Väljarna vill ha tydliga och samarbetsvilliga alternativ

Novus VD Torbjörn Sjöström skriver idag på DN Debatt tillsammans med statsvetare Jenny Madestam. Ämnet för dagen är regeringssamarbeten efter valet 2014 och föga förvånande är det Miljöpartiet som flest väljare ser som en möjlig stödgumma i en regeringen. Miljöpartiet står med stödjebenet i oppositionen men väljer runt om i landet att sitta i borgerliga majoriteter och gör det då ofta med stor frenesi och glädje. I t ex Region Skåne är MP med i borgarstyret sedan 2006 och alla som följt min blogg vet ju hur det går för Region Skåne. Det är underskott, privatiseringar och allmänt kaos. Så att även borgerliga väljare ser MP som ett alternativ runt om i landet är inte speciellt förvånande. Sen har MP i vissa delar en attraktiv politik och det spelar givetvis roll det med.

Intressant i undersökningen är också att svenska väljare tycker att partierna ska gå fram själva i en valrörelse. Samtidigt vill väljarna ha en redogörelse för vem man kan tänka sig att samarbeta med. Jag tycker inte detta är speciellt konstigt. Att man vill se partierna för vad dom är och se deras förslag i sin helhet är bara naturligt. Dom senaste två valrörelserna har först alliansen ensam och sen både alliansen och dom rödgröna presenterat kompromissförslag utan riktig spänst som definierar dom enskilda partierna. Känslan av att man fick något annat på köpet när man röstade på ett parti var stark. Detta är inget som en väljare i Sverige vill känna. Hade vi haft en tradition och ett valsystem som byggt på majoritetsvalkretsar med ett mandat att fördela hade det varit en annan sak.

För Socialdemokraternas del är detta också goda siffror. En pragmatisk partiledning bör ha som mål att sitta i regering själv med ett väljarstöd på en bit över 35 procent. Att sen söka samarbete med alla partier utom M och SD känns rimligt även om t ex KD skulle bli mycket svårt att samarbete på riksplanet med. Men att t ex sy ihop överenskommelser om sjukförsäkringen och liknande mjuka frågor kanske inte vore helt dödsdömt. Men då måste KD stå fritt från alliansbojorna och dessutom vara kvar i riksdagen.

Ipsos opinionsmätning idag indikerar att läget i svensk politik nu har stabiliserat sig och vi är på många sätt tillbaka där vi var rent opinionsmässigt för ett år sedan. Nästa veckas Almedalen signalerar halvtid och nedförsbacken inför valåret 2014 börjar. Det går fort nu.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst Tony Blairs memoarer "Mitt liv, min resa"

Foto: tonyblairoffice.org

Jag har precis plöjt igenom Tony Blairs memoarer "Mitt liv, min resa" och vad kan man säga. Så mycket lysande och ändå så fel. Blair representerar ett decennium då dom progressiva krafterna i världen hade makten samtidigt som det nyliberala paradigmet började krackelera och givetvis är Blairs politiska gärning starkt färgad av tidsandan. Boken avhandlar allt från freden i Nordirland, stora reformer av offentlig sektor, reformeringen av rättsväsendet, 11/9-attacken och därpå följande Irak och Afghanistankrig samt en rad andra inrikes- och utrikespolitiska frågor. Man blir djupt imponerad av Blairs meritlista och saker som han kan vara stolt över är bland annat hans reformering av ett gammalt och stelbent Labourparti till en valvinnande maskin och hans insatser för freden i Nordirland. Han kan vara mindre stolt över sina insatser i Irak och Afghanistan men lika självfallet som att en del tycker att han gjorde fel så tycker Blair själv att han gjorde rätt. Hans kritik av medierna är också skarp och i mångt och mycket riktig.

Om man lägger åsikterna i sakfrågorna åt sidan så kan jag inte annat än imponeras djupt av Blair. Hans intellekt, hans analytiska förmåga och hans uppriktighet är beundransvärt. Samtidigt upplever man en förändring av politikern Blair från hans första år vid makten och mot hans resonemang i slutet av sin karriär. Hans lyhördhet har ersatts av ett patos om att göra ”rätt” istället för att göra vad folk ”tycker”. Summan av kardemumman blir att Blair höjer sig själv ganska högt över resten av mänskligheten vilket inte är riktigt klädsamt. Likheterna med andra trötta regeringschefer (tänk Reinfeldt) är slående.
 
Boken är relativt lättläst men den spänner över mer än 800 sidor så ska man ge sig på boken bör man antingen ha väldigt mycket tid eller vara väldigt intresserad. Blair har helt klart mycket att säga om både progressiva rörelser, dess politik och deras roll i vår nutid och framtid.
 

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

 

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Friskolereformen eller "Den stora blåsningen" som den också kallas

Jag gick i grundskolan och gymnasiet från 1990-2002. Detta är en tid som jag av många anledningar gärna vill glömma. Men en del saker minns jag och en sådan är när friskolorna började växa fram. 1992 genomfördes friskolereformen och även om det var en trög start så började friskolorna så sakteliga växa fram i takt med att 90-talet rullade på. När jag sen 2005 började jobba som lärarvikarie tog det inte mer än två år för friskolorna att formligen välla fram. Jag hade inget med saken att göra men jag minns snacket bland lärare, elever och föräldrar. Friskolorna var ett mirakelmedel som skulle lösa allting och alla tjänade på dom. Framförallt var många lärare nöjda, nu skulle lönerna rusa i höjden och konkurrensen om deras kompetens skulle bli knivskarp. Många var historierna om lärarna som lämnat den kommunala skolan för en nästintill guldkantad tillvaro på någon friskola i storstaden.

Och visst var det så att en del lärare fick högre lön. Men på det stora hela har den lyxen nu 20 år efter friskolereformens sjösättning försvunnit. När man tittar närmare på det visar det sig till och med att utvecklingen har gått åt andra hållet. Hur kunde det bli så här? Konkurrens skulle ju göra lärarna attraktiva och enligt marknadsteorin driver ju hård konkurrens om arbetskraften upp lönerna. Det hela låter väldigt märkligt. Men jag har en hypotes.

När friskolorna introducerades behövde dom av förklarliga skäl lärare. Dessa befann sig på en relativt stabil arbetsmarknad där ett jobb hos en offentlig arbetsgivare gav långvarig trygghet. För att locka till sig lärare från dessa offentliga arbetsgivare behövdes något som lockade. Högre löner är en mycket attraktiv faktor som många tar hänsyn till. I kombination med löften om större frihet att verka utifrån sina egna idéer och nyhetens behag kunde friskolorna locka till sig lärare. Myten om friskolornas förträfflighet började alltså förmodligen inte som en myt utan som en högst reell sanning.

Lönerna var högre, friheten var större och det hela var nytt. När sedan lärarna hade lärt sig att lönerna var högre på friskolorna så kunde friskolekoncernerna sakta men säkert sluta med dom högre lönerna. Även i frågan om frihetsgraden kunde man ta ett steg tillbaka. Detta bevisas i viss mån av det faktum att det är på den administrativa sidan som friskolorna skiljer sig från det offentliga och från varandra, inte på den pedagogiska.

Mönstret känns igen från andra avreglerade marknader. Inom stora delar av vård- och omsorgsområdet där finansieringen inte går via ett pengsystem utan via upphandlingar har bolag som Attendo och Carema lagt underbud på verksamheter i vissa strategiska kommuner för att på så sätt ta sig in på marknaden, konkurrera ut den offentligt drivna verksamheten och sedan höja priserna när marknaden är "säkrad". Att det förhåller sig på detta sätt är tydligt och bevisas bland annat i SNS-rapporten från förra året. Privatiseringar är i regel billigare för skattebetalarna under den första tiden för att sedan bli dyrare. Företagen tar alltså en förlust för att vinna marknadsandelar men hämtar sedan hem vinsterna mångdubbelt. Så höga lärarlöner och bättre villkor har förmodligen varit ett sätt att säkra marknaden initialt.

Lägger man därtill den negativa spiral som skolan har hamnat i under 2000-talet där politiker har tävlat om att berätta för lärarna hur dom ska sköta sitt jobb samtidigt som resurserna i många fall har minskat och framförallt styrts om så att mindre personal ska ta hand om fler barn så är det inte speciellt konstigt att söktrycket på lärarutbildningen minskar och statusen på jobbet gör lika så. Det är många faktorer som spelar in och en avreglerad marknad gör knappast att arbetskraft med låg status i samhället blir mer attraktiv. Snarare är det så att en grupp som är pressad och utsatt får finna sig i sämre villkor och tuffare arbetssituation.

Friskolereformen lovade guld och gröna skogar till allt och alla. Det rådande marknadsliberala paradigmet som rådde i Sverige och världen i början av 90-talet gjorde att ingen egentligen ifrågasatte hallelujah-stämningen. Lärarna blev förförda och köpte ett väldigt enkelt resonemang med understöd av smarta företag som visste exakt hur dom skulle spela sina kort. Kort som spelas för att vinstmaximera åt aktieägarna och som mer än gärna gör ett bondeoffer i form av en lärare för att ställa det offentliga systemet schack matt.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Fyra tecken i tiden på det pågående systemskiftet

Det är en ganska talande bild som har målats upp dom senaste dagarna kring utvecklingen i Sverige. Fyra av varandra oberoende händelser blir sammanlänkade ett tecken i tiden på att det systemskifte som många har skrikit sig hesa om under ett antal år nu verkligen är på väg att få genomslag.

Det första var den nygamla nyheten om att Fas 3 numera är en större arbetsgivare än Volvo, Posten och Ericsson. Systemskiftet i hanteringen av våra långtidsarbetslösa är genomfört. Nu används inte våra skattepengar längre till att hjälpa individen att utbilda sig och att överleva vardagen. Istället används pengarna till att betala svältlöner och till att göda arbetsgivare. Detta är långt ifrån "kräv din rätt, gör din plikt". Snarare är det nya paradigmet "håll käften och var glad för att du får något alls din odugling".

Den andra nyheten är att skiftarbete är farligt för folkhälsan och att vårt 24-timmarssamhälle därmed är ett hot mot vårt välbefinnande. Detta är både en marknadsmässig utveckling och en politisk dito. Marknaden, dvs vi konsumenter, vill kunna åtnjuta vissa servicetjänster dygnet runt och därmed måste någon alltid jobba. Men utan ökade timanställningar, mer flexibla scheman, fler bemanningsföretag och därtill en hög arbetslöshet så skulle inte möjligheten för allt fler företag att bedriva dygnetruntverksamhet finnas. Man kan ha olika åsikter om huruvida detta är bra eller dåligt men att det är ohälsosamt är belagt. Lustigt i sammanhanget är att detta egentligen är en nyhet överhuvudtaget. Den som läst lite arbetslivspsykologi vet att man redan i seklets början och i takt med att Taylorismen växte fram kunde se att skiftarbete slet på arbetskraften på ett ohälsosamt sätt.

Den tredje nyheten är att risken för att hamna i barnfattigdom, och därmed också fattigdom generellt, har ökat i en stor majoritet av landets kommuner. Återigen ingen jättenyhet men det pekar på en trend och visar åt vilket håll vårt välfärdssamhälle är på väg.

Den fjärde och sista nyheten är den om att allt fler inte får ut 80 procent av sin lön via sjukförsäkringen vid sjukdom. Detta är ett tydligt brott mot den svenska modellen där en inkluderande inställning har varit gällande och där även medelklassens övre skikt har känt solidaritet med det allmänna försäkringssystemet eftersom även denna grupp har fått ut tillräcklig kostnadstäckning. I likhet med utvecklingen inom A-kassan är nu också sjukförsäkringen utsatt för en attack som på sätt och vis kommer in bakvägen. Legitimiteten i systemet bygger på att folk kan känna sig trygga utifrån sin livssituation och när detta inte längre är fallet undergrävs förtroendet radikalt.

När man lägger samman dessa fyra nyheter så bildar dom en väv av mycket oroväckande tecken. För oss socialdemokrater är alla dessa nyheter varningsklockor som vi förvisso har ringt i under många år men även för oss är det på många sätt en chockartad upplevelse att se genomslagskraften i det pågåendet systemskiftet. Vi måste förhålla oss till detta utan att bli gnälliga och att måla med allt för pessimistiska penseldrag är dömt att misslyckas. Människor vill prata framtid och hopp inte eventuellt framtida arbetslöshet och sjukdom.

Lösningen på ovanstående är en ganska självklart en diskussion om jobben. Men det räcker inte att bara säga att vilka jobb som helst löser problemen. När det gäller nyhet nummer två är det uppenbart att vi även måste ha en diskussion om jobbens innehåll och i förlängningen även en diskussion om samhällets utformning. Även nyhet nummer tre är en fråga om innehåll. Rätten till heltid är en avgörande faktor för att bekämpa fattigdom i allmänhet och barnfattigdom i synnerhet. Detta eftersom det är väldigt många ensamstående, deltidsarbetande mödrar som är fattiga med barn.

Så socialdemokratin har en uppgift att tala om jobben i ett större perspektiv. Det är så man är ett arbetareparti.

Den här klassikern är värd att plocka fram även om några av aktörerna är utbytta. Regissören är ju den samma.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Bloggat: Sandro Scocco på programkommissionen

Läs mer på Socialdemokraterna

M kan inte ge mycket för lärarnas kompetens

Alla partier vill ha högt förtroende i alla frågor. Så enkelt är det. Samtidigt är det extremt svårt att ha stort förtroende i många frågor. Därför har en del partier nischat in sig. Miljöpartiet har, av förklarliga skäl, nischat in sig på miljö och har där ett grundmurat förtroende över blockgränserna. Socialdemokraterna har ett mycket starkt förtroende i sjukvårdsfrågor vilket inte minst avspeglar sig i valresultaten runt om i våra regioner och landsting. Moderaterna har ett högt förtroende i ekonomiska frågor vilket visade sig i senaste riksdagsvalet. Alla partier gör opinionsundersökningar och mäter vilka frågor som är "hetast" just nu och föga förvånande har skolan seglat upp som en allt viktigare fråga den senaste tiden.

Detta är inte speciellt konstigt. Skolan berör alltid och att frågan nu är hetare än på mycket länge beror väl framförallt på att det dels har hänt enormt mycket dom senaste åren inom skolan, dels för att lärarfacken har varit duktiga på opinionsbildning, dels på att resultaten i skolan är långt ifrån tillfredställande. Alla partier ser alltså en potential i frågan och därför försöker nu såväl MP som M och S bryta in på ett område som under dom senaste åren dominerats starkt av FP.

Förslagen haglar och någon riktig verklighetsförankring har dom inte alltid. Ta t ex dagens förslag från M om att sexåringar ska mognadstestas. M menar att ytterligare tester är bra. Varför det? Jo, för att då kan man upptäcka elever i behov av stöd tidigare. Motfrågan till M blir då ganska logiskt, tror ni verkligen inte att lärarna är kompetenta nog att upptäcka detta utan ett standardiserat centralt test? Hela argumentationen rimmar illa med retoriken om att stärka lärarnas yrkesroll. Det rimmar också illa med den kritik som kommit fram på sistone om lärarnas sönderbyråkratiserade situation. Idag ska lärare dokumentera allt i tid och otid vilket lämnar mindre tid åt undervisning och skapar ett nästan oöverskådligt informationsmaterial som ingen riktigt vet hur eller vad det ska användas till.

Kärnan i skolans problem kan enligt min mening delas in i två delar. Det ena handlar om avregleringen av skolan, det andra handlar om resurser. Det fria skolvalet i kombination med den fria etableringsrätten för friskolor och skolpengens stelbenta konstruktion har skapat en marknad vars utveckling politiken har avsagt sig mycket av ansvaret för. M reagerar också på detta idag och börjar tala om reglering av gymnasielinjerna. Jonas Vlachos ställer den i sammanhanget relevanta frågan på Twitter om M med detta menar att vi nu ska börja med gymnasieupphandlingar.

Den andra delen i skolans problem är, som jag skrivit om många gånger förr, bristande resurser i form av för lite personal såväl pedagogisk som icke pedagogisk. För även om lärarna idag gör ett fantastiskt jobb och ingen skugga falla över dom så behöver även lärare hjälp av fritidspedagoger, elevassistenter, korridorsvakter och annan personal. Jag personligen är helt övertygad om att en stor del av skolans problem härstammar från nedskärningarna på 90-talet när många av dessa funktioner skars bort.

Skolfrågan berör och engagerar. Dessutom har den seglat upp som en av dom absolut viktigaste frågorna inför valet 2014. Därför haglar nu förslagen från alla håll och kanter. Jag tror dock att man måste gå till roten av problemet, organisationen och ägandet av skolorna, för att komma till rätta med dom utmaningar som finns på området. Allt annat blir korrigeringar i kanten och i slutänden kosmetika för att täcka över hålen i ett förlegat system. Den svenska skolan behöver göras om från grunden.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Dessvärre är medelklassmyten ett faktum

Åsa Linderborg skriver intressant i Aftonbladet angående arbetareklassbegreppet och den svenska kontexten. Linderborg har läst SCB:s statistik och konstaterar att en stor del av Sveriges befolkning mycket väl kan definieras, rent statistiskt, som arbetareklass. Detta är korrekt och detta ger givetvis den kämpande vänstern vatten på kvarnen. Om vi har en stor arbetareklass i Sverige så bör ju rimligtvis klasskampsretoriken fungera. Massorna kan väckas, folket kan resa sig och efterföljande socialistiska idéer kan förverkligas.

Ingen önskar mer än jag att det vore så här. Jag hatar klassamhället och det står jag för. Jag tror att socialism är bättre än kapitalism. Jag vill se ett mer jämlikt samhälle där ägandet är mer jämnt fördelat i befolkningen. Men problemet med den statistiska arbetareklassen i Sverige är att den inte känner och upplever sig som arbetareklass eftersom alla helst av allt vill vara medelklass. Inte medelklass i den bemärkelsen att alla vill bo på Södermalm och dricka latte utan medelklass i den bemärkelsen att alla vill ha villa, hund och Volvo. Ingen vill känna sig som en "lägre" klass och framförallt i Sverige vill ingen sticka ut. Inte egentligen. Jag skulle vilja tolka t ex Åsa Linderborgs egen pappa, utifrån hennes bok "Mig äger ingen" som en typisk svensk som (egentligen) strävade efter att bli medelklass.

Det är också här som bland annat jag ibland får problem när jag pratar med potentiellt socialdemokratiska väljare. Om jag kommunicerar kamp och använder slagord som klingar av 68-vänster så finns det idealister som tycker att det låter lockande och stödjer mig i min ambition men majoriteten gör det inte. Som Björn Afzelius sjunger i "Valet" så vill dom flesta helst ha lugn och ro. Jag beklagar detta, även vårt land skulle behöva en rejäl ommöblering, men samtidigt måste jag förhålla mig till detta fenomen som politiker. För så fort jag har accepterat parlamentarismen som politiskt paradigm så måste jag också förstå att utan stödet av 50,1 procent av väljarna så kommer jag aldrig bli något annat än en högljudd och kanske nobel idealist. Något inflytande på samhällets utveckling kommer jag aldrig få. Inte mer än perifert i alla fall.

Betyder då detta att jag har kapitulerat, att jag har köpt liberalens individfokuserade verklighetsbeskrivning och att jag förnekar klassbegreppets relevans? Nej, det betyder bara att jag har förstått att politisk kommunikation och politisk handling måste gjutas samman. Att kommunicera en reform med klasskampsretorik i stil med att fastighetsskatten ska införas pga att dom rika måste betala mer till dom fattiga är dödsdömt. Däremot kan man med en kommunikation, som antyder att beskattning av fastigheter är bättre än beskattning av löneinkomster, vinna många väljare eftersom det på ett enklare sätt kan förstås och för att ingen därigenom behöver känna sig träffad som varken rik eller fattig.

Så som svar på Åsa Linderborgs insinuation om att socialdemokratin av idag inte vill, vågar eller riktigt kan tala om klass kan jag bara svara att det vill, vågar och kan vi visst. Vi gör det också allt som oftast men framförallt gör vi det internt. Den som har varit på ett arbetarkommunmöte i Skåne vet att det finns gott om kamrater som pratar vitt och brett om både klasskampen och arbetareklassens väl. Vi väljer bara att inte prata om det primärt. Vi försöker istället söka en kommunikation som vinner val. För utan makten kan vi inte förändra någonting alls. Hur mycket klass vi än talar och tänker.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Folkpartiets självsäkerhet leder åt pipsvängen igen

Folkpartiet ångar på kring fyraprocentsspärren och med sina misslyckanden i skolan, med sin bestyckningsretorik kring Gotland och med sin havererade integrationspolitik lär dom fortsätta att sväva på samma nivåer. För att råda bothttp://bestyckagotland.se/ på det hela slängde Erik Ullenhag ur sig bidragsstopp till nyanlända flyktingar och språktest häromveckan men om den gubben går igen är tveksamt. Det lär inte räcka med dessa krav den här gången. För tio år sedan funkade det i en valrörelses slutspurt. Att det skulle leda till några högre opinionsnivåer under en mellanvalsperiod efter sex år i regeringsställning är däremot högst osannolikt.

Foto: regeringen.se

Idag nås vi av ytterligare nyheter kring Folkpartiets och regeringens fundamentala misslyckande i integrationspolitiken. Etableringslotsarna som kritiserades av kunnigt folk redan när dom infördes visar sig vara ett praktfiasko. För Erik Ullenhag måste detta komma som en fullständig chock men hade han haft förstånd nog att fundera kring hur t ex coachverksamheten fungerat inom övrig arbetsmarknadspolitik så skulle han ha kunnat se vart det hela skulle barka. 2010 sa Ullenhag dock självsäkert:

"Den etableringsreform som träder i kraft den 1 december är tydligt inriktad på att nyanlända snabbt ska få jobb och lära sig svenska. Det är därför väldigt förvånande att Socialdemokraterna visat sig vara beredda att fälla finansieringen. Reformen bryter med den omhändertagandementalitet som länge präglat svensk integrationspolitik. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer – trots att det ofta är de mest drivna som bryter upp från sitt hemland. De behöver inte en klapp på huvudet utan professionellt stöd för att etablera sig och ta del av de rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige." - DN

Retoriken känns igen, invandrarna är för lite svenskar och det är därför dom inte får jobb. Att det inte finns jobb eller att dom som söker jobben inte har kompetensen för att ta jobben har liksom inte nått fram till regeringen i allmänhet och Ullenhag i synnerhet. Självsäkerheten är hög och självkritiken låg. Något erkännande om att Folkpartiet misslyckats fullständigt eftersom dom tänker fel från första början lär inte komma. Det kan ju inte vara Folkpartiets idéer som är felet utan problemet måste vara verkligheten. En verklighet som Ullenhag ju befunnit sig i under cirka en vecka då han flyttade kontoret till Rinkeby. En helt lysande idé om man är folkpartist. En patetisk plojgrej om man är något annat. Vilket dom flesta turligt nog är.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Breivikdomen är av avgörande betydelse

Breivikrättegången är över och nu väntar alla på domen. Konsekvenserna av domen kan både skrivas upp och ner. Skrivas upp eftersom en dom som dömer Breivik till vård skulle få ödesdigra konsekvenser och ner eftersom en fängelsedom skulle innebära att Breivik låses in under många år framöver som vilken förbrytare som helst.

Om Breivik anses vara sjuk är hans dåd ett illdåd av en sjuk individ som inte förstod bättre. Om Breivik är frisk är det en överlagd handling av en fullt tillräknelig individ. Det är fortfarande ett illdåd givetvis men det är också ett terrordåd av samma typ som Elfte semptember, Balibomben, Stockholmsbomben eller Lockerbie. Därför spelar det stor roll för vår syn på Breiviks dåd huruvida han är sjuk eller inte.

Mattias Gardell m.fl experter vittnade om att Breiviks föreställningar kring civilisationernas kamp och det muslimska hotet mot västerlandet är ideologiska tankar och idéer som frodas och skapas ute på den yttersta högerkanten. Hans antimarxism och hans monokulturalistiska världsåskådning är något som t ex Sverigedemokraterna starkt instämmer i och att kalla dessa föreställningar sjuka vore visserligen tilltalande men samtidigt att banalisera dom. Vad det handlar om är fascism i modern tappning och inget annat. Breivik är en fascist och hans terrordåd är en politisk handling.

Den man vi har sett i rättegångssalen under många veckor nu är en övertygad fanatiker men att han skulle vara sjuk vore att säga att extrema ideologiska element är sjukdomssympton och inte aktiva politiska val. Frågan som då inställer sig är om den norska domstolen skulle dömt Usama bin Laden eller någon annan som utfört terrordåd som sjuka också.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Glad midsommar

Midsommarafton och jag har ingen större inspiration till att skriva spaltmeter. Önskar glad midsommar helt enkelt och om ni nu vill läsa något kan ni ju läsa Erik Nivas artikel om Christiano Ronaldo. Ungefär så tänker jag också.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Borgarna har inget problem med Fas 3

En sak är rätt intressant med politik och det är hur totalt olika man kan se på saker och ting. Ta Fas 3 eller sjukförsäkringen som exempel. I dessa två frågor råder totalt diametrala uppfattningar mellan S och borgerligheten. S anser att båda frågorna är helt upp åt väggarna. Borgarna däremot är nöjda. Det som för S är obegripligt är fullt logiskt för borgerligheten.

Vi i S har skrikit oss hesa kring Fas 3 i sex år. Vi har varnat, påvisat, viftat och argumenterat. Helt för döva öron. Vi frågar oss varför inte borgarna kan begripa hur hemskt det hela är och det enda svaret man kan ge är att dom inte tycker att det är hemskt. Borgarna ser det inte som ett problem att företag kan profitera på långtidsarbetslösa genom att sysselsätta dom med allt mellan himmel och jord utom vettiga jobb. Man är alltså inte ens överens om den mest grundläggande frågan, är detta något som är bra eller dåligt? Borgarna svarar "bra" på frågan och därmed blir alla följdfrågor irrelevanta. Argumentet om att t ex Fas 3 är Sveriges största "arbetsgivare" blir då helt meningslöst eftersom borgarna inte har något problem med detta. Det är fullt logiskt för dom.

Samma sak gäller sjukförsäkringen. För att systemet ska fungera så kommer ett antal tusen människor att komma i kläm. Det är borgerligheten fullt medvetna om. Men det är ett pris som dom är beredda att betala för att helheten ska bli som dom har tänkt sig och därför är inte sjukförsäkringen ett problem i sin nuvarande utformning. Detta låter cyniskt och det ÄR cyniskt. Framförallt är det ideologiskt absurt för en regering med påstått liberala personer i att låta enskilda individer komma i kläm i ett system.

Inställningen och kontroverserna går igen på område efter område. Det gäller coacher på arbetsförmedlingen, det gäller privatiseringar av apotek och bilprovning, det gäller miljöfrågor och det gäller jämlikhet m.m. Borgarna anser att deras reformer och förändringar är bra och detta gör dom baserat på sin övertygelse.

Nu betyder inte detta att allt är hopplöst. Att driva opinion och att banka på trummorna är givetvis helt nödvändigt. Men frågan är om man inte gör klokast i att vända sig till väljarna istället för att vända sig till borgarna. Det är genom samtalet med väljarna som man vinner val. Det är trots allt dessa som har makten att förändra landet även om det tar lång tid.

Edit: För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Vinster i välfärden är mer än ja eller nej

LO har tagit tydlig ställning mot vinster i välfärden och det pågår ett nationellt upprop mot det samma. Frågan är glödhet och ska så vara med rätta. Året är dock 2012 och frågan är vad som kommer att hända den närmaste tiden. Det är nämligen ett år kvar till Socialdemokraternas kongress och innan dess kommer förmodligen inte frågan att tända till på allvar rent politiskt. S kan inte som det ser ut nu lägga några skarpa förslag och i ärlighetens namn spelar det inte så stor roll om V skriker sig hesa om ett vinstförbud. Så länge inte S sätter ner foten och säger nej så lär inget hända.

I detta sammanhang kan det vara klokt att erinra sig förra mandatperioden. 2009 exploderade bonusfrågan i ansiktet på LO och S. Wanja Lundby-Wedin blev vingklippt och förtroendet för hela arbetarrörelsen sjönk. När sedan valet kom var själva sakfrågan som bortblåst, ingen diskutera ja eller nej till bonusar i valrörelsen, men förtroendet för S var kört i botten. Vinster i välfärden riskerar att bli en liknande fråga även om den har betydligt större bäring och sprängkraft som sakfråga än vad bonusar har. Det är oerhört svårt att hålla en fråga vid liv under många år i dagens snabbt skiftande medielandskap och utan extra bränsle som eldar på riskerar själva sakfrågan att dö ut. Ett bränsle som ofta består av diverse skandaler.

Det hela bryts istället ner till förtroende. Hur hanteras frågan och hur uppfattar väljarna att partierna agerar. Är man tillräckligt tydlig? Är företrädarna synliga? Kan man lita på partiet? I fallet S och vinster i välfärden är det just nu ganska svajigt. Några av oss, däribland Skånes partidistrikt, driver stenhårt på för att få stopp på vinster i välfärden. Andra velar om kvalité och om uppföljning. En tredje tycker att vinster ska vara tillåtet ibland och inte ibland. Frågan som S måste hantera är också hur en övergång från profitsystem till non-profitsystem ska gå till.

Det går inte att förringa det faktum att miljoner medborgare idag förlitar sig på en vinstdriven välfärdsverksamhet och att rycka undan mattan från fötterna på dessa individer är inget alternativ. I det ligger en sanning men inte desto mindre måste S våga ta i frågan. Att kapitulera och säga ”det går inte” är inget som politiker ska syssla med. Politik är det möjligas konst och den som defaitistiskt säger att ”vi kan inte göra något åt det hela utan får acceptera att loppet är kört” har förverkat sin legitimitet som politiker i mina ögon. Sen finns det givetvis realiteter att ta hänsyn till och dessa kan ges olika stor tyngd men det är inte det samma som att ge upp vilket ofta vinstförespråkarna gör.

Allt annat än ett tydligt ställningstagande från S som i realiteten innebär en stor och verklig skillnad mellan dom politiska alternativen i svensk politik kommer att ta död på frågan om vinster i välfärden. LO ger därför S ett lysande tillfälle att faktiskt göra ett sådant ställningstagande. Svenska folket är också med en överväldigande majoritet för ett vinstförbud. Vad S också måste akta sig för är en ”fastighetsskattsdebatt” där enskilda individer utmålas som stora förlorare på reformerna som föreslås. Det spelar ingen roll om vederbörande är lobbyist. När bilden är satt av en reform är den oerhört svår att tvätta bort. Utmaningen att ro hela alltet i land är gigantisk och jag är inte avundsjuk på partiets kommunikationsavdelning. Dom lär få jobba efter kongressen 2013.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Kan inte annat än hylla dom idag

Idag kan man väl inte annat än inleda bloggandet med en hyllning av vårt svenska fotbollslandslag. Säga vad man vill och det har många gjort dom senaste veckorna, killarna ger sig aldrig och vägrar bli utmålade som ett gäng losers. Matchen igår var ett praktexempel på när det svenska fotbollslandslaget är som bäst och det ska dom ha all creed för. Sen kan man alltid hävda att matchen inte gällde speciellt mycket och att Frankrike redan var klara för kvartsfinal men det är att förringa vad som faktiskt krävs för att slå ett världslag som Frankrike och det säger mer om den som gör uttalandet än om det svenska landslaget.

Olof Mellberg dyker förmodligen inte upp i landslaget något mer. Han hyllas och det med all rätta. Jag tycker visserligen inte att han är lika stor som t ex Patrik Andersson. Mellberg har alltid blandat och gett. Han har gjort kanonmatcher likt den igår men han har ett antal rejäla tabbar på kontot också. Mellberg har heller aldrig riktigt nått upp till absolut världsklass som mittback men med tanke på att vi just nu bara har en sådan spelare i landet så får man tacka Mellberg för alla hans år och givetvis ska han lyftas upp för sin enorma insats för det svenska landslaget under mer än ett decennium.

När man ändå pratar världsspelare så kommer man ju osökt in på Zlatan. Detta fenomen som är så älskad och som har gått från kontroversiell till folkkär. När man tänker tillbaka och minns Zlatan från Malmö FF:s säsong i Superettan eller hans intervju med Peter Jihde på Råsunda för en massa år sedan så är det svårt att inte skratta. Den mannen som stod i rutan igår och hyllade fansen, sitt lag och Olof Mellberg är så nära och ändå så långt bort ifrån den kaxige ynglingen som ville ha en Lamborghini med registreringsskylten "Toys". Att Zlatan är störst kan man lätt se genom att kolla på Facebook när Sverige spelar. Hela flödet är fyllt av hyllningar av honom och trots att det nog egentligen var Christian Wilhelmsson som var gårdagens mest lysande stjärna så kan Chippens glans aldrig överglänsa Zlatans.



EM är över för den här gången för Sverige och nu får man se fram emot VM 2014. Men eftersom "en fotbollsmatch spelas av två lag över 90 minuter och Tyskland vinner till slut" så ska jag njuta vidare i lite mer än en vecka till. Tur man håller på tyskarna!

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Är hela Sveriges ekonomi så god egentligen?

Den svenska statens finanser är goda. Om det råda föga tvivel. Man kan vända och vrida på det, man kan hävda att en ekonomi med över åtta procents arbetslöshet inte är god, men det rådande paradigmet är att Sveriges finanser är goda. Detta förutsatt att man talar om statens finanser. Varför har dom då blivit så goda?

En stor del i förklaringen är det finanspolitiska ramverket. Att ha ett budgettak som inte får överskridas gör att budgeten hålls i balans. Att statsskulden betas av leder även det till en god ekonomi. Sen kan man alltid diskutera hur hög eller låg skuldsättning man bör ha. Det viktiga är att skulden är under kontroll och att man kan beta av den i maklig takt. En låg inflation bidrar också starkt till att finanserna ser bra ut. Men återigen tas ingen hänsyn till sysselsättningen.

Ett annat sätt att se på det är att staten har avsvurit sig en massa kostnader som man tidigare har haft. Detta kan med enkelhet illustreras i frågan om medfinansieringsprincipen för infrastruktur. Infrastruktur har traditionellt varit en helt statlig fråga. Ska en motorväg byggas från Malmö till Trelleborg har det varit en statlig fråga, ska en järnväg byggas från Göteborg till Borås har det varit en statlig fråga och så vidare. Det finns många väldigt enkla skäl till detta.

För det första är infrastruktur en strategisk fråga som bör lösas utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Satsningar ska göras där man får ut mest av dom, inte där lobbyverksamheten är som störst. Dessutom innebär en statlig styrning ett visst mått av rättvisa eftersom helhetsperspektivet är det som ska vara vägledande. För det andra har inte kommuner, landsting och regioner någon möjlighet att ta ut skatt för att bygga infrastruktur. Den primär- och sekundärkommunala beskattningen är till för att finansiera verksamhet inom den kommunala kompetensen, dvs i huvudsak skola, vård och omsorg, och denna beskattning slår lika mot alla. Det är en platt skatt eftersom den bygger på likabehandlings- och lokaliseringsprincipen. Alla har samma tillgång till skolan och sjukhusen. Då betalar alla lika mycket per hundralapp i skatt också. För det tredje innebär en kommunal medfinansiering att många kommuner själva får gå ut och låna upp pengar vilket, pga sämre rating än staten, blir dyrare för dom allra flesta. Det är väldigt få kommuner i landet som har lika god lånerating som staten och därmed blir projekten dyrare för samhället totalt sätt än om staten tar hela kostnaden.

Precis på samma sätt som med medfinansieringsprincipen är det med arbetsmarknadspolitiken. Malmö Stad är ett utmärkt exempel på detta. Arbetsmarknadspolitiken, som är en statlig fråga, har pga att staten inte sköter sitt åtagande kostat Malmö Stad 360 miljoner kronor. Pengar som, om staten hade skött sitt uppdrag, hade kunnat gå till skolan och omsorgen.

Helt uppenbart gäller inte heller den goda ekonomin en region som Skåne. Region Skåne går med enorma underskott och efter sex år med borgerligt och miljöpartistiskt styre håller allt samma på att braka ihop. Underskotten hopar sig och Pia Kinhult (M) vägrar se sanningen i vitögat mer än med en läpparnas bekännelse. Att agera för att få ordning på ekonomin är inte på tal eftersom man då skulle förolämpa medarbetarna. Hur det här hänger ihop med att ta ansvar för ekonomin är höjlt i dunkel.

Den svenska statens ekonomi är god men man måste ställa sig frågan till vilket pris och vem det är som betalar detta pris. Att peka på en plussiffra, som inte ens är en plussiffra, och tycka att man sköter ekonomin är att förenkla och förringa dom bakomliggande faktorerna. Det vore upplyftande och fräscht att faktiskt diskutera den svenska ekonomin lite ärligare än vad som sker idag. Men det är väl för mycket begärt antar jag.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Fas 3 är vedervärdigt

Fas 3 kritiseras idag (igen). SVT har granskat spektaklet och konstaterar det som vi i oppositionen har konstaterat i sex år. Det är helt åt helsike och leder ingen vart. Fas 3 är idag en större "arbetsgivare" än Volvo, Posten och Ericsson. Människor utför allt från reguljärt arbete till helt meningslösa sysslor till löner som är långt under vad man klarar sig på. Eller hade du klarat dig på 320 kr/dag? Det blir strax över 6 000 kr i månaden.

Fas 3 är en av anledningarna till att vi ser ett växande behov av hjälp från socialkontor och frivilligorganisationer runt om i landet. Samtidigt beror inte detta på att det saknas pengar. Arbetsförmedlingar runt om i landet skickar tillbaka pengar och värst av allt är att anordnarna till Fas 3 tjänar stora summor på att inhysa Fas 3-deltagarna. Somliga företag har gjort det till ren business att pumpa staten på miljonbelopp utan att Fas 3-deltagarna får något ut av sina platser. Att gå från Fas 3 till ett riktigt jobb är nästan dömt att misslyckas. Det händer nästan inte.

Hela åtgärden borde skrotas. Problemet är såväl praktiskt som politiskt. Det praktiska problemet rör Fas 3-deltagarna. Många av dom har stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och har haft så under lång tid. Där finns ofta ett större, underliggande problem som man måste lösa och det är inte helt enkelt. Men det betyder inte att dom ska straffas med svältlöner. Det politiska problemet stavas prestige och innebär att borgarna kommer att vägra backa av ren trångsynthet. Att erkänna att åtgärden är misslyckad vore att ge oppositionen rätt i sak och då skulle dom få äta upp det över valrörelsen 2014. Borgarna med Moderaterna i spetsen är livrädda för att tappa jobbfrågan, vilket dom visserligen redan gjort, och därför vägrar dom konsekvent att acceptera oppositionens förslag på området.

Samtidigt som allt detta pågår får man inte glömma att det faktiskt är människor det handlar om. Bakom varje Fas 3-krona finns ett mänskligt öde. Ett öde som är värt mer än att kastas fram och tillbaka mellan arbetsförmedling, anordnare och förtvivlan. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle att behandla sina medborgare såhär. Stoppa Fas 3 nu.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!

*****

Bloggat: Martin är ihärdigast när det gäller Fas 3 och gör ett jättejobb

Läs mer på Socialdemokraterna

Bisarra avarter i friskolesystemet

I Helsingborg råder en stark överetablering på skolmarknaden. Antalet friskolor i staden närmar sig Stockholmsnivåer och konkurrensen om eleverna är knivskarp. Detta leder fram till att många av dom avarter som finns inom friskolebranschen dyker upp i Helsingborg titt som tätt. Framförallt blir många av friskolornas problem väldigt tydliga. Det blir också väldigt tydligt hur dåligt utformat hela friskolesystemet är. Ett väldigt enkelt exempel är etableringen av Thorén Business School (TBS).

TBS ska starta en skola i höst och har tagit in 160 elever. När man som elev söker en skola förutsätter man att skolan har möjlighet att ta emot en. Man förutsätter att sådana saker som studiematerial, lärare och skollokaler är ordnat. Men icke. TBS har kört igång hela sitt arrangemang utan att försäkra sig om att man har lokaler att bedriva skolverksamhet i. Man behöver ett bygglov för dom lokaler som man har tänkt använda sig av men har varit sena med att lämna in sin bygglovsansökan och klagar nu på att kommunen inte tar beslutet på delegation. Förvånade står man med ett stort antal elever som har kommit in på deras utbildning och vet inte var dessa ska ta vägen.

Nu till det bisarra. Hur kan man tillåta att ett företag deltar i ansökningsförfarandet kring nya elever när företaget inte ens har klart 100 procent med sina lokaler? Att ett företag som sysslar med telefonförsäljning eller något liknande kan lägga bud på en tjänst och lämna offert utan att ha allt klart till 100 procent kan jag förstå. Men här handlar det om unga människor som ska söka in till en gymnasieskola som om dom söker fel eller får en dålig start kan stänga många dörrar i framtiden. Barnen som söker på våren förutsätter ju att dom utbildningar som står i katalogerna faktiskt finns och att dom inte söker någon hypotetisk och eventuell utbildning.

Friskolesystemet har många riktigt bisarra inslag som inte har elevernas utan företagens bästa för ögonen. Ett annat exempel är om en friskola går i konkurs. Konsekvensen är att kommunen måste ordna fram platser fort som tusan och garantera barnen utbildning. Företagen kan alltså chansa och försöka driva verksamhet. Något ansvar för att elevernas utbildning fullgörs har man inte. Att detta lockar till sig lycksökare och vinsthungriga spekulanter är inte speciellt konstigt. Här kommer vinstintressets krassa verklighet in i bilden.

För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas.

*****

Bloggat: Jämlikhetsanden

Läs mer på Socialdemokraterna 

En svart fråga

En fjärdedel av Italiens ekonomi är svart. Detta vet alla om och alla politiker måste förhålla sig till detta. I Grekland har människor låtit bli att betala skatt under många år. I  Sverige rullas den ena härvan efter den andra upp med smuggelcigaretter, med svart arbetskraft och med skattefusk. Skattefelet i Sverige beräknas till ca 133 miljarder. En enorm summa som om den betalades in i princip skulle täcka hela alliansens skattesänkningar sedan 2006.

Kampen mot den svarta ekonomin är oerhört viktig och inget parti säger sig vilja tumma på denna kamp. Alla är överens om att skatt ska betalas. Samtidigt vet alla politiker att den svarta ekonomin på många sätt bär upp den vita. Ta bara frågan om människor som inte har någon taxerad inkomst i Malmö. För någon vecka sedan uppskattades det antalet till 12 000 personer. Hur dessa personer (sannolikt) försörjer sig är ganska lätt att räkna ut. För självfallet är det så att dessa personer har någon form av inkomst. Men den kommer inte från den vita ekonomin.

Frågan är var man ska börja för att komma till rätta med problemet. Att sätta åt individen är ett sätt. Problemet är att det är ganska verkningslös. Ta Folkpartiets förslag om indragna bidrag. Om man inte får några bidrag, vilket dessa 12 000 personer inte får, så bryr man sig väl knappast om huruvida dessa dras in eller inte. Dessutom är det ju snarare ett motiv att arbeta svart om ens enda vita försörjningsmöjligheter rycks bort. Konsekvenserna av åtgärderna mot individer får lätt bieffekter som man vid första anblick inte tänker på.

Vita Jobb-modellen som sjösätts i Malmö Stad är ett annat sätt att ta sig an frågan. Där använder man facket för att på kommunens uppdrag kontrollera anbudsgivare och utförare som vill ha offentliga kontrakt. Genom att göra detta kan man sortera bort dom företag som inte sköter sig och därmed minskar man svartarbetet. Liknande åtgärder där man gynnar dom företag som sköter sig och sorterar bort dom företag som fifflar är A och O i kampen mot svartjobben. Människor, dvs individerna, måste ha en försörjning och även om det är fel att jobba svart så kan man förstå arbetstagaren som behöver en inkomst. Får man inget vitt arbete tar man ett svart. I tider av massarbetslöshet förstärks denna problematik.

En arbetsgivare som köper svartarbete är däremot inte tvingad att köpa svart. Det är ett aktivt val att köpa vitt eller köpa svart. För samhället handlar det då om att dra åt tumskruvarna på dom arbetsgivare som köper svartarbete. Detta kan göras på många sätt genom allt från skärpta straff för ekonomisk brottslighet till minskad kontanthantering och ökade kontroller. Samtidigt måste samhället bjuda till för dom arbetsgivare som sköter sig. Enkla och lättförståeliga regler med smarta skatter som träffar rätt och minskad byråkratisk börda är viktiga komponenter. Det ska vara lätt att göra rätt och svårt att göra fel.

I detta arbete har parterna en avgörande roll att spela. Endast genom att samverka kan man nå framgång och i det läget förstår man också varför varken facket eller arbetsgivarsidan är något särintresse. Dom är båda ett samhällsintresse.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Stefan Löfven har en plan

S går som tåget och når fornstora dagars nivåer i opinionsmätningarna igen. Det är i en mellanvalsperiod och våren 2008 såg det likadant ut. Det började gå utför i september 2008 när Lehman Brothers smällde och världen kastades in i en sällan skådad kris. Förtroendet för regeringen steg och precis som brukligt i kristider vände sig folket till den beprövade regeringen istället för den ifrågasatta oppositionen när valet väl stod för dörren. Det är fyra år sedan nu. Världen befinner sig fortfarande i kris och Sverige har klarat sig bra, rent ekonomiskt, men det saknas något.

Jobben kom aldrig som regeringen hade lovat. Trots dom största skattesänkningarna som det här landet skådat i modern tid så är arbetslösheten idag högre än vad regeringen trott, sagt och lovat att den skulle vara. Därför misstror folk regeringen och det öppnar dörren för S. Skillnaden mellan 2008 och 2012 är också att S nu har en partiledare som människor i gemen och partiet i synnerhet sluter upp bakom. Stefan Löfven är inte kongressvald, han har inte utsetts av någon valberedning och han har inte hållit något storslaget linjetal än. Men han gnetar på i oförtröttlig stil och pratar jobb, innovationer, kunskap, utbildning och framtid. Något som väljarna inte hört S prata om på 10 år.

För S har uppfattats som trötta, gammalmodiga, gråa och tråkiga. Ljusblåa och leende nya moderater har kört över ett andefattigt och sargat socialdemokratiskt parti i två valrörelser. Att konceptet har börjat förlora sin slagkraft är uppenbart. Kent Perssons "tjoho" har inte gjutit mod i M och snacket om att S inte skulle ha ett regeringsalternativ när man samlar lika stort stöd M, C och FP tillsammans klingar tomt och ihåligt. Snarare personifierar Persson kejsarens nya kläder. Ett bländande leende kan attrahera ett tag men till slut måste även det kläs med något som väljarna kan ta på.

S har en politik och den presenteras i en strid ström. S hade en politik tidigare också men skillnaden nu gentemot tidigare är att partiet inte springer på varenda boll som spelas. Allt bryts ner till jobben. Första Maj-sloganen "Kunskap och jobb" klingar över partiet och det är uppfriskande att höra våra lokala och regionala företrädare prata skola, sjukvård och omsorg eftersom det är viktigt för jobben. Givetvis har dessa områden ett självändamål men när man adderar jobbfrågan blir det knivskarpt och oerhört förtroendeingivande. S vill inte bara ha en god välfärd för att man är solidariska och vill ge folk trygghet. S vill ha en god välfärd eftersom den är tillväxtfrämjande och för att det är jobbskapande.

Som alla andra redan har påpekat idag är det långt kvar till valet och mycket kan hända. Det gäller att hålla i. Men likt Sickan i Jönssonligan så har nog även Stefan Löfven en plan och den är planerad in i minsta detalj. Följ den och Sverige byter regering 2014.

*****

Bloggat: Peter J och Peter A om samma sak. Kulturbloggen och Jämlikhetsanden om annat.

Läs mer på Socialdemokraterna

Vem är det som betalar skulden egentligen?

Den ovissa situationen i Egyten hotar ekonomin och sedan Mubarak störtades har såväl tillväxt som valuta fallit. Detta oroar Egyptens kreditgivare som väntar på betalning. Och det är klart, har man lånat ut miljarder så vill man ha tillbaka dessa. Det känns logiskt vid första anblick. Men om man funderar ett varv till blir frågan lite svårare. För många av dom lån som Egypten tagit är från Mubaraks tid. En tid då Mubarak enväldigt styrde landet och mer eller mindre använde Egypten som sin egen personliga hushållsekonomi och när ett lån skulle betalas av fanns det gott om pengar att betala med. Tillväxten i ekonomin tillföll ju knappast den breda massan.

Att nyblivna demokratier står med skulder upp till midjan är inget ovanligt. Diktatorer har lekstuga i landet, tar stora lån för att finansiera sina egna perversa idéer och folket ser aldrig röken av några pengar. Fenomenet upprepas gång efter annan. Chile, Argentina, Indonesien, Nicaragua, Guatemala, Irak och så vidare. Listan kan göras mycket längre. Man kan även lägga till länder som Grekland, Spanien och Portugal på listan. Länder som haft juntor och diktatorer vid makten för inte så länge sen och som fått kämpa med gamla skulder i takt med att dom tagit upp nya. Den stora frågan som kommer ur denna vetskap är huruvida det är folket eller kreditgivarna som har gjort fel och vem är det egentligen som ska skyddas?

För om man gör affärer med en diktator, och då snackar vi inte någon halvfigur av Putins typ, utan en riktig diktator av Pinochets, Mubaraks eller Saddams snitt, så borde man också förstå att det knappast är folket, dvs nationens ryggrad och existensberättigande, som man gör affärer med. En diktator ska inte kunna pantsätta sin nation och om en kreditgivare är så fruktansvärt cynisk (och korkad) så att man ger lån till den typen av regimer så borde rätten att kräva återbetalning falla.

Problemet är att det för det mesta inte är vem som helst som har lånat ut till dessa regimer. Det är inte någon skum bankir i ett karibiskt skatteparadis som en James Bond-film. Faktum är att det är några av världens mest synliga och framträdande organisationer som står för stora delar av dom lån som diktaturer runt om i världen har tagit upp historiskt. Det är IMF, det är världsbanken och det är banker i stil med JP Morgan och Goldman Sachs som under decennier har stöttat världens värsta regimer med lån efter lån och som har gjort mycket goda affärer på detta. Att ha ett land som pant är bland det säkraste som finns även om det är svårt att tro i dessa tider av grekisk konkursrisk.

Frågan kommer inte att lösas och folket i Egypten kommer snällt få finna sig i att betala Mubaraks skulder. Det finns för stora ekonomiska (och militära) intressen bakom kreditgivarna för att dessa ska bli satta på bar backe. Man kan dessutom bara tänka sig hur utvecklingen i framtiden kommer att bli nu när Kina växer fram som en av dom riktigt stora kreditgivarna. En diktatur som lånar ut till såväl diktaturer som demokratier. Bäva månde världens folk.

Foto: soldatmamma.blogspot.com

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Kvotera in vanligt folk istället

Stefan Löfven vill kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser. Frågan har diskuterats länge och bland annat Anders Borg har hotat med en sådan lagstiftning tidigare. Att det inte hänt något är därför inte konstigt. När Borg hotar med saker kan man nästan vara säker på att inget kommer att ske. Fråga storbankerna t ex.

Frågan i sig går att vända och vrida på. Ja, det är viktigt med kvinnor i bolagsstyrelser. Samtidigt känns det för mig som en pseudofråga. Det är inte könstillhörigheten utan klasstillhörigheten som skiljer en bolagsstyrelse från resten av samhället. Politiker anklagas ofta för att inte veta något om verkligheten och att dom tar beslut över folks huvud. Om detta är rätt eller fel kan var och en bedöma själv. Men att bolagsstyrelser tar beslut över folks huvuden och inte befinner sig i verkligheten kan man lugnt konstatera. Ta bara bonus- och lönefrågorna eller varför inte frågan om självrannsakan och bristen på den.

Man vinner inga val på att kvotera in till bolagsstyrelser och det är knappast en jobbfråga. Det är på sin höjd en anständighetsfråga och som sagt, den verkliga förändringen vore att kvotera in vanligt folk i bolagsstyrelserna. Då hade man kunnat prata om förändring. Att dessa sedan kan vara kvinnor är en helt annan femma. Då hade man ju slagit två flugor i en smäll.

Foto: dajana.se

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Skolskandal pga vinster i välfärden

I höstas hade vi Caremaskandalen. Den satte fingret på frågan om vinster i välfärden i allmänhet och vinster inom äldrevården i synnerhet. Sedan dess ha debattens vågor gått höga och bland annat LO och Skånes socialdemokratiska partidistrikt har sagt nej till vinster i välfärden. Diskussionen har framförallt gällt vården och omsorgen. Frågan om friskolornas vinster har inte riktigt kommit fram. Somliga friskolor är ju fantastiskt bra på att sätta höga betyg så deras tillskyndare har kunnat gömma sig bakom en argumentation om att de vinstdrivande friskolorna minsann inte är sämre än någon annan driftsform. Se på betygen, lyssna på dom nöjda föräldrarna. Tro det att dom är nöjda när ungarna får högre betyg än dom skulle få i en skola som bedömde dom utifrån kunskapsnivå och inte för medföljd skolpeng.

Förhoppningsvis blir det ändring på det nu. Idag briserar nämligen en skandal inom den vinstdrivna skolkoncernen John Bauer. 18 av koncernens skolor uppvisar så allvarliga brister att dom riskerar att förlora sina tillstånd. Skolinspektionen varnar i skarpa ordalag och massor av elever har förlorat viktig undervisningstid under många år. Och allt detta för att vi ska ha vinster i skolan. John Bauer är en skola som tidigare varit i blåsväder pga låg lärartäthet, lärarlösa lektioner och andra brister. Detta har viftats bort av friskoleivrare och vinstförsvarare inom bland annat vårt parti. Vinstincitamentet har inte tagits som något skadligt utan har setts som något positivt för barnens utbildning.

Jag skulle vilja höra dessa företrädare när dom möter eleverna vars utbildning har förstörts pga att politiken inte har förmått att skydda dom mot vinstintressena. Men argumenten kommer att kännas igen och klinga lika falskt som vanligt. Det är kvalitén som är det viktiga, det finns kommunala skolor som är dåliga också eller varför inte "ska vi förbjuda vissa företag att verka fast det finns dom som är nöjda med dessa"?

Som svar på detta säger jag; Ja, kvalitén är det viktigaste och just därför ska vinsterna förbjudas för att värna kvalitén. Ja, det finns dåliga kommunala skolor men visa mig den kommun som har 18 skolor som riskerar att stängas. Ja, vi ska förbjuda dom företag som vill göra vinst på våra skattepengar att verka i välfärden inklusive skolan. Dessutom var säkerligen en hel del nöjda med BT Kemis verksamhet också eller eternitfabriken i Lomma men dessa företag var ändå skadliga för människor. Och faktum är att det är även John Bauer.

Votering ska begäras och verkställas i frågan på kongressen och jag hoppas innerligt att Socialdemokraterna kommer att stå på barnens och ungdomarnas sida i denna fråga och inte på kapitalintressenas.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Även Lena Mellin kan

Dag två på budgetmötet här i Helsingborg och det mesta är klart sen igår. Endast några mindre nämnder återstår och därför tar jag mig faktiskt friheten att blogga lite. Dock är inte fullmäktige slut för att budgeten är klar. Frågan om Ångefärjetomten och dess framtid återstår. En debatt som säkerligen kommer att pågå ett tag.

En intressant sak som inte har ett dugg med fullmäktige i Helsingborg att göra är Lena Mellins ledare i Aftonbladet idag. Det är inte ofta jag tycker att Mellin är klockren men idag lyckas hon faktiskt med det konststycket. Mellin sätter fingret på solidaritetsnerven och pekar på hur lyckligt lottade vi i Sverige är jämfört med många andra länder i Europa. Vi har gått igenom vårt stålbad under 1990-talet och därför står vi starka idag. Socialdemokraternas finanspolitiska ramverk har tjänat landet väl och därför kan vi idag diskutera sommarskola och restaurangmoms. En lyx på många sätt.

I sammanhanget måste man dock erinra om att det finanspolitiska ramverket numera kan användas på ett sätt som det inte var tänkt. Om denna sak har det skrivits en hel del och jag tänker inte fördjupa mig i frågan just nu. Att det behövs ett sysselsättningspolitiskt ramverk står dock helt klart. Och vem tror ni har kläckt den idén? Jo, S såklart.

Nu ska jag tillbaka in i KF-salen och höra klart på budgetdebatten.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Budgetmöte hela dagen

Idag sitter jag och följer kommunfullmäktiges budgetmöte här i Helsingborg. Det innebär att jag inte riktigt hinner blogga som vanligt just nu. Så det får bli så här och så vet ni varför. För den som vill går mötet att följa på nätet och även på Twitter via taggen #kfhbg.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Det går dåligt för Folkpartiet och då är det invandrarna som är problemet

Det går dåligt för Folkpartiet. Det har det gjort förr. När det går dåligt för FP version 2000-talet så dammar partiet av invandringsfrågan. Någon måste ju få skulden för Folkpartiets dåliga siffror och vem passar bättre då än en svag grupp? Om det inte är sossarnas fel, vilket det ju egentligen alltid är, så måste det vara invandrarnas fel. Det kan ju inte vara så att Folkpartiets politik är fel och att det är den som väljarna säger nej till.

Fenomenet började i valet 2002. Då introducerades idén om språktest för medborgarskap. Inspirerade av dom hårdare tagen som initierats i Danmark skulle Folkpartiet lösa det så kallade integrationsproblemet. Genom språkkrav skulle detta problem "quickfixas". Av idéns karaktär kan man snabbt sluta sig till att invandrares problem är att dom inte är tillräckligt assimilerade. För varför är annars svenska språket så viktigt? Om jag är forskare på universitetet eller dataingenjör i näringslivet och arbetar uteslutande på engelska är det väl inte svenska språket som är problematiskt? Eller om jag talar någon av våra fem minoritetsspråk och flyttar från Norge till Sverige och inte lär mig svenska. Är det ett problem? Jag har rätt att sköta min kontakt med myndigheterna på mitt minoritetsspråk. Varför får jag då inte bli svensk?

Det är en stor chimär att man måste tala svenska för att klara sig i det svenska samhället. Det går alldeles utmärkt att leva ett gott liv i Sverige utan att yttra ett svenskt ord på flera veckor. Lärdomen av det borde vara att vi i Sverige måste lära oss att hantera människor för vem dom är istället för att försöka göra om dom till något annat.

En vän till mig som jobbar inom socialförvaltningen i Malmö Stad berättade för mig att ca 50 procent av klienterna i stadsdelen Fosie talar arabiska. I samma stadsdel finns inte en enda socialsekreterare som pratar flytande arabiska. Man får ta det för vad det är, en utsaga av en individ som arbetar i verksamheten i staden. Det innebär att det inte är någon exakt vetenskap men det sätter fingret på en springande punkt för hela frågan. Vore det inte bättre om man såg till att utbilda arabiskttalande socialsekreterare som kan arbeta med den arabiskttalande gruppen på arabiska? Då känner dom arabiskttalande sig väl mottagna, dom förstår mycket lättare vad samhället förväntar sig av dom och det skapas en dialogyta som idag inte finns. Då kan man också lättare motivera människor att ta ansvar för sitt lokalsamhälle och för att bli en positiv kraft. Samma tanke kan föras över på många andra arbetsplatser. Se till att människor möts på sina villkor och hanteras som individer för att därifrån bygga dom starkare.

Därifrån kan man sedan se till att erbjuda människor utbildningar och jobb för att dom successivt ska lära sig svenska språket. Som jag skrivit om tidigare kan det få rakt motsatt effekt att dra undan människors försörjningsmöjligheter. Det gynnar bara svartarbete och kriminalitet. Folkpartiet, som kallar sig för liberaler, borde faktiskt förstå detta väldigt enkla samband. Man ska hjälpa människor att växa och ge dom möjligheter därtill. Inte banka ner dom i fattigdom om dom inte lyder.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Det långsiktiga problemet med Kent Perssons klavertramp

Som dom flesta känner till vid det här laget är Moderaternas partisekreterare Kent Persson ute i blåsväder igen. Denna gång genom att lansera en redan befintlig idé som ny. Dessutom klampar han likt en elefant i en porslinsaffär rakt in på KD:s domäner vilket har upprört Göran Hägglund till den milda grad att Hägglund enligt egen Twitterutsaga kommer att lansera ett nytt förslag som kallas för "Jobbskatteavdrag" i valet 2014. Persson bjuder återigen på goda skratt och Reinfeldt må förbanna alla dessa betalda sosse-twittrare som ställer till jäkelskap för M. Att dessutom Göran Hägglund tillhörde denna kategori är ju lika oväntat som förvånande.

Dock kan man fråga sig om Kent Perssons misstag spelar någon roll. Majoriteten av svenska folket har ingen aning om vem Kent Persson är. Någon har sett hans ansikte under någon sekund på Aktuellt, någon har sett honom i sin dagstidning och någon vet att M har fått en ny partisekreterare som dom kanske kan namnet på men hur han ser ut har man ingen aning om. Detta är i alla fall vad jag via min "barfota-Sifo" kan sluta mig till. Jag kan självfallet ha helt fel. Kent Persson kanske är jättekänd men jag tillåter mig att tvivla på att så är fallet. I alla fall för tillfället.

Konsekvensen av detta, att Persson är relativt okänd, är att ingen bryr sig speciellt mycket om att Persson trampar i klaveret. Folk som inte hänger på Twitter eller politiska bloggar dagarna i ända, och majoriteten gör faktiskt inte det otroligt nog, hänger inte med i svängarna och vet inte om att det är Persson som varit ute nu igen. För Moderaterna är detta givetvis goda nyheter. Samtidigt vet alla att för varje grej som händer blir Persson mer och mer känd och allt fler "vanliga" väljare kommer att börja reagera. Det är i detta som den stora faran ligger för Moderaterna.

Det enda som håller Moderaterna uppe i opinionen just nu är deras grundmurade förtroende hos svenska folket. Regeringen har historiskt höga förtroendesiffror och detta förtroende sträcker sig långt in i oppositionsleden. Genom att utnyttja detta förtroende kan Reinfeldt vinna över väljare genom relativt enkla metoder. Förtroendet i sig grundar sig på bilden av regeringen som duglig, ansvarstagande och kompetent. Men under våren har detta förtroende grusats allt mer och Reinfeldt har gått från siffror runt 70 procent till ner mot 50 procent. Kent Perssons företrädare Sofia Arkelsten, Sten Tolgfors och nu Kent Persson har alla bidragit till detta. Även sakpolitiska frågor som Carema-skandalen och massarbetslösheten i landet har bidragit.

Just Kent Persson skulle med sitt fläckfria förflutna och broileraktiga uppträdande sätta punkt för alla tabbar. Men istället har Persson utvecklats till en föga förtroendeingivande migrän för Reinfeldt. I längden kommer detta att få stora konsekvenser för förtroendet för Reinfeldt själv och därför lär Persson få sig en rejäl uppsträckning. Inte offentligt, utåt sett är allt "tjoho" fortfarande, men när dörren är stängd kommer Persson förmodligen få sina fiskar varma. Det riktigt besvärliga för Reinfeldt är att han inte kan sparka ut ytterligare en partisekreterare innan valet. Då är allt förtroende för hans förmåga att styra sin partiorganisation borta och det har Reinfeldt inte råd med.

(Kent Persson in action)

*****

Media: Klåfingrighet deluxe av V i Sörmland

Läs mer på Socialdemokraterna

Framgångsrika socialdemokrater och borgerliga klantar

Den franska vänstern med nyvalde presidenten Francois Hollande i spetsen går som tåget. Efter gårdagens första omgång i det franska parlamentsvalet ser Hollande ut att gå mot en femårsperiod där hans parti och hans politik kan göra stor skillnad. En rödgrön majoritet i det franska parlamentet innebär att den borgerliga dominansen som präglat den europeiska kontinenten under dom senaste åren nu på allvar börjar brytas. För en socialdemokrat i Sverige är detta ljuv musik för ett prövat hjärta.

I Storbritannien tog som bekant David Cameron och Tories över makten från Labour 2010. En trött Labourregering med en trött premiärminister fick stryk i ett trött land. Cameron tog över med sitt EU-fientliga parti och i alla fall i mina ögon har Storbritannien på många sätt försvunnit i EU-debatten. Om detta är bra eller dåligt för britterna kan man ju diskutera. För Europa är det inte bra. Det går dessutom inte speciellt bra för Cameron hemma i Storbritannien heller. Som vanligt är det skandaler som spelar roll och Cameron kallas nu till förhör i den stora utredningen kring Rupert Murdochs imperium. Om detta kommer sänka Tories redan nu inför nästa val är omöjligt att säga. Dock är det som bekant svårt att tvätta bort politiska stämplar och Murdoch-skandalen har knappast skördat sina sista offer.

I Tyskland har dom tyska socialdemokraterna SPD skördat stora framgångar i delstatsvalen på senare tid. I Nordrhein-Westfalen fick SPD 39 procent och då ska man komma ihåg att NRW är Tysklands folkrikaste delstat. Även i Schleswig-Holstein fick SPD runt 30 procent och förhindrade där med ett majoritetsstyre av en mitten-högerregering. Det ska bli mycket intressant att följa valet till Förbundsdagen när det väl är dags för val i Tyskland 2013.

Socialdemokratiska partier har skördat segrar runt om på hela kontinenten och här i Norden är det som bekant bara Sverige som inte har socialdemokrater i regeringsställning. Dock känns det som att det börjar bli dags även här. Borgarna skjuter sig gång efter annan i foten och nu är det inte bara småpartierna som gör bort sig titt som tätt. Moderaterna lyckas just nu inte med någonting alls och det är en situation som varken vi i oppositionen eller Moderaterna själva är vana vid. Det är möjligt att det hela är en diaboliskt uträknad plan av Per Schlingmann men om så är fallet är det en mycket djärv plan och skådespeleriet från moderatledningen är, om det är uträknat, helt lysande. I rollen som "klanten" har man verkligen lyckats i sin casting. Två gånger på raken dessutom!

*****

Bloggat: Monica, Annika, Peter A och Peter J

Läs mer på Socialdemokraterna

Alla är vi så duktiga

Man ska inte skratta åt andras olycka men ibland kan jag inte låta bli att le åt euroeländet. Inte åt själva problemet, inte åt dess konsekvenser och inte åt dess grunder utan åt alla som ger goda råd hela tiden kors och tvärs (ja, inklusive jag). Alla från Washington till Beijing och från Genève till Dubai har tankar, idéer och lösningar på hur krisen ska lösas. Råden haglar och moralkakorna bakas i takt med alla andra donuts, croissanter eller muffins som görs världen över. Allt i form av ”varningar” hit och ”varningar” dit. Den totala avsaknaden av ödmjukhet gör det hela ännu mer lustigt (och tragiskt).

Ta bara Barack Obamas senaste varning. Han varnar grekerna för att lämna euron för det kan leda till ”ännu värre umbäranden”. Jaha, tack för den varningen. Kan mr Obama då vara vänlig och utveckla vilka värre umbäranden som komma skall om grekerna lämnar euron? Redan idag samlar människor ved på gatorna i Thessaloniki för att värma sig och tidigare offentliganställda får matpaket av sina grannar för att undvika svält en dag till. Bankerna för inte vidare transaktioner ifrån utlandet till dess rättmatiga ägare, det diskuteras om gränserna ska stängas och nazister slår på kommunister i livesänd TV. Vad Obama, exakt vad, är det som ska bli värre? För jag kan tänka på värre saker som inbördeskrig, krig med Turkiet, en ny junta eller kanske mördar-zombies men tala då ur skägget och säg det.

Hela situationen påminner om en lördagsförmiddag i en villaförort i landet Mellanmjölk. En snickare har fått motorhaveri på sin bil och tänker att han nog kan fixa det hela. Varför ta bilen till verkstaden? Han är ju karl. När snickaren ligger där på uppfarten och meckar för glatta livet så kommer granne nummer ett förbi, ni vet han civilekonomen, och lutar sig över motorhuven. Han säger nåt i stil med att ”jaså, kärran krävar, ja det är ett helsike men jag brukar ta skruvdragaren så löser det sig, jag ser att du använder skruvmejsel, det hade inte jag gjort.” Någon minut senare ansluter granne nummer två och säger något ungefär liktydigt men han byter skruvdragaren mot skiftnyckel.  Granne nummer två är för övrigt truckförare på ett större grossistlager. Slutligen kommer granne nummer tre, administratör på kommunens skolförvaltning, och förklarar att han minsann använder hammare och dessutom skjuter han in tanken att felet kanske inte alls sitter där snickaren letar utan att felet egentligen är på andra sidan motorn och förmodligen är relaterat till någon icke namngiven rem. Dock kan det vara generatorremmen.

Med andra ord, ingen vet vad som bör göras, ingen vet vad som är problemet och ingen är kompetent nog att reda ut det hela. Men istället för att ödmjukt erkänna att frågan ligger på ett lite för svårt plan och att bilen hade gjort sig bäst på en lugn verkstad där problemet kan analyseras och förhoppningsvis lösas så ger sig alla in i en testosteronpumpande gissningstävling som kan pågå hela förmiddagen om det vill sig illa. Jag vet att liknelsen haltar ganska betänkligt eftersom det inte finns någon ”verkstad” att lämna in euron på fast skroten finns fortfarande och det är ett alternativ som verkar bli allt mer troligt. Poängen med mitt inlägg är mest att väldigt många borde tagga ner sina goda råd till grekerna. Det är jäkligt lätt att stå och säga att saker och ting kan bli mycket värre när man står bakom ett podium i någon huvudstad någonstans. För den enskilde grekiske väljaren är det inte lika lätt och varningsskotten om att det kan bli värre smäller inte speciellt högt längre. Det är redan värre.  

(För den som inte sett Jonas Gardells klassiska show "På besök i Mellanmjölkens land" är här ett kort klipp. Rekommenderar varmt att ni försöker se hela showen.)

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Så var det med den saken

Det blev fotbollsdömning för hela slanten idag så jag har ingen större energi att blogga just nu. Så jag bjuder på ett litet klipp och så får det vara med den saken. Trevlig kväll!

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Det är högern och Miljöpartiet som bär ansvaret och ingen annan

Skånetrafiken drar ner på antalet linjer och detta drabbar företrädesvis landsbygdsorter och mindre städer. Anledningen sägs vara dels lägre intäkter från biljettförsäljningen pga av avskaffandet av kontantresor, dels har inte folk rest kollektivt i den förväntade utsträckningen. Därutöver blev avtalet med Veolia något dyrare än beräknat och detta bidrar också till underskottet.

Argument ett och två kan var för sig vara fullt legitima. Om man inte kände till kontexten skulle man förmodligen nöjt sig med dessa argument och därmed var frågan avförd från dagordningen. Men den som rest med Skånetrafiken dom senaste åren vet att argumenten inte har den legitimitet som man vid första anblick kan tillskriva dom. Att antalet resenärer inte har ökat i den utsträckning som man budgeterat för är inte det minsta konstigt. När folk inte kan lita på att ett system fungerar är man mindre benägen att sätta sin tilltro till systemet och då sjunker dess förtroende ännu mer. Ungefär som med grekiska skattebetalare. Varför betala skatt om man inte vet att pengarna går till det dom är avsedda för. Varför åka tåg om man tar en stor risk att bli försenad varenda gång?

Kontantfrågan är knepigare. Att minska kontanthanteringen är i huvudsak en arbetsmiljöfråga och därför är det självklart för mig som socialdemokrat att vara positiv till denna förändring. Jag tycker Jojo-kortssystemet har fungerat bra för mig personligen så det är inte någon uppoffring att avstå kontanter på bussar och tåg. Man kan dessutom betala med kontokort på regionbussarna och i tågautomaterna så det vållar knappast några problem i dagens kortsamhälle. Det finns säkert dom som inte håller med i just denna del och det har jag förståelse för men som sagt, för mig personligen är Jojo-kortet bra. Vad man då kan fundera kring är priset. Alla som har ett Jojo-kort får samma rabatt och det är här budgetposten blir till en minuspost.

Detta skulle man förmodligen kunna lösa. Att skapa olika former och nivåer på rabatten vore ett sätt att lösa problemet. Är det nödvändigt att sänka biljettpriserna lika mycket på alla Jojo-kort? Kan man differensiera rabatten mer än man gör idag? Jag vet inte men man bör kunna hitta lösningar på detta.

Sista argumentet, att det blir minus pga fördyrade upphandlingar och avtal, är en "neverending story" i Region Skåne. Hur många avtal har inte borgarna brutit, omförhandlat och fördyrat sedan dom tillträdde 2006? Det är kollektivtrafik, det är ambulanser, det är vårdcentraler och så där håller det på. Privatiseringsdogmatismen har kostat skattebetalarna i regionen multum och trots detta, trots all erfarenhet och all praktik, så fortsätter borgarna, ivrigt påhejade av Miljöpartiet, att privatisera vartän dom kan. Man blev nästan chockskadad när man kunde läsa om att ambulanserna, för stunden, kommer att drivas av det offentliga i nordvästra Skåne.

Summan av kardemumman är att budgetunderskottet och dom därpå följande neddragningarna inom kollektivtrafiken i Skåne är konsekvenser av en mycket medveten politisk linje förd av borgarna och Miljöpartiet. Ansvaret kan inte skyllas på sviktande underlag eller på tjänstemännen. Ansvaret är och förblir politikens. Man bör ta sig en rejäl funderar på hur Miljöpartiet försvarar att tusentals skåningar nu förmodligen tvingas ta bilen till jobbet istället för att åka kollektivt. Hur bra är det för klimatet?

*****

Bloggat: Tony

Läs mer på Socialdemokraterna