Det har uppstått en diskussion i kommun-Sverige om arenabyggen. Kommunerna hävdar att kraven som ställs från olika idrotter på arenorna inte är verklighetsförankrade och därmed också sagt att kraven är för höga. Arenabyggena ställs emot investeringar inom skola, vård och omsorg. Denna diskussion är befogad.
Problemet i diskussionen är dock inte så enkelt som många kommuner vill göra sken av. Det handlar i mångt och mycket om en feghet bland politikerna också. En feghet som grundar sig i en generell motvilja att höja skatterna och i en specifik vetskap om att ett nej till en arenasatsning, som är nödvändig för att bygden ska ha ett elitlag, kan innebära en valförlust i nästkommande val. Istället för att stå rakryggad och säga nej lägger man över ansvaret på idrottsrörelsen och menar att denna måste backa i sina krav.
Idrotten är Sveriges överlägset största folkrörelse. Den sysselsätter miljontals människor dagligen och gör en enorm samhällsnytta. Elitskiktet fungerar som ett nav i hela breddidrotten. Nästan varenda idrottsaktiv unge har en stjärna som dom ser upp till och som inspirerar dom i deras vardag. Sen har vi skatteintäkterna från all handel som är knuten till idrotten och det räcker väl med att man skriver ut "folkhälsa" för att motivera att samhället satsar stora summor. Lägg där till det faktum att samhället nu börjar skicka fakturor till idrottsrörelsen för att bevaka dess arrangemang. Något som jag tycker är helt fel men det är en annan diskussion.
Sen är det klart. Man kan alltid fråga sig om en upprustning av en allsvensk arena är något som skattekollektivet ska bära. Just fotbollen är, tillsammans med ishockeyn, kanske dom enda sporter som realistiskt skulle kunna bära en större del av sina investeringskostnader. Svensk elitfotboll har mycket kvar att utveckla kring sina arrangemang för att göra det mer till en heldagsupplevelse för familjen än bara en match på 90 minuter.
Men samtidigt anser jag att idrotten och dess elitlag gör helt rätt. Dom är precis som alla andra aktörer i en demokrati och då har dom också rätt att ställa krav. Det är sen upp till politikerna att säga ja eller nej. Att sen politikerna är för fega för att säga nej och istället ägnar sig åt att klaga och gnälla är ju inte idrottsrörelsen huvudbry. Den nöten får politikerna själva knäcka.
Noterade att Heléne Björklund bloggat om frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar