir i linje med tidigare tunga argument som "det går inte" och "vad f*n ska man göra, egentligen?"

Byta regering är mitt svar, det är vad vi ska göra!

*****

 

Bloggat: Johans inlägg i ämnet. Även Martin skriver om saken

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Borgs koloss på lerfötter

Kolossen på Rhodos
Foto: wikipedia.org

Att ekonomin är den fråga som Moderaterna har högst förtroende i är föga förvånande. Kamrer Borg har hållit i plånboken på ett för borgerliga regeringar unikt sätt. Förr om åren betydde borgerliga regeringar näst intill automatisk finanskris. Borg har visat att även en moderat kan hålla i plånboken och för detta har han belönats med ett grundmurat ekonomiskt förtroende. Ordning och reda på debet och kredit i statsbudgeten ger pondus.

Men det intressanta är att hur bra än Borg är på att hålla ordning på inkomster och utgifter så rasar världen omkring honom ändå. Om man drar en parallell till en hushållsbudget så lyckas Borg betala räkningarna varje månad men väggarna i huset är på väg att rasa in, bilen startar inte på morgonen, hunden är inte försäkrad, gräsmattan är inte klippt på flera år, trappan in till huset saknar räcke att hålla sig i och möglet börjar sprida sig i källaren. Dessutom har tvättmaskinen lagt av, grannen klagar på att körsbärsträdet hänger in på hens tomt och kedjan på cykeln hoppar av hela tiden. Ovan på allt bor dom vuxna barnen fortfarande hemma och är arbetslösa samtidigt som partnern är sjukskriven sedan flera år tillbaka och riskerar att förlora sin ersättning från sjukförsäkringen.

Bilden är givetvis raljant drastisk men det ligger ändå en hel del i det. För ett land är precis som ett hem. Det räcker inte att ha koll på att pengarna inte tar slut. Man måste använda dom pengar man har på rätt sätt också. Man måste ta renoveringskostnader idag för att slippa högre nyinvesteringskostnader imorgon. Man måste ta hand om sin familj och stötta dom för att dom ska få ett bra liv. Borgs politik går bara ut på att kunna säga att "vi har lägre skuld än grannen". Allt annat spelar liksom ingen roll. För mig är detta inte en hållbar politik.

Så visst, man kan ha förtroende för Moderaternas ekonomiska politik om man bara ser till den ekonomiska politiken som en isolerad företeelse. Men den ekonomiska politiken är fundamentet som ska bära upp hela kolossen och när detta fundament består av lera så räcker det med lite fukt för att saker och ting ska börja vackla. Anders Borgs budget är i det hänseendet att likna vid tvättäkta dynga.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna 

Ansvarsfull korvgrillning

Foto: aftonbladet.se

Carl Bildt gick som statsminister ut och hävdade att hans regering var världens mest kompetenta. Ödmjukt så att det förslår, helt i Bildts stil. Det gick ju som det gick med statsfinansiellt kaos och efterdyningar som vi fortfarande känner av. Vi ska kanske vara glada för att Fredrik Reinfeldt inte har varit fullt lika kaxig som Bildt när han har gjort sina omdömen om regeringen. Fast Reinfeldt ligger rent implicit inte långt efter. Jämt och ständigt talar Reinfeldt om den ansvarsfulla alliansregeringen och "ansvaret" har upplyfts till kardinalregel. I dagsläget är ansvaret tillsammans med den cementerade blockpolitiken Reinfeldts två huvudargument när han ska motivera varför borgarregeringen ska få sitta kvar.

Nåväl, Reinfeldt tycker att hans regering tar ansvar och sköter sig. Då får man väl möta honom på den punkten och i enlighet med mitt blogginlägg igår se på lite fakta i målet. Hur sköter sig Reinfeldts ministrar?

1. Annie Lööf. Ständigt i blåsväder som tvingas backa gång efter annan. Nu senast med förlåtbrev till KU. Känns inte så seriöst. Ungefär som att skicka SMS på lördagsmorgon till sina kompisar och be om ursäkt för att man misskötte sig på festen kvällen innan. Hur många förlåtmig-sms kan man skicka blir den retoriska frågan?

2. Tobias Billström. Mannen som gjort sig ett namn på att snacka skit om irakier, ensamkommande flyktingbarn och om alla som inte är "blonda och blåögda". Han vill inte heller tala om dom människor han faktiskt har ansvar för utan väljer istället att likt en logistikplanerare tala om flöden och volymer. Billström gör samma sak om och om igen men trots detta har Reinfeldt fullt förtroende för sin minister.

3. Hillevi Engström. Arbetsmarknadsministern som ansvarar för att Fas 3 har blivit Sveriges största arbetsgivare och som varit med och etablera arbetslösheten på historiskt höga nivåer. Hennes uttalanden om att "det finns inga dåliga jobb" blir svårsmälta i ljuset av utnyttjade skogsarbetare, bärplockare, lastbilschaufförer m.m. Att tycka att man tar ansvar samtidigt som man kämpar emot t ex EU:s krav om att begränsa visstidsanställningarna och oviljan att t ex återinrätta Arbetslivsinstitutet är lite som att köra mot klippkanten men hävda att man gör det ansvarsfullt eftersom man bara kör i 40 km/h.

4. Ulf Kristersson. Bostadsrättsinnehavaren som flyr intervjuer när frågorna blir jobbiga. Kristersson har konsekvent försvarat sitt ansvarsområde sjukförsäkringen. Trots att cancerpatienter måste ange sin dödsdag för att eventuellt få ut ersättning och trots att förtroendet för hela systemet undergrävs för vart år som går så anser alltså Reinfeldt att hans minister tar ansvar. Lösningen på en annan av Kristerssons frågor, pensionsfrågan, är väl även den ansvarsfull om man ska tro statsministern. Kristersson tycker nämligen att man "har en skyldighet att hålla sig i trim". Med andra ord, om folk bara skötte sig hade vi inte behövt ha en diskussion om att förändra pensionsåldern. Resonemanget är ungefär lika begåvat som att säga till den årsgamla granen i urskogen att den borde ha valt en bättre plats att växa upp på om skuggan från dom större träden skymmer solen.

5. Gunilla Carlsson. Carlsson är ministern som gick rakt in på sitt nya departement och mer eller mindre berättade för hela organisations-Sverige att dom minsann inte vet vem i världen som behöver bistånd. Moderaterna däremot, med sin långa tradition av kontakter med utsatta människor runt om i världen, vet. Så förutom att biståndspengar numera används till bland annat polisiär verksamhet och ambassader så har UD utvecklats till en stor röra under Carlssons ledning. Men detta försökte Carlsson mörka.

Såhär kan man fortsätta ett bra tag till men jag stannar här. Raden på ministrar som har fått avgå eller som har lämnat i protest är också lång. Sten Tolgfors, Mikael Odenberg, Maria Borelius m.fl. Kastar man in diverse statssekreterare, partisekreterare och pressekreterare, företrädesvis moderata sådana, så blir bilden av det ansvarstagande styret än mer befläckad. Då handlar det inte längre om en sol med fläckar på utan om en massa fläckar där lite sol skiner igenom då och då.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna 

Fakta är alltid bra att ha

Det diskuteras idag kring den skånska socialdemokratin här på S-bloggar. Utan att lägga mig i den debatten allt för mycket så vill jag bara ange två faktauppgifter som kan vara bra att ha i åtanke när man diskuterar saken.

1. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti består som bekant av 26 partidistrikt. Det är distrikten som "bildar" partiet*. Därför är det högst väsentligt vad dom 26 distrikten beslutar. Om ett distrikt väljer att ta vissa beslut så kommer dess ordförande, dess styrelse och dess organisation att verka för att dessa beslut blir partiets politik. När det samlas till nationell partikongress driver ombuden från distriktet den av distriktskongressen beslutade linjen. Så skedde t ex vid kongressen tidigare denna månad. Jag kan bara uttala mig om hur det fungerade i den skånska delegationen men i denna delegation höll vi ihop när vi hade beslutat oss för en linje. Hade delegationen tagit ett beslut var det detta beslut som gällde och besluten tog avstamp i vad våra distriktskongresser hade kommit fram till. Vore det inte för att vi drev den skånska distriktskongressens linje om "non-profit" i välfärden så är jag helt övertygad om att skrivningarna i Framtidskontraktet om vinstuttag i välfärden hade sett annorlunda ut. Det är alltså mycket viktigt vad distriktskongresser beslutar.

2. När man talar om hur det går för den skånska socialdemokratin bör man förhålla sig till dagsläget och inte snacka om hur situationen var för tre, fem, tio eller fyrtio år sedan. Fakta i detta hänseende presenterades i Metro idag genom Yougovs mätning av opinionsläget i Skåne. Det ser ut som följer:

Att ett parti har gått fram sju procent(enheter) på två år och tre procent(enheter) jämfört med senaste valet bör enligt min mening betraktas som att politiken man bedriver uppskattas av väljarna. Att man dessutom ligger över riksnivån för partiet i fråga bör väl även det anses som att man gör ett bra jobb. När ovan på allt huvudmotståndaren, i det här fallet Moderaterna, tappar avsevärt både på två års- och valårssikt bör även det ses som att man gör någonting rätt kan tyckas. Sen kan man alltid argumentera för att enskilda opinionsmätningar inte ska övertolkas men resultaten i den här mätningen torde vara statistiskt säkerställda i alla fall.

När man talar om saker bör man hålla sig till den fakta som finns. Väljer man att bortse helt ifrån den samma blir ens resonemang föga trovärdiga. Dom blir snarare uttryck för något annat. Det blir framförallt pinsamt när man har såväl dagsaktuell som mer strukturell fakta som motsäger det man påstår och när man ändå fortsätter att hävda att man har rätt utan att presentera några som helst belägg för detta utöver sitt eget subjektiva tyckande. Ett intressant exempel på denna form av agerande är förra veckans stora ekonomiska händelse där två världsberömda ekonomer blev avslöjade med stora räknefel i Excel. Torbjörn Hållö från LO sammanfattar det hela förtjänstfullt:

"Reinhart och Rogoff har nu vidgått att de har programmerat fel i Excel, men hävdar att tendensen i deras tidigare resultat fortfarande står sig. Detta har jag mycket svårt att ta på allvar."


* Stadagarna är från 2009 eftersom dom nya stadgarna inte verkar vara upplagda på hemsidan. Dock skedde inga förändringar i detta avseende på kongressen 2013.

*****

 

Bloggat: Socialdemokraterna i Region Skåne har bloggat om krisen i den skånska sjukvården

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Kommer väljarna att se vargen 2014?

Foto: bamse.se

Missnöjet med trygghetssystemen ökar. Även bland borgerliga väljare är trenden tydlig. Folk förväntar sig mer av välfärdssamhället än vad som levereras och missnöjet har ökat under den borgerliga tiden vid makten. Det här framkommer i en rapport från SOM-institutet i Göteborg och jag är inte förvånad.

Socialförsäkringarna och trygghetssystemen har alltid varit under attack av borgarna. När dom väl fick makten 2006 gjordes processen kort. Nedskärningar och försämringar kom som ett brev på posten för att klara av skattesänkningarna som inte ens Bo Lundgren (M) i sina våtaste drömmar kunde drömma om. Helt uppenbart har borgerligheten lyckats med sina intentioner. För målet är ju ett folkligt missnöje med välfärdsstaten. I takt med att ett sådant missnöje växer blir ju incitamenten mindre för att behålla den och nedmonteringen blir lättare. Så säger i alla fall teorierna. Problemet är dels att det finns ett folk att ta hänsyn till. Dels att arbetslösheten har bitit sig fast och ökat trots löften om att "bara vi gör det sämre först så blir det bättre sen".

Värderingsmässigt ligger svenska folket kvar i en för-moderat värld. Folk gillar det gemensamma, man gillar välfärden och man tror på jämlikhet. Det var därför som Moderaterna var tvungna att förflytta sig in mot mitten för att kunna vinna val. Om detta finns det spaltmeter att läsa. Det finns minst lika mycket att läsa om socialdemokrater som ansågs ropa på vargen före och efter 2006 års val. Landet gick inte under över en natt i och med att borgarna vann. Den stora frågan är därför om väljarna kommer att se "vargen" på valdagen 2014. Eller kommer Anders Borgs famn att framstå som lika trygg som den gjorde 2010? Jag tror inte det.

*****

 



Bloggat: Göran, Martin och Peter H på ämnet

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Nu kör vi!

Foto: svt.se

Det blev inget bloggande igår eftersom vi hade distriktskongress här i Skåne. Jag sitter ju redan i styrelsen och blev glädjande nog omvald vilket känns stort. Men mitt omval överskuggas med råge av det fakutm att vi också bytte ordförande igår. Heléne Fritzon avgick efter ca 10 år på posten och efterträds av Niklas Karlsson från Landskrona. Jag vill givetvis säga tack till Heléne för hennes enorma insatser genom åren och jag vill önska Niklas lycka till. Det ska bli riktigt spännande att få jobba tillsammans med Niklas och övriga styrelsen nu när valrörelsen så sakta börjar rulla igång i slutet av vår mandatperiod.

Jag blir alltid lika inspirerad av dom skånska distriktskongresserna. Jag har varit ombud tidigare år men igår satt jag som sagt på "andra sidan". Jag var föredragande på området "Organisation" och det var första gången i mitt liv som jag var föredragande faktiskt. Det var riktigt inspirerande och det är en speciell känsla att prata med motionärerna för att försöka nå fram till någon form av jämkning och om man inte gör det får man ta debatten i talarstolen och sen får ombuden avgöra. Det är demokrati från sin bästa sida och här i Skåne måste man alltid vara på hugget. Våra ombud är alltid pålästa, kunniga och vassa. Det är inte ett dugg förvånande att ca 400 motioner, av dom ca 1 900 motionerna som behandlades på vår stora kongress, kom ifrån Skåne. Är det någonstans där arbetarrörelsen är levande och aktiv så är det här.



*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Känns märkligt dagsaktuellt att jag har läst "Håkan Juholt - Utmanaren"

Igår kväll läste jag ut Fredrik Lobergs bok "Håkan Juholt - Utmanaren". Boken är en redogörelse för bakgrunden till Juholtaffären och dess förlopp. Håkan Juholt medverkar själv genom hela boken och ger sin syn på saken. Detta kompletteras med inspel från andra aktörer. Allt från vänner, bekanta och kamrater till externa betraktare kommer till tals. I huvudsak är det dock personer inom arbetarrörelsen som uttalar sig. Jag tycker att boken ger en bra redogörelse för affärens förlopp och jag kan instämma i mycket av det som sägs. Dom långa knivarna och krypskyttet internt i partiet, medias horribla jakt och den totala avsaknaden av källkritik, faktagranskning och saklighet beskrivs på ett bra sätt. Jag antar att jag får ta och läsa den andra boken av Tommy Möller och Margit Silberstein nu så att jag kan jämföra. Det vore intressant!

Två saker slår mig när jag läser boken. Det första är likheterna med Omar Mustafa-drevet som precis börjar klinga av. Partikamrater, såväl aktiva som föredettingar, ger sig in i debatter och gör uttalande som är minst sagt märkliga. Rena lögner sprids och det där med att vara "kamrater" känns långt borta. Jag blir lite rädd när jag läser Juholtboken och när jag ser på Omar Mustafa-affären. Har vi inte lärt oss någonting alls? Eller så är det kanske det somliga har gjort...

Den andra reflektionen är dagsaktuell. Juholt fick på tafsen rejält eftersom han påstods ljuga bland annat om budgetprocessen. Om han ljög eller ej lär väl aldrig bli helt klarlagt. Ska man tro Tommy Waidelich så trodde VU på den redogörelse som gavs efter Wanja Lundby-Wedins märkliga krav tre månader efter att budgeten var lagd. Så Juholt ljög förmodligen inte. En som det däremot idag är belagt att hon ljög är Annie Lööf. Lööf har varit ute i blåsväder mer eller mindre sen hon tillträdde och nu visar det sig att hon ljög KU rakt upp i ansiktet. Trots detta ockuperas inte Centerpartiets högkvarter, journalister ringer än så länge inte upp samtliga distriktsordföranden i landet och hör om Lööf kan sitta kvar och några nya ord typ "att lööfa" är inte på gång att införas. Det är alltså skillnad på folk och folk. Socialdemokratiska oppositionsledare och centerpartistiska ministrar mäts med lite olika måttstockar kan man notera.

Hur som helst är boken om Juholt oerhört intressant och närmast en måsteläsning för alla som vill förstå sig på det socialdemokratiska partiet. Den är lättläst, lättskriven och på ca 260 sidor. Eftersom den i mångt och mycket består av intervjuer blir den också personlig och stundtals kan man nästan höra dom inblandades röster när man läser citaten. Så läs boken helt enkelt!

*****

 

Bloggat: Några skriver om Annie Lööf bl a Jan, Martin och Peter J 

 

Läs mer på Socialdemokraterna

En liten men ändå stor skillnad

Foto: Unga Örnar

Unga Örnar har gett ut en studiehandledning i hur man bedriver läxhjälpsarbete för alla. Ni hittar den här. Istället för att folk ska köpa sig en tjänst på en marknad hjälps man åt och använder folkbildningens fulla kraft. Sånt här gillar jag!

Om du har tid och lust tycker jag att du ska kolla igenom materialet och sprida det till alla som du tror skulle kunna vara intresserade av det hela. För att komma igång är det bara att kontakta Unga Örnar eller ABF så hjälper dom er igång!

Högern kör Läx-RUT och avdrag. Vi i arbetarrörelsen kör folkbildning för alla. Och så tycker du att det inte är någon skillnad på dom politiska alternativen?

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Vi har redan problem

Snyggt och prydligt. Tyvärr har inte alla det så.
Foto: excel-guiden.se

Frågan om bolånen är ständigt aktuell. Om inte annat för att jag håller på och tjatar om den. Men jag är uppriktigt sagt orolig för utvecklingen och därför anser jag att vi bör diskutera situationen. Stefan Ingves delar denna uppfattning. Därför lägger han fram diverse förslag på hur man kan komma till rätta med frågan. En del gillar jag, en del gillar jag lite mindre och en del gillar jag inte alls. Dagens förslag är inget som jag tycker är speciellt sympatiskt.

Ingves menar på att nästa steg för att bromsa in lånefesten är att sätta inkomstgränser för lån. Exakt hur detta skulle utformas framgår inte. Hur det skulle skilja sig ifrån dagens system där banker och andra utlåningsinstitut gör en bedömning av en persons finansiella situation är för mig oklart. Ska staten gå in och sätta upp olika lånenivåer och koppla det till en lönenivå? Jag har svårt att se hur ett sådant system skulle kunna utformas rättvist.

Men givetvis sätter Ingves fingret på en viktig punkt. Bankernas hejdlösa utlåning är problematisk. När man dessutom får höra att dom inte tar sitt ansvar, och säger nej till folk som uppenbarligen inte har möjligheten att ta "bra" lån men istället skickar dom vidare till mindre seriösa långivare, ja då inser man att bankerna inte är speciellt ansvarstagande. Detta trots finanskrisens alla löften om att "nu ska bankerna ta ansvar". "Too big to fail" gör sig påmind igen.

Jag tilltalas betydligt mer av förstärkta amorteringskrav. Jag tilltalas väldigt mycket av slopade ränteavdrag. Jag tilltalas allra mest av att bygga bort bostadsbristen och därmed minska ett stort incitament för prisstegringen på marknaden.

Den första åtgärden vore lätt att genomföra. Att ställa amorteringskrav redan från dag ett skulle göra att somliga inte skulle ta så höga lån. Det skulle göra att andra valde att inte ta lån alls. Den andra åtgärden har föreslagits från ekonomer om och om igen. Jag ser det som en mycket klok åtgärd som dels skulle minska lånebubblan, dels skulle det kunna inbringa stora summor till vår gemensamma välfärd. Samtidigt vet jag vilken politisk sprängkraft där ligger i frågan och ska det vara möjligt att genomföra en sådan förändring så måste det nog till en bred parlamentarisk samstämmighet. Den tredje åtgärden är ett måste av så många skäl att jag inte tänker rabbla upp dom alla här. I detta sammanhanget handlar det som sagt om att minska bristen och därmed sänka priserna.

Sverige får inte hamna i en ekonomisk kris pga överskuldsättning i hushållssektorn. Jag skulle vilja säga att Sverige inte får hamna i en kris alls men med tanke på hur kapitalismen fungerar är det att hoppas på för mycket. Europa används som skräckexempel gång efter annan i vareviga debatt som förs om ekonomi i det här landet. Ett av problemen i bland annat Spanien var just den enorma privata skuldsättningen pga bland annat uppblåsta fastighetspriser. Låt oss för allt i världen inte gå i den fällan utan dra lärdom av behovet av att minska skuldsättningen i hushållen. Det kräver politiskt mod och det kräver politisk vilja. För som Stefan Ingves säger:

"För råkar man ut för det, då vet vi av erfarenhet från andra länder att då får man problem med både inflationsmål och arbetslöshet, och det vill vi undvika."

Så sant så. Problemet för Ingves är bara det att vi redan har problem med såväl inflationsmålet som arbetslösheten i Sverige idag.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Kan vi återgå till att prata politik nu?

Vi måste upp på vägen igen.
Foto: dt.se

Riksbanken lämnar styrräntan oförändrad och direktionen är sedvanligt splittrad. Den framtida räntebanan sänks dock och det är ju välkommet. Att Riksbanken misslyckats kapitalt med att nå inflationsmålet är mycket problematiskt. En självständig direktion gör som den vill och sen har övriga samhället att rätta sig efter detta. Rent demokratiskt är det problematiskt och rent samhällsekonomiskt är det ett problem. Konsekvenserna av Riksbankens misslyckande är lägre tillväxt och därmed högre arbetslöshet.

Den här diskussionen kom upp på vår kongress häromveckan. Jag lyfte frågan ifrån talarstolen och fick till svar att frågan om t ex Philipskurvan är intressant men att det inte är läge att diskutera den just nu. Inte i det politiska läge som råder. Det är kanske sant, jag vet inte. Men jag tycker att den här diskussionen är betydligt viktigare än många andra diskussioner som förs just nu.

Senaste veckan har präglats av debaklet med Omar Mustafa. Folk spekulerar hej vilt och det ena påståendet föder det andra. Hysterin har spridit sig till den milda grad att många skribenter helt slutat med källkritik och bakgrundskoll av fakta. Det stavas fel på namn, det skrivs fel namn på organisationer, det hänvisas till dokument som inte är relevanta för argumentationen och alla är helt överens om att valberedningsarbetet var dåligt inför valet till partistyrelsen. Diskussionen har dessutom nått till en slags metanivå där inte längre fallet i fråga är det intressanta utan hur det här fallet påverkar andra fall. Kort och gott har det spårat ur och dom enda som gynnas av den här diskussionen är regeringen.

För samtidigt som vi bankar på varandra med diverse artiklar, inlägg och anklagelser så går över 400 000 människor arbeslösa, Fas 3 är Sveriges största arbetsgivare, folk misshandlas fortfarande i sjukförsäkringen, överbeläggningarna på våra sjukhus leder fortsatt till vite, regeringen består fortfarande av folk som tycker att blonda och blåögda är genetiskt programmerade att vara "goda" och miljöpolitiken går på tomgång i såväl EU som i Sverige.

Jag säger inte att diskussionen om personfrågorna är irrelevant. Jag säger framförallt inte att diskussionerna om valberedningens arbete är irrelevant. Men jag kan fundera på kraften som läggs i dom olika vågskålarna och jag kan fundera på vad det är man egentligen fokuserar på. För mig är det ett större misslyckande att VU var tvunget att utökas med en ersättare än att Omar Mustafa blev invald i partistyrelsen. Konsekvenserna för partiet på lång sikt är mycket större av att man sätter ett prejudikat i VU-valet att bara man bråkar tillräckligt så ändrar vi stadgarna för att blidka den som tjurar. Fortsätter den utvecklingen kommer vi snart ha ett VU lika stort som hela partistyrelsen. Att sen Omar Mustafa helt uppenbart var en kontroversiell person som kanske inte kommit in i partistyrelsen om hela den här debatten om Islamiska förbundet hade kommit före valet är något helt annat.

Jag har fortfarande kvar den där härliga känslan i kroppen som jag hade när jag åkte hem från kongressen förra söndagen. Ni vet den där känslan av att nu händer det något, nu är vi på gång. Jag hoppas innerligt att jag inte är den ende som fortfarande har kvar den här känslan i kroppen. För handen på hjärtat, det är den känslan som ska vinna valet åt oss. Inte debatter om hur vi utser våra företrädare eller om en person i laget inte håller måttet.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Det är en enkel fråga om anständighet

Frågan om asyl till dom afghanska tolkarna som hjälpt den svenska krigsmakten i Afghanistan handlar om anständighet och om medmänsklighet. Tolkarna har riskerat livet för att hjälpa den svenska armén. När den svenska armén drar sig tillbaka ökar riskerna för deras liv ännu mer. Även deras familjer blir en måltavla för dom fiender som finns till ISAF-styrkorna. Att svenska staten i det läget förvägrar tolkarna och deras familjer asyl är inget annat än en praktskandal.

Sveriges militära inblandning i Afghanistan är och förblir en mörk fläck på den svenska historien. En insats med oklart mål, igångsatt av imperialistiskt amerikanskt hämndbegär och som inte har dragit sig för att samarbeta med krigsherrar, knarkbaroner och kriminella. Med huvudet högt och fanan vajande för vinden har den svenska krigsmakten fullföljt dom fatala politiska beslut som lett till tio långa års inblandning i en meningslös konflikt. En konflikt som i princip bara har landat i att samtal med fienden, talibanerna, har inletts.

Jag och många med mig drev tesen om fredssamtal med talibanerna redan för fyra-fem år sen. Vi blev då betraktade som praktidioter av många meningsmotståndare. Idag görs försök på försök att få fredssamtal som fungerar. Så jag säger som Peter Griffin:

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Hur legitim är demokratin?

Foto: fotoakuten.se

I söndags gick Kroatien till EU-val. Eller rättare sagt; i söndags röstade ungefär en femtedel av kroaterna i valet till EU. Att säga att Kroatien gick till val låter liksom fel när ca 80 procent stannade hemma. Det här är en oroväckande låg siffra och den visar med all tydlighet att EU har ett demokratiskt underskott som man inte bara kan vifta bort hur som helst.

Att EU-parlamentet speglar ett ointresse för Europapolitiken är ställt utom allt rimligt tvivel. Hur ofta debatteras EU-direktiv hemma vid köksbordet? Inte speciellt ofta kan jag tro och det är också därför som t ex den konservativa gruppen EPP, med Moderaterna och Kristdemokraterna som stolta svenska företrädare, kan rösta igenom det ena reaktionära förslaget efter det andra. Det är också därför som samma grupp kan rösta in abortmotståndare i EU-kommissionen och samtidigt stå på hemmaplan, främst i Moderaternas fall, och tala om kvinnors rättigheter*.

Demokrati är inte bara rätten att rösta. Det är också rätten att inte rösta. I Australien däremot får man böter om man inte går och röstar. Om det är rätt väg att gå vet jag inte. Jag kan som sagt tycka att det ligger i min demokratiska rätt att avstå ifrån att rösta. Men som filosofen Peter Singer påpekar kan lågt valdeltagande ge oproportionerligt stor makt till minoritetsintressen. Lägger man där till kunskapen om att välutbildade och ekonomiskt starka grupper röstar i högre utsträckning än andra grupper så är det inte konstigt att EPP kan diktera villkoren för EU-politiken till skada för breda folkliga intressen som minskade utsläpp och bättre miljö.

10 000-kronorsfrågan är givetvis hur man skapar demokratisk legitimitet i EU. Jag är i grund och botten EU-positiv och tror att EU, rätt använt, kan vara en stark global kraft för att stärka löntagarnas rättigheter, för en progressiv miljöpolitik och för en solidarisk och trygg värld. Men som det ser ut idag är EU mest en rörelse för kapitalets bästa och det gör mig beklämd. Att Sveriges regering dessutom sitter med i förarsätet för denna utveckling gör mig ännu mera beklämd. Fast det gör också att jag kan hysa hopp. Med en annan politisk ledning i Sverige kan vi kanske göra skillnad igen. Och det skänker ju lite glädje i allt elände i alla fall.


* Som en parentes i sammanhanget vill jag citera Christoffer Fjelkner (M): "Jag tycker inte om hans värderingar vad gäller aborter och homosexuella, men jag röstade för honom ändå. Man måste respektera åsikter." Detta tål att funderas över nu när debatten om Omar Mustafas åsikter rasar.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Det är inte bara arbetslösheten som oroar

Foto: enjoyourholiday.com

Magdalena Andersson dammade till Anders Borg rejält i gårdagens debatt i Aktuellt. Andersson har en effektiv debattstil och Borg verkar inte riktigt veta hur han ska hantera den. Att försöka låta bli att prata om sin egen politik och sina egna resultat fungerade märkbart dåligt igår. Kontentan blir nämligen av det, precis som Andersson påpekade, att Borg måste vara nöjd med dagsläget. För utomstående blir det uppenbart att Borgs verktygslåda är tom. Efter skattesänkningar, skattesänkningar och skattesänkningar så är det helt enkelt slut.

Men jag ska inte skriva mer om den saken just nu. Istället ska jag rikta in mig på en annan fråga som i allra högsta grad hänger samman med regeringens politik. Eller rättare sagt regeringens brist på politik. Det gäller bostadsfrågan. Priserna på bostadsrätter slår nu "all time high" i Stockholm och Göteborg. Detta kan te sig lite förvånande för den minnesgode. I höstas pratade nämligen "experterna" om att vi skulle få se sjunkande bostadsrättspriser eftersom marknaden i storstäderna var så dålig. På detta var även samma experter "ovanligt säkra". Nu talade man visserligen om fjärde kvartalet men att först se sjunkande priser för att någon månad senare ha all time high är lite märkligt kan tyckas.

Varför har det då blivit såhär? Bolånetaket och snack om skärpta amorteringskrav hade ju en gång för alla fixat bopriserna. När bland annat jag för något år sedan menade på att utvecklingen på svensk bolånemarknad var oroande fick jag till svar att det där behövde man inte oroa sig för. Problemet var att många inte räknade in den nu bidragande faktorn i bilden av bostadsmarknaden. Den faktor som kanske är allra mest akut. En faktor som dessutom riskerar att få mycket obehagliga konsekvenser. Jag pratar givetvis om bostadsbristen.

Sverige har en skriande bostadsbrist. Samtidigt som vi har den starkaste urbaniseringstrenden i Europa så byggs det historiskt lite. Runt 20 000 bostäder om året mäktar "marknaden" med. Behovet är 40 000 om året och för att bygg ifatt underskottet behövs 60 000 under många år framöver. Som vi vet så stiger ju priserna på alla marknader där det råder brist. Den rike klarar sig alltid. Det är alla andra som får ta smällen. Vi vet också att på en marknad där det råder brist och där priserna trissas upp kommer det förr eller senare att brista. Antingen på det ena eller det andra sättet.

Jag är orolig för att vi sitter med en ny "Svarte Petter" i Sverige. En överskuldsättning i framförallt Stockholmsregionen kan leda till att massor av människor får problem att klara sin ekonomi. Med tanke på vilka nivåer arbetslösheten är uppe i så behövs det inte särskilt mycket för att även tjänstemannagrupper i storstadsregionerna ska drabbas hårt och med så låg a-kassa som idag lär många få det svårt. Att bygga bostäder skulle kunna motverka mycket av det här. Dels genom att stabilisera bostadsmarknaden och råda bot på prisrusningen och bostadsbristen, dels genom att få fart på hjulen och därmed sänka arbetslösheten. Men som Magdalena Andersson sa igår, finansminister Borg är helt uppenbart nöjd så det lär inte komma något från den här regeringen i den här frågan heller. Dags att byta regering helt enkelt!

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Ja, jag vill också se Socialdemokraternas alternativ!

Foto: scu.edu

Kommentarerna har rullat på under dagen med anledning av Anders Borgs vårproposition och det går på många sätt i förväntad riktning. Oppositionen har massor av synpunkter och sågar det hela. Journalistkåren är som vanligt splittrad men det drar ändå åt visst nedsnack. Det som är intressant är borgarnas ovilja att ens prata om budgeten. Istället svämmar t ex Twitter över av önskemål om att få se Socialdemokraternas vårmotion.

Det finns en längtan att få läsa den som vid en första anblick kan te sig lite märklig. Men om man funderar på vad det betyder står det ganska snabbt klart. Borgarna saknar egen politik som sträcker sig bortom nästa skattesänkning och om dom inte har ett socialdemokratiskt budgetalternativ att förhålla sig till så blir dom som en flock yra höns. Att prata om den egna budgeten är nämligen uteslutet. Det vore som att prata om ingenting och det funkar ju inte någon längre stund.

Jag gillar den här ordningen. Allt ljus på S och vad vi vill. Förhoppningsvis fortsätter borgarna att snacka om S alternativ fram tills det är presenterat om ca två veckor och gärna ett tag därefter också!Samma fenomen utspelade sig för övrigt under kongressen då Stefan Löfven satte det socialdemokratiska målet att ha lägst arbetslöshet i EU om sex år. Det tog inte lång tid för Borg att kalla till presskonferens för att ställa frågan till S om hur det ska gå till. Initiativet lämnas alltså över till S och S kan sätta den politiska dagordningen.

Visserligen är det här ingen nyhet. Borgarna har malt på i dom här hjulspåren ett bra tag. Dom pratar hellre regeringsalternativ, som Moderaterna själva skriver i sten, än om politiken som dom bedriver. Dessvärre vill folk hellre prata om hur det går för landet än om hypotetiska resonemang kring regeringsbildningar. Verkligheten är nämligen det som intresserar folk och det vet borgarna. Dom vet också att det är verkligheten som är deras stora fiende. Därför gör dom allt för att inte prata om den. Jag är övertygad om att svenska folket är smartare än så.

*****

 

Bloggat: Martin, Peter J, Monica

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Borg har gett upp

Skojare där!
Foto: regeringen.se

Just i detta nu pågår Anders Borgs presskonferens med anledning av vårproppen som lämnades in till riksdagen i morse. Borg har varit optimist fram tills i december förra året då han fick göra en kovändning och medge att hans prognoser varit allt för optimistiska. Då hade han dock redan sjösatt en höstbudget med bland annat 16 miljarder bolagsskattesänkning. Så pengar fanns tydligen då.

Nu däremot är det stopp. En vårbudget är visserligen inte dom stora satsningarnas dokument men med en arbetslöshet på över 8 procent vore ett större paket, för att komma till rätta med denna massarbetslöshet, på sin plats. Vad som ges är en halvtaskig återställare av dom utbildningsplatser som regeringen skar ner på förra året, lite järnvägsunderhåll och kaffepengar till regionala tillväxtsatsningar. Detta ackompanjerat av Borgs klagosånger om hur tufft läget är framöver med den lilla brasklappen att staten minsann har ordning och reda i finanserna.

Den här ordningen och redan består i en låg statsskuld och ett budgetsaldo som nästan går ihop sig. Ett litet underskott tillåter sig Borg men med tanke på att man rent matematiskt kan köra budgeten med två procents underskott år ut och år in utan att få minus i kassan (förutsatt att t ex inflationsmålet nås och att statsskulden inte når över 60 % av BNP) så är Borgs underskott knappast att betrakta som någon större sensation. Han försöker förmodligen med denna manöver att framställa sig som keynesiansk i linje med vad t ex Paul Krugman anför som vägen ur krisen. För den som vill genomskåda denna borgska retorik är det tämligen enkelt.

Borgs budgetsnack innebär i grund och botten två saker. För det första vet vi att vi nu börjar närma oss supervalåret 2014. I numera klassisk moderatstil försöker Borg måla svarta moln på himlen för att försöka framstå som ansvarstagande och säker. På så sätt försöker han få alla andra att framstå som slarviga, osäkra och otrygga. Han körde det numret 2010 och kommer att köra det igen den här gången. I denna del handlar det om retorik och inte så mycket om faktisk handling.

I den andra delen handlar det däremot i allra högsta grad om verklig handling. Eller rättare sagt icke-handling. Regeringen med Borg i spetsen förhåller sig passiv till den historiskt höga arbetslösheten och väljer helt sonika att acceptera att över 400 000 människor idag står utanför arbetslivet. Till ett högt pris såväl mänskligt som ekonomiskt väljer borgerligheten att slösa med mänskliga liv och resurser på ett föraktfullt och mycket illavarslande sätt. Det är när man hör Anders Borg tala som man ser skillnaderna i syn på landets utveckling och på människorna som bor här. Stefan Löfven lovar att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU om sex år. Kontrasten till Borgs domedagsprofetior kunde inte ha varit större. Att Sverige behöver en ny regering som tror på framtiden är helt klart. Den sittande har gett upp.

*****

 

Bloggat: Roger frågar var verktygen finns. Peter H konstaterar att Borg är nöjd.

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Försöker med något annat än personfrågor

Foto: pitea.se

Jag noterar att det är personfrågorna som dominerar dygnet bland socialdemokratiska bloggare och jag inser att det därmed är svårt att nå igenom med något annat. Men jag gör ett försök eftersom jag är politiskt engagerad för att driva politik och inte person.

Per T Ohlsson resonerar idag kring Vänsterpartiets vara eller icke vara i svensk politik. Där är som vanligt en del kloka notiser i Per T:s artikel och precis lika vanligt är där en del mindre kloka delar. Jag ska inte gå in på att recensera Vänsterpartiet. Att dom i allt väsentligt är osynliga håller jag med om. Vad jag däremot vänder mig mot är Per T:s okritiska accepterande av Fredrik Reinfeldts dogm om att en socialdemokratisk regering måste förlita sig på Vänsterpartiet vid en valseger.

Det svenska politiska landskapet har varit låst sedan alliansens bildande för snart tio år sedan. Alliansen är dock bara prövad i framgång. Många bedömare gör analysen att om inte allianspartierna vinner nästa val så är det slut med den benhårda sammanhållningen. Lägg där till att den politiska färgpaletten kan förändras radikal om ett eller två borgerliga partier åker ur riksdagen. Att i ett så osäkert politiskt läge surra sig vid den analytiska masten att en socialdemokratisk regering måste samarbeta med Vänsterpartiet är oseriöst enligt min mening. Att Fredrik Reinfeldt driver tesen om det låsta politiska läget är fullt förståeligt. Det är hans enda chans om han inte ska börja samarbeta öppet med SD. Att seriösa bedömare väljer att så okritiskt förhålla sig till den politiska kartan är däremot förvånande.

Som socialdemokrat är jag öppen för att samarbeta där det behövs så länge ett parti ställer upp på grundläggande demokratiska värderingar om alla människors lika värde. Att det sen finns ideologiska skillnader mellan t ex KD och S som förmodligen gör det omöjligt att samarbeta i större utsträckning på riksplanet är något helt annat. Att sluta enstaka överenskommelser på t ex infrastrukturområdet med KD är dock säkerligen inte helt omöjligt. Precis som att man kan sluta ekonomiska överenskommelser med MP eller socialpolitiska med FP. Att styra Sverige handlar inte om fasta samarbeten i varje enskild fråga. Det handlar om att styra landet och att sy ihop majoriteter i riksdagen. Den som följde Stefan Löfven under kongressen fick väldigt klart för sig att är det något den mannen kan så är det att sy ihop kompromisser på klassiskt socialdemokratiskt vis. Kan man sin historia så är socialdemokratiska minoritetsregeringar normen i Sverige och ändå anses Sverige ha "byggts av sossarna" under stora delar av 1900-talet. Det tål att ha i minnet när man siar om framtiden efter nästa val.

*****

 

Bloggat: Ulf Bjereld skriver oerhört intressant om Omar Mustafa

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag håller tummarna för Helsingborgs barn

Foto: sodertalje.se

Vi socialdemokrater här i Helsingborg har drivit kampen för barn och ungas uppväxtvillkor med emfas under hela mandatperioden. Barnfattigdomsfrågan har varit på tapeten jämnt och ständigt tack vare den motion som Ingela Andersson och Maria Ward la i fullmäktige och som vann bifall. Sedan förra årets budgetdebatt driver vi också på stenhårt för att införa sociala investeringsfonder. Borgarna spjärnar emot trots att deras kollegor i bland annat Region Skåne har valt att införa fonder. På fullmäktige om mindre än två veckor får vi se om Helsingborg äntligen kan få infört sociala investeringsfonder genom det förslag som vi nu har lagt om att avsätta 20 miljoner kronor till en sådan fond. Med tanke på att vi har ett bokslut som ger 365 miljoner i överskott så vore det mycket anmärkningsvärt om vi inte kan satsa 20 av dessa på barn och unga.

Sociala investeringsfonder är inget nytt. Det är ett välbelagt och väl dokumenterat sätt att arbeta med gränsöverskridande, tvärsektoriellt och förebyggande arbete för att som det heter "ta en kostnad idag för att göra en besparing imorgon". Det är klassisk investeringspolitik på ett mjukt område och det är framförallt därför som många har svårt att ta till sig konceptet. Att tänka investeringar i asfalt är enkelt, att tänka sig investeringar i människor borde vara lika lätt.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Kamp!" av Georg Simmel

 

Igår läste jag ut Georg Simmels klassiska lilla skrift "Kamp!". Simmel är en av sociologins stora och med tanke på att jag i grund och botten är sociolog så kändes det rätt att köra igenom denna bok. Simmel tar upp kampens sociologiska betydelse och pekar på att kampen som sådan dels gör mer nytta än vad som ofta noteras, dels att kampen är som vilket annat sociologisk fenomen som helst. Det är ofta i kampen som framstegen görs och utan kamp skulle förmodligen många sociala relationer inte fungera.

Boken som sådan är ganska krånglig även om den är relativt kort (130 sidor). Den är skriven i början av 1900-talet och dessutom på sociologisvenska så det är inte helt lätt för den ovane att hänga med. Jag har inte läst "riktig" sociologi på ett tag så det tog en stund innan jag var inne i ordbruket. Huruvida man får ut något av att läsa den om man inte har några förkunskaper i sociologi är svårt att bedöma. Det är hur som helst en intressant skrift med många tänkvärda passager. Bland annat behandlas konkurrensen och moralen. Simmel skriver tänkvärt:

"Den typiska europeiska moralen förhåller sig emellertid tolerantare mot konkurrens än mot många andra former av antagonism. Detta hänger samman med en särskild kombination av karaktäristiska drag som är betecknande för konkurrensen. Ju större distans vi är medvetna om mellan vår subjektiva personlighet och den avgörande prestationen som vi insatt i kampen, desto mindre drar vi oss som moraliska väsen för att använda vår kraft mot en motståndare.

Då personliga krafter kämpar direkt med varandra, känner vi oss mer föranlåtna att ta hänsyn och vara återhållsamma, och kan inte så lätt dra oss undan vädjan till medlidandet...I strider som utkämpas med objektiva prestationer bortfaller dessa etiska och estetiska hämningar. Därför kan man konkurrera med personner, som man till varje pris skulle undvika en personlig kontrovers med. Genom inriktningen på objektet får konkurrensen den grymhet som all objektivitet medför, och som inte består av en lust att se andra lida utan består just däri att de subjektiva faktorerna lämnas ur räkningen.

Denna likgiltighet för det subjektiva som karaktäriserar logiken, lagen och ekonomin, låter personer som absolut inte är grymma dock begå alla konkurrensens grymheter, och detta med det goda samvetet att inte vilja någon något ont."

Ovanstående rader fångar på ett helt lysande sätt essensen i hela kapitalismens väsen och förklara mycket av den grymhet vi ser runt om i världen. Frågan är bara om man nöjer sig med detta eller om man tror att människan kan bättre. Jag personligen är övertygad om att så är fallet.



*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Gammalt moderatordspråk: "Hellre fly än ta en jobbig intervju".

Kaoset i Region Skåne fortsätter. Regionens högsta politiker, moderaten Pia Kinhult, har hittills lyckats hålla sig undan till förmån för framförallt Michael Sandin (M). Sandin kom in med buller och bång i höstas och gjorde succé direkt. Mediaträningen hade kanske inte riktigt satt sig när han gjorde sin numera välkända förnekelseintervju. Men trots att ungefär ett halvår har gått sedan Sandins piruetter så har Moderaterna i Region Skåne inte kommit till rätta med hur dom ska genomföra intervjuer på ett bra och trovärdigt sätt. Nämnda Pia Kinhult gav en intervju igår men när frågorna blir för svåra så går hon helt sonika sin väg. Om detta är mer trovärdigt än Michael Sandins totalhaveri kan man ju fundera på. Sandin försökte i alla fall även om han inte lyckades. Kinhult bara struntar i det.



Men nu ska man kanske inte vara allt för hård mot dom skånska Moderaterna. Det är trots allt en välkänd moderatgren att fly ifrån intervjuer. Mästaren själv är ju Ulf Kristersson (M). Ni vet han som går från klarhet till klarhet och nu i dagarna menade att "folk faktiskt har en skyldighet att hålla sig i trim". Kinhult når kanske inte riktigt upp i Kristerssons kaliber när det gäller att storma ut. Kristersson gör det med lite mer buller och bång. Men hon är på god väg i alla fall. Se själva:



Moderaterna har suttit vid makten i sju år nu i såväl Region Skåne som i riket. Att ta ansvar för vad man har ställt till med är jobbigt och svårt när resultaten inte är bättre än vad dom är. Det tyder på en stor arrogans när man inte ens bemödar sig att förklara för en lokal-TV station som Sydnytt hur man som ansvarig politiker har tänkt lösa en fråga av den skånska sjukvårdens dignitet. En arrogans som jag hoppas vi kan välja bort vid nästa val.

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna