"We are the 99 %" blir bara fel

Occupy Wall Street-rörelsen dök upp lika plötsligt som den håller på att försvinna. Jag har tidigare skrivit om varför rörelsen kommer att misslyckas fundamentalt med sina krav. Det finns helt enkelt ingen politisk kraft och riktning i rörelsen. För att en rörelse av den typen ska bli framgångsrik krävs antingen en genomgripande revolution likt den vi ser i den arabiska våren, inte allt för sällan med mycket våldsamma inslag som följd, eller så måste rörelsen genom en kraftfull politisk reformism göra realpolitik av kraven. Ingetdera har inträffat i tillräckligt stor skala under Occupy-rörelsens kortvariga liv. Därmed sagt är jag inte emot det initiativ som rörelsen faktiskt har tagit och jag stödjer den i den mån att jag tycker deras krav har mycket matnyttigt i sig.

Dock delar jag inte fullt ut analysen som många av rörelsens anhängare verkar göra. Rörelsens stora slagord har kommit att bli "We are the 99 %". Alltså att vi är dom 99 procenten som inte är superrika och därmed sagt att det är den där en procenten av världens befolkning som är stormrika som är det stora problemet. Visst är dom ett problem, visst har dom enorm makt, men faktum är att gruppen "åt helsike för rika" och välbärgade är större än en procent. Man löser inget genom att bara ansätta en procent av världens befolkning och det är en villfarelse att den nästkommande procenten i rikedomsordningen skulle ha någonting gemensamt i sina krav tillsammans med dom 30-40 procent fattigaste i världen. För att visualisera det kan man ta och titta på klippet som jag postade tidigare idag av Hans Rosling och tvättmaskinen. När man ser Rosling förstår man ganska snabbt att den stora delen av världens befolkning inte har ett dugg gemensamt med den rikaste delen av västvärldens befolkning.

"We are the 99 %" sätter fingret på kapitalismens mest perversa uttryck och form men missar fullständigt målet genom att inte uttrycka sig tillräckligt tydligt och organiserat mot det kapitalistiska systemet. Nu tänker många att visst är rörelsen antikapitalistisk men det är inte poängen. Poängen är att en rörelse som vill verklig förändring och som tar tag i problemen i världen av idag måste vara fullt och fast medveten om var felet ligger och hur förändringen ska ske. Därför blir hela budskapet om att organiserade politiska partier inte ska ställa krav genom rörelsen helt bakvänt. Det blir helt enkelt fel och konsekvensen är att rörelsen rinner ut i sanden.

Något som är mycket beklagligt för den kraft och det engagemang som rörelsen uppbådat visar att det är fullt möjligt att förändra, påverka och att viljan faktiskt finns i dom breda folklagren att göra något åt kapitalismen. Men dom behöver organisering och en riktig analys.