Ett sällan skådat spektakel

Det mesta som sker just nu i svensk politik verkar ske i konsensus. S föreslog något för ett år sedan, borgarna genomför det i år. Och omvänt, om borgarna sänker bolagsskatten så är det tydligen något som S också tycker är bra. Vad jag tycker om den saken låter jag vara osagt och som jag tidigare har skrivit ska det f*n till att vara väljare just nu. Att välja mellan två alternativ som håller hakan så nära halsen som möjligt kan inte vara lätt. Men det är inte därför jag skriver just nu.

Skälet till det här blogginlägget är istället den enorma PR-kampanj som budgetreleasen har blivit. Det började för någon vecka sedan med satsningar som framtida regeringar ska göra. 55 miljarder till järnvägen men endast 1,7 miljarder under den här mandatperioden. Därefter har det varit ungdomsjobb, SFI, tävlingspremier till utsatta områden, gruvpengar, life science och igår bolagsskatten. Budgetkarusellen får ett enormt medialt utrymme och det är fullt förståeligt. För media är det julafton att få ett utspel att ställa frågor kring varje dag och pliktskyldigt presenteras 100 miljoner som om det vore 100 miljarder.

Traditionen med att gå från Finansdepartementet till riksdagen med "nådiga luntan" är sedan länge passé och trots talman Per Westerbergs tidigare förmanande struntar regeringen blankt i att hålla sig till ordningen. Det gjorde även socialdemokratiska regeringar på slutet men den senaste tvåveckorsperioden är något i hästväg och jag kan inte minnas att det varit sån uppståndelse kring budgetsläppen som det är nu.

Att regeringen vill maximera PR-effekten är inte speciellt konstigt men samtidigt blir det ett demokratiskt problem när en regering släpper småbitar hela tiden och oppositionen inte får ta del av helheten. Magdalena Andersson sammanfattar det idag på ett enkelt sätt:

"– Men jag måste se finansdepartementets samlade beräkningar innan jag riktigt kan ta ställning till om Sverige har råd med en sådan här vidlyftig skattesänkning."

Det är snart när omöjligt för oppositionen att skapa sig en bild av helheten och hur man då ska förväntas kunna säga ja eller nej på journalisternas frågor om något är bra eller dåligt är en fråga för sig. Detta är givetvis precis vad Per Schlingmann och hans kompisar har räknat ut men det gör inte saken mer demokratiskt för det. Statsapparaten används som PR-maskin och det för tankarna till andra former av styrelseskick än den svenska demokratiska modellen. Man kan ju därutöver fråga sig vem som betalar resorna för partiledarna när dom åker land och rike runt och presenterar sin politik. Så för en gång skull är jag och Per Westerberg helt överens.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

 

Bloggat: Peter J ställer relevanta frågor

 

Läs mer på Socialdemokraterna