När folket kräva det tillbaka...

Först och främst vill jag bara konstatera att detta är mitt tusende inlägg på den här bloggplattformen.  Jag började skriva här hösten 2009 och gillar verkligen verktyget. Som alla andra bloggplattformar har den här sina för- och nackdelar men i det stora hela har det fungerat bra. Tack alla ni som följt och följer mig! Hoppas ni vill fortsätta med det.

Men mitt inlägg skulle handlar om något helt annat. Nämligen om att allt fler blir utan lön trots att dom är berättigade till det. Nyheten presenterars idag av Unionen och är mycket skrämmande. Arbetstagare säljer sitt arbete till köpare som sedan inte vill betala. Bedrägeri och stöld skulle det kallas om arbetstagaren gick till samma arbetsgivare och började plocka på sig diverse saker utan att betala. En som brukar påpeka detta frenetiskt, framförallt i sin gammal roll som säkerhetsansvarig på Svensk Handel, är Dick Malmlund. Sällan var han väl så upprörd som när nyheter om skurkaktiga anställda skulle spridas till svenska folket. Svensk Handel har inte riktigt kunnat fylla luckan efter Malmlund, vem är ansvarig nu liksom (?), men jag antar att vi inte får höra några upprörda uttalanden från den sidan med anledning av Unionens nyhet.

Vad som är intressant är att sju av tio företag som stjäl arbete från sina anställda saknar kollektivavtal. Detta är en hög andel och utan att slå på trumman för hårt så finns här nog ett samband. Extra (o)lustigt i sammanhanget blir det för den som igår följde Twitterdebatten mellan signaturen @klasskamp aka Jenny Bengtsson och @sweden aka Björn Frantzén gällande kollektivavtal inom restaurangbranschen. Jag tänker inte återge hela debatten här men i korthet kan man säga att den handlade om kollektivavtal eller ej. Tonen var stundtals hetsig och Björn Frantzén kunde inte för allt i världen förstå vad kollektivavtal skulle tjäna till. Han blev i det närmaste förolämpad av Bengtsson vilket han har full rätt att bli om han vill det. Men förhoppningsvis kan Frantzén, som äger en lyxkrog i Stockholm, få lite större förståelse för Bengtssons ståndpunkt när han slår upp tidningen idag och läser om Unionens nyhet.

Jag tycker en av verserna i Internationalen passar alldeles utmärkt att påminna om idag. Den skulle med lite modernare tappning kunna sjungas med ett litet tillägg efter "proletärens". Det tillägget är "medelklassen". Det skulle förstöra rytmen men det är bara att vänja sig vid för en socialdemokrat att även medelklassen måste räknas in i kalkylen.

I sin förgudning avskyvärda,
månn' guldets kungar nå'nsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är,
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Bloggat: Bengt

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag är uppriktigt sagt orolig för skåningarnas skull

Jag är uppriktigt sagt orolig för region Skåne. Det borgerliga styret förmår inte att hantera situationen med underskott inom både sjukvården och kollektivtrafiken. Det kommer i princip veckovisa rapporter i media om nya nedskärningar, nedläggningar och om andra åtgärder som försämrar för skåningarna. Borgerligheten har tillsammans med Miljöpartiet haft lattjolajbanlåda i sex år och frågan är vad skåningarna har fått för detta. Bland annat har så kallat hälsoval införts på område efter område och t ex väl fungerande mödravård läggs ut på entreprenad endast av ideologiska skäl. Konsekvenserna av privatiseringarna talas det tyst om. Samma sak gäller på kollektivtrafikområdet.

Just angående kollektivtrafiken är det intressant att diskutera. Jag läste i Dagens Samhälle igår om att kostnaderna skenar runt om i landet och att det kommer att kosta enorma summor om målsättningen med fördubblat resande ska nås till 2020. I artikeln diskuteras vad kostnadsökningarna beror på och experter uttalar sig om att det kanske kostar med än vad det smakar att fördubbla det kollektiva resandet. Detta ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Miljömässigt är det (förmodar jag) få som ifrågasätter behovet av att vi reser mer kollektivt.

Vad som dock slog mig när jag läst klart artikeln var att inte en enda stavelse ägnas åt privatiseringarna och dess konsekvenser för kostnadsökningarna. Visserligen är det Dagens Samhälle vi pratar om, en tidning som under Mats Edmans redaktörsskap snarast seglat fram som privatiseringarnas och avregleringarnas stora tillskyndare, men jag tycker ändå att man i en artikel om kollektivtrafiken bör nämna avregleringshybrisen som rått under dom senaste decennierna. I alla fall om man resonerar kring kostnader.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Det ska f*n till att vara väljare idag. Eller?

Lena Mellin och KG Bergström satt i morgonsoffan i SVT nu på morgonen. Programledaren Marianne Rundström försökte göra gällande något i stil med att "det ska f*n till att vara väljare idag" med anledning av att borgarregeringen har svängt på en femöring gällande infrastruktursatsningarna i det här landet. Från att ha kallat Ostlänken "robust olönsam" till att nu sätta den i första rummet är en ganska lång resa. Samtidigt är det politikens villkor. Den som sitter vid makten säger nej, nej och nej till alla infrastruktursatsningar tills dess att man är säker på att dom kan/vill/bör/ska byggas. Är det någon det ska f*n till att vara så är det dom infrastrukturansvariga i varje parti. Som sådan riskerar man jämt och ständigt att vara lika hatad av lokal- och regionalpolitiker som jultomten är av bortskämda barn som inte fått det dom önskat sig på julafton.

Frågan om det är svårt att vara väljare idag är dock relevant. Den tangerar politikens villkor och dess spännvidd. Centraliseringstendensen i svensk politik har pågått under lång tid. Allt fler trängs i mitten och det är inte konstigt. Det är där ca 50 procent av väljarna finns. Ska man vinna val i Sverige måste man dominera mittfältet. Att det då blir "Hawaii-politik"* är inte speciellt konstigt. För hur riskabelt är det att gå från "ja" till "nej" i frågan om Ostlänken. Rent ekonomiskt kan steget vara stort men ideologiskt är det i grund och botten inte något större steg. Frågan som skulle kunna vara av ideologisk karaktär är NÄR inte OM den ska byggas. Men för den enskilde väljaren spelar byggstart 2011 eller 2015 inte speciellt stor roll. Inte när rösten vid valurnan ska falla i alla fall.

Att politiken blir ytterligare "hawaiiserad" beror också på att Anders Borg svänger sig med prognoser och kalkyler som ingen annan verkar kunna förstå. En hypotes, som varken är ny eller radikal, är den som Magdalena Andersson gav uttryck för häromdagen när hon pekade på att reformuttrymmet alltid verkar öka i Borgs prognoser när valdagen närmar sig. Eller att arbetslösheten ska rasa. Eller att BNP ska skjuta fart. Jämför man med t ex KI:s prognos från igår vad gäller arbetslösheten så handlar det inte om tiondelar utan om hela procentenheter som det skiljer mellan oberoende myndighet och politiska dokument ett par år fram i tiden. Vem ska väljarna tro på?

Socialdemokraterna har givetvis också del i att mitten blir smalare och att det blir svårare att identifiera skiljelinjerna i svensk politik. Som Mellin och Bergström påpekade i morse så ändrar sig Fredrik Reinfeldt stup i kvarten och Stefan Löfven låter som vilken gammal moderatledare som helst. Jag delar inte den sistnämnda uppfattningen och att finna likheter mellan Bo Lundgrens "skatten ska sänkas med 100 miljarder", eller Carl Bildts normpolitik, och Löfven är svårt. Men jag förstår att den enskilde väljaren har problem att identifiera skillnaderna rent ideologiskt mellan Reinfeldt och Löfven. Framförallt när Löfven upplevs sväva på ideologiska svar som vinster i välfärden. Istället vänder sig väljaren till förtroendekänslan och när politiken själv börjar inse detta blir den ideologiska centreringen ett självspelande piano. Istället för att vara visionär och ideologisk så aktar man sig för att ha visioner och bygger förtroende via egenuttalat ansvar.

*Hawaii-fotboll är ett uttryck för att spelet svänger fram och tillbaka utan ordnat, taktiskt, spel

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Bloggat: Intressant från Alliansfritt 1 och 2, Högberg

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Är C och KD på fallrepet egentligen?

Jag sitter här och funderar på dagens mätning från Novus som vid det här laget är både allmänt känd och väl ombloggad. Alla lovar ju dyrt och heligt att man inte ska ta dessa opinionsundersökningar på allvar och att man inte bryr sig om dom men sällan är vi väl så aktiva i media, på Twitter och i bloggosfären som när det finns en ny härlig opinionsundersökning att sätta tänderna i. Jag faller säkert i den fällan själv så jag ska inte kasta sten i glashus men lustigt är det i alla fall. En annan sak som är lustig är hur alla alltid försöker argumentera för varför det är ok att prata om undersökningen just denna gång. Där är i alla fall jag skyldig. Och kanske är det helt ok att prata opinionsundersökningar. Det viktiga är väl att man skriver om något annat till och från också. Det kan i alla fall jag tycka.

Vad som kanske inte bara har att göra med just dagens opinionsundersökning är den långsiktiga trend som pekar på att KD befinner sig under fyraprocentsspärren mer eller mindre permanent och att nu även C verkar sväva kring den berömda fyran. Som ett brev på posten kommer utsagor om krisen eller chansen, beroende på vem man frågar, att KD och C åker ur riksdagen. Jag själv drömmer givetvis om detta scenario. Det vore ju kalasbra för S om två av fyra borgarpartier åkte ur riksdagen. I alla fall så länge dessa partier är sammansvetsade i en allians. Om det blockpolitiska dödläget skulle brytas, vilket jag önskar, vore det kanske synd om dom åkte ur. I vilket fall som helst renderar dessa tankegångar en intressant fråga. Nämligen den om någon på allvar tror att KD och C kommer att åka ur riksdagen 2014.

KD blev räddade i valet 2010 av moderata stödröster. 1/3 av alla KD:s röster var stödröster och det räckte till 5,6 procent. Det innebär att KD orkade samla strax under 4 procent alldeles själv. Det är ungefär vad mätningarna visar nuförtiden också. Det behövs således inte många röster för att KD ska klara sig. I Centerpartiets fall ser det lite bättre ut och skulle det krisa kommer förmodligen en del av ”dom gamla” väljarna att lägga sin röst på C av rena barmhärtighetsskäl.

Jag tvivlar på att någotdera av partierna kommer att åka ut om jag ska vara realistisk. Vad jag hoppas på rent politiskt är en helt annan femma. Vad tror du?

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Vill vi betala priset?

I 20 år har det rådande paradigmet inom offentlig upphandling varit "lägstapris"-principen. Upphandlingarna har strävat efter att pressa priset. Utvecklingen har varit ivrigt påhejad av den övervakande myndigheten, Konkurrensverket. En myndighet vars syfte är att:

"arbeta för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna samt en effektiv offentlig upphandling till nytta för det allmänna och marknadens aktörer." - Konkurrensverket

Det som upphandlas ska alltså inte bara vara bra för den som upphandlar. Även den som säljer tjänsten eller varan ska ha nytta av det hela. Om detta är rätt eller fel är en annan diskussion. Vad som är viktigt att komma ihåg är att man kan konkurrera med olika medel och att man kan fästa olika stor vikt vid olika parametrar.

Prisparametern är den lättaste att övervaka och förstå. Den som lägger ett anbud med lägst pris och som påstår sig kunna uppfylla kontraktsvillkoren vinner. När väl kontraktet är i hamn är det brukligt att en eller flera av villkoren bryts. Mest för att uppföljningen i regel är alldeles för svår och komplicerad. Att skriva avtal som är lätta att följa upp är nämligen inte det enklaste.Framförallt inte om vi talar om tjänster. Att se om en penna är rätt dimension och om den skriver tillfredställande är lätt. Att mäta om vården på ett vårdhem är av hög kvalité är långt mycket svårare. När dessutom en lägstaprisprincip råder är det lätt hänt att priset som man kommit överens om är för lågt. Exempel på detta kan vi se t ex vid region Skånes upphandlingar med DSB First eller Sirius Humanum.

Att Konkurrensverket syftar till att stärka konkurrensen när dom granskar upphandlingar bidrar inte precis till att högsta kvalité eftersträvas. Eftersom priset i regel värderas väldigt högt när beslut om utförare ska tas så vinner i regel den aktör som lägger lägsta pris. Konsekvenserna av detta är många. Ta Caremaskandalen i vintras. Eller ta för all del Securitas avtal med Kriminalvården. Ensamarbete och lägre säkerhetstänk blir (en av) konsekvenserna med katastrofala följder. Men skattekollektivets pengar har värnats. Frågan är bara vilket samhälle vi får när människors säkerhet och hälsa riskeras för att lägsta pris väljs.

För att göra det extra tydligt. Om du går in i affären för att köpa en bit godis till dina barn eftersom dom är hungriga och du har att välja mellan en transfettsfylld lågprisprodukt som är importerad från Tyskland eller ett närproducerat äpple som kostar lite mer. Vad väljer du då? För att mina barn ska må bra väljer i alla fall jag (om jag nu hade haft några barn) äpplet. Jag tror att det är värt priset att välja något nyttigt och ickekonstlat framför något som har framställts på konstgjord väg för att pressa priset maximalt. Samma sak är det (i regel) med offentliga upphandlingar.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Bloggat: Roger

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Vem bryr sig?

Idag diskuteras en intressant fråga i Aftonbladet. Tidningen har gjort ett reportage om några mjölkbönder och dessa är, givetvis i sann Aftonbladetanda, desperata. Om inte priset per liter höjs med 2,50 kr så får dom klappa igen och jag betvivlar inte att det är sant. I en globaliserad värld är prispressen enorm och en marknad som livsmedel är alltid extremt utsatt med tanke på väder och vind, krig, svält, statliga subventioner och andra nationella intressen. Dessutom har finansmarknaderna fått upp ögonen för livsmedelsspekulation vilket lett fram till matkriser som inte baseras på tillgång och efterfrågan utan på spekulation. I kombination med olika regler på olika marknader så blir situationen för den enskilde producenten väldigt komplex.

Samtidigt är livsmedelsfrågan ytterligt differentierad. Den spänner från försörjningen av befolkningen via ekonomisk politik till miljö- och klimatfrågor. Även djurrätt ingår i frågan och det gör knappast saken lättare. I Aftonbladets artikel målas en bild upp av att svensk djurhållning skulle vara i världsklass och det kanske den är. Samtidigt så lider även svenska djur av att dom är sönderavlade. Visste ni t ex att en stor del av alla svartvita kor i Sverige härstammar från en och samma amerikanska tjur? Konsekvenserna av denna inavel är lätta att se med allt större mjölkproduktion och allt sämre välbefinnande för det enskilda djuret.

Foto: fourgirlsandaginger.blogg.se

Att livsmedel produceras på en marknad där privata intressen styr aktualiserar också svåra frågor kring samhällets organisering. Att äta för att överleva är en mänsklig rättighet och ingen demokratisk politiker förnekar att alla har rätt att ha mat på bordet. Samtidigt driver t ex Centerpartiet på, som man tycker borde försvara bönderna med tjugan i högsta hugg, för mer marknadstänk och därmed också en allt tuffare situation för Sveriges bönder. För det är marknadskrafterna i form av konsumentkraften som pressar ner priset på mjölken. Man kan givetvis hävda att om alla marknader i hela världen hade exakt samma reglering (eller avsaknad av reglering) så vore allt frid och fröjd. Köpare och säljare skulle i samförstånd finna ett pris som båda parter var tillfreds med. Men en sådan kosmopolitisk ordning har aldrig, och kommer förmodligen aldrig, att existera. I alla fall inte så länge nationalstaten är det rådande paradigmet för organisering i världen.

Historiskt har också frågan om livsmedelspriserna varit en alliansbyggare i Sverige. Under 1930-talet byggde alliansen mellan dåvarande Bondepartiet och Socialdemokraterna bland annat på att böndernas inkomster garanterades. Staten lade sig i allra högsta grad i prissättningen och detta ansåg dåvarande bondepartister vara något av godo. Dagens centerpartister, i alla fall dom som springer i Rosenbad, slår bakut bara dom hör en diskussion om statligt ingripande i prissättningen.

Kapitalismen är en utmärkt tjänare men en förfärlig härskare. Dom svenska mjölkbönderna lär kunna vittna om detta på ett mycket trovärdigt sätt. Frågan är bara vem som är beredd att lyssna på dom. Förutom Aftonbladet då.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Det är bara att vänja sig

Stefan Löfven hade fullt upp igår. Först sommartal och sedan Agenda. Analyserna började hagla redan innan sommartalet igår och givetvis fortsätter dom komma fallande från lite varstans idag. Två som analyserade var Mats Knutsson och Lena Mellin. På många sätt gör dom helt olika tolkningar. Mellin anser att Löfven talar om för lite. Hon menar att han inte ger så många besked och att han helt undviker många frågor. Detta ser Mellin som en brist. Knutsson delar i mångt och mycket uppfattningen om att Löfven har ett smalt spann som han arbetar inom just nu men Knutsson kommer till en annan slutsats. Han menar att Löfven förmodligen gör rätt som satsar på jobben och ekonomin. Det är kring dessa frågor som valet 2014 kommer att stå.

Jag tycker att man kan vända på steken. Är det så att Fredrik Reinfeldt ger svar på alla frågor hela tiden med tydliga och enkla svar? Knappast. Var det så att Reinfeldt i 2003 gav svar på allting? Knappast. Vann Reinfeldt valet på att prata om allting hela tiden? Knappast.

Moderaterna vann valet 2006 och även 2010 på två-tre frågor. Dom drev inte femtielva frågor parallellt även om dom hade idéer och tankar om alla områden. Dom valde att fokusera sin kraft och energi på utvalda delar och sen fick resten komma efter hand. Jag är tämligen övertygad om att det är så man vinner val. Man hittar några "kardinalfrågor" och sen förklarar man samhällets framgång utifrån dessa. Det kan vara jobben, skolan, ekonomin, landsbygdspolitiken eller vad som helst. Det viktiga är att kommunikationen utåt blir tydlig, lättförståelig och engagerande. Därmed inte sagt att man inte måste ha svar på allt det andra men energin och fokus ska läggas på rätt ställe.

Detta skapar givetvis väldigt frustration i S-leden. Under Mona Sahlin pratades det mycket HBT, arbetslösa och utrikesfödda kvinnor. Under Håkan Juholts korta tid pratades det om barnfattigdomen, om avregleringar och om ideologi. Detta var på många sätt bra, detta attraherade många och framförallt Juholt påverkade hela debatten i en riktning bort från skatter mot värderingar. Men frågorna räckte inte riktigt till ändå. Har man inte jobben och ekonomin kan man (i princip) inte vinna val i Sverige. Det är detta som Löfven har identifiera och det är detta som kommer vara vägen fram till valet 2014 för socialdemokratin. Jag tror att både vi i partiet och betraktare vid sidan om får ta och vänja sig vid det.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

(Och det går visst även om det är svårt. Bara man vill)

 

*****

 

Bloggat: Peter H, Martin

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag lägger av nu

I torsdags fattade jag ett stort beslut. Jag lägger av med att döma fotboll. Skälen är enkla, tiden räcker inte till och jag har svårt att hålla mitt engagemang på en nivå som duger för en division III-domare. Därför väljer jag att kliva av med omedelbar verkan. Om jag kommer att fortsätta inom domarrörelsen på någon annan nivå eller i en annan roll har jag inte tagit ställning till än. Tiden får utvisa det.

För mig har fotbollen och dömningen betytt enormt mycket framförallt på det personliga planet. När jag började dömma som nittonåring var jag en vilsen själ som inte hade mycket av ansvar i mig. Jag var dessutom väldigt aggressiv till mitt sätt och jag hade svårt att se min egen roll i ett större sammanhang. Framförallt visste jag inte vad jag ville med livet. Genom fotbollen fick jag nya referensramar och jag fick lära mig att ta ansvar. Med åren kom jag att förstå att dömning inte handlar om att följa reglerna slaviskt. Det handlar om att bygga förtroende.

Genom denna insikt la jag också mycket av grunden för mitt politiska engagemang. Hade jag inte börjat döma fotboll är jag tveksam till om jag någonsin hade börjat med politiken. Strukturen på mitt liv hade inte blivit den samma och jag är även tveksam till om jag hade haft orken att sluta dricka alkohol. Fotbollen var en alldeles utmärkt reträttplats för mig att ta tillflykt till när andra festade och jag valde att hålla mig hemma för att jag hade match dagen efter.

Som sagt vet jag inte om jag kommer att fortsätta inom fotbollen eller ej. Vi får se. Men just nu vill jag i alla fall tacka alla dom som har gjort mina elva år som fotbollsdomare till ett minne för livet. Där ingår lag, spelare, kollegor, instruktörer och min familj. Särskilt tack ska min första fadder, Rolf Brandt, ha. Utan hans enorma engagemang hade jag aldrig blivit någon fotbollsdomare alls. Tack.

Foto: hd.se

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Tito - Folkets diktator"

Läste ut Björn Kumms bok "Tito - Folkets diktator" häromdagen. Boken handlar som ni förstår om Tito, eller Jozip Broz, som han egentligen hette. Mannen som var Jugoslaviens diktator under större delen av landets existens. Mannen som ansågs ena landet och som samtidigt lade grunden till den splittring som skedde i våra dagar. Kumm beskriver på ett linjärt och enkelt sätt Titos liv och gärning från hans tidiga dagar i det habsburgska kejsardömet via den hårda kampen mot fascismen under världskriget till ett slut som på många sätt var både bisarrt och perverst. Tito var kommunist på sitt eget sätt och hans roll i världspolitiken är i det närmaste unik genom att han var en god vän till väst och ändå hade en (ibland) god och (ibland) fungerande relation till öst.

Bokens stora behållning är partisantiden. Den intensiva och hårda kamp som fördes på Balkan glöms ofta bort i dom stora fälttågens historia där Sovjet och USA står för det storslagna. Dom jugoslaviska partisanerna var oerhört starka i sin antifascistiska kamp. Dock gick dom, i likhet med så många andra, långt över gränsen för vad som kan berättigas i krig och det fläckar givetvis historien. Kumm beskriver dock det hela på ett sakligt och i mina ögon korrekt sätt vilket skänker boken tro- och läsvärdighet.

Boken är tunn och lättläst. Alla namn är inte helt lätta att hänga med i och för att se den stora ideologiska skiljelinjen mellan Titos kommunism och Sovjetkommunismen behöver man kunna en del om hur t ex marxismen men även leninismen fungerar och tolkas. Fast även utan denna förkunskap tror jag att man kan tillgodogöra sig stora delar av boken utan problem.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 



*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

I Azerbajdzjan så ock i Landskrona

Torkild Strandberg (FP) has done it again. För något år sedan gick han ut med dom bevingade orden: "Det behövs mer hyggligt folk i Landskrona". Hans dåvarande invånare dög helt enkelt inte. Och nu är han inne på samma spår igen. Två stadsdelar i Landskrona är väldigt utsatta för brott och då är lösningen att ta dit andra människor med högre inkomster eftersom dom enligt Strandberg är mindre kriminella. Och visst finns det ett samband mellan socioekonomisk status och kriminalitet. I den delen av analysen har Strandberg helt rätt. Men problemet är att hans korrekta analys tar stopp där.

För metoden att minska kriminaliteten är enligt Strandberg att rusta upp områdena och att dom ekonomiskt svaga grupperna då måste flytta på sig vilket gör att kriminaliteten försvinner. Och det är fullt möjligt att kriminaliteten försvinner ifrån det specifika geografiska området men problemets kärna, den låga socioekonomiska statusen som bidrar till kriminaliteten, kvarstår. Dock på en annan plats. Metoden för snarare tankarna till t ex Azerbajdzjan och melodifestivalbygget där. Då dög inte heller folket som bodde i närheten av arenan och man rev helt sonika deras bostäder och flyttade på folket eftersom dom inte skulle vara där när "rätt" folk kom.

Att rusta upp ett område som är nedgånget är givetvis bra men det ska göras med inget mindre för ögonen än att dom som bor där idag ska få det bättre. Inte för att man ska köra väck dom. Argumentationslinjen känns igen från andra borgerliga förslag. Frågan om nystartszoner tangerar på sätt och vis logiken. Att subventionera jobb på en viss geografisk plats gör i regel inte att fler jobb skapas totalt utan att befintliga arbeten flyttas från en ickesubventionerad plats till en subventionerad. Grundproblemet med för få jobb finns alltså kvar.

Landskrona borde satsa betydligt mer på att skapa jobb, tillväxt och framförallt framtidstro bland sina nuvarande invånare istället för att titta över gärdsgården efter grönare gräs. För man ska ha klart för sig att Landskrona på många sätt är en fantastisk stad med underbara människor. Jag har dessutom turen att känna många av dom!

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna 

Döp om Brunnberg till Vanhedern

Malin Wollin skriver i Aftonbladet med anledning av Ulf Brunnbergs senaste utspel i tidningen Slitz att:

"Man kan inte bli arg på Ulf Brunnberg...lika lite som man kan bli arg på en hundvalp som kissar i tvätthögen." - AB

Jag håller inte med. För det första är det förolämpande mot hunden att bli jämförd med Brunnberg. För det andra kan man visst bli arg på Brunnberg precis som att man kan bli arg på vilket praktarsle som helst. Att män uttalar sig som Brunnberg gör kring kvinnor gör att i alla fall jag skäms å det manliga människokönets vägnar. Den kvinnosyn som Brunnberg representerar är samma kvinnosyn som anser det legitimt att ge "kärringen  och ungjävlarna där hemma ett gott kokt stryk då och då". Om man inte blir arg då vet tusan vad man ska bli arg för.

Enda argumentet för att inte bli arg är det om att Brunnberg inte förtjänar att man spiller den energin som det krävs för att bli arg på honom. Istället kan man skratta åt eländet och okunskapen. Det som i så fall skulle få mig att dra på smillbandet är det faktum att ingen verkar ha berättat för Brunnberg att det redan finns ett antal kanaler för män. Dom finns bland digitalboxens tresiffriga kanaler och har namn som "Playboy Channel" och "Hustler". Dom ges även ut i pappersversioner som säljs på diverse bensinmackar runt om i landet om nu Brunnberg anser att digitalkanaler är för modernt och progressivt.

Hur som helst kan man konstatera en sak. Brunnberg slår sig för bröstet för sin så kallade frihetskamp och frågan är om han inte har nått det högsta målet ändå. Att en man som han är fri att vräkar ur sig sådana här dumhet i ett stort antal medier och att det är helt ok måste ju anses som den totala friheten för vilken reaktionär neokonservativ som helst. Så grattis Ulf Brunnberg, du är fri att bete dig som en riktigt mansgris, eller snarare ett svin, precis när det passar dig. Synd bara att alla vi andra ska behöva stå ut med det.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Bloggat: Martin och Peter om andra nötter

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Ylva Johanssons uttalande är stärkande

När man är i politiken får man höra många rykten och många omdömen av folk bakom deras rygg. Alla har inte förmågan att tala "till" folk istället för "om" folk. Det är säkerligen inget unikt för den politiska sfären men det förstärks säkerligen av det faktum att politiken på många sätt är en sfär där fraktionsbildningar tillhör vardagen och där dom dessutom accepteras. I ett företag är det i alla fall på pappret så att alla arbetar för gemensamma mål och drar åt samma håll. I politiken är det precis tvärtom. Att den formellt sanktionerade och explicita fraktionsbildningen, partierna i fullmäktige/riksdagen, också bidrar till att skapa informella fraktionsbildningar i form av olika intressegrupper och sammanslutningar internt i partierna, är jag tämligen säker på. Detta gör ofta att precis som att en kristdemokrat kan vägra lyssna på en vänsterpartist av ideologiska skäl kan olika fraktioner, eller falanger om du så vill, inom ett parti vägra lyssna på varandra.

Detta är en stor utmaning för partierna att hantera. Jag tror inte att storleken på partierna spelar någon större roll. Det finns fraktioner, falanger och intressegrupper inom alla partier. Se bara på KD eller SD. Två små partier med enorma interna slitningar och motsättningar. I KD:s fall är det en starkt religiös högerfalang som motsätter sig moderniseringstankar. I SD:s fall är det en salig blandning av nazister, fascister och andra tokstollar som ger ledningen huvudbry när dom försöker tvätta buken.

Att det finns motsättningar inom Socialdemokraterna är också känt. Har man över 100 000 medlemmar vore det ju anmärkningsvärt, eller för att inte säga obehagligt, om alla var rörande överens om allting. Samtidigt finns det några som kan röra sig i partiet på ett väldigt fritt sätt rent åsiktsmässigt eftersom dom har en hög integritet som renderar mycket stor respekt. Leif Pagrotsky är ett sådant exempel, Jan Eliasson är ett annat.

En som kanske är på väg att ta sig till en sådan position är Ylva Johansson. Ylva har fått utstå mer än många andra i vårt parti men hon kämpar på ändå och det är få som slår henne på fingrarna. Att se henne i en debatt mot borgarna är en fröjd. Idag uttalar sig Ylva i Aftonbladet kring vinster i välfärden och hon går där i polemik mot Stefan Löfven. Ylva konstaterar krasst ett antal självklarheter:

"– Jag håller inte riktigt med Stefan om att det inte går. Det är självklart ingen lätt sak men jag anser att vi behöver ha en reglering som säkerställer att pengarna återinvesteras, säger hon till Aftonbladet.
– Man ska inte kunna göra några snabba cash på välfärden.
Det innebär ett vinstförbud?
– Ja, det gör det. Vinstintresse får inte vara drivkraften.

– Det finns ingen kvalitetsnivå i där vi kan säga att vi nöjer oss. Barnen kan alltid lära sig lite mer i skolan, den gamla kan alltid få mer tid och barngrupperna kan alltid bli mindre."

Det är mycket glädjande att Ylva, som i media ibland påståtts tillhöra både höger- eller vänsterfalang, nu tydligt visar att hon minsann inte låter sig kategoriseras i någon vänster-högergruppering. Ylva höjer sig genom sina uttalanden i Aftonbladet över den typen av irrelevanta diskussioner och tar tydlig ställning i sakfrågan istället. Det är glädjande för mig och stärkande för Ylva. Bra jobbat!

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

 

Läs mer på Socialdemokraterna

En stor kamrat

Det finns ett fåtal personer som har betytt lite extra för mig i livet. En sådan person är Torbjörn Lövendahl. När jag under sommaren 2007 bestämde mig för att göra verklighet av mitt politiska engagemang så var det Torbjörn som jag först kom i kontakt med. Torbjörn ledde mig in på en väg som jag inte trodde att jag någonsin skulle beträda. En väg som jag idag ser som lika självklar som solens upp och nedgång. Det är omöjligt att sia i hur ens liv hade sett ut om man inte gjort vissa val eller träffat vissa personer men att mitt liv inte varit vad det är idag om jag inte träffat Torbjörn är jag tämligen säker på.

Torbjörn blev snabbt min mentor på många sätt och framförallt blev han en mycket god vän och kamrat. Nu är detta ingen minnesruna även om det kanske kan låta så men anledningen till att jag skriver så här är för att Torbjörn nu, efter 15 år som kommunalråd i Staffanstorp, väljer att stiga av sin post till våren. Ett val som jag tycker är fullt naturligt och framförallt beundransvärt. Om fler ledande företrädare vågade stiga av sina poster i tid istället för att klamra sig fast vid dom en mandatperiod, eller två, för länge så skulle vårt parti se väldigt annorlunda ut. Därmed inte sagt att man inte kan vara politiskt aktiv på heltid under många år men att sitta på samma post år ut och år in är sällan riktigt bra.

Men häri ligger också en av Torbjörns stora styrkor. Han sätter partiet främst, han känner det innan och utan och därför vet han också när det är dags. Det gör också att Torbjörn väljer att fortsätta sitt aktiva engagemang med uppdrag för partiet istället för att hamna på den berömda ”gubbhyllan”. Hans erfarenhet kan därmed tas till vara och komma till nytta under många år framöver.

Att berätta historien om hur Torbjörns karriär sett ut överlåter jag till någon annan. Jag kan bara konstatera att likt Baloo tog sig an Mowgli tog Torbjörn sig an mig. Med den stora skillnaden att det inte räcker med en kort stund för att lära sig allt Torbjörn kan om partiet och politiken. Jag är tveksam om det räcker med en livstid om jag ska vara ärlig.

Tack Torbjörn för allt du gjort för partiet, för Staffanstorp och framförallt för mig.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

 

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Ett vägskäl för partiet

Organisationsutredningen har nu kommit en bra bit på vägen. Dess slutrapport ska behandlas på kongressen 2013 där också beslut om en eventuellt ny ordning för partiet ska klubbas. Men redan nu börjar diskussionerna kring var utredningen ska landa ta fart. För att förstå lite av bakgrunden till utredningen får vi ta oss en tillbakablick ungefär ett och ett halvt år i tiden. Det var precis innan Juholt skulle tillträda och diskussionens vågor gick heta kring hur valberedningen hade arbetat med att få fram en partiledarkandidat som alla på pappret skulle kunna ställa sig bakom. Upprörda röster hördes från ledande partiföreträdare runt om i landet, ifrån media och från bloggosfären. Sättet att utse partiledare på ansågs förlegat, man ville se en mer öppen process och den "vanlige" medlemmen borde ha haft mer att säga till om ansågs det. En organisationsutredning sjösattes som skulle se över partiledarfrågan och Carin Jämtin fick ansvaret för att leda arbetet.

Nu ska påpekas att det på intet sätt är unikt att S tillsätter en organisationsutredning. Organisationen diskuteras och förändras jämt och ständigt. T ex infogades det 1997 det så kallade "Förtroenderådet" som skulle fungera som någon slags minikongress och överrock till partistyrelsen. Hur väl det har fallit ut kan man diskutera.

Utredningens uppdrag sammanfattas bland annat i den första rapport som kom i maj i år. Där skrivs:

Utredningen ska lämna förslag på hur partiet bör organiseras i framtiden för att ge goda långsiktiga

förutsättningar att stärkas och bli en attraktiv folkrörelse med politisk idéutveckling och ledande inflytande i folkvalda församlingar. Partiet ska ha en organisation som främjar en bred tillströmning av nya medlemmar, ger goda förutsättningar för medlemmars inflytande och har förmåga att vinna val. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt storstadsområdena. (sid 3)

Partiledarfrågan har alltså mer eller mindre förbigåtts. Det talas visserligen i avsnittet om valberedningen lite kring hur valberedningen bör arbeta men någon explicit fråga kring partiledarprocessen har inte väckts. Detta är ganska förståeligt. Det kommer inte bli någon "öppen partiledarprocess" inför kongressen 2013 och om allt vill sig väl kommer Stefan Löfven sitta i många år till. Att då riva upp såren från vintern 2010-2011 är inget som önskas. Men en organisationsutredning har vi och då får man ju ta sikte på något annat. Vad som istället hamnar i skottgluggen är dels Förtroenderådet, dels Partistyrelsen (PS), dels VU.

I diskussionsunderlaget som lades fram lyfts storleken på såväl PS som VU upp. Idag består PS av 33+22  (ledamöter och ersättare) personer samt diverse adjungerade i form av sidoorganisationernas respektive ordförande och några till. VU består av 7+7. Skälet till detta är ganska enkelt. Precis som uppdraget till organisationsutredningen anger är SAP ett folkrörelseparti där basen för hela verksamheten är en bred representation och ett stort inflytande. Med över 100 000 medlemmar innebär det att det går ungefär en PS-representant på vart 1 800e medlem.

Vad som nu är sagt och vad som diskuteras är att minska såväl VU som PS radikalt. Även Förtroenderådet står förmodligen inför förändringar. Diskussionerna kring PS rör sig om att minska ner detta till ett udda antal omkring 10 personer och för VU gäller ca 5-7 personer. Den räknekunniga förstår då snabbt att det knappast kommer finnas plats för representanter från alla partidistrikt i en sådan konstellation. Med tanke på att stora delar av den (i VU) självskrivna partiledningen dessutom bor i Stockholm blir den geografiska representationen än mer snedvriden.

Förtroenderådet (idag 120 ombud) föreslås ersättas av ett så kallat Repskap på ca 75 personer plus PS. Eftersom det dessutom förmodligen föreslås att valberedningen ska väljas på fyra år skulle ett sådant här repskap endast bli rådgivande. Mellan en partistyrelse som i så fall skulle vara ungefär lika stor som dagens VU och beslutande kongress skulle det alltså inte finnas något beslutande organ som skulle kunna överpröva besluten. Idag är PS en stor överrock på VU och Förtroenderådet har i alla fall någon form av makt att påverka beslut via valberedningen.

Konsekvenserna av ett sådant här förslag, om det blir skarpt läge, vore förödande. Det skulle rimma illa med uppdraget att verka för god representation i en folkrörelseanda och det skulle knappast öka inflytandet för den enskilde medlemmen. Ett starkt motiv för att behålla en stor PS fick vi under vinterns kaos. När Stefan Löfvens namn väl var föreslaget gick förankringsprocessen i partiet mycket smidigt och snabbt. PS fick informationen och kunde genom sin breda representation förankra beslutet ut i organisationen tillsammans med samtliga distriktsstyrelser. Hur det skulle ha sett ut med en partistyrelse på ca 15-20 personer vill jag inte ens tänka på. Hade det kommit anklagelser om slutenhet tidigare så skulle dessa förmodligen ha haglat ännu värre i ett sånt läge.

SAP är (eller ska vara, döm själv) ett brett och folkligt parti som bygger på god representation och att medlemmarna har nära till beslut. Vi har samtidigt en stark tradition av att sluta upp kring fattade beslut och att "tala inåt och tiga utåt". Vår organisationsstruktur ska präglas av detta och medlemmarna måste känna att det finns gott om goda och kunniga representanter som har stora öron  som dom lyssnar på rörelsen med. Ger vi upp detta har vi förverkat vårt arv och vår rätt som folkrörelseparti.

Vi ser idag att t ex Moderaterna går mot en allt större PS. Deras styrelse består idag av 18 personer. Enligt vad jag har hört finns tankar på att göra den ännu större och att Moderaterna sneglar på SAP:s organisation eftersom man inser vilken slagstyrka en sådan bred organisation har*. Det räcker bara att se på Moderaternas kommundagar för att förstå att dom vill öka sin partilednings räckvidd. Om vi leker med taken att SAP skulle hamna på en PS med 11 ledamöter utan ersättare och 5 i VU så skulle SAP ha en mindre partistyrelse än M. Inte för att storlek (påstås det) spelar någon roll och en stor styrelse är inget självändamål men för ett folkrörelseparti med ambitionen att vara brett representerat och där mycket av kommunikationen (traditionellt) bygger på goda budbärare från riksplanet ner på det lokala planet så vore en sådan utveckling knappast önskvärd. Den skulle till och med kunna vara förödande.

Organisationsutredningen tillsattes i en tid då partiledarfrågan var extremt het. Att den nu eventuellt landar i att formligen slakta stora delar av den breda representation som finns i partiledningen är för mig obegripligt. Det enda som kommer ut av denna typ av förändring skulle vara med toppstyrning och mindre inflytande och insyn för den enskilde medlemmen. Den (eventuella) utvecklingen skulle bara bekräfta det som många debattörer har skrivit om kring den form av politisk kommunikation som skedde vid t ex kring maxtaxans införande. Ett beslut som (kanske) var rätt opinionsmässigt men som ingen i dom djupa partileden begrep.

Jag hoppas innerligt att Organisationsutredningen inte lägger fram ett förslag som går i den riktning som ovan redovisats. Har du samma åsikt föreslår jag att du gör vad du kan för att motverka dessa strömningar. Organisationsutredningens medlemmar hittar du här och dom finns även på Facebook.


*Andrahandsuppgifter som jag inte kan vederlägga med referens men jag väljer att referera"snacket" bland somliga med viss insyn i alla fall

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Media: LO skriver idag om sina ståndpunkter i "vinst i välfärdsdebatten".

Läs mer på Socialdemokraterna

Håll till godo

Söndagssegheten har infunnit sig med full kraft och jag orkar inte skriva något av större kvalité idag. Därför får ni hålla till godo med Per T Ohlsson i Sydsvenskan. Han skriver om den amerikanska högern och Republikanernas riktigt obehagliga utveckling. Det kan säkert intressera er som brukar läsa min blogg.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

En massa experter helt enkelt

Häromdagen lyssnade jag på "Skånemästaren" i P4 Malmöhus. Det är ett frågesportsprogram som är sådär småtrevligt. Folk ringer in, får svara på frågor och sen kan man gå vidare till final varje fredag. Obligatoriskt är också en rätt lång pratstund med programledaren. Dessa pratstunder håller av förklarliga skäl väldigt olika kvalité. Ibland är det oerhört intressant med människor som berättar både det ena och det andra. Ibland är det betydligt segare med folk som mest säger ja eller nej. När jag lyssnade bjöds det på både och men framförallt var där en kvinna som ringde in som fångade mitt intresse. Hon hade blivit arbetslös precis innan hon skulle gå i pension och såg nu fram emot sin pension. Programledaren undrade vad hon skulle göra och kvinnan sa att hon väl skulle lära sig något nytt. Nu när hon blev pensionär hade hon ju tid med det.

Bisittaren i programmet sa då något som var oerhört intressant. Hon sa nämligen att vi har en hel massa experter i vår befolkning, nämligen pensionärerna, som vecka ut och vecka in studerar allt mellan himmel och jord och på så sätt blir väldigt insatta och kunniga i sina respektive ämnesområden. För mig var detta lite av ett "wake-up call". Det slog mig plötsligt att vårt samhälle består av så mycket outnyttjade mänskliga resurser, i form av pensionärernas färska kunskaper, att det är helt otroligt egentligen. Jag har visserligen alltid vetat att pensionärer ofta är väldigt kunniga på såna där småskumma områden som släktforskning, historia, virkning, matlagning eller vad det nu än må vara. Men att se detta som annat än personlig sysselsättning för den enskilde individen har aldrig fallit mig in. Förrän i onsdags.

För tänk själva vilken resurs det skulle vara att t ex koppla någon pensionär med ett mycket stort historieintresse till en högstadieklass eller någon som är en hejare på att virka till en syslöjdslektion? Detta sker sporadiskt i enstaka fall men under hela min skoltid kan jag inte komma på en enda gång då någon annan än läraren stod i klassrummet och höll i undervisningen. Möjligtvis var där någon pappa som berättade om att han hade åkt Vasaloppet men själva undervisningsvärdet i detta var ganska, eller för att inte säga väldigt, lågt.

Någon säger säkert att jag slår in öppna dörrar men samtidigt vill jag bara lyfta saken för att peka på dom mänskliga resurser som finns runt om kring oss hela tiden men som vi sällan utnyttjar. Framförallt när det gäller pensionärer är vi väldigt dåliga på att tillerkänna dom något annat än erfarenhetsbaserade kunskaper från ett långt liv. Att dom faktiskt kan ha purfärska kunskaper förvärvade genom studier i nutid är inget som tas till vara eller erkänns. Detta är en diskussion som jag tycker får alldeles för lite plats i dagens samhälle och som vi alla hade mått bättre av om den fördes.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Den enda vägens skolpolitik

Det finns bara en väg och den går vi på. Ungefär så kan man sammanfatta Tobias Tobés (M) kommentar i Metro angående det bristande förtroendet för den förda skolpolitiken. Det är väljarnas förståelse, inte politikens innehåll, som det är fel på. Kommunikationen brister, inte resultaten. Tobé ger uttryck för en ganska vanlig hållning inom regeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet. Attityden härstammar ifrån den normpolitiska hållningen som Moderaterna företrädde öppet fram till 2003 och därefter talat tyst om men sällan vikt av från i praktiken. Fenomenet benämns för övrigt klokt av Mikael Feldbaum idag på Dagens Arena som "Schlingmannsamhället".

Vore jag Tobias Tobé, eller för den delen Jan Björklund (FP), skulle jag nog ta mig en funderare på varför förtroendet för skolpolitiken ligger så lågt som det gör. Uppenbarligen är lärarkåren det som håller ihop skolan i Sverige idag. Trots egenupplevd låg status bland lärarna ses dom med relativt stort förtroende hos folket i övrigt. Lärarna är på sätt och viss det kitt som håller samman skolan. Hur det skulle sett ut om våra lärare inte var så kunniga, kompetenta och engagerade vill jag inte ens tänka på.

Borgerligheten har haft makten sedan senhösten 2006. Det innebär att dom har styrt landet i en och en halv mandatperiod. Att då fortfarande skylla på tidigare regeringar för sina egna misslyckanden är fegt och ansvarslöst. När dessutom skolans verksamhet har styrts och reglerats av borgerligt framtagna läroplaner sedan 1980 så är det svårt att skylla på tidigare regeringar på ett förtroendeingivande sätt. Ödmjukhet inför svårigheternas magnitud, komplexitet och den egna förmågan vore på sin plats. Men Tobé anser helt uppenbart att det viktiga är inte självinsikt och kritiskt utvärderande. Det viktiga är, likt normpolitikens dogmatiska förespråkare, att hålla fast sin linje och inte vika en tum trots folklig opinion eller umbäranden. En föga trovärdig eller framgångsrik hållning i ett dynamiskt och föränderligt samhälle som det svenska.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Vad menar hon egentligen?

Ibland blir jag lite förvånad över hur ledande företrädare för olika partier uttrycker sig. För det mesta är det ideologiskt betingat. Jag tycker helt enkelt åsikten som förs fram är märklig eller konstig. Detta är ganska naturligt eftersom jag själv har en så pass klar uppfattning om mycket av det som behandlas inom det politiska livet. Men ibland kan jag faktiskt inte riktigt skilja på om det är ideologiskt betingade påstående som gör att jag förundras eller om det är ren okunskap från den som uttalar sig. Ett sådant tillfälle inträffade igår när jag satt och läste om Malmö Stads kamp för bättre upphandlingar.

Malmös ledande moderata företrädare tillika andre vice ordförande i kommunstyrelsen, Anja Sonesson, uttalar på följande sätt i artikeln: 

"Det går inte att använda upphandlingslagen för att uppnå politiska mål." - SDS

Stopp och belägg här nu var min första tanke. Menar alltså Anja Sonesson att lagarna inte är till för att uppnå politiska mål? Jag som ändå har läst en del statsvetenskap hajar till för jag trodde nämligen att lagarna var till för att uppnå politiska mål. För att bringa lite klarhet i mina tankar gick jag till Regeringsformen för att läsa på. Där står i 4§:

"Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel ska användas."

Riksdagen stiftar alltså lagarna och i riksdagen sitter folkvalda politiker. Dessa politiker sysslar med politik och förverkligar genom lagarna sina politiska intentioner. Lagarna är alltså till för att forma samhället i en riktning som politiken önskar. Man kan ju bara ta som enkelt exempel frågan om den så kallade LOV:en (lagen om valfrihetssystem). Det är en lag som är synnerligen politisk och där sittande regering vill uppnå högst politiska mål genom lagstiftningen.

Men ok, jag tänkte att jag skulle ge Sonesson en chans till. Det kan ju vara så att just LOU (lagen om offentlig upphandling) har någon form av specialskrivning som avpolitiserar lagen och upphöjer den till allmängiltig objektiv lag i samma mening som t ex tyngdlagen. En lag som ju är föga politisk. Jag skummade snabbt igenom inledningen av LOU och ganska snart fann jag följande i 9§ a:

"Upphandlande myndigheter bör beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn vid offentlig upphandling om upphandlingens art motiverar detta."

Man har alltså från lagstiftarens sida, som ju är riksdagen, velat att upphandlande enheter i Sverige ska (bör) beakta miljö- och sociala hänsyn när man gör sina upphandlingar. Ett klart politiskt ställningstagande. Det blir svårare och svårare för mig att förstå Anja Sonessons uttalande som annat än ren och skär okunskap.

Nu ska man givetvis inte vara allt för hård mot Sonesson. Det kan för allt i världen vara så att det hela är ett lösryckt citat (som borde kompletteras med en lång utläggning om vad hon egentligen menar). Det kan också vara så att Sonesson menar att LOU inte "bör" användas för att uppnå "socialdemokratiska" politiska mål. Vidare kan det också vara så att Sonesson anser att en kommun inte ska tänja på lagstiftningens gränser och testa hur långt man kan driva olika krav. Det får helt enkelt bli så att Du får välja själv vad du vill tro. Jag har min uppfattning klar i alla fall.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas (genom lagstiftning!)

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag gissar på att Borg ska bort

Magnus, Eva och Brasse lekte med "Lattjo-lajban-lådan" där en skulle bort och idag har Aftonbladet fört arvet vidare.

Foto: Aftonbladet.se

Och frågan är, vem ska bort? Jag skulle gissa på att Anders Borg ska bort eftersom han inte är partiledare. Han ska givetvis ersättas med Göran Hägglund. Aftonbladet verkar helt enkelt ha missat att Hägglund också ska vara med i dragkampen om budgeten. Eller så räknar dom med att Hägglund ändå inte har något att säga till om.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

***** 

Läs mer på Socialdemokraterna

Knivig fråga i småföretagardebatten

Revisionsplikten för mindre bolag försvann 2010. Detta var givetvis en välkommen förändring för många småföretagare. Att det skulle innebära lägre kostnader var självklart och tiden som går åt att sitta med en revisor är också den värd mycket. Företagarna jublade och borgarna slog sig för bröstet för att dom gjorde det enklare för småföretagarna. Att det sedan har visat sig att krånglet inte alls har minskat är en annan femma. Revisionsplikten är givetvis en förenkling som många småföretagare ser mycket positivt på.

Konsekvenserna av den slopade revisionsplikten är ganska logiska i andra änden av glädjeskalan också. Kvalitén har sjunkit i allt fler av dom redovisningar som skickas in till Bolagsverket och antalet förseningsavgifter har ökat med tio procent. Kontrollapparaten får alltså arbeta hårdare och det blir svårare att upptäcka fel, brister och fusk. Kostnaderna för samhället kommer med största sannolikhet därmed också att öka.

Jag tycker det är en mycket svår fråga att säga ja eller nej till slopad revisionsplikt. Jag kan förstå småföretagarnas argumentation och jag vet att kostnaden är betungande. Särskilt för företag som kanske drivs som sidoprojekt eller som komplement till annan verksamhet. Å andra sidan vill jag att kontrollen av såväl bolag som medborgare i skattefrågor ska vara mycket god. Detta i kombination med att reglerna ska vara enkla och skattesystemet ska vara logiskt och begripligt är avgörande för att tillväxten, jobben och i slutänden förtroendet för hela systemet ska stimuleras och säkras.

Jag lutar ändå åt att revisionsplikten bör återinföras men med förenklade regler och sänkta kostnader. Man kan tänka sig någon form av ekonomisk kompensation till småföretagen. Detta skulle kunna vara en skattelättnad, en stödsumma eller något liknande för att kompensera och stödja småföretagarna. Man skulle även kunna tänka sig detta i ett frivilligt system för dom som gör revision om inte plikten återinförs. Jag tror att svenska folket vill se en god kontroll av skatteuttaget. Det ger en annan undersökning som presenteras idag stöd för. Acceptansen för skattefusk minskar och folk vill se att man gör rätt för sig. En linje som jag helt och fullt stödjer.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna 

SD rör verkligen om i grytan!

Det är full kalabalik i Helsingborg just nu. Eller nåja, kanske inte i Helsingborg men i alla fall i SD Helsingborg och kommunstyrelsen. För att förstå varför får jag dra en kort bakgrund. Försök hänga med i svängarna för det är inte helt lätt.

Vid budgetmötet i våras fanns ett förslag från den rödgröna sidan om att avskaffa vårdnadsbidraget. Detta förslag togs upp till votering där alla trodde att röstsiffrorna skulle falla ut 27-38*. Men till allas stora förvåning föll röstsiffrona ut 33-32 vilket innebar att förslaget att avskaffa vårdnadsbidraget vann. Detta kom som en chock för den styrande treklövern M, FP och KD. SD verkade inte riktigt förstå vad som hade hänt och det påstods senare att sex av deras ledamöter hade missuppfattat fullmäktiges ordförande och helt enkelt tryckt fel. SD lämnade därför in en motion dagen efter där dom yrkade på att vårdnadsbidraget skull (åter)införas.

Inför dagens kommunstyrelsesammanträde hade så treklövern valt att lägga fram ett ärende som helt sonika valts att kallas "Vårdnadsbidrag". I detta ärende föreslogs vårdnadsbidraget (åter)införas och i ärendet nämndes bland annat den motion som SD hade lämnat in. Dock togs ingen hänsyn till motionen som sådan utan förslaget var borgarnas.

Vad som sedan hände på kommunstyrelsen gör att hela frågan om vårdnadsbidragets vara eller icke vara blir mycket märklig. SD valde nämligen att rösta emot treklöverns förslag och därmed föll treklöverns förslag med röstsiffrorna 7-6. Kommunstyrelsens förslag till fullmäktige blir således att vårdnadsbidraget ska avskaffas. Detta trots att SD själva har lagt in en motion om att det ska införas igen. För en utomstående blir det helt obegripligt. En sak är i alla fall säker. Alla dom som röstade på SD för att dom skulle komma in och röra runt i grytan blev idag bönhörda för rörigare än så här blir det banne mig inte.

Kalabaliken i Helsingborg, förlåt, jag mena Bender!
Foto: Wikipedia

*Mandatfördelning: M 23, S 20, SD 8, MP 6, FP 5, KD 2, V 1

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Ta hand om skiten tack

Det händer att jag ibland, för en kort stund, ger upp hoppet om mänskligheten. Ett sådant kort ögonblick inträffade igår när jag cyklade till min S-förenings möte. I en av dom mest trafikerade korsningarna i hela Helsingborg fick jag rött ljus och stannade till. När jag stod där och väntade lade jag märke till att någon begåvad hundägare hade struntat i att plocka upp efter sin hund. På Tågaborg, statsdelen här i Helsingborg där jag bor, är detta rätt vanligt förekommande. Så jag är ganska luttrad. Men denna gång kunde jag inte låta bli att häpnas över människans lathet/dumhet. Att inte plocka upp efter sin hund när den har dumpat sin avföring vid ett övergångsställe måste slå många rekord i egoistisk dumhet. På ren skånska gör sånt mig "lack".

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Rätt att lyfta ersättningsfrågan

FP och KD vill se över ersättningen till asylsökande. Den har inte förändrats på 18 år samtidigt som konsumentpriserna har gått upp med 26 procent under samma tid. Det är givetvis rätt att man bör se över ersättningen med tanke på detta. Det är samtidigt en märklig ordning vi har när det gäller (dom flesta) olika ersättningar. I regel sätts en ersättningsnivå i en fast summa och sedan ligger denna summa kvar tills någon får för sig att ändra summan. Någon hänsyn tas sällan till inflationen, till konsumentprisindex eller vad det nu än må vara.

Jag tycker detta i grund och botten är fel. Det rimliga vore att ersättningar antingen räknades upp med inflationen, med konsumentprisindex eller med reallönerna. Vilket som passar bäst tar jag inte ställning till här och nu men en löpande uppräkning vore det bästa och även det enklaste. Det hade också motverkat ojämlikheten i samhället vilket är en högst önskvärd konsekvens.

Lustigt i sammanhanget är att just FP går ut och vill prata ersättningar till asylsökande. FP la ju så sent som i våras förslag om att t ex nyanlända ska förlora sin ersättning om dom inte uppfyller vissa kraft i form av att ta arbeten. Den ideologiska logiken haltar som vanligt.

Avslutningvis vill jag också djupt beklaga Carina Mobergs allt för tidiga bortgång. Våra tankar går idag till Carinas nära och kära.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Anmärkingsvärd utveckling

Turerna kring Annie Lööf och Näringsdepartementet verkar inte vilja ta slut. Nästan varje dag kommer det nya avslöjande om seminarier och kurser som framförallt varit fester och frågan om förhalandet av utlämningen av offentliga handlingar renderar KU-anmälningar hit och dit. Det intressanta är att ingen verkar veta vad Annie Lööf tycker och tänker. För lika synlig som hon var när Christina Lugnet sparkades, lika osynlig är hon nu när hennes egen roll och hennes egna ansvarsområden granskas.

Frågan om förhalandet av utlämnandet av offentlig handling slås upp som något nytt. Men redan i våras skrev AiP om att allt fler journalister upplever svårigheter i kontakterna med regeringen och dess olika departement. Tiden som går från att begäran lämnas in till att handlingarna faktiskt lämnas ut har generellt sett ökat och detta är ett synnerligen anmärkningsvärt problem utifrån såväl journalistisk som demokratisk synpunkt. Att det blir en grej av det hela först nu är, i likhet med frågan om SSU Norrbotten, mest för att riksmedia plötsligt fått upp ögonen för det hela. Lite bättre bevakning på vad andra medier skriver hade gjort att mycket av nyhetsflödet hade blivit mindre sensationsinriktat vilket vore en välkommen förändring. Men det är att hoppas på för mycket antar jag.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Öresundsintegration och vinstuttag i välfärden

Måndag och första "riktiga" arbetsdagen efter semestern. Full rulle från start så därför blir det bara ett kort inlägg så här på förmiddagen. Jag tipsar helt sonika om två debattartiklar i Helsingborgs Dagblad idag. Den ene är författad av mig tillsammans med mina två partikamrater Jan Björklund och Mickey Magnusson. Den rör integrationen i Öresundsregionen. Den andra är skriven av tre styrelsemedlemmar i Skolledarförbundets regionala styrelse här i Skåne. I denna artikel redovisar Sveriges skolledarförbund att dom är emot vinstuttag i skolan. Detta är ett mycket viktigt ställningstagande från en så pass tung organisation. Det är alltså inte bara LO som tar ställning emot vinstuttag i olika delar av välfärden och att påstå att Skolledarförbundet skulle ingå i någon dogmatisk vänsterretorik blir minst sagt problematiskt.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Stort att kunna erkänna sina misstag

Jag gillar folk som kan ändra sig och som därutöver kan erkänna att dom hade fel. Alla gör vi misstag men alla kan verkligen inte stå för dom. Skillnaden mellan en stor och en liten människa är på många sätt att en stor människa kan medge att man hade fel och att en stor människa också kan acceptera att andra har haft fel men att dessa har ångrat sig. Talesättet att "ju mer man lär sig desto mindre vet man" fångar på många sätt det jag är ute efter.

En som idag erkänner att han hade fel är Per T Ohlsson. Ohlsson som allt som oftast är knivskarp i sina analyser medger idag att hans bedömning av EMU under folkomröstningsåret 2003 var en missbedömning. Han gick mer på magkänslan än på vad motargumenten sade. Jag har sedan tidigare redovisat att jag röstade ja i folkomröstningen och att jag dessutom röstade på FP i kommunal- och riksdagsvalet 2006. Skillnaden mellan mig och Ohlsson är väl att Ohlsson förmodligen upplevde att han visste vad han gjorde. Vad jag höll på med har jag frågat mig många gånger.

Det är glädjande att Ohlsson tar detta steg. Han är mycket respekterad i dom flesta politiska lägren och när någon med den auktoriteten kan erkänna sina misstag så skapar det en viss ödmjukhet för andra, mer hårdnackade typer, att kanske göra det samma. Tidigare har ju även Peter Wolodarski på DN varit mycket kritisk mot EMU och även om jag väl inte sett en direkt avbön för sitt EMU-stöd så har Wolodarski implicit medgett att EMU i dess nuvarande form, och många framtida former, inte fungerar.

Samma ödmjukhet som många visar i EMU skulle vara uppfriskande om den uppvisades i t ex avreglerings- och vinstuttagsfrågor. Vi har sett stora brister som systemet på tjugo år inte har kunnat hantera. Systemet med t ex skolpeng är felkonstruerat och fast det kanske löser några problem så skapar det många nya. Att ödmjukt erkänna sina missbedömningar på detta området vore fräscht och hedrande. Men problemet är att genom ett sådant erkännande skulle man erkänna att den ideologiska kompassen varit både felställd och blind. Ett erkännande som är betydligt svårare att göra än att konstatera att vi hade tur som slapp undan euron. Så man ska kanske inte hoppas för mycket.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Klart man ska få twittra i fullmäktige

Det har blossat upp en debatt kring närvaron i Helsingborgs kommunfullmäktige. Helsingborgs Dagblad har gjort sin snart när obligatoriska granskning av ledamöter och ersättares närvaro vid fullmäktiges möten och givetvis finns det företrädare för olika partier som är mer eller mindre bra på att närvara. Som ett påstått direkt resultat av granskningen avgår bland annat en miljöpartist.

Debatten rör sig över frågor som hur hög närvaro som behovs, när ska arvode betalas ut och vem avgör när närvaron är för låg? Svaren är lika många som det finns medborgare känns det som och balansgången mellan tid, engagemang och representation är som alltid delikat i dessa frågor. Dock har det blossat upp en sidodebatt mellan fullmäktiges ordförande, moderaten Carin Wredström, och kommunstyrelsens ordförande moderaten Peter Danielsson. Deras diskussion gäller Twitter och ledamöternas rätt att twittra eller rent allmänt surfa på sina telefoner, datorer och läsplattor under fullmäktiges möten. Wredström menar att det inte borde vara tillåtet och Danielsson menar att det snarare borde uppmuntras. Föga förvånande delar jag Danielssons uppfattning.

För det första är det frågan om det ens är lagligt för ett fullmäktige att förbjuda vissa delar i internetanvändningen. Wredström menar att man måste acceptera att handlingar utfärdade av kommunen måste kunna läsas. Detta är inte så konstigt eftersom Helsingborgs stad ska sluta med pappershandlingar och förse alla sina fullmäktigeledamöter med läsplattor. Då bör man rimligtvis få läsa handlingar på mötet digitalt. Men frågan är ju hur Wredström ställer sig till att en ledamöt letar information kring en debatt på sin läsplatta. Med tanke på att vi har ett gäng som ljuger så dom storknar i tid och otid i fullmäktige, nämligen SD, så är det rätt bra om fullmäktiges övriga ledamöter kan granska argumenten under debatten och därmed motsäga SD med fakta. Fakta som man inte alltid har i ryggraden. Eller för att dra det ett steg längre. Om en fullmäktigeledamot vet att det finns folk på Twitter som kan svara på en fråga, t ex en statsvetare eller dylikt, ska man då få ställa en fråga på Twitter till vederbörande så länge frågan gäller debatten? Gränsdragningarna blir helt omöjliga.

Därutöver måste det vara upp till var och en huruvida man är intresserad av att lyssna aktivt eller passivt på debatten. Ledamöterna i fullmäktige är utsedda av väljarna och om man inte tycker att en ledamot sköter sitt uppdrag är det upp till väljarna att straffa denna ledamot i nästa val. I detta har även partierna en roll att spela i sina nomineringsprocesser. Att inte tillåta ledamöter att sitta med internet på sammanträdet vore ungefär som att säga att dom inte får läsa handlingar i ett annat ärende än det som debatteras för stunden eller att dom inte får rita på papper under en debatt. Det är ju trots allt den enskilde ledamoten som avgör hur hen bäst följer debatten. Det är t ex fullt tillåtet att lämna sammanträdessalen under pågående debatt för att stå i korridoren utanför och snacka om vad som helst behagar. Varför ska man då inte få tala på Twitter eller Facebook med varandra?

Sen till sista frågan om elaka kommentarer på nätet. SD:s gruppledare går titt som tätt upp i talarstolen och kränker framförallt den rödgröna sidan med diverse sammanblandningar med fd öststatsländer och även vid enstaka tillfällen med nazism. Varför elaka kommentarer och kränkningar skulle vara mer OK för att dom uttalas ifrån talarstolen än när dom skrivs på Twitter begriper jag inte. Dom enda sätten att faktiskt bemöta det man tycker är elakt spel är att antingen ignorera det eller att bemöta det. Man kan inte i en demokrati förbjuda att någon kommenterar en på nätet så länge kommentarerna håller sig inom lagens råmärken. Sen kan man tycka vad man vill om detta men sådant är läget.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Välkommen diskussion kring demokratins räckvidd

Det har brutit ut en mycket välkommen diskussion kring den svenska penningpolitiken. Diskussionen är på intet sätt ny men den aktualiseras av att Lars E O Svensson, vice riksbankschef, idag ger en intervju i DN. Svensson menar att ca 40 000 är arbetslösa i onödan pga den förda penningpolitiken samt att kronan är starkare än vad den skulle kunna vara.

Hela den här diskussionen är ganska rörig för den som inte är väl insatt i hur dom olika ekonomiska instrumenten och funktionerna påverkar varandra. Kort kan man konstatera att konflikten står mellan å ena sidan inflationen och å andra sidan arbetslösheten. Enkelt uttryckt blir det som så att hög inflation ger låg arbetslöshet och tvärtom. Inflationsmålet är satt till två procent och har överordnats allt annat. Målet innebär att inflationen över tid ska ligga på två procent. Riktigt varför det ska vara just två procent har ingen riktigt lyckats förklara om man ska tro Carl Hamilton i hans bok (S)-koden. Målet sattes under normpolitikens glada dagar i början av 90-talet och därefter har det hela inte diskuterats. För när Riksbanken blev självständig valde riksdagen att släppa taget. Politiken skulle inte lägga sig i penningpolitiken eftersom den var för viktig för demokratin att fingra på. Inflation skapades av giriga och okunniga politiker. Om experterna fick sköta det hela ostört skulle allt vara frid och fröjd.

Och frid och fröjd är det kanske utifrån ett inflationsbekämpande perspektiv men för alla dom tiotusentals som är arbetslösa pga den förda penningpolitiken är det knappast frid och fröjd. Och för staten är det inte heller frid och fröjd när arbetslösheten är över åtta procent och alla undrar varför den inte sjunker. Penningpolitiken måste återdemokratiseras och politiken, den demokratiskt valda, måste åter få makten över ekonomin. Därför är t ex ett sysselsättningspolitiskt ramverk som Socialdemokraterna har föreslagit en god väg att gå. Men även andra mål som investeringsnivåer i dom offenliga utgifterna samt ett arbetslöshetsmål för Riksbanken vore klokt. Men det klokaste av allt vore att åter ge riksdagen makt över Riksbanken. Må den vara självständig men avsättas ska ledningen banne mig kunna göras av demokratiskt valda politiker. Expertstyre är något som hör andra system än demokratin till. För det är i mina ögon inte rimligt att någon som har ansvar för stora delar av samhällsekonomin inte ska kunna utkrävas på ansvar. Eller som Tony Johansson, ekonomihistoriker, uttrycker det på Facebook:

Så bra att penningpolitiken har lagts utanför demokratisk kontroll. Tänk om politikerna hade velat blanda sig i. De kanske skulle få för sig att sänka arbetslösheten med hjälp av räntan. Vilken populism! Bättre med experter då. Att penningpolitiken inte är en fråga för politiska bedömningar, visas inte minst av den stora enigheten i riksbanksledningen.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Därför är Annie och Maud en större nyhet än SSU Norrbotten

Det har under dagen kommit fram en hel del uppgifter kring Annie Lööfs och Maud Olofssons representation och krognotor. Likaså har det rapporterats om fusket i SSU Norrbotten och SSU Piteå. I kölvattnet av detta har jämlikhetsvurmande borgerliga debattörer och skribenter uttryckt frustration och ilska, fråmst på Twitter, över att firma Lööf & Olofsson har hamnat mer i strålkastarljuset än vad SSU-skandalen har gjort. Kritik riktas mot media, mot oppositionen och mot vem som än kan tänkas med andemeningen att t ex vi i oppositionen bara pratar om Lööf & Olofsson (L&O). För att göra alla dessa millimeterrättvisekritiker till lags tänker jag skriva om båda sakerna.

Vad handlar det då om? Jo, i båda fallen handlar det om ekonomiska oegentligheter som pågått under en längre tid. I SSU-fallet sträcker det sig enligt uppgift ända bak till 2004. I L&O-fallet gäller det Mauds tid som näringsminister och Annies dito. Perioderna är alltså långa.

I båda fallen handlar det som sagt om pengar. I SSU-fallet handlar det om bidragsfusk med uppblåst antal kurser. I L&O-fallet handlar det om felaktig representation och därigenom har i alla fall Maud förmodligen undgått förmånsbeskattning. Det handlar även om att fakturor ställts till skattebetalarna via Näringsdepartementet när fakturorna egentligen skulle betalas av Centerpartiet. Det handlar också om ett stort antal vidlyftiga notor på diverse mer eller mindre lyxiga krogar. I båda fallen har det förmodligen förekommit olagligheter.

Såhär långt är fallen ganska lika. Det är politiker som har myglat och låtit skattebetalarna betala notan. Men där slutar också många av likheterna. Några av skillnaderna som snabbt kan sammanfattas är bland annat:

1. I fallet med SSU handlar det om ungdomar i en ungdomsorganisation som ljugit och därmed lurat till sig mer pengar än dom var berättigade. I fallet med L&O handlar det om två ministrar tillika partiledare för ett riksdagsparti har låtit skattebetalarna betala luncher, middagar och fester samt att i alla fall en av dom förmodligen har undvikit förmånsbeskattning genom att utnyttja reglerna på ett felaktigt sätt.

2. I SSU-fallet är saken polisanmäld av den egna organisationen och företrädarna som misstänks för fusk är avsatta. I L&O-fallet har ingen polisanmälan gjorts vad jag känner till och framförallt inte av den egna organisationen. Företrädarna har inte heller avgått pga det uppdagade (i fallet Maud har hon redan avgått men på helt andra bevekelsegrunder än fusk).

3. Nyhetens "aktualitet" skiljer sig också väsentligt åt. SSU-fusket rapporterades redan kring den 25-26 juli. Avgångarna skedde dessutom tidigare än så*. Vad som verkar vara nytt för dagen är att även SSU Piteå, en lokalavdelning underordnad distriktet, har fuskat på samma sätt. Frågan om L&O:s fuskande har väckts dom senaste 48 timmarna och själva Maud-delen har kommit fram idag. SSU är alltså i mångt och mycket "yesterdays news" medan L&O är dagsfärska nyheter.

Vad kan man då dra för slutsatser av ovanstående likheter och olikheter? Givetvis en hel massa och dessa färgas helt uppenbart av ens politiska bevekelsegrunder. Jag landar, som dom flesta nog gör, i att båda fallen är helt åt helvete. Att ett gäng ungdomar fuskar för att tillskanska sig pengar är framförallt tragiskt. Dessvärre är det inte helt ovanligt att dom politiska ungdomsorganisationerna inte har fullständig koll på vilka regler som gäller och när dom väl har det är det ibland några som utnyttjar det och fuskar medvetet.

Att ett av Europas rikaste partier inte kan (vill) betala sina egna fester är förkastligt. Att en näringsminister och partiledare väljer internrepresentation istället för det förmånsbeskattningsbara alternativet "arbetslunch" är sniket, snålt och även det förkastligt. Vad som dock skiljer dessa från politiska ungdomsorganisationer är att en näringsminister och partiledare har aningen högre förväntningar och krav på sig. Det är inget försvar för att ungdomsorganisationerna har fuskat och gjort fel men i frågan om bevakning och intresse från medias sida kan jag tycka att L&O är betydligt mer intressant och relevant att prata om idag än vad SSU-fusket är. Och då har jag inte ens räknat in "aktualiteten" på nyheten i min bedömning. Därutöver sitter Annie Lööf lugnt och stilla kvar på sin post utan att svara på några frågor i media. I SSU-fallet fick den som misstänktes för fusket lämna sitt ordförandeskap och hon är således "ute ur leken". Annie Löf är i allra högsta grad kvar i leken. Vad gäller Maud så har hon suttit som partiledare i ett decennium och har varit såväl näringsminister som vice statsminister under många år. Att hennes ämbetsperiod granskas något hårdare av riksmedia än en fuskande distriktsordförande i SSU gör torde inte vara speciellt förvånande, upprörande eller kontroversiellt.

Förhoppningsvis har min lilla komparativa exposé mellan SSU-fallet och L&O-fallet hjälpt någon att förstå varför Annie och Maud är en större nyhet idag än SSU Norrbotten och SSU Piteå. I alla fall varför det är så enligt min mening.


* Jag har även för mig att AiP rapporterat kring fusket ännu tidigare i samband med att ny styrelse valdes i SSU Norrbotten men jag hittar varken referens på nätet eller papperstidningarna just nu så jag låter just den saken vara osagd.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Bloggat: Göran

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Fallet Sigrid Gillner" av Eva F Dahlgren

Igår läste jag ut Eva F Dahlgrens bok "Fallet Sigrid Gillner". Boken handlar om Sigrid Gillner, en av Socialdemokraternas första riksdagskvinnor som valde att lämna riksdagen i förtid och därefter fascinerades av Adolf Hitler och nazi-Tyskland. Gillner var en mycket komplex personlighet med en egen syn på livet, på politiken och på ideologi.

Boken är baserad på tusentals brev, artiklar och böcker som Gillner skrivit och fått som svar. Hennes liv är fyllt av kontakter med sin tids stora och via studier i Uppsala kände hon sådana personligheter som biskop Nathan Söderblom, statsvetaren Herbert Tingsten och genom egna personliga kontakter Ellen Key, Karin Boye och många fler. Därutöver hade hon kontakt med en stor mängd politiker så som Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Det är fascinerande och imponerande att läsa om hennes enorma kontaktnät. Ett kontaktnät som med tiden fick sig många törnar pga Gillners egen övertygelse om vad som var rätt eller fel.

För Gillner var saker antingen svart eller vitt. Hennes sanning och syn på världen var den som gällde och hon älskade att argumentera och debattera kring samtiden och framtiden. Hennes kritik mot politiken och då företrädesvis socialdemokratin var att den hade svikit sina ideal, att den hycklade och att den inte längre stod för socialismen. Hon kom även att förakta majoritetsväldet som kom med den allmänna rösträtten och det var via denna elitistiska syn som hon kom att beundra Hitler och nazismen. Även Hitlers modersideal spelade stor roll för Gillners ställningstagande.

Gillner valde dock att se antisemitismen som en bisarr avart utan reell substans utan att förstå att just antisemitismen är grundbulten i nazismen. Hon såg Hitlers nazi-Tyskland som ett socialistiskt föregångsland som hade utrotat fattigdomen och satt befolkningen i arbete. Hennes analys saknade dock varje mått av insikt kring hur detta arbete skapats, hur fattigdomen ”utrotats” och var samhällets utveckling var på väg.

Av förklarliga och fullt legitima skäl brännmärktes Gillner som nazist och detta kom att förändra hennes liv radikal. Hon var dock en av få svenskar som öppet diskuterade sin vurm för Hitler efter kriget och hon stod upp för vad hon gjort. I detta ska hon ha en eloge. Hon ångrade sig också på livets höst, blev katolik och gick återigen med i SAP utan att göra något större väsen av sig i rörelsen. Däremot fortsatte hon livet ut att skriva böcker och att debattera med sin tids stora.

För den som är intresserad av ett stycke svensk historia så är Dahlgrens bok klart läsvärd. Den är också läsvärd eftersom Gillner redan på 1930-talet för fram mycket av den kritik som idag riktas mot politiken. Dels kritiken mot yrkespolitiker och allmänt inkompetenta politiker, en kritik som innehåller lika mycket populism som befogad diskussion, dels kritik mot Socialdemokraterna och dess påstådda frånfall från socialismen. Boken är relativt lättläst även om många av breven som citeras är skrivna på en äldre svenska som inte är helt lätt att hänga med i alla gånger. Det är även många namn och mycket citat som fladdrar förbi. Att Gillner även led av panikångest gör inte saken lättare. Men boken är helt klart läsvärd om man orkar med denna typ av personskildringar.

För övrigt anser jag att vinstuttag i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna