I Sverige idag ökar inkomstskillnaderna. Den som har mycket och den som har lite kommer allt längre ifrån varandra. Samhället slits på så sätt isär. Vi ser det i det faktum att den fattigaste tiondelen under 2000-talet har sett sina realinkomster sjunka, vi ser det i det faktum att skolan allt mer segregeras och dess kompensatoriska funktion försvinner. När människors inkomster och rikedom avgör var man hör hemma i samhället så skapas grogrunden för ett samhälle mycket olikt det samhälle som vi socialdemokrater har kämpat för under vår 123-åriga historia.
Varför har vi då kämpat för att Sverige ska vara ett land präglat av jämlikhet? Varför har vi stångat oss blodiga mot dem som vill öka inkomstgapet i vårt land? Enligt våra antagonister ökar ju människors möjligheter i livet om ekonomiska incitament får lov att styra samhället istället för välfärdsargumenten. Dock motbevisas detta av forskningen som finns på området. Två samhällsmodeller kan ställas emot varandra för att illustrera detta.
”Den amerikanska drömmen” präglar det stora landet i väster. Den allmänna uppfattningen om att USA är landet för de stora klassresorna har länge präglat såväl den amerikanska självbilden som omvärldens uppfattning om landet. I USA kan alla lyckas. Och visst kan alla lyckas där men sannolikheten för att man ska göra det som fattig är betydligt lägre i USA än i något annat rikt land i världen. I USA (och Storbritannien) är den sociala rörligheten som lägst i hela västvärlden. Om du föds som man och din pappa är fattig är sannolikheten 42 procent att du själv kommer att vara fattig som vuxen. I Sverige är motsvarande siffra 26 procent. Sannolikheten för att du ska klättra från lägsta till högsta inkomstgruppen är 7,9 procent i USA och 10,9 i Sverige. Skillnaderna är alltså inte bara på marginalen. Det är något större bakomliggande än bara slumpen som styr det hela.
I Sverige har välfärdsstaten med dess aktiva arbetsmarknadspolitik, dess kompensatoriska utbildningspolitik och väl utbyggda trygghetssystem skapat förutsättningar för medborgare ur alla samhällskategorier att klättra uppåt på inkomststegen. Samtidigt har samma välfärdsstat skyddat människor ifrån att falla nedåt på stegen genom höga ersättningar vid arbetslöshet, sjukdom och andra olyckor som kan drabba individen under livets gång. I Sverige har möjligheterna funnits kvar även för den som varit svag och sjuk eller för den som helt enkelt bara haft oturen att drabbas av svårigheter i livet. Denna modell har tjänat oss väl.
Varför tar vi då upp detta? Varför vill vi problematisera dagens Sverige när ändå så många har det relativt gott ställt trots svårigheter med att få tiden och pengarna att räcka till såväl villan, bilen, barnen som semestern? Jo, problemet är att minskad social rörlighet drabbar hela samhället och att alla får betala priset för att barnfattigdomen, hemlösheten och arbetslösheten ökar. Samhällsskikten, det som vi kallar klass, cementeras med ökad social orolighet och otrygghet som följd. Samhället blir kallare och hårdare. Vi har nu under flera år sett hur människor slängs ut ur sjukförsäkringen och hur den aktiva arbetsmarknadspolitiken har ersatts av utnyttjandet i Fas 3. Detta är tydliga tecken i tiden på att den svenska välfärdsmodellen urholkas och konsekvenserna med över 220 000 fattiga barn har inte låtit vänta på sig.
Vi socialdemokrater vill att hela svenska folket ska följa med på den resa som leder oss in i framtiden. Vi vill inte att några ska lämnas kvar i ett liv där möjligheterna att ta sig ur en svår situation minskar och där fattigdomen kommer via bröstmjölken. Det svenska folket förtjänar bättre och vill framförallt bättre. Det är därför vi nu tar kampen mot barnfattigdomen på gator och torg. Ta den du med, det gynnar även dig.
*****
Media: Johan Ahlberg har en bra debattartikel i dagens HD om det moderata "arbetarpartiet"
Läs mer på Socialdemokraterna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar