Den senaste veckan har jag blivit ganska trött på rätt många i vårt parti. Det är såväl aktiva som föredettingar som synts i media, bloggare och framträdande partiföreträdare som offentligt gått ut och mer eller mindre spytt galla över i stort sätt allt. Det har varit påstådda läckor, det har varit folk som inte kunnat förlika sig med att andra framför en avvikande mening och det har varit synpunkter på om det är hönan eller ägget som måste komma först. I ärlighetens namn har jag inte bemödat mig att läsa speciellt noga vad alla gnällspikar har skrivit, det har varit rena valiumet för ett kampfyllt hjärta. Att läsa rubrikerna på en del blogginlägg t ex och när folk börjar kasta "hot" omkring sig som "nu lämnar jag snart" eller "min tid är för viktig för att få förspillas av folk med åsikter som inte passar mig" så blir man bara trött.
Nu gnäller jag visserligen lite själv också men jag känner inte för att, som vissa andra, utnämna mig själv till "så jäkla mycket bättre än resten" och som någon sa, demokrati är rätten att gnälla offentligt. En rätt jag nu tänker utnyttja till fullo.
Det finns en väldigt massa självutnämnda profeter kring socialdemokratin. Signifikant för många av dessa är att dom inte har hälften så mycket inflytande över saker och ting som dom själva anser att dom borde ha. Detta är i regel helt obegripligt för dom själva och istället för att acceptera faktum att dom kanske har fel eller att dom kanske inte är så där begåvade som dom själva anser sig vara så är det givetvis någon annans fel att dom inte har den makt som dom enligt sig själva förtjänar. Antingen är det en "rutten partikultur", en "auktoritär tradition" eller så är det helt enkelt dom politiska tjänstemännens fel att allting är så åt helsike som det, enligt profeterna själva, är.
Ytterligare ett stort kännetecken på att allt är åt fanders är att dessa profeter tycker att det är för lågt i tak i partiet. Dom tycker att "idédebatten saknas" och att alla som har en ideologiskt grundad åsikt är "stelbenta traditionalister". (Vår egen tankesmedja duger inte och är bara en partimegafon. Som om inte Timbro vore det liksom.)
Själva är dom givetvis både progressiva, framåtsträvande och helt vansinnigt kloka. Dessvärre är dom lika givet missförstådda och av någon väldigt underlig anledning lyssnar inte folk på dom i den utsträckning som dom borde.
Konsekvensen av hela den soppan som kokas ihop på diverse debattsidor, i bloggosfären och på Facebook blir att alla bråkar med alla, alla sågar alla, alla vet bäst och hela världen ska titta på när den ene efter den andra överträffar alla andra med sin briljans. Det enda som alla verkar vara överens om är att allt är åt helsike och om bara "jag" hade fått lite mer att säga till om hade det hela löst sig. Jag är ruskigt trött på det.
Men det betyder inte att jag inte tycker att Socialdemokraterna är en fantastisk rörelse. Det betyder inte att jag inte är beredd att ompröva diverse ställningstaganden. Det betyder inte att jag är auktoritär. Det betyder inte att jag inte är för en idédebatt. Och framför allt betyder det att jag tänker fortsätta kämpa för frihet, jämlikhet och solidaritet.
För det är det jag lever och brinner för. Jag älskar mitt liv och mitt liv är att verkar för Socialdemokraterna. Om det innebär att någon tycker att jag är en hycklare, om det innebär att någon tycker att jag är dum eller om det innebär att någon tycker illa om mig, bara för att jag säger att jag älskar mitt liv i Socialdemokraterna, må så vara. Men faktum är att det skiter jag i.
För jag tillhör ett parti med dom varmaste och bästa kamraterna man kan tänka sig. Jag tillhör ett parti som är sprängfyllt med idéer och kamplust. Jag tillhör ett parti som verkligen vill alla människor väl. Och jag tänker inte låta mig nedslås av en massa självutnämnda profeter som fungerar mer som baissare än som något funktionellt och kreativt.
Vill du lämna partiet, gör då det. Jag tänker stå kvar och likt Håkan Juholt säger jag, "I won´t back down" och så lägger jag till "and I don´t give a **** about your whining".
Och ja just det. Vi har ett kongressbeslut som lyder:
"Avgifterna till a-kassan ska inte vara beroende av risken för arbetslöshet. Alla ska ha råd att vara
med i a-kassan och de allra flesta ska vilja vara med. Vi vill sänka den enskildes totala avgift till a-kassan kraftigt. Vi vill verka för en solidarisk finansiering där egenavgiften är låg och likvärdig för alla löntagare. Dessutom vill vi höja taket i a-kassan. Målet är att 80 procent ska ha 80 procent av tidigare lön i ersättning." - Riktlinjer från 2009 års kongress.
Om någon nu skulle ha glömt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar