På distriktskongresserna här nere i Skåne brukar där alltid finnas en eller ett par motioner om att inkludera tänderna i den övriga sjukvården. Varför ska tänderna urskiljas? Tänderna, där mycket ohälsa stammar från, tillhör ju också kroppen och borde därför behandlas som resten av kroppen. Resonemanget är lätt att hänga med i och det är väldigt sympatiskt. Motargumentet är det vanliga, det är en fråga om resurser.
 |
| Foto: bergarelaxen.se |
Jag är ingen expert på vare sig sjukvård eller tandvård men det hindrar inte mig från att ha visioner. Tandvården borde vara ett större konfliktområde än vad det är. Många ryggar tillbaka när man nämner denna fråga, den anses allt för komplex för att göra storpolitik av, men det är ju snarare ett motiv till att öppna upp diskussionen än tvärtom.
 |
| Foto: dr-stellanbergert.com |
En genomgripande debatt om jämlikheten inom tandvården vore på sin plats och dessutom borde en rejäl genomlysning av tandläkarbranschen göras. Vilka effekter har avregleringen av tandläkarna fått? Hur har prisbilden förändrats? Hur har vårdtagarna drabbats? Det kanske är så att man kan anse det hela som lyckat. Folk kan ju välja och vraka bland tandläkarna och det är ju möjligt att det skapat större effektivitet och mer lycka än vad motsatsen skulle ha gjort. Jag vet inte. Men jag vet att diskussionen behövs och jag är dessutom övertygad om att den skulle kunna gynna S. Om vi orkar ta den.
Bloggat: Mer från Roger om jobben, Martin om Etiopien, Stig-Björn är ironisk och Yasmine har fixat naglarna
Läs mer på Socialdemokraterna
Intressant. Läser med stor förtjusning eftersom jag själv sitter proppfull av värktabletter efter att ha dragit en tand i ena nederkäken.
SvaraRaderaDet började för ungefär ett år sedan. Jag fick ett par tänder fixade och min tandläkare upptäckte på röntgenplåtarna att jag hade en stillsam infektion vid en tandrot. Men av den karaktär att expertis på tandrötter behövdes. Således fick jag en remiss till det stora sjukhuset i Uppsala.
Jag fick en bekräftelse om att jag stod i kö – och en förvarning om att det skulle ta tid.
Och det gjorde det tydligen. Ibland kände jag av infektionen som en molande värk, men det lade sig alltid efter någon dags plåga.
Men några dagar innan julafton var det slut på kampen. Infektionen blossade upp. Den onda tanden reste sig som ett torn i käken och på julaftons morgon fick jag hissa kapitulationsflagg.
Det visade sig att vare sig Folktandvården eller min vanliga tandläkare hade service öppen den dagen, så jag hittade en servicevillig privattandläkare (som saknade känsla för julen) som hjälpte mig med antibiotika och en snabb remiss till en privattandläkare med rotexpertis i bagaget. Så häromdagen fick jag hjälp i Stockholm.
Efter 1,5 timmar i tandläkarstolen var tanden borta. Utkarvad.
Kalaset gick på ungefär 6 tusen spänn. Men tack vare högkostnadsskyddet så räckte det med att jag betalade knappt halva summan.
Några funderingar.
För det första. Alla hade inte haft råd att utan att fråga vad det kostar att sätta sig i tandläkarstolen och be om att få hjälp.
För det andra. Pengarna som jag satte sprätt på går ner i privata fickor, inte det offentliga.
För det tredje. Om jag varit riktigt fattig då hade jag fått hjälp av det sociala med lagningen. Men om jag tillhört nedre medelklass (typ äger sommarstuga, disponerar radhus av Nordea) hade jag fått pröjsa själv.
Detta är mycket intressant, eftersom det verkligen ställer frågan om tänderna som klassmarkör på sin spets, de rikaste och fattigaste går fria, medelklassen åker på en snyting. Eller?
För det fjärde. Tänderna är en del av kroppen, men ligger ändå vid sidan om vanliga tandvården. Det är jag glad för, eftersom jag fortfarande står i landstingets kö för något som det privata hjälpt mig att fixa.
För det femte. För mig spelar det egentligen ingen roll vem som fixar min värkande tand på julaftons morgon. Bara det blir gjort.