Har spenderat helgen i Stockholm och det är en stad man aldrig slutar att förvånas över. Jag och min flickvän hoppade på tunnelbanan vid Slussen (som jag som "utomsockens" för övrigt inte förstår varför det är ett sånt jäkla liv om) och begav oss av mot Kungsholmen. När vi kommer till stationen Gamla stan så hoppar den mer eller mindre kända bloggerskan Dessie på tillsammans med två kompisar. Dom är sedvanligt högljudda och börjar prata med två utländska herrar som sitter bredvid dom. Det visar sig att dessa herrar är från Indien respektive Pakistan vilket roar Dessie och hennes anhang väldigt.
I sina moderiktiga kläder underhåller därefter dom tre tjejerna halva tunnelbanevagnen med falsksång, dumma frågor som "do u talk sviiidisch" och allmänt pladder om "we are so best". Detta pågår, till total förvåning för mig som icke-stockholmare, tills vi når Rådmansgatan där ett "baj baj puss och kram" avslutar underhållningen och dom tre tjejerna lämnar vagnen för att ge sig ut i vad jag förmodar är Stockholmsnatten.
Dom två asiatiska herrarna, som på något konstigt sätt blivit bekanta med en tredje asiatiska man genom Dessies pladder, lämnar i sin tur vagnen vid nästa station. In kommer istället ett äldre par, han i basker med röd Sovjetstjärna på och hon med lila basker och en gigantisk kebab i händerna. Mannen i sin tur åt en korv med mos och båda var djup försjunkna i maten. När mannen ätit klart sin korv med mos hivade han upp en Pucko ur fickan, dricker en slurk och smackar därefter ljudligt varpå han utbrister "Pucko stor, denna gudabenådade dryck". Han ler med hela ansiktet och kvinnan tittar upp från kebaben lite snett, undrar vad som stör henne i maten och ler med sallad hängande runt hela munnen.
Mannen nöjer sig inte med detta utan börjar sjunga någon rytmisk melodi och stampa takten i golvet varpå kvinnan skrattar för att sedan dyka ner i sin kebabigen. Ungefär där någonstans har vi nått fram till Krisineberg och lämnar därför dessa två själar åt sitt öde.
Vad vill jag då ha sagt med denna lilla betraktelse över en tunnelbaneresa? Ja, egentligen ingenting mer än att mänskligheten visar upp en fantastisk bredd av karaktärer och alla har ett livsöde som på sitt sätt är helt unikt. Det mänskliga "avståndet" mellan bloggerskan Dessie och mannen som besjunger en Pucko med baskern på sned är gigantiskt och ändå får dom plats under tio minuter på samma tunnelbanelinje. Det är lika märkligt som det är fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar