Valrörelsen här i Sverige ligger två år fram i tiden och det politiska klimatet är ganska svalt. I alla fall om man ser till helheten. Inga partiledare sitter direkt löst även om en och annan nog funderar på sin egen situation. Regeringen pressas av Saudivapenaffären men för gemene man är politiken ganska långt bort. Precis som den brukar vara. I USA däremot är valkampanjerna i full gång och Manuel Ferrer skriver om smutskastningskampanjerna som pågår där i dagens Aftonbladet.
Valrörelser i USA och en del andra länder är smutsiga historier. Det handlar lika mycket, kanske till och med mer, om att svärta ner sin motståndare som att lyfta fram sina egna idéer och förslag. Ferrer avslutar sin artikel med en stilla förhoppning om att svenska valrörelser kommer att behålla sin anständighet i framtiden och jag kan inte annat än hålla med. Samtidigt är det svårt med gränsdragning mellan konstruktiv kritik och smutskastning.
Att gräva fram tonårshistorier om olika kandidater eller att till och med hitta på rena lögner är i min mening att smutskasta. Alla har vi gjort mer eller mindre idiotiska saker när vi var unga och det vore orimligt att decennier senare bli ställd till svars för dessa ungdomsförsyndelser. Sen finns det givetvis saker som kan vara av intresse för väljarna att veta men negativa kampanjer förebyggs ofta genom transparens och öppenhet. Genom att erkänna sina misstag och be om ursäkt för dessa och genom att påvisa via sitt leverne att man har förändrats så kan man få förlåtelse för rätt mycket. Det är när man försöker dölja saker som det brukar gå illa.
Att prata ner sin motståndares förslag är en vansklig vandring. Gränsen mellan att bara klaga och måla upp skräckscenarios och att konstruktivt kritisera sin motståndare är hårfin. Några korta ”punchlines” med spydiga kommentarer är väl ok men när går man över gränsen?
Det finns massor av gränsdragningsfrågor när man talar valkampanjer och för dom som är mitt i det hela är det inte alltid så lätt att veta när gränsen är nådd och passerad. I USA belönas ofta negativa kampanjer. I Sverige är vi än så länge, tror jag i alla fall, förskonade från dom värsta avarterna. Men tendensen är ändå tydlig. Ta bara exemplet Mona Sahlin och valet 2010.
Jag delar Ferrers förhoppning om framtida svenska valrörelser men jag är dessvärre pessimistisk. När den politiska mitten börjar bli trång måste andra medel till för att vinna än att tala om dom egna förslagen. Då står smutskastning och misskreditering nära till hans. Att beklaga för såväl politiker som partier och väljare.
*****
Läs mer på Socialdemokraterna