Göran Hägglund till frontalangrepp på vänsterradikaler, sig själv och annat löst folk

Göran Hägglund ger sig idag på snusförnuftiga personer som värderelativister och vänsterradikaler. Dessutom driver han korståg mot objektiv kunskap, dvs mot vetenskapen. Hägglund säger i sin artikel att: "Objektivitet, än hur välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande." Därmed alltså sagt att matematiker, fysiker och andra naturvetare per definition är respektlösa i sitt utövande av sin profession. En ganska magstark anklagelse tycker jag.

I sin artikel pläderar Hägglund för att skolavslutningar ska hållas i kyrkan. Argumentet är tudelat. Dels anser Hägglund att det svenska samhället är präglat av kristna värderingar och därför ska vi hålla fast vid dessa. Han betonar det med att man helt enkelt får "gilla läget" i ingressen. Dels menar han att ingen han har stött på som är utövare av någon av dom stora världsreligionerna har upplevt sig kränkt av att en skolavslutning hålls i kyrkan.

Jag vill börja med att bemöta Hägglunds andra påstående, om att ingen utövare av dom stora världsreligionerna känt sig kränkt av skolavslutningarna i skolan. Det må, hör och häpna, vara sant även om jag tvivlar på att Hägglund träffat alla svenskar som utövar någon av dom stora världsreligionerna och som varit på en skolavslutning. Men även om vi antar att Hägglunds tes är sann så ignorerar han en väldigt stor grupp människor, nämligen dom som inte utövar någon religion alls samt dom som inte utövar någon av dom stora världsreligionerna.

Jag som ateist har stört mig rejält under min skolgång på att jag skulle till kyrkan varje gång det var skolavslutning. För mig var kyrkan en symbol för en makt och ett förtryck som jag avskydde. Det räcker att man nämner korstågen, inkvisitionen och häxbränningarna för att motivera den känslan. Lägger man där till tioende och ett antal religionskrig så behöver man inte, varken objektivt eller subjektivt, säga mer för att ge fullgoda motiv till att inte vilja hålla högtider i kyrkan. Lägg där till det faktum att alla kyrkor som jag firat avslutning i har legat en bra bit längre bort från mitt hem än skolans aula och den betungande bördan för en redan trött tonåring att ta sig dit var enorm.

Det första argumentet som Hägglund anför, att det svenska samhället vilar på kristen grund och därför motiverar att vi har avslutningarna i kyrkan, är ett klassiskt men likväl felaktigt påstående. I ärlighetens namn kan man säga att det svenska samhället är präglat av vissa kristna värderingar. Stora delar av den kristna läran präglar inte det svenska samhället och tur är väl det. Eller menar Hägglund att den svenska skolan är (och ska) präglas av t ex tredje Moseboken 18:22  och 20:13? Och om Hägglund nu menar att vi inte ska följa detta påbud om att vi ska avliva homosexuella, hur ska barnen veta detta? En lika fyndig som välkänd insändare om fler klurigheter i den kristna moralläran är den som är skriven av Rickard Söderberg. Den pekar på det som Richard Dawkins tydligt argumenterar för, att det inte finns någon "kristen moral" eller några "kristna värderingar" att följa per se. För hur vet man om det är "öga för öga" som gäller eller om man ska vända andra kinden till?

Göran Hägglunds argumentation hade blivit mer trovärdig om han helt enkelt erkände att han anser att alla ska vara kristna och därför ska alla gå i krykan. Det hade i alla fall gett honom en logisk linje att följa. Vad Hägglund, genom sin artikel påvisar, är att han är värderelativist och därmed en som han själv anser bör bekämpas. Återstår då alltså vänsterradikalerna, dit man inte ens med bästa välvilja kan räkna Hägglund, att nedkämpa. Jag vet inte riktigt vilka Hägglund åsyftar. Är det sådana som jag, socialdemokrater, som är dessa vänsterradikala eller är det alla ateister som motsätter sig religiösa kontrollsystem och pläderar för att var och en ska få tro på vad den vill? Att Hägglund väljer att inte definiera denna grupp är inte speciellt märkligt med tanke på hans misstro mot vetenskapen som respektfull och värdefull. Genom att förkasta den slipper man ju objektivt definiera begreppen och då kan man slänga anklagelser om lite vad som helst runt omkring sig. Bekvämt men föga trovärdigt och betänk då att det här är mannen med ansvar för den svenska sjukvården som i alla fall jag trodde präglades av ett vetenskapligt och evidensbaserat förhållningssätt.