Kärnkraften eller politiken först?

Ansvar, vad betyder det? Är det att till varje pris rädda ett status quo? Är det att värna allas intressen? Är det att utveckla och förändra? I den svenska debatten verkar ansvar ha blivit synonymt med att sänka löner och skatter för att säkra vinster. Dammluckorna till detta öppnades under krisen 2009. IF Metall valde att gå med på löne- och arbetstidssänkningar för att rädda kvar jobben. Nu 2012 gick SAS med ultimatum till facken, köp lönesänkningarna vi anger eller så stänger vi ner företaget. Att fler nu följer och vill göra liknande uppgörelser är föga förvånande. När till och med statliga företag bedriver lönedumpningspolitik så finns det väl inga skäl för varför någon annan skulle låta bli.

Historiskt har löntagarna stått starka när sådana här krav har framförts. Den fulla sysselsättningen var norm för politiken, starka omställningsförsäkringar med en hög a-kassa var ett av dom viktigaste medlen och tron på den nya teknikens möjligheter att skapa nya arbetstillfällen var hög.

Detta har förändrats. Regeringens anfall på a-kassan har satt press på löntagarorganisationerna. Dels genom att det blir allt viktigare att hålla fast vid "jobbet" till varje pris. Tron på att ett nytt jobb väntar är låg. Dels för att arbetslösheten har blivit allt mer hotande och skrämmande i takt med att den stiger. Detta är ineffektivt så det förslår. Gamla industrier, olönsamma tekniker och svaga löntagare bidrar inte till att skapa högre tillväxt i ekonomin. Istället hamnar vi allt längre bak i konkurrensen. Trenden kring att misstro den tekniska utvecklingens förmåga till att skapa jobb förstärks dessutom å det grövsta när regeringen väljer att satsa pengar på att vi ska äta mer ute, städa hos varandra och bankvinster som säkras. Pengar som kunde gått till investeringar, till innovationer och till kunskapsförstärkning.

Jag gillade inte IF Metalls avtal 2009. Att sänka lönerna är aldrig bra ur ett makroekonomiskt perspektiv. Sen har jag full förståelse för att man i den kontexten som rådde då valde att göra så. Vem bryr sig om makroekonomi när man riskerar att få gå ifrån hus och hem? Men för oss som politiker måste ju alltid frågan ses utifrån nästa steg i processen. Är det ansvarsfullt att gå med på att lönerna sänks? Sen kan man ju hävda att politikerna inte ska lägga sig i lönebildningen och det ligger ju mycket i det. Men det är en enorm skillnad i mina ögon att stå upp för att lönerna inte ska sänkas och på att gå in och säga att med si och så mycket ska dom höjas (eller inte höjas). Dessutom kan man ju snart fråga sig vad politiker ska lägga sig i egentligen. Penningpolitiken är no,no, lönebildningen är inte att tänka på om man inte är folkpartist och skattehöjningar får man överhuvudtaget inte ens nämna. Man kan ju nästan börja fundera på om inte politiken kommer att vara avvecklad före kärnkraften i det här landet.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna