Bättre föra socialdemokratisk politik

Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus, skriver idag på Newsmill om att Socialdemokraterna borde söka dialog med den borgerliga alliansen istället för att ta konflikt. Sanandaji menar i korthet att en del av Socialdemokraternas problem är att man istället för att tala med borgarna väljer att demonisera dessa vilket leder till att S inte tar borgarnas förslag på allvar. Vägen framåt för S borde enligt Sanandaji ligga i dialog och samarbete med borgerligheten. Han skriver:

"I den intellektuella debatten finns å andra sidan ett starkt behov av att inte bara fokusera på konflikt. Det är trots allt bättre att utgå från en gemensam politisk verklighetsbild, som gärna inte borde avvika från den faktiska verkligheten. Lika viktigt är det att inte konsekvent avfärda argument från meningsmotståndare genom att stämpla budskapsbärarna som onda, eller välja att misstolka argumenten för att inte behöva möta dem. Sannolikt finns här en viktig delförklaring till socialdemokratins kris. Genom att ha främjat sig ifrån den samhällsdebatt som förs utanför den egna kretsen har partiet idag uppenbara problem med att på ett strigent sätt identifiera samhällsproblem och föreslå konstruktiva lösningar på dem."

Konsekvensen av resonemanget torde alltså vara att om bara S väljer att lyssna på alliansens förslag skulle S lyckas bättre i sin politiska utveckling. Men vad är det egentligen Sanandaji säger?

Jo, först och främst menar han att en gemensam verklighetsbeskrivning är bra. Problemet här är att S vill återförsäkra dom utförsäkrade, att S vill ha mer offentligt driven välfärd, att S vill satsa på utbildning istället för skattesänkningar och att S vill bekämpa barnfattigdomen. Borgarna delar inte verklighetsbeskrivningen. Det går alltså inte, som Sanandaji menar, att enas om den "faktiska verkligheten". Verkligheten skapas nämligen av en individs bestämda position i maktens strukturer. Intresset ljuger som bekant aldrig och därför kommer heller aldrig en gemensam verklighetsbeskrivning att kunna formas. Man kan enas om enskilda fenomen, kanske till och med om hela utvecklingslinjer, men en gemensam uppfattning av verkligheten kommer knappast att infinna sig. Implicit säger också Sanandaji att det är S som ska acceptera borgarnas verklighetsbeskrivning. Det leder oss till nästa fråga.

Är det verkligen som Sanandaji påstår att S inte har kontakt med verkligheten? Jag vill påstå att det, enligt ovanstående resonemang, är fel. S ser en verklighet som många drabbats av. Dom ser den arbetslöse, den sjuke, den utsatte. Däremot kan man med rätta hävda att S haft svårt att se vissa delar av medelklassens verklighet. Med andra ord är det inte en fråga om att se eller inte se någonting. Man väljer att se det man vill se och därmed avstår man också från att se det andra. Lika lite som S lyckats fånga vissa delar av medelklassen har borgarna misslyckats med att fånga verkligheten för personer i Fas 3, dom långtidsarbetslösa eller dom utförsäkrade. Så vad Sanandaji borde uppmana S till är, om hans mening är att hjälpa S, att bredda sitt perspektiv. Inte att ge upp sitt perspektiv för att köpa en borgerlig verklighetsbeskrivning.

Den tredje delen i Sanandaji artikel handlar om huruvida Sverige är att anses som "nyliberalt". Sanandaji menar att "vänsterkanten" i svensk politik använder detta som ett slentrianmässigt skällsord. Jag skulle vilja påstå att vänstern använder anklagelsen om nyliberalism lika slentrianmässigt som högern använder anklagelsen om socialism. Sanandaji har givetvis rätt i att slentrianmässigt missbruk av ett epitet inte gynnar någon konstruktiv debatt men eftersom Sanandaji sedan påstår att Sverige inte är nyliberalt så tål frågan att granskas. Sanandaji refererar till en artikel i LO-tidningen där tre fackordföranden använder sig av begreppet "nyliberala marknadsexperiment" om utvecklingen i landet. Han menar därefter att Sverige knappast kan kallas nyliberalt. Dock är det inte det som är poängen i resonemanget kring "nyliberala marknadsexperiment".

Poängen är den att Sverige går mot en allt mer nyliberal samhällsordning. Skattetrycket sjunker och med tanke på att Reinfeldt bara väntar på opinionsläge att sjösätta nästa jobbskatteavdrag så lär den trenden fortsätta. Vi ser en minskning av den offentliga sektorns drift inom välfärden. Vi ser en allt större del av privata lösningar inom trygghetsområdet där tidigare offentliga lösningar varit helt dominerande. Det privata näringslivet stärks på bekostnad av det offentliga ägandet. Allmännyttan säljs ut i allt större omfattning. Listan kan göras lång på utvecklingstendenser som går från klassisk socialdemokratisk organisering av samhället till en nyliberal(are) dito.

Jag delar Sanandajis uppfattning om att den socialdemokratiska idédebatten måste stärkas och skärpas. Men jag delar inte uppfattningen att det innebär ett närmande till borgerliga värderingar. Frågan om en socialdemokratisk idédebatt innebär inte per definition att debatten måste ta en viss riktning i fråga om höger eller vänster. Socialdemokratin ska, utifrån sin verklighetsdefinition, söka dom lösningar som är bäst för samhället i stort. Inte söka lösningar som gör att man kan komma överens med alliansregeringen genom att ge avkall på sina värderingar. Då är det inte socialdemokrati längre och då är ju frågan om S utveckling ganska meningslös.

Bloggat: Martin om DN:s hyllning till Anders Borg

Läs mer på Socialdemokraterna