Vad krävs för att återupprätta den svenska modellen?

Den svenska modellen skapades som ett svar på en historia fylld av konflikter. Modellen byggdes upp stegvis under 40-,50-,60- och 70-talen. Det egentliga startskottet var som dom flesta känner till Saltsjöbadsavtalet 1938. Detta avtal kom till som ett svar på alla dom återkommande konflikterna på svensk arbetsmarknad vid 1900-talets början. Regering efter regering försökta att med lagstiftning komma åt problemet med den höga konfliktnivån men det var inte förrän parterna satte sig ner och förhandlade som en lösning kunde nås. Om detta kan man läsa i bland annat Anders L. Johanssons läsvärda uppsats "En svensk modell i en ny tid".

Att den svenska modellen idag är satt under hård press och i många delar är satt ur funktion är välkänt. Fredrik Reinfeldt retorik klingar tomt och falskt när han berömmer sig själv och sin regering för att värna modellen. Tvärtom har han under sina sex år vid makten gjort vad han har kunnat och vågat för att riva ner själva fundamenten i den svenska modellen. Han har stärkt arbetsgivarnas position, han har försvagat dom fackliga organisationerna, han har undergrävt omställningsförsäkringarna och han har monterat ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Undan för undan blir den svenska modellen en historisk företeelse som vi snart bara kommer se nedbrutna rester av i det svenska samhället. För Svenskt Näringslivs vidkommande är detta en ganska oproblematisk, och i många stycken önskvärd, utveckling. Arbetsgivarsidans maktpositioner flyttas fram på bekostnad av arbetstagarna och så länge det sitter en borgerlig regering vid makten kommer denna utveckling att fortsätta. Dom fackliga organisationerna och då framförallt LO har länge velat ta ett stort samhällsansvar och har hängt kvar vid den svenska modellen. En modell som blir allt mindre funktionell och som behöver reformeras.

Frågan är då vad som behöver göras för att återupprätta den svenska modellen eller rättare sagt, vad krävs för att omforma den för en ny tid? Jag tror att det finns ett antal saker som måste göras. Några som LO och övriga fack själva styr över själva, några saker som ligger utanför deras kontroll att bestämma och några saker som handlar om rätt historiska förutsättningar.

Om man ser på historien så var det under vissa givna förutsättningar som den svenska modellen uppstod. Hotet om konflikt var reellt och kostnaderna för staten, näringslivet och arbetstagarna var påtagliga. Jag tror att vi måste ha en liknande situation för att parterna ska tvingas till seriösa förhandlingar igen. I detta ligger en stor börda på facken. Vi har idag en lagstiftning som är restriktiv vad gäller strejkmöjligheter och det är på många sätt bra. Samtidigt var det många lagar som bröts innan Saltsjöbadsavtalet kom till stånd. Jag säger inte att man ska bryta mot lagen men man måste utmana den och man måste pröva den. Det gäller att sätta hårt mot hårt om konfliktnivån ska höjas.

Facket ska dessutom aldrig gå in i en strejk utan att vara säkra på att vinna. Allt annat är förödande för sammanhållningen, för solidariteten och för framtida förhandlingar. Med det sagt tror jag att facken, med LO i spetsen, måste börja ta fighten oftare. Dessutom tror jag att man måste våga ta den längre än man hittills gjort. Samhällsansvaret väger oerhört tungt för LO men samtidigt har man förlorat mycket av den samhällsbärande kraft man hade tidigare. Ofta talas det dessutom om att arbetsgivarna flyttar produktionen om det strejkas för mycket. Men hur ska man flytta gruvorna, hur ska man flytta sjukhusen, hur ska man flytta vårdhemmen och hur ska man flytta skolorna? Det är inte främst på verkstadsgolvet som strejkerna ska användas. Det fungerade historiskt men i en ny tid är det mer kraft i att kollektivtrafiken står still, om skolorna är stängda eller om sjukhusen håller stängt.

Detta fordrar i sin tur sammanhållning inom LO-kollektivet i synnerhet och fackföreningsrörelsen i allmänhet. LO måste hålla ihop annars blir det lätt för en urstark och välsynkroniserad arbetsgivarpart att härska genom att söndra. Här måste TCO och Saco ta sitt ansvar och förstå behovet av en sammanhållen arbetstagarpart för att svenska modellen ska fungera precis som att LO-förbunden måste ta sig en rejäl funderar på vad man vill åstadkomma.

Den politiska makten och styret i Sverige måste se fördelen med två jämnstarka parter och i detta har dom politiska partierna ett ansvar. Det går inte bara att som Reinfeldt tomt tala om den svenska modellens förträfflighet utan den politiska makten måste se till att förutsättningarna finns för en fungerande arbetsmarknad med två starka parter. I grund och botten kräver detta ett socialdemokratiskt styre i landet. Socialdemokratins historiska styrka har varit att se både näringslivets och löntagarnas behov. Man har kunnat balansera dessa genom att en tydlig målbild har funnits. Det har funnits en respekt för båda parters villkor. Både i förhållande till statsmakten men framförallt i förhållande till varandra. Det historiska felet som socialdemokratin gjorde var att man gav allt för stort inflytande från den fackliga rörelsen över den politiska processen. För ett arbetareparti är detta ganska förståeligt men samtidigt skapar det problem när en av parterna får allt för stora möjligheter att kringgå förhandlingarna med motparten och gå till den lagstiftande församlingen. Detta ser vi inte minst i dag när Svenskt Näringsliv rundar förhandlingarna med facken och traskar upp på Rosenbad med krav på lagstiftning. Krav som borgerligheten mer än gärna går till mötes. Det är i denna process som det verkliga statsbärandet kommer fram. Ett parti som gör anspråk på att vara statsbärande måste kunna balansera parterna för att upprätthålla den svenska modellen. I mångt och mycket skulle jag vilja påstå att det är vad som definierar ett statsbärande parti i Sverige och då har vi historisk bara haft ett sådant parti och det är Socialdemokraterna.

Det finns mycket mer att säga om den svenska modellen i våra dagar och det finns fler saker som kan behöva förändras för att vi ska nå fram till ett verkligt återupprättande av modellen. Men dessa tre punkter skulle jag vilja framhålla som tre bärande faktorer. Konfliktnivån måste höjas på svensk arbetsmarknad för att tvinga parterna till förhandlingsbordet, den fackliga rörelsen måste hålla ihop och den politiska makten måste ta ansvar för hela samhällets väl och utveckling.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Media: Så här kan man också följa arbetstidslagstiftningen

 

Läs mer på Socialdemokraterna