Den svenska statens finanser är goda. Om det råda föga tvivel. Man kan vända och vrida på det, man kan hävda att en ekonomi med över åtta procents arbetslöshet inte är god, men det rådande paradigmet är att Sveriges finanser är goda. Detta förutsatt att man talar om statens finanser. Varför har dom då blivit så goda?
En stor del i förklaringen är det finanspolitiska ramverket. Att ha ett budgettak som inte får överskridas gör att budgeten hålls i balans. Att statsskulden betas av leder även det till en god ekonomi. Sen kan man alltid diskutera hur hög eller låg skuldsättning man bör ha. Det viktiga är att skulden är under kontroll och att man kan beta av den i maklig takt. En låg inflation bidrar också starkt till att finanserna ser bra ut. Men återigen tas ingen hänsyn till sysselsättningen.
Ett annat sätt att se på det är att staten har avsvurit sig en massa kostnader som man tidigare har haft. Detta kan med enkelhet illustreras i frågan om
medfinansieringsprincipen för infrastruktur. Infrastruktur har traditionellt varit en helt statlig fråga. Ska en motorväg byggas från Malmö till Trelleborg har det varit en statlig fråga, ska en järnväg byggas från Göteborg till Borås har det varit en statlig fråga och så vidare. Det finns många väldigt enkla skäl till detta.
För det första är infrastruktur en strategisk fråga som bör lösas utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Satsningar ska göras där man får ut mest av dom, inte där lobbyverksamheten är som störst. Dessutom innebär en statlig styrning ett visst mått av rättvisa eftersom helhetsperspektivet är det som ska vara vägledande. För det andra har inte kommuner, landsting och regioner någon möjlighet att ta ut skatt för att bygga infrastruktur. Den primär- och sekundärkommunala beskattningen är till för att finansiera verksamhet inom den kommunala kompetensen, dvs i huvudsak skola, vård och omsorg, och denna beskattning slår lika mot alla. Det är en platt skatt eftersom den bygger på likabehandlings- och lokaliseringsprincipen. Alla har samma tillgång till skolan och sjukhusen. Då betalar alla lika mycket per hundralapp i skatt också. För det tredje innebär en kommunal medfinansiering att många kommuner själva får gå ut och låna upp pengar vilket, pga sämre rating än staten, blir dyrare för dom allra flesta. Det är väldigt få kommuner i landet som har lika god lånerating som staten och därmed blir projekten dyrare för samhället totalt sätt än om staten tar hela kostnaden.
Precis på samma sätt som med medfinansieringsprincipen är det med arbetsmarknadspolitiken. Malmö Stad är ett utmärkt exempel på detta. Arbetsmarknadspolitiken, som är en statlig fråga, har
pga att staten inte sköter sitt åtagande kostat Malmö Stad 360 miljoner kronor. Pengar som, om staten hade skött sitt uppdrag, hade kunnat gå till skolan och omsorgen.
Helt uppenbart gäller inte heller den goda ekonomin en region som Skåne. Region Skåne går med enorma underskott och efter sex år med borgerligt och miljöpartistiskt styre håller allt samma på att braka ihop. Underskotten hopar sig och
Pia Kinhult (M) vägrar se sanningen i vitögat mer än med en läpparnas bekännelse. Att agera för att få ordning på ekonomin är inte på tal eftersom man då skulle förolämpa medarbetarna. Hur det här hänger ihop med att ta ansvar för ekonomin är höjlt i dunkel.
Den svenska statens ekonomi är god men man måste ställa sig frågan till vilket pris och vem det är som betalar detta pris. Att peka på en plussiffra,
som inte ens är en plussiffra, och tycka att man sköter ekonomin är att förenkla och förringa dom bakomliggande faktorerna. Det vore upplyftande och fräscht att faktiskt diskutera den svenska ekonomin lite ärligare än vad som sker idag. Men det är väl för mycket begärt antar jag.
För övrigt anser jag att vinster i välfärden ska förbjudas!
*****