Ansvaret för dödsskjutningarna i Malmö

Att Ilmar Reepalu (S) å ena sidan och Fredrik Reinfeldt (M) och Beatrice Ask (M) å andra sidan har satt igång att träta över vems fel dödsskjutningarna i Malmö är har skapat viss irritation runt om i landet. När människor blir skjutna är det inte läge att börja skylla ifrån sig. Därom är nog egentligen dom flesta överens.

Men samtidigt är det förståeligt att Reepalu känner en enorm frustration över situationen. Maktlösheten för en kommunpolitiker i en akut situation är inget som är unikt för dödsskjutningarna som fenomen. Vi har sett samma frustration i spåren efter naturkatastrofer och andra tragiska händelser. En kommun, hur stor den än må vara, har ganska stora begränsningar vad gäller befogenheter och makt. Framförallt på ett område som sorterar under staten. För den akuta situationen i Malmö är en polisiär fråga. Det kan man inte sticka under stolen med. Hur problemen har uppkommit däremot kan man givetvis diskutera. Men det hindrar inte dom som skjuter idag från att fortsätta sitt mördande.

Om man då lugnt och stilla sätter sig ner och tittar på den komplexa karta av ansvarsområden som gäller för ett samhälles utveckling, för det är på den nivån man måste se problemen i Malmö, så kan man konstatera att allt hänger samman. En snabbgenomgång av dom olika områden som det handlar om ger för handen att ansvaret är delat. Men man kan ge olika områden olika tyngd.

Jobben - Arbetslösheten har bitit sig fast i landet. För en stad som Malmö med många resurssvaga individer som står långt ifrån arbetsmarknaden blir detta ett jätteproblem. Att staten har kapitulerat i den aktiva arbetsmarknadspolitiken har bidragit starkt till att problemen i Malmö har förvärrats. Kommunen försöker gång på gång att skapa nya arbetsmarknadsprojekt. Kommunalrådet Andreas Schönström (S) står i tv titt som tätt och lanserar den ena satsningen mot arbetslösheten efter den andra. Men kommunen kämpar i motvind så länge staten inte tar sitt ansvar.

Skolan - Ett delat ansvar. Kommunen står för resurserna, staten för styrmedlen. I en stad av Malmös karaktär blir resurserna mindre när andra kostnader, som t ex försörjningsstöd, ökar. I kombination med en stor mängd svaga elever blir uppgiften övermäktig. Att staten inte sköt till statsbidrag i tid när krisen slog till 2008 har påverkat hela kommun-Sverige. Malmö drabbas som redan utsatt kommun extra hårt.

Polisen och lagstiftningen - Helt och hållet statens ansvar. Lagarna måste vara utformade så att polisen kan göra ett effektivt och bra jobb. Tillräckliga resurser måste skjutas till för att polisen ska kunna klara sin uppgift. Satsningen på fler poliser i landet har som bekant inte gett några större resultat. Att se fler poliser och hårdare straff som enda lösning på problemet är alltså för snävt. Hårda straff korrelerar inte med låg brottslighet. Här måste mer forskning och bättre metodutveckling i polisarbetet prioriteras framför enkla "quick-fix" som företrädesvis borgerliga politiker företräder.

Trygghetssystemen - I huvudsak en statlig angelägenhet. A-kassan har försämrats, sjukförsäkringen likaså. Enligt Tapio Salonen, forskare vid Malmö högskola, har även omfördelningseffekterna i familjepolitiken minskat på senare år. Endast 8 av 70 miljarder kr har idag en omfördelande effekt. Redan utsatta individer halkar genom trygghetssystemens urholkande ännu längre bort från det etablerade samhället.

Socialtjänsten - Kommunens ansvar. När jobbpolitiken och trygghetssystemen havererar får kommunen bära kostnaderna. Detta drar resurser från andra områden som kommunen bär ansvaret för. Vilka resurser hade inte kunnat skjutas till skolan om Malmö inte hade fått bära en av dom högsta kostnaderna för socialbidrag i hela landet?

Flyktingpolitiken - Malmö tar ett enormt ansvar för flyktingmottagandet i landet. Samtidigt är flyktingmottagningen en primärt statlig fråga. Att inte ensamkommande flyktingbarn tas emot i alla landets kommuner är ett stort problem. Likaså är det ett problem att rika kommuner som tar emot flyktingar ofta tar emot betydligt färre per kapita än vad t ex Malmö gör. Genom en mer solidarisk politik på detta område där fler kommuner hade tvingats att ta ansvar hade staten kunnat göra en stor insats för att lätta Malmös bördor.

EU - Det faktum att vi har mer eller mindre öppna gränser idag skapar förutsättningar för införsel av vapen, narkotika och andra illegala produkter på ett sätt som tidigare inte var gällande. Detta är en fråga som inte ska förringas. Här spelar Malmös närhet till kontinenten stor roll. Malmö är idag på många sätt en förort till Köpenhamn och att danska gäng har inflytande i Malmö är helt klart.


Sammantaget kan man konstatera att såväl Malmö stad som staten bär ansvar för utvecklingen i staden. Men man kan också konstatera att den typ av grov kriminalitet som förekommer i Malmö har betydligt lättare för att etablera sig i ojämlika samhällen än i mer jämlika samhällen. Dessutom har man låtit situationen gå alldeles för långt innan man på allvar reagerat. För att återigen citera Tapio Salonen så har man inte sett problemet med uppeldade bilar i Rosengård som ett verkligt problem. Det är först när "dom sätter eld på rådhuset" som det blir ett riktigt problem. Med det kan man konstatera att om staten hade agerat annorlunda 2008-2009 när det brann på Rosengård så hade man kanske inte haft dom problemen man har idag med grovt kriminella individer som härjar fritt.

Otryggheten och ojämlikheten i samhället skapar incitament för individer att försöka klättra på den sociala, ekonomiska och kulturella stegen genom att tillämpa olagliga metoder. Detta eftersom den lagliga vägen upplevs som (och de facto är) stängd. Grov kriminalitet är ett utslag av detta. Det handlar nämligen inte om ett antal mentalt degenererade inidivder som inte kan, vill eller förstår bättre. Dom fick helt enkelt inte chansen eftersom dom (reella) möjligheterna inte funnits. Därför bär staten också ansvaret eftersom det är där som fördelningspolitiken har sin huvudsakliga grund.

 *****

Läs mer på Socialdemokraterna