Centerpartiets idéprogram lär bli en av årets mest debatterade politiska idéskrifter. Tyvärr kommer det mest vara centerröran som diskuteras i media och i andra partier. Själva idédebatten har kommit fullständigt i skymundan och jag tycker detta är beklagligt. Lena Mellin har en tanke om varför det kan förhålla sig så. Det handlar om att alla nya förslag som lyfts fram, alla idéer som inte håller sig innanför boxen, per automatik sågas. Detta är vanligt inom alla partier. Jag har skrivit och berättat om hur jag upplevt det när partikamrater, tyvärr ofta av den äldre stammen, har uttryckt sig i stil med ”lille vän, det där har vi redan prövat”, ”unge man, nu ska vi ta det lite lugnt här” eller helt enkelt ”det går inte”.
Ungefär samma klimat råder i den offentliga debatten. Dom stora idéernas och dom svulstiga slagordens tid sägs vara förbi. Nu ska marginalväljarna vinnas i en fragmenterad debatt om diverse osammanhängande sakförslag. Talar någon om ideologierna får man veta att liberalismens seger är självklar, att klassbegreppet är otidsenligt och att ingen lyssnar när man talar om storslagna drömmar. Göran Greider sammanfattade denna stämning på ett förtjänstfullt sätt häromdagen i Metro. Han säger bland annat: Vi blir upprörda en dag i taget, ja ofta en timme i taget, och över en sak i taget. Vi blir sakfrågornas fångar.
Idén om ”ideologiernas död” är inte ny. Under 80- och 90-talen talades det om ”historiens slut” och tanken är lätt att ta till sig. I regel ser människan sig själv i nuet som något evigt, som något beständigt och det enda som på sin höjd kan förändras är tekniken på marginalen. Den samhälleliga ideologiska utvecklingen känns stillastående. Detta är ett av skälen till att det inte sker stora förändringar i samhällen som styrs med starkt förtryck. Människor har en tendens att acceptera tingens ordning, att sträva efter en slags normalitet, och även om denna normalitet är absurd för andra är den fullständigt logisk för individen. Det krävs något extra, något speciellt, för att idéutvecklingen ska ta fart men när stenen sen väl är i rullning kan den rulla fort och långt. Men som alla objekt i rörelse på jorden så stannar stenen förr eller senare om den inte tillförs ny energi och precis så är det med idéer också.
Som avslutning skulle jag gärna vilja säga att Centerpartiets idéprogram är bra. Inte för att jag delar slutsatserna i dess innehåll eller för att jag tycker om att Centerpartiet är i uppror. Skälet till att jag tycker det är bra är för att det väcker en idépolitisk debatt där även jag som socialdemokrat måste fundera på mina ställningstaganden. För om man menar allvar med att vara en kunnig och demokratisk politiker så måste man också våga bryta andras idéer mot sina egna och man måste omprova och återupptäcka sina argument. Att bara förkasta något för att man initialt tycker att det är helt uppåt väggarna är inte seriös.
*****
Läs mer på Socialdemokraterna
I stora drag håller jag med dig, men tillåter mig att anklaga (!) för att ha ett kort tidsperspektiv. I ett längre tidsperspektiv sett, präglas inte 80- och 90-talen av idén om ideolgiernas död, utan snarare av högerns revansch, som var en motreaktion mot den alltför kraftiga vänstervridningen under 1970-talet. Jag hoppas att socialdemokratin av det har lärt sig att man inte ska sätta igång strider,, som man inte kan vinna.
SvaraRaderaJag minns de otaliga radioinslagen under 1950-talet med, där mannen med den pipiga rösten, DN:s chefredaktör Herbert Tingsten skällde som en aggresiv liten hund på allt och alla. Han hade varit folkpartist, och blivit socialdemokrat i protest mot att fp inte var radikalt nog, och åter blivit folkparist i protest mot att s inte var radikalt nog. Han ville ha en svensk atombomb och ville ha in Sverige i NATO, och förmodligen ville han också förebygga kommumismens expansion med ett nytt världskrig. Han måste ha blivit omåttlig besviken, när Erlander-regeringen (s) svarade med ett Nej till atombomb och Ja till civil kärnkraft.
Under hela 1950-talet hade Tingsten drivit drivit kampanjer mot kristendomen och tjatat om ideolgiernas död. Inte ens de borgerliga partierna stödde hans krigshets och inte ens sossarna ville kapa banden mellan staten och kyrkan. Ideologierna var alltså döda. Tingsten själv var ett typexempel på högborgerliga vänsterradikalism: Ja till allting samhällsomstörtande som inte andas klasskamp.
Teorin om ideologiernas död i svensk politik fick genklang i hela världen, när Olof Palme 1961 tog upp Tingstens kastade handske och gav svar på tal. Därmed utlöstes ett jordskred - ideologiernas återkomst - som Palme till slut inte förmådde kontrollera. Vi lever fortfarande i efterdyningarna till detta jordskred.
Alla äldre har varit yngre, men inga yngre har varit äldre. Åren runt de 30 är människans mest konservativa ålder. Ungdomstidens protestlusta och ifrågasättande av vuxenauktoriten har man lämnat bakom sig, och åldersomens erfarenhet att det aldrig blir som man tänkt sig, har man ännu inte gjort. Vem kunde tro att ideologiernas återkomst skulle leda till detta enorma övertag för högern?
Jag tror på en vändning. Men den dröjer.
Inom samhällsvetenskapen fanns det gott om teorier om ideologiernas död under 80- och 90-talet. "Historiens slut" var ett vanligt begrepp. Man syftade på att (ny)liberalismen hade vunnit och att den borgerliga demokratin var det segrande systemet.
RaderaDet som var Tingstens poäng var inte att de ideologiska spekulationerna och visionerna försvunnit, utan att de kommit att begränsas av att den politiska verktygslådan blivit gemensam - välfärdsstat, marknadsekonomi, demokrati, etc.
SvaraRaderaDen som talade ideologiska språket tvingades byta till praktiska språket när de gick från 1-majmötet till den kommunala nämnden.
För att tas på allvar måste man tala samma språk, ha samma ramar för det politiskt möjliga. En hegemoni som inte tillåter någon att tänka utanför boxen.
Det var snarare ideologiernas sammansmältning det handlade om. Inte döda, men kastrerade.
Och historiens slut var ungefär på samma tema. Efter Sovjetunionens fall finns bara en samhällsmodell, nämligen en demokratisk välfärdsstat, baserad på marknadsekonomiska principer, som har någon bärkraft.
Och centerpartiets idéprogramsförslag är ett bra vittne om detta, här talas ett språk som bryter med konsensus om tvåsamhet, nationella gränser och skatteskalor som inte beskattar människor enligt rättviseprinciper.
Tack för kommentaren.
RaderaAnnie Lööf själv är ett typexempel på idétorkan hos 30-åringarna. Ja, för henne inträffade nog "historiens slut" under sent 90-tal. De värderingar, som formades då, kommer att vara för evigt bestående. Annat var det under 80-talet. Vänsterradikalernas ungar hade då kommit till puberteten och proteserade för fullt mot vuxenauktoriteten genom att gå till höger och hylla marknadslösningar. När muren föll, såg de förstås detta som en bekräftelse att de hade rätt.
SvaraRaderaFelet med Centerpartiet är att partiet inte alls ligger i takt med tiden. Medan vi väntar på nästa paradigmskifte, som kommer att bli en renässans för vänstern, försöker Centern profilera sig med numera nattståndna idéer från 80-talet. 80-talstonåringarnas nedärvda (från 70-talet) "vänsterflum" om fri invandring och månggifte, kombinerd med slopad arbetsrätt.
Under 50-talet trodde vi bokstavligen på historiens slut. Allting skulle utplånas i atomkriget. Har men upplevt och överlevt (för det gjorde vi ju) denna undergångsstämning, så är man inte rädd för den civila kärnkraften.
Militären insåg tidigt att den svenska atombomben inte skulle kunna användas i krig, allraminst som ett taktiskt vapen. Chefredaktör Tingsten trodde så stenhårt på just detta, så att han drev fram en diskussion om huruvida atombomber skulle sätts in mot svenska städer, som hade ockuperats av fienden. Detta utlöste ett paradigmskifte över en natt. AFSA och AMSA (Aktion för resp. mot svensk atombomb) hade dittills varit jämnstarka i opinonen, och utkämpad veritabla gatustrider i Stockholm.
En enda tidningsrubrik, och AFSA försvann lika sekundsnabbt som de ockuperade svenska städerna skulle ha försvunnit. Nästa gång en enda tidningsrubrik utlöste ett paradigmskifte, var när DN slaktade löntagarfonderna med "Så ska den svenska revolutionen ske". Jag extraknäckte då som tidningsbud, och tänkte direkt när jag såg tidningsbunten "Detta är slutet". På kvällen samma dag var hela det politiska spelet vält över ända.
Det kommer att ske igen, men åt andra hållet. Men jag tror att det dröjer.
Tur att jag är 29 år då i en månad till för jag känner inte att jag passar in bland "30-åringarna med idétorka". :)
RaderaVänta bara tills du blir dubbelt så gammal...
Radera