Det påstås allt som oftast att Socialdemokraterna är ett toppstyrt parti med en unken partikultur där taket är lägre än i en inrasad jordkällare. Jag delar inte den uppfattningen. Med tanke på dom senaste veckornas olika utspel kring Håkan Juholt och vilka toner som en del slår an, bland annat genom att mer eller mindre såga alla som har en partilojalitet, så kan jag inte riktigt se att det skulle vara lågt i tak. Nämn ett parti i Sverige där debatten är lika publik, högljudd och hård som i det socialdemokratiska?
Problemet handlar ofta om att folk ger sig in i debatter där dom får mycket tufft motstånd och istället för att inse att om "man gett sig in i leken så får man leken tåla" så blir dom förnärmade över att någon eller några inte tycker som dom eller att någon använder brösttoner i debatten. Då kommer ofta ideologiska skillnader in där somliga anklagas för att vara "traditionalister/vänster" och därmed trångsynta bakåtsträvare och på andra sidan står "högersossar" som själva benämner sig som framtidsinriktade.
Offentligt ägande, kritik mot kapitalismen och partilojalitet påstås vara omodernt. Att slåss för privatiseringar, att slåss för mer kapitalism och att slåss för offentligt sågande av partiledningen påstås vara modernt. Jag delar inte den analysen.
I skenet av både ägande- och lojalitetsdiskussionen blir Moderaterna väldigt intressanta. Dessa propagerar för ett extremt ökat privat ägande, en samhällsordning som vi lämnade bakom oss för över 80 år sedan. Varför det nu plötsligt är tipptoppmoderntsomtusanjätteflashigt och eftersträvansvärt för en del förstår inte jag. Skälet till att socialdemokratin opponerade sig mot denna ägarkoncentration var just att den motverkade dom ideal som socialdemokratin strävar efter. Den totala privata äganderätten är inte förenlig med frihet, jämlikhet och solidaritet. För somliga är det total frihet, för majoriteten är den en ökad ofrihet.
Lojaliteten till partiet är också mycket intressant. Två exempel på hur Moderaternas lojalitet är nästan ovillkorad är Sven-Otto Littorin och Carl Bildt. I fallet med Sven-Otto Littorin så kastades han ut med huvudet före och något muller i dom "djupa moderatleden" hördes inte. Det var nästan knäpp tyst från partileden i riksmedia. Reinfeldt fick sköta kommunikationen och Littorin offrades fortare än kvickt. Trots att han aldrig blev dömd för något.
I fallet med Carl Bildt, där det nu står helt klart att han satt och ljög hos Skavlan, så är partilojaliteten nästan skrattretande. Att hitta kritiska röster bland ledande företrädare är mer eller mindre omöjligt och något fallande stöd syns inte till. Man sluter leden, låter partiledningen sköta det hela och tiger ihjäl kritiken. Om man ens har någon kritik. Den blinda lojaliteten och partiets väl går före misstankar om att någon skulle ljuga för såväl partiet som för media och väljarna.
Allting har ett syfte, intresset ljuger aldrig. Det finns ett skäl till varför sossar målas upp som introverta, tröga, tråkiga, dumma, obildade, naiva och omoderna. Man måste bära det med sig när den bilden förs fram. Risken är nämligen annars att det som är en åsikt blir en sanning och då är vi illa ute. Jag skäms inte för att jag är socialdemokrat, jag är stolt och jag vill kalla mig lojal.
Är jag omodern och okritisk för det? Det räcker väl att läsa mina inlägg om utrikespolitiken för att se att man kan vara lojal mot partiet och ändå kritisera partilinjen och ledningen? Bara som ett exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar