Jag skulle kunna börja detta inlägg med att prata om personer. Men eftersom jag har antagit en utmaning om att prata politik och inte person samt att peka på vägar framåt så låter jag bli. Trött blir man dock på enstaka individer som verkar ha ett bekräftelsebehov utöver det vanliga.
Sakfrågan gäller Håkan Juholts tydliga nej till att gå med i europakten. 80 procent av svenska folket är emot euron idag och att Juholt i det läget tar tydlig ställning för svensk suveränitet är helt rätt. Elva procent är för och det är väl ingen vild gissning att dessa elva procent finns i det högre inkomstskiktet i det här landet. Medelklassen och underklassen däremot har inget att tjäna på euron i nuläget och att då slänga sig in i en pakt där alla skär sig i händerna och blandar blod för att befästa den gemensamma med eller motgången är vansinne.
Reinfeldt vill avvakta och visst, avvakta kan man göra. Men att anklaga dom som inte vill gå med för att vara oansvariga eller för att vara för snabba i sin analys är respektlöst. Det finns faktiskt människor i det här landet som inte vill integrera den svenska ekonomin ytterligare med euron och som inte vill lämna över demokratiska beslut till jurister och ekonomer i Bryssel och Frankfurt. Är det att dra förhastade slutsatser? Nej, verkligen inte.
Jag var själv för euron i folkomröstningen. Jag var politiskt oengagerad vid den tidpunkten och röstade mest ja för att jag tyckte det skulle vara skönt att slippa växla pengar. Jag har funderat mycket kring om det var rätt eller fel. Med facit i hand var det rätt att vi inte gick med i euron och folkomröstningen har tjänat oss väl. Om det nu kommer till ett ställningstagande om huruvida Sverige ska ansluta sig till fördragsändringar, pakter eller vad det nu än må vara så bör vi ha en folkomröstning om den saken. Det vore det enda rätta. Men jag förmodar att regeringen inte är intresserad av den saken. Dom vet ju hur det kommer gå.
Bloggat: Martin om Reinfeldts ja eller nej, Jämlikhetsanden om skattefinansierade styrelser
Läs mer på Socialdemokraterna
Jag röstades liksom du för euron, bl.a. för att ett samhälle utan folk som tjänar pengar på valuatransaktioner föreföll effektivare.
SvaraRaderaJag närde också en förhoppning om att ett emu-medlemskap skulle sätta press på regeringar, oavsett färg, att driva en mer näringslivsvänlig politik. Med devalveringsinstrumentet borta borde politiker begripa sitt ansvar.
Grekland är det tydligaste exemplet på hur fel jag hade. Politiker ansvarar i första hand för sitt omval och är därför beredda till allehanda missgrepp, inklusive förfalskning av nationalräkenskaperna, för att föra en populär politik.
Den nuvarande modellen med en flytande valuta, är egentligen den ultimata misstroendeförklaringen mot det politiska systemet: vi förväntar oss inte att politiker kan axla det allra minsta ansvar för valutakrusen utan överlämnar det till 100% åt marknaden.
Lite roligt att vi bägge två hamnat på den linjen. I vilken annan fråga är du beredd att överlämna all makt åt marknaden? ;)