torsdag 1 november 2012

Vad krävs för att återupprätta den svenska modellen?

Den svenska modellen skapades som ett svar på en historia fylld av konflikter. Modellen byggdes upp stegvis under 40-,50-,60- och 70-talen. Det egentliga startskottet var som dom flesta känner till Saltsjöbadsavtalet 1938. Detta avtal kom till som ett svar på alla dom återkommande konflikterna på svensk arbetsmarknad vid 1900-talets början. Regering efter regering försökta att med lagstiftning komma åt problemet med den höga konfliktnivån men det var inte förrän parterna satte sig ner och förhandlade som en lösning kunde nås. Om detta kan man läsa i bland annat Anders L. Johanssons läsvärda uppsats "En svensk modell i en ny tid".

Att den svenska modellen idag är satt under hård press och i många delar är satt ur funktion är välkänt. Fredrik Reinfeldt retorik klingar tomt och falskt när han berömmer sig själv och sin regering för att värna modellen. Tvärtom har han under sina sex år vid makten gjort vad han har kunnat och vågat för att riva ner själva fundamenten i den svenska modellen. Han har stärkt arbetsgivarnas position, han har försvagat dom fackliga organisationerna, han har undergrävt omställningsförsäkringarna och han har monterat ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Undan för undan blir den svenska modellen en historisk företeelse som vi snart bara kommer se nedbrutna rester av i det svenska samhället. För Svenskt Näringslivs vidkommande är detta en ganska oproblematisk, och i många stycken önskvärd, utveckling. Arbetsgivarsidans maktpositioner flyttas fram på bekostnad av arbetstagarna och så länge det sitter en borgerlig regering vid makten kommer denna utveckling att fortsätta. Dom fackliga organisationerna och då framförallt LO har länge velat ta ett stort samhällsansvar och har hängt kvar vid den svenska modellen. En modell som blir allt mindre funktionell och som behöver reformeras.

Frågan är då vad som behöver göras för att återupprätta den svenska modellen eller rättare sagt, vad krävs för att omforma den för en ny tid? Jag tror att det finns ett antal saker som måste göras. Några som LO och övriga fack själva styr över själva, några saker som ligger utanför deras kontroll att bestämma och några saker som handlar om rätt historiska förutsättningar.

Om man ser på historien så var det under vissa givna förutsättningar som den svenska modellen uppstod. Hotet om konflikt var reellt och kostnaderna för staten, näringslivet och arbetstagarna var påtagliga. Jag tror att vi måste ha en liknande situation för att parterna ska tvingas till seriösa förhandlingar igen. I detta ligger en stor börda på facken. Vi har idag en lagstiftning som är restriktiv vad gäller strejkmöjligheter och det är på många sätt bra. Samtidigt var det många lagar som bröts innan Saltsjöbadsavtalet kom till stånd. Jag säger inte att man ska bryta mot lagen men man måste utmana den och man måste pröva den. Det gäller att sätta hårt mot hårt om konfliktnivån ska höjas.

Facket ska dessutom aldrig gå in i en strejk utan att vara säkra på att vinna. Allt annat är förödande för sammanhållningen, för solidariteten och för framtida förhandlingar. Med det sagt tror jag att facken, med LO i spetsen, måste börja ta fighten oftare. Dessutom tror jag att man måste våga ta den längre än man hittills gjort. Samhällsansvaret väger oerhört tungt för LO men samtidigt har man förlorat mycket av den samhällsbärande kraft man hade tidigare. Ofta talas det dessutom om att arbetsgivarna flyttar produktionen om det strejkas för mycket. Men hur ska man flytta gruvorna, hur ska man flytta sjukhusen, hur ska man flytta vårdhemmen och hur ska man flytta skolorna? Det är inte främst på verkstadsgolvet som strejkerna ska användas. Det fungerade historiskt men i en ny tid är det mer kraft i att kollektivtrafiken står still, om skolorna är stängda eller om sjukhusen håller stängt.

Detta fordrar i sin tur sammanhållning inom LO-kollektivet i synnerhet och fackföreningsrörelsen i allmänhet. LO måste hålla ihop annars blir det lätt för en urstark och välsynkroniserad arbetsgivarpart att härska genom att söndra. Här måste TCO och Saco ta sitt ansvar och förstå behovet av en sammanhållen arbetstagarpart för att svenska modellen ska fungera precis som att LO-förbunden måste ta sig en rejäl funderar på vad man vill åstadkomma.

Den politiska makten och styret i Sverige måste se fördelen med två jämnstarka parter och i detta har dom politiska partierna ett ansvar. Det går inte bara att som Reinfeldt tomt tala om den svenska modellens förträfflighet utan den politiska makten måste se till att förutsättningarna finns för en fungerande arbetsmarknad med två starka parter. I grund och botten kräver detta ett socialdemokratiskt styre i landet. Socialdemokratins historiska styrka har varit att se både näringslivets och löntagarnas behov. Man har kunnat balansera dessa genom att en tydlig målbild har funnits. Det har funnits en respekt för båda parters villkor. Både i förhållande till statsmakten men framförallt i förhållande till varandra. Det historiska felet som socialdemokratin gjorde var att man gav allt för stort inflytande från den fackliga rörelsen över den politiska processen. För ett arbetareparti är detta ganska förståeligt men samtidigt skapar det problem när en av parterna får allt för stora möjligheter att kringgå förhandlingarna med motparten och gå till den lagstiftande församlingen. Detta ser vi inte minst i dag när Svenskt Näringsliv rundar förhandlingarna med facken och traskar upp på Rosenbad med krav på lagstiftning. Krav som borgerligheten mer än gärna går till mötes. Det är i denna process som det verkliga statsbärandet kommer fram. Ett parti som gör anspråk på att vara statsbärande måste kunna balansera parterna för att upprätthålla den svenska modellen. I mångt och mycket skulle jag vilja påstå att det är vad som definierar ett statsbärande parti i Sverige och då har vi historisk bara haft ett sådant parti och det är Socialdemokraterna.

Det finns mycket mer att säga om den svenska modellen i våra dagar och det finns fler saker som kan behöva förändras för att vi ska nå fram till ett verkligt återupprättande av modellen. Men dessa tre punkter skulle jag vilja framhålla som tre bärande faktorer. Konfliktnivån måste höjas på svensk arbetsmarknad för att tvinga parterna till förhandlingsbordet, den fackliga rörelsen måste hålla ihop och den politiska makten måste ta ansvar för hela samhällets väl och utveckling.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!
 
*****
 
Media: Så här kan man också följa arbetstidslagstiftningen
 
Läs mer på Socialdemokraterna

8 kommentarer:

  1. Hej Ola,
    Tänkte jag skulle kolla länken du tweetade och pingade till oss på LO. Det var intressant att läsa inlägget och jag håller med om det mesta. Det är tydligt att skall vi få någon reel ändring till stånd så måste Socialdemokraterna ta makten i valet 2014. Det är skrämmande att vi idag har en arbetsmarknadsminister som menar att regeringen har gjort allt för att få bukt med arbetslösheten. Anders Larsson, LOs ledningskansli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, arbetslösheten är regeringens största misslyckande alla kategorier och ändå framställer dom sig som framgångsrika. Man undrar hur det ska se ut för att dom ska tycka att det gått dåligt...

      Radera
  2. Lönebildningen bestämmer nivån på arbetslösheten sedan politikerna lämnade ifrån sig makten över penningpolitiken till riksbanken. Det gör att fackföreningarna har större makt och ansvar att skapa full sysselsättning än vad politikerna har eftersom politikerna varken har makt över lönebildningen eller penningpolitiken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja frågan om penningpolitiken kan man definitivt tillfoga listan på saker som behöver förändras för att den svenska modellen ska fungera igen.

      Radera
  3. En utmärkt lägesanalys!

    Dock tror jag inte att det är någon bra idé att ta ut personal i skattefinansierade verksamheter i strejk. De drabbar ju allmänheten och inte arbetsgivaren, som tjänar på varje strejkdag. Sympatistrejker är nog en bättre väg, dvs att man utlyser strejk men bara tar ut ett fåtal av de medlemmar som konflikter gäller i strejk, och istället lamslår en annan bransch (vars arbetsgivare också tillhör Svensk Näringsliv). Om man t.ex. tar ut både Hotell- och Restaurang och flygpersonalen i sympatistrejk, så kan direktörerna inte konferera i vare sig Sverige eller utomlands.

    Men Sverige har en föråldrar fackföreningsstruktur, med en konstlad uppdelning mellan både småföretagare och löntagare
    OCH mellan arbetare och tjänstemän, OCH mellan olika tjänstemän. En lärare, som är organiserad i TCO eller Saco är väl egentligen en skolarbetare som arbetar i "produktionen", medan en skolvaktmästare, som är organiserad i LO är en tjänsteman?

    Så varför inte slå ihop LO med de förbund inom TCO och Saco som föredrar kollektivavtal framför individuellt framförhandlade avtal? Inom denna centralorganisation kunde man också inrätta ett företagareförbund, speciellt för enmansföretagare, som har i huvudsak samma ställning som en löntagare.

    Jag tror att det tar tid att återuppbygga den svenska modellen. Och du har helt rätt i att den inte kan återuppbyggas precis som den var. Det måste få ta tid. Det kan behövas en framtidsvision, vars genomförande kanske ligger flera mandatperioder bort.

    Arbetarrörelsen och socialdemokratin måste välja strider, som man har en chans att vinna. Att få med dig en majoritet på nästa partikongress är något helt annat än få med sig en majoritet i valet.

    Löntagarfonderna var en katastrof, eftersom de uppfattades som en krigsförklaring av Kapitalet, som mobilerade dittills oanade resurser. Vi lever fortfarande med konsekvenserna.

    SvaraRadera
  4. Tack för det Lars.

    Frågan om att slå ihop fackförbunden tror jag är dödfödd. TCO och framförallt Saco lär inte vilja gå under ett socialdemokratiskt paraply och LO bör inte, enligt min mening och min analys, lämna S. Men tanken på en sammanslagning är lockande.

    SvaraRadera
  5. För att hitta svaret på din fråga måste du/vi försöka förstå vad som förändrats. Har Sverige förändrats? Ja, Sverige har förändrats.

    Har Sverige varit agerande eller reagerande? Jag vill påstå att Sverige har varit reagerande. Sverige har tvingats till förändring av yttre omständigheter.

    Du skriver att det finns mycket att säga om den svenska modellen, men du låter det viktigaste vara osagt: Vilka yttre omständigheter gjorde den möjlig?

    Vi behöver en ny svensk modell och vi har ingen olja så vi kan inte skicka räkningen utomlands. Vi måste börja ta konsekvenserna av att vi själva ska betala för allt det vi vill ha.

    Vi har ingen olja men hushållens skuldsättning ökar, det är vår metod för att få någon annan att betala.

    Det är som att rulla den berömda snöbollen uppför en backe. Till slut blir den för stor och krossar oss.

    Jag är pessimistisk vad gäller att vi kommer att kliva undan i tid.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Som du säger så har yttre omständigheter påverkat oss. Jag tror dock att man, precis som du påpekar, kunde ha agerat annorlunda. Men det är lätt att med facit i hand säga vad man skulle ha gjort. Samtidigt tror jag att man måste se globaliseringen som en styrka i en ny tid och inte som ett hot. Där skiljer jag mig i framtidstro ifrån dig. Jag är optimist även om det allt som oftast ser mörkt ut.

      Radera