Den europeiska krisen benämns av många som "skuldkrisen". Det hävdas att statsskulderna och den totala skuldsättningen är för hög. Enligt ETC-journalisten Johan Ehrenberg är detta en felaktig beskrivning av vad som är Europas (och USA:s) problem. Ehrenberg menar att det istället är det faktum att staterna har gett upp makten över pengarna som är problemet (Efter Arbetet, nr 46, 2011). När man läser Ehrenberg blir man direkt skeptisk till den berättelse som företrädesvis borgerliga politiker och nyliberala ekonomer berättar.
Som stöd för sin tes påvisar Ehrenberg bland annat det faktum att den totala skuldsättningen, alltså sammanvägningen av stats-, företags- och hushållsskulder, är betydligt högre i många länder än vad den är i exempelvis Grekland. Hade dessutom statsskulderna varit enda problemet skulle Spanien inte ha några som helst problem med tanke på att deras statsskuld endast är 72 procent av BNP att jämföra med t ex Tyskland som har 77 procent eller Nederländerna som har 76 procent av BNP i statsskuld. Historien om "skuldkrisen" har alltså luckor som av en eller annan anledning inte omnämns.
Historiskt sätt har det varit staterna som haft kontroll över penningpolitiken och endast staterna har haft möjlighet att "skapa" pengar. Idag kan internationella finansinstitut och banker genom kreditgivning skapa ekonomier som det inte finns teckning för. Att kapitalteckningskraven höjs spelar egentligen inte så stor roll i förlängningen. När staterna inte längre har kontroll över mängden pengar byggs ekonomiska luftslott som förr eller senare kommer att rasa.
Den marxistiska analysen av kapitalismen stämmer alltså i den mån att kriserna hela tiden återkommer. Vad man genom statliga ingripanden kan göra är att fördröja och lindra kriserna. Men så länge kapitalismen dominerar den ekonomiska apparaten så kommer systemet aldrig att bli stabilt och någon måste alltid betala för andras vinster.
Röster höjs nu för att domstolar ska kunna överpröva enskilda staters budgetar. Regelverk som är anpassade utifrån övergripande "behov" manglas fram och frågan är vart det kommer att leda hän. Om demokratiska processer i slutänden ska avgöras av jurister istället för av väljarkåren skapas ett system som ligger långt ifrån vad jag skulle vilja kalla för demokrati. Om EU väljer att vandra ner för den vägen är vi illa ute. Budgetarna må gå ihop men till vilket pris och vem kommer att få betala? Dessutom är det inte skrivet i sten vilken ekonomisk modell som fungerar.
För en sak ska man ha väldigt klart för sig. "Marknaden" tar bara hänsyn till en sak och det är vinstutvecklingen. Vinsten är överordnad alla andra faktorer och därför kommer aldrig några åtgärder som inte syftar till att garantera vinsterna att lugna finansmarknaderna. Det innebär, som Ehrenberg påpekar, att vi har en hypernervös marknad som avgör Europas framtid. Är det så vi vill ha det?
Bloggat: Veronica vädjar till regeringen. Martin om Blekinge.
Läs mer på Socialdemokraterna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar