Hela den här diskussionen är ganska rörig för den som inte är väl insatt i hur dom olika ekonomiska instrumenten och funktionerna påverkar varandra. Kort kan man konstatera att konflikten står mellan å ena sidan inflationen och å andra sidan arbetslösheten. Enkelt uttryckt blir det som så att hög inflation ger låg arbetslöshet och tvärtom. Inflationsmålet är satt till två procent och har överordnats allt annat. Målet innebär att inflationen över tid ska ligga på två procent. Riktigt varför det ska vara just två procent har ingen riktigt lyckats förklara om man ska tro Carl Hamilton i hans bok (S)-koden. Målet sattes under normpolitikens glada dagar i början av 90-talet och därefter har det hela inte diskuterats. För när Riksbanken blev självständig valde riksdagen att släppa taget. Politiken skulle inte lägga sig i penningpolitiken eftersom den var för viktig för demokratin att fingra på. Inflation skapades av giriga och okunniga politiker. Om experterna fick sköta det hela ostört skulle allt vara frid och fröjd.
Och frid och fröjd är det kanske utifrån ett inflationsbekämpande perspektiv men för alla dom tiotusentals som är arbetslösa pga den förda penningpolitiken är det knappast frid och fröjd. Och för staten är det inte heller frid och fröjd när arbetslösheten är över åtta procent och alla undrar varför den inte sjunker. Penningpolitiken måste återdemokratiseras och politiken, den demokratiskt valda, måste åter få makten över ekonomin. Därför är t ex ett sysselsättningspolitiskt ramverk som Socialdemokraterna har föreslagit en god väg att gå. Men även andra mål som investeringsnivåer i dom offenliga utgifterna samt ett arbetslöshetsmål för Riksbanken vore klokt. Men det klokaste av allt vore att åter ge riksdagen makt över Riksbanken. Må den vara självständig men avsättas ska ledningen banne mig kunna göras av demokratiskt valda politiker. Expertstyre är något som hör andra system än demokratin till. För det är i mina ögon inte rimligt att någon som har ansvar för stora delar av samhällsekonomin inte ska kunna utkrävas på ansvar. Eller som Tony Johansson, ekonomihistoriker, uttrycker det på Facebook:
Så bra att penningpolitiken har lagts utanför demokratisk kontroll. Tänk om politikerna hade velat blanda sig i. De kanske skulle få för sig att sänka arbetslösheten med hjälp av räntan. Vilken populism! Bättre med experter då. Att penningpolitiken inte är en fråga för politiska bedömningar, visas inte minst av den stora enigheten i riksbanksledningen.
För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!
*****
Läs mer på Socialdemokraterna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar