 |
| Foto: chefsingenjoren.blogspot.com |
Jo, det är själva debatterna som får mig att skriva, inte ämnena. Den första debatten, den om imamerna, var hetsig, alla pratade i mun på alla, ingen var överens och folk kunde knappt sitta still. Det var pålagda lurar, folk som lämnade lokalen och allmänt kaos. Den andra debatten, den om ADHD, var lugn, saklig, folk fick tala till punkt och avbröt inte och det var en allmänt respektfull ton.
Religionen, där folk alltid bedyrar förlåtelsen, respekten och lugnet, skapade kaos, motvilja, ilska och konflikt. ADHD, som man förknippar med hyperaktiva tonårskillar som bråkar, stör och skriker, var respektfullt och framåtsträvande. Detta faktum fick mig att småle. Att vuxna människor kan bli så tokiga över en diskussion om tusenåriga texter och ett väsen som dom tror existerar samtidigt som faktiska och bevisade psykologiska diagnoser inte skapar någon större uppståndelse. Världen är bra konstig ibland.
*****
Läs mer på Socialdemokraterna
Jag tycker tvärtom att det var ett rejält övergrepp från Svt mot båda sidor i imamdebatten, som i så många andra debatter. Det är fel på upplägget av programmet, med en programledare som avbryter hela tiden, och - i detta fall - dessutom gör folk till åtlöjen för att de har svårt att uttrycka sig kort och koncist på svenska. Rasismen har blivit rumsren. Det var ju inte bara de anklagade (manliga) imamerna som behandlades så, utan även de kvinnliga muslimerna, som försökte få fram att en mer modern tolkning är möjlig.
SvaraRaderaLars Flemström
Alla väljer vem man ska tro på, ordföranden för Islamic Center i Malmö med guldklocka eller de islamska kvinnor som välkomnade Uppdrag Gransknins reportage.
SvaraRadera