Den lokala borgerlighetens förebild är tydligen Stalin

Som rubriken säger är tydligen Stalin förebild för våra lokala borgare. I alla fall om man ska tro Sverigedemokraternas budget som dom lämnade in vid gårdagens kommunstyrelsesammanträdande. SD menar att:

"Vi anser också att stadens ledning inte ska ägna sig åt att påverka medborgarnas politiska uppfattning så som det sker idag. Det för ju tankarna mest åt kommunismen under Stalins tid i Sovjetunionen och det är ju märkligt att treklövern har Stalin som förebild." - sid 16 i SD:s budgetyrkande.

Mycket kan man säga om den lokala borgartrojkan och dess politiska agenda men att tro att Peter Danielsson (M), Maria Winberg-Nordström (FP) och Lars Thunberg (KD) skulle ha Stalin som förebild är nog bland det mest makabra jag hört sägas kring dessa personers politiska uppfattning. Inte nog med att det är rent sakligt fel. Den som läst samhällskunskap i grundskolan kan räkna ut med sina liktornar att den borgerliga politiken och dess styre i Helsingborg inte är kommunister. Det är också ett mycket grovt påhopp att jämföra någon demokratiskt sinnad politiker med Stalin.

Vidare kan man ju ställa sig frågande till varför borgarna i Helsingborg inte ska få lov att bedriva opinionsbildning. Som politiker är det ju hela poängen. Att verka för att människor ska dela ens uppfattning och stödja en i denna. Demokrati kallas det och det lär man sig också på grundskolan.

Det ska bli synnerligen intressant att höra debatten kring denna skrivning i kommunfullmäktige om två veckor. En ursäkt vore på sin plats från SD:s ledning och en kurs i politisk ideologi som åtgärd för SD:s fullmäktigegrupp borde vara ett yrkande. Kanske denna kurs rent av borde hållas på Medborgarskolan?

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Kärnkraftsutredning motas i grind

En utredning ska ta ställning till huruvida kärnkraftsbolagen ska ta ett större ekonomiskt ansvar för kostnaderna för kärnavfallet. Utredningen skulle ha lämnats in idag men resultatet pekar på att kostnaderna skulle bli mycket höga för bolagen och därmed skulle priset på kärnkraftsproducerad el stiga rejält. Detta passar givetvis inte in i bland annat Centerpartiets idé om kärnkraften som en hållbar, långsiktig och miljövänlig energikälla så utredningen motas i grind. Budskapet är klart, gör om, gör "rätt", dvs kom inte tillbaka förrän ni pekar på resultat som passar regeringen.

Jag har tidigare skrivit om att kärnkraftsbolagen inte behöver bära sina egna risker genom stora försäkringssubventioner. Staten tar kostnaderna vid riktigt stora kärnkraftsolyckor. Till detta kan man alltså lägga det faktum att kärnkraftsproducenterna kan smutsa ner till subventionerat pris. Argumentet om att kärnkraften är billig är kvalificerat skitsnack. Vad som är sant är att mycket energi kan produceras av kärnkraften och därför är det svårt att ersätta den.

Men den borgerliga logiken i kärnkraftsfrågan gör ytterligare en kullerbytta. Marknaden ska sköta elproduktionen men riskerna och kostnaderna (i fallet kärnkraft) ska bäras av staten. Vinsterna däremot hamnar i bolagens fickor (ja, Vattenfall är statligt ägt men agerar "marknadsmässigt"). Det enda rimliga vore, om man har en avreglerad elmarknad, att låta såväl kostnader som risker bäras av marknaden om marknaden ska få vinsten. Då skapas incitament för att förändra marknaden och ta bort obsoleta produktionssätt. Alternativet är att låta staten ta över hela elmarknaden och stå för all elproduktion. Då får också politiken betydligt större muskler att påverka utvecklingen och kan styra utvecklingen mot förnyelsebar energi med större kraft. Som det är nu är elmarknaden, mycket tack vare kärnkraften, en enda stor röra där staten och kapitalet går sida vid sida på ett sätt som knappast gynnar en hållbar utveckling. Varken ekonomiskt eller miljömässigt.

Foto: sv.wikipedia.org

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

DN på frontalangrepp mot den politiska debatten

Idag går DN på frontalangrepp mot den politiska debatten. Delvis är det sedvanligt stöd åt regeringen men även Fredrik Reinfeldt får sig en skopa i frågan om ungdomsarbetslöshten. DN skriver först ner barnfattigdomen och menar att eftersom den är svår att mäta och eftersom inga barn i Sverige bor i hyddor i öknen och äter ris från FN:s matprogram så finns inga fattiga barn (i Sverige). Därefter skriver DN ner ungdomsarbetslösheten, hör och häpna, eftersom den är svår att mäta. Det är alltså statistiken det är fel på, inte verkligheten med barn som inte har råd med föreningsaktiviteter, vinterjackor och glasögon eller ungdomar som går hemma och slår dank hos mamma eftersom dom inte får några jobb.

DN:s linje kring barnfattigdomen är samma som Moderaterna kör på riksplanet. Fredrik Reinfeldt menade ju häromveckan att Rädda Barnens rapport i ämnet var vänstervriden och därmed, får man anta, inte sanningsenlig. På det lokala planet är inte Moderaterna lika bångstyriga. Här i Helsingborg finns det faktiskt moderata företrädare som kan drista sig att erkänna att barnfattigdomen nog trots allt finns och är ett problem men vad bryr sig Reinfeldt om det? Man kan ju undra vad alla moderater som är med i just Rädda Barnen anser om saken.

I frågan om ungdomsarbetslösheten blir inte DN:s offensiv lika samordnad med den moderata propagandan. Hade DN kommit med sin artikel under förra mandatperioden hade saken varit biff. Då var ungdomsarbetslösheten, enligt Reinfeldt, en skapad synvilla av en illmarig opposition. Den här mandatperioden är ungdomsarbetslösheten ett strukturellt problem och en av vår tids största utmaningar. Hur DN ska förhålla sig till statsministerns kovändning är svårt att se men vi får väl se det som DN:s försök att visa att man är "fristående".

DN får nog helt enkelt acceptera det faktum att UNICEF, Rädda Barnen, Eurostat, SCB och andra myndigheter har definitioner och statistik som visar på fenom som trots allt existerar. För DN:s skull vore det ju bättre att försöka redogöra för dom lösningar som finns på problemen istället för att förneka dessa. Sedär, ytterligare en beröringspunkt med Fredrik Reinfeldt.

Som kuriosa kan man notera att till och med Svenskt Näringsliv menar att en god välfärd är en förutsättning för ett gott samhälle och att bristerna i välfärden är stora. Att jag inte håller med om allt dom skriver är en annan sak. Poängen är att välfärdssystemet är på dekis och att det är en problematisk väg att vandra för Sverige.

*****

Bloggat: Peter A, Peter J, Martin 1 och 2

Läs mer på Socialdemokraterna

Vi måste våga diskutera den ekonomiska politiken

Den svenska ekonomin tuffar på. Industrin går sådär men hushållen är glada och lånar på. Samtidigt har en hög arbetslöshet bitit sig fast. Det räcker alltså inte att hushållen konsumerar för att arbetslösheten ska sjunka. Det behövs något mer.

En aktiv näringspolitik är en del, en aktiv arbetsmarknadspolitik en annan. Dessa två beståndsdelar har varit ytterst bristfälliga från regeringens sida. Lösningen på alla problem har hetat skattesänkningar. Men trots skattesänkningar av aldrig tidigare skådat slag så är nästan 400 000 svenskar, strax under åtta procent, arbetslösa. Helt uppenbart är inte skattesänkningar nog.

Utbildningspolitik är en tredje del som behövs. Regeringen har gjort massor på detta området i form av reformerad vuxenutbildning, nya läroplaner, fler friskolor och fria skolval. Trots alla dessa åtgärder sjunker inte arbetslösheten, fler går inte ut grundskolan med gymnasiebehörighet och färre når gymnasieexamen. Detta i sin tur skylls på den socialdemokratiska "flumskolan" men saken är den att skolan sedan 1980 har styrts av borgerliga läroplaner. Det socialdemokratiska bidraget har bestått i mindre resurser under 90-talskrisen och i den grenen är inte borgarna ett dugg bättre. Snarare tvärtom om man t ex betänker dels besparingen som sker på gymnasieskolan och dels alla skattemedel som runnit ut ur skolorna och ner i fickorna på riskkapitalister.

En fjärde och helt bärande del i sysselsättningspolitiken är investeringsnivån. Helt enkelt hur mycket investeringar vi gör i förhållande till BNP. Nivån på dessa investeringar har ett direkt samband med sysselsättningen. Detta har bland annat ekonomihistorikern Tony Johansson påvisat. Det fördes också diskussioner på förtroenderådet i december kring frågan och under våren har saken penetrerats inom S. Att vi måste investera mer är helt klart. Dock har ingen vågat sätta ner foten så tydligt som Tony Johansson gör och peka på kritiska nivåer. Terrängen anses för osäker för att sätta mål i. Jag köper inte denna "det går inte"-mentalitet.

Allt fler börjar nu kritisera överskottsmålet och det finanspolitiska ramverket. Detta ramverk togs fram i en tid då Sveriges statsskuld var skyhög och ekonomin var på väg neråt. Att då strama upp var helt rätt. Men det har också kostat på i form av en betydligt högre arbetslöshet. Inflationsbekämpningen var prio ett och allt annat fick komma i andra hand. Idag är inte inflationshotet något problem och att då våga satsa mer på att bekämpa arbetslösheten, genom bland annat större investeringar, vore klokt.

Det behövs en diskussion kring det finansiella ramverkets "järnbur" och Sverige behöver utveckla en ny ekonomisk politik för 2010-talet. Det finns inget självändamål i att ha en statsskuld på 15 procent av BNP om vi samtidigt har en arbetslöshet som ligger på nivåer som, av den borgerliga regeringen, har benämnts som massarbetslöshet. Betänk bara det faktum att Sverige kan låna till en ränta på 1,1 procent. Jämför det med din bolåneränta så förstår du varför Sverige kan låna men du som enskild konsument kanske ska ta det lite försiktigare.

Foto: lippi.se

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Regeringen, Malmö, flyktingar, baklava, Loreen och Björn Söder

Ibland är det lite ironiskt hur två nyheter, som presenteras från två av varandra oberoende källor, kan gå så på tvärs med varandra. Idag händer dock just detta. Det ena handlar om att 12 000 personer i Malmö lever helt utan inkomster och den andra om att nyanlända flyktingar inte ska kunna tacka nej till jobb utan att förlora sin ersättning.

Regeringen med Folkpartiets assimilationsminister Erik Ullenhag i spetsen har bestämt sig för att köra vidare på spåret "etniska svenskar mitt i livet". Följaktligen är det nyanlända flyktingar som är problemet och därför ska dessa, om dom säger nej till ett jobb, förlora sin rätt till ersättning från samhället. Dock är det ju ganska uppenbart att väldigt många människor som bor i t ex Malmö inte har någon ersättning från samhället att förlora. Det är helt enkelt mer lönsamt för dessa att strunta i den ersättning som eventuellt kan ges och allt krångel som det innebär med jobbsökande, socialkontorsbesök och kravställande från migrationshandläggare. Att ta del av den svarta ekonomin är mer fördelaktigt och med all säkerhet betydligt enklare. Dessutom kan man ställa sig frågan hur stor mängd nyanlända flyktingar det egentligen kan handla om som riskerar att förlora sina ersättningar.

För om man betänker att det knappast är så att jobberbjudandena haglar över denna grupp och att det i gruppen invandrare finns väldigt många egenföretagare (läs pizzeriaägare, frisörer och taxichaufförer) så bör rimligtvis effekterna på arbetslösheten i gruppen inte bli speciellt stora genom regeringens förslag. Tvärtom skulle det till och med kunna vara kontraproduktivt att ta bort ersättningen för denna grupp eftersom dom helt uppenbart är väldigt lätta att rekrytera till den svarta ekonomin. Drar samhället undan deras enda inkomst eftersom t ex en tandläkare från Irak (förmodligen) inte vill städa toaletter så finns det ju knappast några incitament för nämnda tandläkare att avstå från svartarbete. Sen kan man ha synpunkter på om en tandläkare ska få lov att säga nej till att städa men det är på sätt och vis en annan diskussion. Har samhället råd att låta tandläkare städa eller ingenjörer köra taxi blir en ganska snabb motfråga då.

Vad förslagen borde handla om från regeringens sida, för att dels ge fler nyanlända flyktingar jobb och dels ge fler en registrerad inkomst, är att öka möjligheterna för denna grupp att inträda i den vita ekonomin. Att ge denna grupp tillträde till arbetsmarknaden genom att bli bättre på validering av kunskaper och på att skapa jobb inom dom sektorer som det finns stora behov i så som vården, skolan och omsorgen. Större satsningar på språkundervisningen och mindre av bonussystem till välutbildade akademiker inom SFI vore också en bra idé. Satsningar på att förhindra svartarbete i likhet med Malmös satsning på "Vita jobb"-modellen blir i förlängningen också en satsning på att få fler människor i arbete. Om seriösa företag och entreprenörer kan få tillgång till offentliga kontrakt kan dom också anställa många av dom människorna som idag arbetar svart inom taxibranschen, restaurangbranschen, byggbranschen m.m.

Men jag antar att regeringen inte riktigt vill se problemet genom dom glasögonen. Det är mycket enklare att se det genom etnicitetsprismat och lägga till ordet invandrare, asylsökande eller flykting till problemet. Då behöver man inte ta tag i dom så kallade strukturella problemen eftersom dessa problem i grund och botten inte kan lösas. Folk är ju olika och vissa duger bättre än andra. Lite som att Snoddas och kubb är bättre än Loreen och baklava om man ska tro Björn Söder (vilket man definitivt inte ska).

Foto: mandrik.com

*****

Bloggat: Martin på ämnet och Jämlikhetsanden hyllar Kålle

Läs mer på Socialdemokraterna

Det marknadsliberala feltänket

Göran Hägglunds kanske största avtryck som minister är den så kallade ”kömiljarden”. Landsting och regioner som klarar vårdgarantin får ta del av en statlig miljard. Ett slags bonussystem som precis som många andra sådana system bygger på att ekonomiska incitament ska skapa bättre produktionslinjer. Vad verksamheten sedan handlar om spelar i bonusteorin inte speciellt stor roll. Om det så är finans-, bil-, skol- eller sjukvårdsmarknaden som det handlar om så kommer resultaten bli bättre, enligt teorin, om bonusar införs. Om ekonomisk vinning hägrar kommer alla att göra sitt yttersta och resultaten kommer att bli bättre.

Att det där inte riktigt stämmer och att ”bättre resultat” kan tolkas lite som man vill är sedan länge bevisat. Ta bara bonuskarusellerna inom banksektorn där miljardförluster sågs som ”goda resultat” och således renderade bonus för cheferna (och avsked för löntagarna).

Redan tidigt blev kömiljarden och dess effekter på vårdsystemet ifrågasatta. I Skåne började man med dubbel bokföring av patienterna. Man upprättade ”frivilliga” köer som inte räknades in i kömiljardsbokslutet och i princip alla landsting och regioner lyckades plötsligt med konststycket att radera köerna. Göran Hägglund och alliansregeringen jublade, en miljard kronor och så var saken biff. Så enkelt, så genialt. Milton Friedman kunde inte tänkt ut det bättre själv. För oss på den andra sidan, som sett den dubbla bokföringen och som anade ugglor i mossen, var det inte helt lätt att få gehör när statsmakten hade bestämt sig för att kömiljarden hade varit framgångsrik. Läkarkåren och den övriga sjukvårdspersonalen sa heller inte speciellt mycket, i alla fall inget som hördes, och varför skulle dom? Dom fick ju en extra miljard till sin verksamhet så varför klaga? Alternativet var ju en miljard mindre.

Nu har dock Sveriges Radios utmärkta reportrar för programmet Kalibers räkning grävt lite djupare i frågan och det visar sig att i Sverige, landet som ligger i topp vad gäller transparens och som slår sig för bröstet för att ha låg korruption, fuskar offentligt anställda med statistiken för att få del av ett bonussystem som instiftats för att lösa ett problem som är betydligt större än en miljard kronor.

Tilltron till bonussystemen är solida framförallt på den borgerliga planhalvan av politiken. Enligt marknadsliberala teorier är människan en rationell varelse som agerar utifrån ekonomiska incitament och genom att förstärka dessa incitament så kan man styra utvecklingen i en viss (önskad) riktning. På pappret är detta enkelt. Men i verkligheten är det så mycket mer som styr. Människor är inte rakt igenom rationella, människor fuskar och människor står sig själv närmast. Att då utveckla gigantiska incitamentssystem skapar enorma behov av kontrollmekanismer och uppföljningsapparater som i sig är väldigt kostnadsdrivande. Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna helt enkelt.

Jag personligen tror att bonussystem kan fungera i liten skala, när dom är transparenta och när dom är väldigt enkla att följa upp. Följaktligen är ett miljardsystem där hundratusentals patienter inkluderas i en bonuskarusell i en strikt hierarkisk värld som vården inte speciellt klokt. Där måste man hitta andra sätt att lösa problemen.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Den politiska mittens sötma och förhatlighet

Den politiska mitten. Så attraktiv, så åtråvärd. Samtidigt blir mitten dom stora ideologiernas största fienden. Att driva starkt ideologiskt systemskiftande politik låter sig liksom inte göras om man ska vara dominanter i mittens rike. Denna läxa gjorde Fredrik Reinfeldt i sin reformering av Moderaterna. Stefan Löfven gör samma läxa på många sätt i att tona ner agitationen och betona pragmatismen. Gustav Fridolin vill se samma utveckling för Miljöpartiet. Till och med Jimmie Åkesson pratar om sig själv och sitt parti som den politiska mitten. Dock är det i det senare fallet en fråga om försök till legitimering och inget som har med verkligheten att göra.

Samtidigt är den politiska mitten inte statisk. Mycket handlar om var diskussionen för dagen ligger. Håkan Juholts stora bidrag till svensk politik var att han förmodligen förflyttade den politiska mitten vänsterut. Genom att tala om privatiseringsfrågor (äganderätten), om barnfattigdomen (fördelningspolitiken) och pensionssystemet (rättvisa) så lyckades han skifta fokus på debatten från den ensidiga skattesänkardiskussionen som framförallt Mona Sahlin hade fastnat i. Fredrik Reinfeldt har inte lyckats möta detta med nya argument utan kör på i samma gamla hjulspår. Detta är förmodligen en av förklaringarna till att Per Schlingmann får återgå till ritbordet för att lösa upp den socialdemokratiska knuten. När plötsligt S talar om jobben med förtroende och samtidigt som den politiska mitten har förskjutits vänsterut så tappar skattesänkarargumenten i slagkraft.

Miljöpartiet ska förhålla sig till allt detta. I jobbdiskussionen är partiet långt efter vilket också visar sig i att MP:s lyft från förra året har stannat av och partiet har gått tillbaka. Att bara tala omställningsjobb och grön ekonomi håller inte om man ska bli ett stort parti. Detta inser partiledningen. Samtidigt har man att förhålla sig till en starkt ideologisk falang som ser dogmen som viktigare än makten. Rasmus Ling (MP) skrev så sent som igår att Miljöpartiet måste vara tuffare i klimatfrågan även om det skrämmer bort väljare. Att vara ideologisk är alltså viktigare än att ha inflytande och makt vilket i sig är en beundransvärd inställning som många inom S också hänfaller i men det lär inte hända så mycket rent realpolitiskt om man har den inställningen. Risken är även att man i ideologisk blindhet glömmer att det finns en väljarkår där ute som ska rösta på en också. Se bara på KD och C.

Valet är nu lite mer än två år bort och givetvis kommer svaren på många skarpa frågor att utkristallisera sig efter hand men en sak är säker. Om inte förslagen har en förankring och en pragmatisk ton som kan dominera den politiska mitten, vart än den ligger, så vinner man inga val i Sverige. Det har vi alla att förhålla oss till hur ideologiskt tråkigt det än kan vara.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Fokus måste ligga på framtiden

Det har varit si så där med bloggande denna här veckan och en av anledningarna var som jag skrev om igår att jag var på en träff för politiska sekreterare uppe på 68:an igår. Det var ett fantastiskt roligt och bra arrangemang där ca 80 av landets S-märkta politiska sekreterare samlades för att lyssna på föredragningar, nätverka och knyta kontakter. På talarlistan stod bland annat Mikael Damberg, Emma Lennartsson, Carl Kangas och Odd Guteland. Upplyftande tal om politikutveckling och stigande förtroendesiffror blandades med brasklappar om framtiden och det svenska opinionsläget.

En sak som var mycket intressant var att en varningens finger lyftes för regeringen i en fråga som en del nästan går och drömmer om. Nämligen frågan om ett eventuellt nyval. Jag har sett spridda rop från en del bloggare om att regeringen efter alla sina nederlag i tunga frågor i riksdagen borde lämna in handduken och utlysa nyval. Detta då opinionsläget anses vara gynnsamt för S. Men om man ser till det grundmurade förtroende som regeringen åtnjuter så vore det förmodligen dödsdömt att gå till val i dagsläget. S är på uppgång men det är en skör uppgång och det krävs förmodligen inte mycket för att alltsammans ska rasa igen. Så nu gäller det att fokusera på 2014 och därbortom. Långsiktigt och enträget arbete helt enkelt med inriktning på framtiden.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Hinner inte riktigt

Idag ska jag på en träff för politiska sekreterare som arrangeras här i Stockholm. Jag får se om jag hinner blogga om det hela lite senare. Den här veckan är lite sådär här på bloggen. Har inte riktigt tid att skriva vilket givetvis stör mig. Men så är det ibland.

Foto: wellnessguide.se

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Moderaterna, lite bättre, lite vackrare?

Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) hoppas att oppositionen i riksdagen inte tar beslut för att dom tror att förändringar gjorts "bara för att det är lite roligt" (SVT Texttv). Alltså goddag yxskaft men hur arrogant får man bli? Tror Moderata Samlingspartiet på fullaste allvar att övriga partier i riksdagen förändrar förutsättningarna för landets invånare bara för att det är lite roligt? Att oppositionen skämtar?

Ibland kan man nästan tro det. Ett exempel från det lokala planet är från gårdagens fullmäktigemöte i Helsingborg. Borgerligheten gick fram med ett förslag om ungdomsarbetslösheten. Förslaget handlade om den borgerliga metoden med coacher, lärlingar (som inte får högskolebehörighet) och matchning. Dessutom var man tydlig i debatten att trots att man styrt 10 av dom senaste 14 åren i Helsingborg så är man helt oskydlig till att ca 27 procent av gymnasieeleverna inte fullföljer sina gymnasiestudier. Allt dåligt är alltså sossarnas fel och följaktligen är allt bra borgarnas förtjänst.

Till saken hör att vi i S la en motion, som är betydligt fylligare än det borgerliga förslag, redan i mars. Vi ville även inkludera en jobbkommission i det ärende som låg på bordet där all tillgänglig expertis bör kopplas till arbetet för att motverka ungdomsarbetslösheten i Helsingborg. I debatten framställer sen den styrande minoritetens gruppledare, moderaten Peter Danielsson, S förslag som att slå in öppna dörrar. Om kommissionen anförde han ungefär samma försvarslinje som sin partiledare i Agendas partiledardebatt. Med andra ord behöver inte stadsdirektören, som får uppdraget, inte sitta och fika med forskare och näringsliv om han nu inte själv känner för det dvs.

Taktiken har Danielsson använt på S två tidigare motioner om jobb som lagts under mandatperioden. Han bemödar sig alltså inte att bemöta själva förslagen utan nöjer sig med att hävda att allt som inte Moderaterna själva lägger fram är inslagna dörrar. I alla fall så länge det kommer från S.

Att Peter Danielsson väljer denna linje är visserligen fullt förståeligt. Ett idélöst styre är alltid livrädda för att oppositionen ska framstå som lösningsfokuserade och framtidsinriktade. När detta dessutom sker på jobbfrågan blir det extra känsligt eftersom det var på denna fråga M vann valet 2006 med sitt jobbskatteavdrag.

Hur som helst är det beklämmande att moderater i såväl regeringen som på det lokala planet lägger sig an med en attityd som talar om för världen att Moderaterna minsann är det enda partiet som är seriöst och andra gör saker "bara för att det är roligt". Fördelen är att sånt brukar straffa sig. Väljarna genomskådar det och om inte annat ser vi det i opinionen just nu.

Foto: mylot.com

*****

Bloggat: Martin och Peter J

Läs mer på Socialdemokraterna

Det är meningen att vi ska tappa i trygghetsligan

Sverige tappar i OECD:s trygghetsliga. Att Sverige skulle rasa på listan var väl ganska väntat men att vi nu är sämre än genomsnittet kom nästan som en överraskning till och med för många av oss som gapat rätt rejält om regeringens försämringar. Fredrik Reinfeldts drömmar i "Det sovande folket" om att väcka dom svenska "trygghetsnarkomanerna" verkar ha blivit besannade. Frågan är om det spelar någon roll.

Jag tror det spelar stor roll för Sverige som framgångsland att vi har haft trygghetsförsäkringar som människor har kunnat falla tillbaka på när livet är svårt och motgångarna är många. Det är också påvisat att den svenska modellen med en stark välfärdsstat har varit ytterst framgångsrik i att skapa både tillväxt och trygghet. Modellen som vi nu går mot är något helt annat. Om detta kan man bland annat läsa i ett antal rapporter från Arbetarrörelsens tankesmedja. I rapporten "Den produktiva välfärden" skriver Christer Persson:

"Det finns givetvis många teorier till varför dessa välfärdsstater klarar sig sig så bra i dagens hårda globala konkurrens. En av dessa är att den globala ekonomin och dess mycket hårda konkurrens innebär stora svängningar i produktionen samt i utvecklingen av efterfrågan, inkomster och sysselsättning samtidigt som strukturomvandlingen i dess kölvatten ställer stora krav på omställning och förändringar. Länder med en god välfärd och stor trygghet för hela befolkningen klarar nämligen lättare dessa omställningskrav jämfört med ”snåla” välfärdsstater med en betydligt sämre trygghet för löntagare och andra grupper i befolkningen."

Just denna styrka håller nu på att glida oss ur händerna. Den borgerliga förändringen av Sverige från välfärdsstat till välfärdssamhälle skapar öar av välfärd för dom som har råd istället för välfärd till alla som vi gemensamt betalar. Konsekvenserna låter inte vänta på sig och vi ser dessa i skolan med växande kunskapsklyftor, barnfattigdom som formligen exploderat och resurssvaga grupper som hamnar i långvarig arbetslöshet och bidragsberoende. Samhället slutar att kompensera för dåliga uppväxtförhållanden och den sociala mobiliteten försämras.

Det låter som en svartmålning, som ett skräckscenario, men dessvärre finns det klara belägg för att det är precis så som Sverige utvecklas. Vad man måste fråga sig då är varför Fredrik Reinfeldt, som ju påstår sig vara den som ser problemen, väljer att inte göra något. Man kan bara tolka det som att Reinfeldt faktiskt är nöjd och faktum är ju att han inte ger uttryck för något annat egentligen. Frågan är då om svenska folket är nöjda. Jag tror inte det.

*****

Bloggat: Kulturbloggen och Peter A
Efterlänkat: LO-bloggen

Läs mer på Socialdemokraterna

En ytterligare dimension på barnfattigdomen

Ingen rast, ingen ro. Har inte tid att skriva något längre så rekommenderar Lasse Anrells krönika i Aftonbladet om arbetarklassens ungar inom idrotten. Vad som slår mig när jag läser Anrell är att med den utbreda barnfattigdomen som råder i Sverige idag så finns det tusentals ungar som aldrig kommer att få chansen att lira i ett lag eller vara med i en förening. Istället hänger dom i centrum för att få tiden att gå och konsekvenserna av det känner vi alla till. Sverige ska vara möjligheternas land. Så är det inte idag...

*****

Bloggat: Roger är arg och jag håller med honom

Läs mer på Socialdemokraterna

Borgarna borde leka företag någon annanstans

Dåliga upphandlingar är en av dom största fienderna en kommun har. En dålig upphandling dränerar kommunen på skattemedel, på kvalité och i slutändan är en dålig upphandling inget annat än förlorade år för kommunens medborgare. Dåliga upphandlingar brukar allt som oftast försvaras med tre linjer:

1. Det är inte olagligt att göra en dålig affär;
2. Det är inte säkert att kommunen hade gjort det bättre i egen regi;
3. Det är tjänstemännen som bär ansvaret eftersom politiken bara ska ange mål och inriktning.

Jag tycker alla dessa argument är helt åt helsike. Som politiker är man alltid ansvarig för verksamheten i en kommun. En dålig affär kan undvikas genom att se till att ställa erforderliga krav och inte ge efter för "det går inte"-mentalitet och genom att vara offentsiv i sina kravspecifikationer. Att sköta något i offentlig regi säkerställer i alla fall att skattepengarna används till det dom ska och att skattebetalarna har insyn i det som utförs.

I Helsingborg har vi just nu (ytterligare) ett praktexempel på hur en borgerlig kommunledning fullständigt struntar i vad som är bäst för kommuninvånarna. Före detta ordförande i Stadsbyggnadsnämnden Joakim Andersson (M) sätter ansikte på försvarsargument nummer tre:

– Upphandlingsförfarande är inte något som politiker rör i. Som politiker förutsätter man att lagen följs.
– Det var ingen diskussion om det.
– Jo, kanske om man är efterklok. Men jag reflekterade inte över det.

Nuvarande ordförande Magnus Jälminger (M) försöker lösa problemet med att kommunen har struntat i ta in anbud från olika aktörer med en hemmalösning på konkurrens:

– De får nu visa på kreativitet. När avtalen sedan löper ut får vi ta ställning till om vi ska förlänga dem eller ej.

Laga efter läge, försvara en dålig affär med att man har skrivit ett avtal, och skyll på tjänstemännen. Vi känner igen gången från otaliga andra dåliga upphandlingar. För det mesta händer inte ett skvatt. Skattebetalarna får stå med skägget i brevlådan och le snällt. Allt medan upphandlingarna fortsätter och visdomsorden "vi måste ställa bättre kvalitétskrav" rullar vidare. Så trött jag är på borgerliga politiker som struntar i skattebetalarnas pengar och öser ut saker på entreprenader hit och via upphandlingar dit. Det är vår gemensamma egendom ni förvaltar och har ansvar för. Leka företag får ni ta och göra någon annanstans och med era egna pengar.

*****



Läs mer på Socialdemokraterna

Polischef frias efter att ha hoppat på 15-årings huvud.

Att jag inte är någon större anhängare av det amerikanska rättssystemet är nog välbekant för dom flesta. Ett system som accepterar att människor hålls under vidriga förhållanden i hemliga och kända fångläger runt om i världen helt utan rättegång, ett system som låter privatarméer härja i främmande länder och ett system som har högst andel av sin egen befolkning bakom lås och bom röner definitivt inte mitt gillande. Inte blir det bättre av att man läser om att en polischef som hoppat på huvudet på en 15-åring frias. Har ni inte sett videon tidigare så gör det. Dock vill jag varna för mycket starka bilder:




Vad finns det att säga egentligen? The land of the free and the home of the brave...?

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Den stora Stockholmsfrågan i valet 2014

Percy Nilegård har hittat en riktig valvinnare i Stockholms län:

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Debatt fick mig att småle

Jag satt och såg på SVT:s Debatt idag. Där var två debatter. Den ena handlade om den numera välkända imamgranskningen i svenska moskéer och den andra handla om överdiagnostisering av ADHD. I själva sakdebatterna har jag varit inne i den första så där har jag inte mycket att tillägga och i den andra tänker jag inte lägga mig i just nu i alla fall. Vad är då skälet till att jag skriver det här inlägget undrar då ni?

Foto: chefsingenjoren.blogspot.com

Jo, det är själva debatterna som får mig att skriva, inte ämnena. Den första debatten, den om imamerna, var hetsig, alla pratade i mun på alla, ingen var överens och folk kunde knappt sitta still. Det var pålagda lurar, folk som lämnade lokalen och allmänt kaos. Den andra debatten, den om ADHD, var lugn, saklig, folk fick tala till punkt och avbröt inte och det var en allmänt respektfull ton.

Religionen, där folk alltid bedyrar förlåtelsen, respekten och lugnet, skapade kaos, motvilja, ilska och konflikt. ADHD, som man förknippar med hyperaktiva tonårskillar som bråkar, stör och skriker, var respektfullt och framåtsträvande. Detta faktum fick mig att småle. Att vuxna människor kan bli så tokiga över en diskussion om tusenåriga texter och ett väsen som dom tror existerar samtidigt som faktiska och bevisade psykologiska diagnoser inte skapar någon större uppståndelse. Världen är bra konstig ibland.

*****

Media: Debatt om imamerna 1,2,3,4,5, Aftonbladet

 

Läs mer på Socialdemokraterna

Vem bryr sig om grekerna?

Foto: blogs.telegraph.co.uk

Grekland, Grekland, Grekland. Detta eviga land, där demokratin såg dagens ljus, är mitt uppe i en katastrof. Som jag tidigare har berättat har jag en bekant som bor i norra delen av landet, inte långt ifrån Thessaloniki. I hennes stad har folket röstat fram en nazistisk borgmästare och trots att staden är relativt välmående pga en stark exportnäring så tvingas ändå medborgare i staden att plocka brasved på gatorna för att värma sina hem. Om vi reagerade starkt på matköerna utanför S:ta Clara kyrka i Stockholm så hade vi tappat andan fullständigt i Grekland. Landets befolkning lider enormt.

Med detta i åtanke blir jag upprörd när IMF:s chef Christine Lagarde går ut och klagar på det grekiska folkets vilja och drömmar om självständighet och frihet. Lagarde uttalar sin oro för att Grekland ska lämna euron och hennes kollega på Världsbanken, Robert Zoellick, motiverar denna oro med följande:

"– Kärnfrågan är inte Grekland, utan Spanien och Italien" - DN

Det handlar alltså inte om hur det grekiska folket har det. Det handlar inte om grekerna har mat på borden eller inte. Det handlar inte om huruvida Grekland kan vara kvar eller inte i euron. Vad det handlar om är att Spaniens och Italiens ekonomier skulle hotas om Grekland valde att gå sin egen väg. Då skulle banksystemen i andra länder få problem vilket skulle hota finansmarknaderna. Detta skulle givetvis i sin tur drabba Spaniens och Italiens befolkning hårt eftersom regeringarna i dessa länder inte skulle tveka en sekund att rädda bankerna och garantera deras framtida möjligheter till vinst.

Men frågan man måste ställa sig är varför det grekiska folket är ok att offra. För det är precis så Lagarde och Zoellick resonerar. Grekerna får bära bördan för att rädda oss andra. Ett offer som det grekiska folket knappast kommer att finna sig i och varför skulle dom göra det?

Om Europa skiter i det grekiska folket så kommer det grekiska folket skita i Europa. Så enkelt är det och i grund och botten är det inte mer än rätt av grekerna. Det är inte den vedsamlande äldre kvinnan utanför Thessaloniki som har lånat pengar av tyska och franska banker för att finansiera ett liv hon inte har råd att leva. Det är den ekonomiska eliten och dom generationer av politiker som styrt Grekland mot ruinens kant som bär skulden.

En lösning, en trovärdig och hållbar sådan, på det grekiska dramat måste ta hänsyn till det grekiska folket. Allt annat är dömt att väcka grekernas vrede och då kan vi inte heller ställa krav på att det grekiska folket ska bära bördorna.

*****

Media: FLASH -  IMF avbryter sina Greklandskontakter tills ny regering är på plats

Bloggat: Roger

Läs mer på Socialdemokraterna

Den stora förtjänsten med Dambergs artikel

Idag skriver Mikael Damberg (S) på SvD Brännpunkt om Fredrik Reinfeldts siffertrixande och hans ovilja att erkänna sina misslyckanden. Dambergs artikel är bra på många sätt. Dels lyfter den fram saklig kritik mot regeringens sätt att hantera statistik och därmed verklighetsbeskrivningen. Dels, och detta är den största förtjänsten, lyfter den regeringens siffertrixande till högsta politiska nivå.

Detta är en viktig ingrediens. Att inte bara vi i bloggosfären och enskilda media som AiP och Dagens Arena ältar Reinfeldts siffertrixande. När nu frågan når högsta politiska nivå går det inte längre för Reinfeldt att ignorera frågorna och gammelmedia börjar förhoppningsvis vakna. Konsekvenserna av detta kan man bara spekulera i. Men tänk er själva hur uppfriskande det hade varit om Mats Knutsson hade frågat Reinfeldt under partiledardebatten var han fått 100 000 fler i arbete helt plötsligt. En sådan fråga från en kunnig och påläst journalist hade förmodligen ställt Reinfeldt i ett helt annat dager än om Stefan Löfven eller Gustav Fridolin ställde samma fråga.

För man ska inte underskatta medias makt i granskningen av regeringen. Vi i oppositionen är väldigt bra på att gapa om alla fel som regeringen gör, säger och tycker. Men det gör också att folk inte lyssnar speciellt mycket på oss i just dessa frågor. Vi har liksom ropat på vargen lite för ofta. Om däremot media börja ifrågasätta den förljugna fakta som regeringen presenterar så blir det något helt annat. I detta är Dambergs artikel en stor förtjänst. Damberg är inte vem som helst och Damberg skulle inte sätta sin politiska heder i pant om han inte hade fog för sin kritik. Fortsättning lär följa och jag tänker sitta på första parkett för att följa dramat.

*****

Bloggat: Kulturbloggen om Tenstakravallerna

Läs mer på Socialdemokraterna

Ibland undrar man vad Socialdemokraterna har hållit på med. "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen

Det finns stunder då jag undrar vad mitt kära parti har sysslat med genom åren. En sådan stund hade jag under min läsning av "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen. Boken som fick stor uppmärksamhet när den kom 2009 är ett mycket intressant porträtt av en grupp som många sällan tänker på och som ännu fler hyser uppfattningen om att den saknar inflytande och makt. Denna grupp kan benämnas som "lantadeln" eller den jordägande adeln och består av ett antal familjer företrädesvis boendes på större herresäten söder om Dalälven. Familjer vars släktingar blivit adlade genom diverse mer eller mindre hedervärda prestationer genom historien och som numera räknas som vem som helst åtminstone rent konstitutionellt.

I boken får läsaren stifta bekantskap med några av Sveriges mäktigaste jordägarfamiljer och af Kleen gör en genomgång av olika regler, traditioner och lagar som styr denna grupp. Bland annat tar han upp fidiekommiss, dvs rätten för manlig bröstarvinge att ärva hela egendomen, och dess konsekvenser för såväl egendomsfrågan som arvsrätten. Fidiekommiss är en djupt odemokratisk tradition som är orättvis inte bara i det att alla utom förstfödda sonen blir arvslösa. Kvinnor utesluts också pga sitt kön.

Olika beskattningsfrågor lyfts också och kortet om att adelsfamiljerna inte skulle ha råd att sköta sina kulturhistoriska slott om dom inte fick olika subventioner och bidrag synas även det. Bilden av en välmående och på samhället profiterande grupp framträder tydligt i boken. Sen finns det goda och dåliga exempel där enskilda individer i gruppen som gör stor samhällsnytta. Men överlag är det en mycket beklämmande bild som målas upp.

Varför inledde jag då med att undra vad mitt parti har sysslat med? Med några få undantag som t ex Carp Piper så består ju knappast denna grupp av åsiktsfränder till mig. Jo, av det enkla skälet att Socialdemokraterna har hjälpt till att bevara fidiekommisset och motivera skattelättnader som gynnar denna mycket välbeställda grupp å det grövsta. Sverige är det enda landet som har kvar fidiekommiss trots att vi också är (eller kanske var) det mest socialdemokratiska landet i världen. Ett förbannat hyckleri sammanfattat av Göran Persson i den intervju som af Kleen gjort med den förre statsministern i boken. Det är banne mig pinsamt att läsa vad kamraterna i S-regeringen sysslat med på detta område och jag hoppas att framtida S-regeringar tar tag i frågan på ett nyktrare och mer ideologiskt stringent sätt.

Boken bör läsas både som ett samtidsdokument och som en påminnelse om att vi har mycket kvar att jobba med i det här landet. af Kleen har gjort ett strålande jobb och jag hoppas han fortsätter med denna typ av granskningar för det behövs fler sådana.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Krafttag krävs för att komma till rätta med problemen i moskéerna

Uppdrag Granskning har besökt tio moskéer i Sverige. Med dold kamera har man filmat olika företrädare för moskéerna när dessa gett råd till två kvinnor som påstått att deras män har idkat månggifte och att männen sedan slagit kvinnorna eftersom dom (kvinnorna) vägrat ha sex med anledning av månggiftet. I nio fall av tio får kvinnorna råden att acceptera månggiftet och inte polisanmäla männen. Några ger båda råden, några ger endast ett. Men bilden som framträder är skrämmande. När sedan företrädare för moskéerna konfronteras med bilderna tar dessa avstånd ifrån sina kollegors uttalanden.

Dessa fakta är horribla och Sveriges olika muslimska samfund måste ta detta på allvar. Polygami är olagligt, en kvinna har rätt att bestämma över sin egen kropp och alla män som slår sina fruar ska polisanmälas. Punkt slut.

Vad som krävs för att komma till rätta med detta är ett grundligt och massivt värdegrundsarbete. Inte bara på pappret utan verkliga krafttag. Sveriges muslimer är en stor grupp och därför ligger det i samhällets intresse att denna grupp fungerar på ett tillfredsställande sätt. Inom Svenska kyrkan kan man t ex använda sig av kyrkomötet för att bedriva värdegrundsarbete. Det finns även många andra sätt.

Kanske vore det klokt att inrätta ett "moskémöte" där politiken kan få insyn i moskéerna? Vi har ju kyrkoval, varför inte ha moskéval?

Eftersom kyrka och stat är åtskillda i Sverige, vilket dom ska vara, så är det svårt för staten att agera hur som helst. Men att bilda ett samverkansorgan för värdegrundsarbetet vore nog på sin plats. Om nu ett sådant redan finns bör detta organ verkligen ta sig en funderare på vad man har sysslat med på sistone för uppenbarligen har det inte fungerat speciellt bra.

Värdegrundsarbetet kan också kopplas till dom bidrag som moskéerna uppbär från staten och kommunerna. Genom att ställa krav på insyn och transparens kan man nå in i samfunden och ta större del av deras värderingsarbete.

Värdegrundsarbete behövs i alla sammanhang.
Foto: expressen.se

Vidare har alla vi andra också ett ansvar. Ett ansvar som grundar sig på demokrati och medmänsklighet. Minoriteter tenderar att sluta sig inåt gruppen när dom känner sig hotade och det är inte speciellt svårt att förstå om en muslim känner sig hotad i dagens Sverige och Europa. När vår egen statsminister här i Sverige talar om "etniska svenskar" och att det är "dom andra" som är problemet så är det inte konstigt att en "vi och dom"-känsla uppkommer. När statsministern dristar sig att tala etnicitet så kan man ju bara tänka sig vad muslimer och andra minoriteter får utstå till vardags i vårt land. Här har vi alla ett ansvar att föra dialog i demokratisk anda och att visa transparens i våra institutioner. Först då kan även andra grupper än kulturkristna känna sig välkomna i vårt samhälle och först då kan vi bekämpa förtryckets fula nunna vart än det visar sig.

*****

Bloggat: Kulturbloggen

Läs mer på Socialdemokraterna

Reinfeldt är nog inte rasist men...

Twitterbävning. Ett ord som förmodligen kommer föras in i SAOL nästa år och som på många sätt är karaktäristiskt för den tid vi lever i. När "gammelmedia" inte riktigt hänger med i svängarna är Twitter, Facebook och den vidhängande bloggosfären ett fantastiskt instrument för informationsspridning. Trots att SVT inte ens bemödar sig att ha något på text-tv (kl 12.30 15/5) om Reinfeldts fadäs så har nyheten om "etnifieringen" av massarbetslöshetsfrågan spridits som en löpeld över Sverige. Vad det handlar om är att Reinfeldt, till TT, har sagt att:

"Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat." - Aftonbladet

Kring detta finns massor att säga. Två parallella spår har brutit ut. Ett som behandlar själva sakligheten i "massarbetslöshetsargumentet" och ett som diskuterar huruvida Reinfeldt är rasist eller inte. Det första spåret är egentligen en fortsättning på den diskussion som pågått under hela den borgerliga regeringstiden. Var beskrivningen av Sverige 2006 som ett land med horder av sjukskrivna, bidragsfuskande arbetslösa korrekt? Enkel statistikkunskap visar att så inte är fallet. Aftonbladet gör en pedagogisk sammanställning:

"2006 var arbetslösheten bland inrikesfödda 25-54 år 3,3 procent sista kvartalet. Motsvarande siffra första kvartalet 2012 är 3,8 procent. För utrikesfödda var arbetslösheten under 2006 års sista kvartal 11,2 procent och 14,8 procent första kvartalet 2012. För båda grupperna sammantaget var arbetslösheten 4,5 procent 2006 och 5,8 2012.
Siffrorna visar alltså att den problembild som Fredrik Reinfeldt lyfter fram i stort sett var densamma 2006, då allianspartierna beskrev situationen som massarbetslöshet. Även då var arbetslösheten påtagligt mycket lägre i gruppen inrikesfödda 25-54 år än för utrikesfödda." - Aftonbladet

Den andra frågan, om Reinfeldt är rasist eller ej, är "omöjlig" att svara på. Med detta menar jag att någon konsensus mellan dom politiska lägren aldrig kommer att infinna sig.

Jag tror personligen inte att Fredrik Reinfeldt anser att människor med en annan hudfärg är mindre värda eller sämre per automatik. Jag tror inte heller att Reinfeldt smygdrömmer om ett etniskt homogent samhälle där endast personer med hans egen hudfärg och kulturella arv existerar. Så att han skulle vara rasist ställer jag mig frågande till. Däremot tror jag att Reinfeldt har samma självgodhet i sig som många av hans företrädare i borgarklassen har gett uttryck för. Klassförakt och förakt för svaga individer ingår i den borgerliga logiken. Den som inte "lyckas" är misslyckad och har sig själv att skylla. Arbetslösheten som ju är aktuell i ovanstående diskussion är ett individuellt problem som endast kan skyllas på (svaga) individer.

Det är alltså i ljuset av borgerlig klasspolitik som Reinfeldts uttalande ska ses och inte som ett utslag av rasism betingad av hudfärg (eller kulturarv).

Dessutom tror jag det är kontraproduktivt att börja gapa om Reinfeldt som rasist. Alla dom väljare som röstat på Reinfeldt kommer bara att dra öronen åt sig och tänka att dom minsann inte har röstat på en rasist och så var den frågan död.

*****

Media: Bra om klassfrågan

Bloggat: Stig-Björn, Annika, Peter J, Peter A, Mats, Peter H

Läs mer på Socialdemokraterna

Igår lyssnade jag på en stor man vid namn Håkan Juholt

Igår satte jag mig på tåget ner mot sydvästra Skåne och Staffanstorp. Tåget gick nästan i tid, det var bara ca fem minuter sent. Starkt jobbat av den skånska kollektivtrafiken. Skälet till att jag åkte ner var att Håkan Juholt kom på besök hos Staffanstorps arbetarekommun och det ville jag självfallet inte missa.

Juholt höll ett ledigt och lätt anförande under 15-20 minuters tid där han pekade ut olika framtidsutmaningar för socialdemokratin. Han ställde den provocerande och ledande frågan "vad blir inte gjort om socialdemokratin inte gör det" och han utmanade vår självbild av folkrörelseparti. Han menade bland annat att skillnaden mellan en folkrörelse och ett folkparti är att om ett miljonprogramsområde behöver en fritidsgård så skriver folkpartiet en motion till kommunfullmäktige och kräver att en sådan byggs. Folkrörelsen startar en. I detta ligger en hel del.

Vår forne partiledare är som bekant en fantastisk talare och han är otroligt engagerad. Det hedrar honom något enormt att han trots alla motgångar och all skit som han fått ta ändå vill kämpa vidare för den sociala demokratin. Jag ställde frågan till honom hur han orkade med hösten och hans svar var lika gripande som talande; "det gjorde jag inte". En kamrat skrev såhär på Facebook om saken:

Juholts besök i Staffanstorp var inspirerande, tankeväckande och han hade många konkreta förslag till oss för arbetet fram till valet 2014. Men mest minnesvärt från kvällen var när Ola Möller frågade: "Hur orkade du under hösten?" Svaret gick rakt in i hjärtat. "Det gjorde jag inte. Jag gcik sönder som människa". Han utvecklade och beskrev sedan ingående hur han upplevt hösten men de här två meningarna och känslan i dem var fullt tillräckliga som svar. Jag är en av dem som var tveksam till Juholt och jag är väldigt glad att vi nu har Löfven vid rodret, men Juholt imponerade med sitt brinnande engagemang och sitt stora, empatiska, sossehjärta, det är tur att han orkar fortsätta verka för Socialdemokratin.

Att lyssna på Håkan Juholt idag är lika mycket en resa in i den socialdemokratiska själen och dessa framtid som en epok nutidshistoria. Har ni möjlighet att någon gång höra honom tala så ta chansen. Ni kommer inte att ångra er.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Regeringen får stryk igen

Regeringens egeninstiftade finanspolitiska råd kommer allt som oftast med diverse utspel. Det lustiga är att man sällan ger regeringen speciellt mycket beröm för dom reformer som genomförs. Jobbskatteavdraget har ifrågasatts, dom generella sänkningarna av arbetsgivaravgifterna för unga har ifrågasatts, fastighetsskatten har ifrågasatts och nu ifrågasätts även restaurangmomssänkningen. Momssänkningen ges karaktären av ett branschstöd och effektiviteten i detta är inget som bejublas. Även det som regeringen inte gör, som att inte stimulera ekonomin, ställer rådet sig skeptiska till.

Nu är inte allt finanspolitiska rådet säger någon sanning. Inte på långa vägar. Men man kan småle lite åt det faktum att Anders Borg får stryk på punkt efter punkt av ett råd som på många sätt instiftades för att ge stöd åt den ekonomiska politiken. Rådet ska bland annat:

-         följa upp om de grundläggande målen för finanspolitiken nås, vilka inkluderar långsiktigt hållbara offentliga finanser, överskottsmålet och utgiftstaket samt hur finanspolitikens inriktning förhåller sig till målen och till konjunkturutvecklingen,

-         bedöma om utvecklingen ligger i linje med långsiktigt uthållig tillväxt samt leder till långsiktigt hållbar sysselsättning,

Visserligen är det modigt av regeringen att ha finanspolitiska rådet som granskare av den ekonomiska politiken men det intressanta är att regeringen inte bryr sig om vad rådet säger. Så frågan är vad rådet är till för? Att vara draglok när det passar och i övrigt sakna betydelse? Jag tror dessvärre att det är tänkt så.

*****

Bloggat: Peter J på ämnet

Läs mer på Socialdemokraterna

Höga skatter och demokrati

Korruption gör större skada än vad man tidigare har trott. Dessa föga förvånande rön presenteras idag av bland annat Bo Rothstein. Att fusk och mutor undergräver samhället är ganska självklart men i likhet med allting annat är det bra att verkligheten beskrivs utifrån fakta och inte via emotioner. Något som också kommer fram i undersökningen och som är väldigt intressant är dom indikationer som finns på vilka motmedel som är effektiva mot korruption. Rothstein och hans kollegor menar nämligen att jämställda samhällen med välutbildade medborgare och höga skatter är mindre korrupta än andra länder. Detta ligger på många sätt i linje med vad t ex Richard Wilkinson och Kate Pickett påvisat i sin bok "Jämlikhetsanden".

Det finns alltså ett egenvärde i att ett samhälle är jämlikt och detta uppnås via progressiva och höga skatter. Fler människor mår bättre och samhället utvecklas i mer demokratisk riktning om samhället byggs upp via ett skattetryck som utjämnar livschanserna. Alla tjänar på det.

Foto: kajraving.blogspot.com

Det intressanta med detta är också att ett liberalt rättighetspatos kan upprätthållas även om skatterna är höga men ett socialistiskt jämlikhetspatos kan inte upprätthållas om skatterna är för låga. Höga skatter behövs för att utjämna klyftorna i ett samhälle. Detta är ett intressant faktum som många liberaler av idag inte ser. Men det beror till största del på okunskap hos dessa liberaler och inte på liberala ideologiska begränsningar. Problemet är att bombliberaler av Jan Björklunds kaliber har bankat högre på sina tomma tunnor än vad socialliberalerna har gjort. Men tydligen är det viktigare med atomvapen på Gotland än social utjämning.

*****

Bloggat: Martin, Stig-Björn  

Läs mer på Socialdemokraterna

Ingen fantasi alls

Har fantastiskt dålig fantasi och känner ingen inspiration alls just nu så ni får hålla till godo med Robert Gustavssons Tony Irving-imitationer:

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Frågan är vem man kan lita på

Danska toppmilitärer utreds för misstankar om att dom har fört Folketinget, den danska riksdagen, bakom ljuset. Frågan gäller antalet fångar som den danska krigsmakten tog i Irak. Enligt officiella siffror handlar det om 198 stycken men den verkliga siffran kan vara över 500. Vad som är sanning i den här affären får vi väl förhoppningsvis veta så småningom.

Vad man redan nu kan konstatera är att vi "vanliga" medborgare lever i en stor villfarelse om att det som sägs till oss via medier och officiella rapporter är sanningar. Framförallt i frågor som rör krig är vi synnerligen naiva i vår tilltro till myndigheterna. "Bad guys" är motståndaren, "good guys" är vi. Vi ser det i Israel-Palestinakonflikten, vi ser det i Afghanistan, vi ser det i Irak, vi ser det i Latinamerika.

Att saker och ting inte är svart eller vitt känns för dom flesta ganska självklart men samtidigt har vi allt som oftast en tendens att falla in i ett sådant resonemang. Det danska fallet ovan illustrerar hur felaktiga våra grundpremisser kan vara bara för att vi väljer att blint lita på en part och ifrågasätta allt som en annan part säger. I slutänden kokas det hela ner till frågan om objektivitet och om denna överhuvudtaget existerar och som sagt, vem kan man lita på?

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Vinsten ska upp och folket får stå för risken

Foto: online-casino-bonus.se

Vinsterna privatiseras, riskerna förstatligas. Devisen är signifikativ för dom senaste trettio årens utveckling på många håll i världen. I takt med att dom nyliberala dogmerna har svept över världen har tidigare offentligt ägda tillgångar sålts ut till kapitalets berikning och stora glädje. Vi socialdemokrater här i Sverige har stundtals hjälpt till ordentligt. Det huvudsakliga ansvaret ligger dock på borgerligheten. Carl Bildts stora dröm om ett liberalt systemskifte är på många sätt på väg att lyckas. Bilprovningen och apoteksverksamheten är två av dom färskare exemplen där ideologi före rationalitet har fått styra utvecklingen. Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig.

I Japan, liksom i Sverige, har bland annat energisektorn privatiserats. Miljardvinsterna från bland annat kärnkraftsproduktionen har tillfallit privata bolag och så länge det fungerade var allt frid och fröjd. När Fukushima förolyckades förra året stod det snabbt klart att företaget Tepco inte skulle klara av att bära kostnaderna för vad deras egna anläggningar hade orsakat. Företaget hade inte på långa vägar försäkrat sig tillräckligt väl för att klara av den kris som uppstod.

Konsekvensen av detta är nu att Tepco förstatligas. Alternativet vore en konkurs. Japanska staten går in och tar över vilket bland annat innebär att dom japanska skattebetalarna får stå för minst 80 miljarder kronor under en tioårsperiod. Detta samtidigt som en statlig försäkran går ut om att övertagandet endast är tillfälligt. Företaget ska alltså räddas för att sedan säljas när stormen blåst över.

Denna form av statliga räddningspaket är vanliga inom ett antal sektorer. Energisektorn är en sådan, banksektorn är en annan. Motiven som anförs vid avregleringarna av dessa marknader är att företagen sköter det hela effektivare, billigare och bättre. Sanningshalten i detta kan lätt synas genom att se på den svenska elmarknaden och prissättningen där. Vinsterna för energibolagen är skyhöga samtidigt som priserna för konsumenterna har skjutit i höjden.

Skulle en kärnkraftsolycka modell större inträffa i Sverige så skulle förmodligen samma sak ske här som nu sker i Japan. Energibolaget i fråga skulle inte kunna bära sina kostnader eftersom dom tillåts att vara underförsäkrade och därmed skulle staten få träda in som räddare i nöden. Att bolaget i ett senare skede skulle återintroduceras på marknaden för privata ägare att köpa upp är ingen långsökt gissning.

Häri ligger också den stora bristen i den energiöverenskommelse som allianspartierna har slutit med sig själva. Den säger att staten inte får subventionera kärnkraften. Men genom att tillåta att energibolagen underförsäkrar sin verksamhet och genom att lämpa över riskhanteringen och kostnaderna för en olycka på staten så subventioneras kärnkraften betydligt framför andra energislag. Skulle bolagen själva bära sina försäkringskostnader skulle förmodligen kostnaderna bli så höga att ingen skulle ha råd att bygga kärnkraft i Sverige. Marknadens funktion skulle alltså sätta stopp för en energiform som inte är ekonomiskt hållbar.

Detta resonemang lyssnar, konstigt nog, inte borgerligheten till. Deras politik är alltså på kollisionskurs med deras ideologi vilket är lite märkligt med tanke på den privatiseringsdogmatism som annars råder i valfrihetsvurmens förlovade led.

Så den springande frågan som måste besvaras är varför devisen att ”vinsterna privatiseras, riskerna förstatligas” ska ha sådan giltighet.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Jag har läst "Ensamvargen" av Anita Kratz

Jag läste ut Anita Kratz biografi "Ensamvargen" för någon dag sedan. Den handlar om Fredrik Reinfeldt väg till statsministerposten och tar avstamp i Reinfeldts kamp mot Ulf Kristersson om Muf-ordförandeskapet i början av 90-talet. På många sätt är det befriande att Kratz skippar nästan hela barndomsstoryn och går direkt på pudelns kärna, politiken. Jag personligen bryr mig inte speciellt mycket om Reinfeldts uppväxt med tanke på den mycket korta beskrivning som Kratz ger. Att skildra prydlig medelklass är kanske inte det roligaste i världen så Kratz gör ett smart drag.

Hur som helst tar boken oss på en resa genom Reinfeldts politiska gärning och i denna snubblar hon givetvis över Anders Borg, Sven-Otto Littorin, Ulrica Schenström, Carl Bildt och många fler. Bokens stora behållning är den beskrivning av Reinfeldts egna politiska tankar som till slut mynnar ut i det den moderata förnyelsen. Reinfeldt är en beräknande och mycket klok politisk spelare som vet vad han gör. Min respekt för hans kunskap och analysförmåga har helt klart vuxit efter att jag läst boken. Men samtidigt så måste man lyfta blicken och se att Reinfeldts projekt är en farlig väg för ett välfärdssamhälle att beträda. Beviset för detta ser vi idag med sönderslagna trygghetssystem och skattesänkningar som Bo Lundgren bara kunde drömma om.

Att läsa någon biografi om vår nuvarande statsminister känns nästan som en självklarhet för den politiskt intresserade och jag tycker att man mycket väl kan välja Anita Kratz bok som sommarlektyr. Den är väldigt lättläst och på många sätt fångande. En sak fick jag definitivt bekräftad: Man ska aldrig underskatta Fredrik Reinfeldt.

*****

Läs mer på Socialdemokraterna

Detta borde vi snacka om istället för euron

Foto: svara-samtal.se

Den stora snackisen om Europa är just nu huruvida Grekland ska bli kvar i euron eller ej och om dom nedskärningar som drabbar det grekiska folket ska vara kvar. Börserna faller, politiker oroar sig och ledarsidorna haglar med mästrande kommentarer av nödvändigheten att Grekland minsann lever upp till sina åtaganden. Det är självklart så att detta är av stor betydelse men som vanligt är det ett cyniskt tonläge som präglar debatten. Tyska och franska banker ska värnas och att folk i Grekland tvingas samla ved på gatorna för att värma sina hus är det ingen som nämner eller beklagar.

Alltid lika kloke Tony Johansson skriver idag på Facebook med anledning av att grekiska vänsterpartiet Syrizas ledare vill riva upp "räddningspaketet":

"Helt rätt. Detta är att ta verkligt ansvar. Inte för tyska banker, utan för sitt folk. Och jag undrar var den svenska arbetarrörelsen är? Varför stödjer Socialdemokraterna kravet på att de fattigaste grekernas löner ska sänkas från 7000 kr ...till 6000 kronor i månaden. I vart fall har jag inte sett en enda kritisk rad från socialdemokraterna mot dessa krav som Sverige står bakom genom medlemskapet i EU och IMF."

Tony har helt rätt i att den svenska socialdemokratin, och den europeiska, måste se över hur man ställer sig till det som händer i Europa nu. Att Frankrikes nyblivne president Francois Hollande öppnar för omförhandlingar av Europakten är uppfriskande och kan förmodligen fungera som en väckarklocka för bland annat Socialdemokraterna här i Sverige.

Trots allt ovanstående kan jag ändå inte låta bli att förundras över att det är Greklands vara eller inte vara i euron som är den största snackisen. Med tanke på att ett nynazistiskt parti har kommit in i det grekiska parlamentet, med sju procents väljarstöd, så borde en större diskussion faktiskt behandla den problematik som den europeiska krisen för med sig i form av fascismens stora återtåg. Att vi nu får in partier som inte är finlirande högerpopulistiska halvfascister utan rena fascistiska organisationer i EU-länders parlament borde vara en varningssignal om att något ruttet växer i Europas buk. Jag har varnat för detta sedan jag började blogga 2008 och jag har av många framställts som om jag ropar på vargen.

Men det som händer i Grekland just nu är precis det jag, och många med mig, varnat för. I takt med att fascister och rasister blir "högerpopulister" i vardagligt tal och i takt med att etablisemanget i form av högerregeringar (och i vissa enstaka fall vänsterregeringar) samarbetar med dessa krafter och går dom till möte i såväl praktisk politik som i retorik så växer sig fascismens partier allt starkare och till slut, när tillfälle ges, blommar dom ut som i fallet med nynazisterna i Grekland. Det värsta är att jag inte tror att det är det sista fallet av neofascistiska partier som vi kommer se ta plats i parlamenten. I fallet med Ungern väljer t ex moderaternas systerparti att stödja sig på fascistiska Jobbik.

Man brukar säga att historien upprepar sig och parallellerna till den växande antisemitismen under 1800-talet som kulminerade i nazi-Tyskland blir allt mer relevanta. Just därför är det också så viktigt att inte göra om 1920- och 30-talets fatala misstag att bromsa sig ur en uppförsbacke. När folket får betala priset för kapitalismens kriser väcks fascismen till liv och resultatet av en sådan utveckling vet vi allt för väl.

Om detta borde den största diskussionen så idag och inte om Greklands vara eller inte vara i euron.

*****

Media: FLASH - Borgs förslag i papperskorgen

Läs mer på Socialdemokraterna 

Lite om det ena och det andra

En liten nyhet idag är att Anders Borg får storstryk av remissinstanserna när det gäller frågan om lägre skatt för riskkapitalister. Detta är glädjande. Det lustiga i sammanhanget är att företrädare för kapitalet gärna ser lägre skatt för sig själva men då ska det gälla alla. En slags rikemanssolidaritet utkristalliserar sig. Nästan lite gulligt kan jag tycka. LO menar att alla ska betala skatt och det efter bärkraft. Inte speciellt förvånande men klokt.

Frågan är nu om Borg kommer att bry sig. Andra reformer har körts igenom trots remissinstansernas kritik. Ta sjukförsäkringen till exempel. Där har till och med den gamla utförsäkringsministern Husmark-Pehrsson reagerat i sin roll som utredare men vad hjälper det?

Foto: marymaden.com

En annan nyhet värd att kommentera är det faktum att Stefan Löfven nu är ikapp Fredrik Reinfeldt i fråga om förtroende att leda landet. I jobbfrågan har Löfven varit förbi ett bra tag och att Löfven nu har samma förtroende som statsministerkandidat som Reinfeldt är anmärkningsvärt.

Frågan är om det beror på att folk faktiskt har stort förtroende för just Löfven eller om det bara är en allmän trötthet på Reinfeldt. Är det mot förmodan det första alternativet så är det bra. Då har Löfven verkligen lyckats sätta sig hos folk. Om det däremot är det andra alternativet, vilket jag tror är fallet, så blir det mer problematiskt utifrån ett S-perspektiv. Då "räcker" det kanske med att byta ut Reinfeldt mot t ex Anders Borg och saken är biff. Fast jag tror att Reinfeldt är för sugen på att vinna ett tredje val på raken för att vilja kliva av innan 2014.

*****

Bloggat: Martin och Peter A

Läs mer på Socialdemokraterna



På sätt och vis är det skönt med en "motgång"

Den i svensk politik närmast unika uppgången i opinionen som S har upplevt under Stefan Löfvens första månader vid makten är nu till ända. Visserligen ska man inte fästa allt för stor vikt vid enstaka opinionsundersökningar men precis som åtskilliga bloggare har varnat för så kommer det en tid då vardagen återvänder och utmaningarna återaktualiseras. Håkan Juholts fall började någon gång runt 35 procent i opinionen och man får väl förmoda att det är många av dom väljarna som Juholt förlorade som Löfven nu vunnit tillbaka. Den politiska omstarten som helgens partiledardebatt markerade är nu ett faktum och ett mera normalt läge kommer att infinna sig.

Detta är jag på många sätt glad över. Givetvis har det varit underbart att i mätning efter mätning läsa om uppgångar för S och jag skulle ljuga om jag inte gärna sett att uppgångarna fortsatte lika starkt fram till valet men man måste vara realist också. Så på sätt och vis är det bara hälsosamt för oss i S att nu vara tillbaka på en mera normal nivå där vi verkligen måste bevisa för varje enskild väljare varför dom ska rösta på oss.

Utmaningen är på intet sätt unik för S. Ta KD till exempel. Dom har, trots det senaste årets enorma turbulens, inte lyckats stabilisera sig över riksdagsspärren. Centerpartiet kämpar i en nästan lika stark motvind och även Folkpartiet har det kämpigt. Vänsterpartiet har vunnit någon enstaka procent på Jonas Sjöstedts tillträde men jag är tveksam till om Sjöstedt är mannen att lyfta V till Gudrun Schymans gamla höjder. Intrycket från helgens debatt var inte precis stark förnyelse. Miljöpartiet är en historia för sig och det är kanske dom som har förlorat allra mest, bortsett från M, på socialdemokratins starka återkomst. Gustav Fridolin och Åsa Romson har stora utmaningar framför sig att ta väljare från både höger och vänster. Att leva på missnöjda S-väljare är ingen hållbar strategi.

Ca 35 procent, kan vi i S hålla oss där fram till valet är jag tillfreds. Därmed inte sagt att jag är nöjd. Men jag tror inte att det kommer bli lätt. Frågan om regeringsalternativet kommer att vara glödhet så länge alliansen håller ihop. Jag hoppas innerligt att Stefan Löfven orkar hålla sin hittills förda linje om att S står på egna ben och att vi bygger politiken utifrån våra premisser. Vad vi måste akta oss för är dock att låsa oss vid endast V och MP. Att sträcka ut en hand för oroliga borgare att greppa tag i när opinionssiffrorna sviker är en förutsättning för att S ska kunna lyckas. Problemet med detta är att Fredrik Reinfeldt är mycket väl medveten om att hans enda chans att vinna valet 2014 är att hålla ihop alliansen.

*****

Media: Näringslivet vill köpa politiska mandat i Ragunda och den som inte tror på att svält finns i Sverige kan ju läsa här.

Läs mer på Socialdemokraterna