S tappar och lite tankar

Dagens stora snackis (än så länge i alla fall) är givetvis SCB:s stora partisympatiundersökning. Sammanfattningen är snabbt gjord av SCB själv:

Partisympatiundersökningen visar att ett riksdagsval i november skulle ge regeringspartierna (C+FP+M+KD) 41,8 procent av rösterna. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle tillsammans få 49,1 procent. Sverigedemokraterna skulle få 7,9 procent och övriga partier 1,2 procent av rösterna.

Av detta kan man snabbt konstatera att borgarna har problem, att S,V och MP är i en stabil ledning och att SD behåller sin vågmästarroll och växer. Så inget nytt under solen där. Men vad som är intressant med SCB:s mätning i förhållande till dom andra strömätningarna som kommer i tid och otid är att SCB:s mätning går att bryta ner samt att underlaget är mycket större.

S tappar 2,5 % sen i våras. Nyhetens behag har försvunnit för S-ledningen och det är politiken som börjar granskas allt hårdare. S får 34,8 % i riket. Detta är en siffra som ligger i nivå med Juholts första siffra på 34,0 %. Mätningen från november förra året, när drevet gick som starkast, är utifrån ett statistiskt perspektiv ganska ointressant. Det var en exceptionell situation med exceptionella siffror.

Givetvis är det inte bra att tappa 2,5 %. Men det är inte det som gör mig mest fundersam. Det som får mig att fundera ordentligt är det faktum att S tappar i alla regioner förutom Stockholms kommun och Småland med öarna. I Smålandsfallet är ökningen endast på 0,3 % så man kan väl snarast säga att smålänningarna och öborna klarar av att hålla ställningarna. I resten av Sverige, inklusive Stockholms län, tappar S.

Nu ska det sägas innan jag går vidare att underlagen på regionnivå är små. Argumentet om att det är väldigt osäkra siffror är fullt gångbart och därför är felmarginalen väldigt stor. Men trenden är tydlig. S tappar i hela landet.

Vad säger detta egentligen? Om man ska ha skygglapparna på så säger det ingenting och dessutom leder vårt ”block”. Om man ser nyktert på det så säger det att vår politik går hem i Stockholm innanför tullarna men att resten av landet inte känner igen sig i den politiken. Att det skulle kunna vara så är fullt möjligt. Frågan om vinstuttag i välfärden drivs utifrån ett perspektiv som tar avstamp i Stockholm. Innovations- och näringspolitiken är ganska abstrakt för många människor. Skoldiskussionen rör just nu frågor om läxhjälp med rutavdrag och lärarlöner.  

Många människor känner inte igen sig i det här språket. Med det sagt behöver inte frågefokuset vara fel men när klyftorna ökar, när samhället blir hårdare och motsättningarna växer så kommer många människor att lyssna på den som målar upp den mest trovärdiga konflikten. Det är i kölvatttnet av detta som SD växer. Att SD har varit oerhört mycket i media på sistone har givetvis också spelat in. Det är svårt att föra en seriös politisk debatt om hur Sverige ska lösa varselvågen som slår in över landet när det enda som diskuteras är järnrör och polisanmälningar. Detta gynnar självfallet inte ett oppositionsparti vars stora fokus är just jobbfrågan.

Tidningen Fokus berör frågan om den politiska konflikten i sitt senaste nummer på ett bra sätt och man kan ju, med utgångspunkt ifrån SCB:s undersökning, fundera på om det inte ligger något i det. Samtidigt ska man ha klart för sig att valet är långt bort ännu och att stabilitet i opinionen, vilket vi i S trots allt har just nu, kan vara viktigare än att leda med hästlängder. För hur viktig än partisympatiundersökningen är för oss som älskar politik så är det bara en undersökning som räknas och det är den som görs på valdagen. Så fick jag med den gamla klyschan också.  

*****

Bloggat: Jan, Martin

Läs mer på Socialdemokraterna