Jag läste ut Robert Gustafssons självbiografi "Från vaggan till deadline" häromdagen men har haft fullt upp med att skriva om annat så recensionen har fått vänta. Men idag har jag lite tid över så därför kan jag ta den nu.
Robert Gustafsson är väl i mångt och mycket en av mina få stora idoler. Eller han har framförallt varit det under långa perioder i min ungdom. Nile City, Percy Tårar och Torsk på Tallinn är verk som har präglat min humor väldigt mycket och i viss mån även mitt sätt att se på livet. Den ironi som Gustafsson tillsammans med resten av Killinggänget lyckas förmedla i dessa verk har lagt grunden till mitt sätt att tänka och agera. Gustafssons senare karriär har inte gjort lika starkt avtryck men att slänga ur sig "jag är inte bitter" hör ju till en av vår tids klassiker.
Boken som sådan är en ganska klassisk biografi. Gustafsson beskriver sin uppväxt i Skövde och där är gott om småroliga episoder som han lyckas förmedla på ett lättillgängligt sätt. Man förstår ganska snabbt varför han tar upp just dessa saker och man kan se en röd tråd i mycket av det han har varit med om och vad han sedan har gjort. Hans uppväxt var inte riktigt som alla andra barns men ändå är han en Svenssonunge som alla andra. Det är en intressant mix.
Den vuxna delen av boken behandlar framförallt hans scenkonst och hans samarbete med Killinggänget. Det blir stundtals lite för mycket tragglande med "så gjorde jag den saken och sen gjorde jag den saken" och för mig som inte är teatermänniska blir just den biten ganska seg. Men referenserna till Nile City m.m räddar boken i mina ögon och Gustafsson har ändå en hel del intressant att säga om vår nutidshistoria och samtiden.
Gillar du Gustafsson ska du läsa boken. Sen är jag lite skeptisk till folk som skriver sina självbiografier trots att dom är mitt uppe i sin karriär. Det känns som att det kommer fler biografier från Gustafsson och varför ska man då ha läst den nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar