Svenskt Näringsliv kör en klassiker. Inför stundande avtalsrörelse varnar man för lågkonjunktur nästa år och skickar en tydlig signal till löntagarna att vara återhållsamma i sina krav. Att många företag gjort enorma vinster i spåret av den exceptionellt höga tillväxten är inget som Stefan Fölster vill kännas vid. Så med andra ord, företagsledning och aktieägare får sitt, men när det blir dags för löntagarna att få sin del av kakan så måste den delen sparas eftersom det nu är "stora" problem bland svenska företag. För även den signalen skickades ut så sent som igår av samme Fölster.
Svenska företag är nu sämre rustade än 2008 för en finanskris och där är jag kanske mer beredd att hålla med honom. För visst har många företag haft det tufft, det ska inte förnekas. Men kakan ska fördelas rättfärdigt och jämlikt eftersom den bakats gemensamt av alla produktivkrafterna. Sen är det viktigt att regeringen är snabb med att bevilja t ex lån och krediter till våra företag om det skulle visa sig att lågkonjunkturen skulle bli långvarig. Vi vill inte ha fler SAAB-affärer där tummen sitter så långt upp för regeringen att det det kittlar i halsen.
När det gäller att stå sämre rustade nu jämför med 2008 kan man också dra en parallell till statsfinanserna. 2006 hade vi stora överskott i statsfinanserna. Europas bästa statsfinanser lämnades i händerna på borgerligheten som valde att sänka skatten på fem år med si sådär 100 miljarder. Då, 2008, talades det inte om något behov av buffert utan istället var det utanförskapet och arbetslösheten som skulle minskas. Nu, 2011, talas det om att 15 miljarder av utrymmet ska gå till buffertbyggande inför skakigare tider och eftersom utanförskapet i stort sätt ligger på samma nivå som 2006 och arbetslösheten är högre idag så väljer borgerligheten att istället tala om ansvar. "Nu är det tid för ansvar" säger såväl Reinfeldt som Borg. Med det sagt borde alltså tiden fram tills nu varit oansvarig av samma herrar. Eller var det inte tid för ansvar innan?
I skenet av det här är det väldigt märkligt att 59 procent av svenska folket har högst förtroende för Fredrik Reinfeldt. För vad är det man har förtroende för? Att han inte ska ha en röd siffra i budgeten? Jaha, och sen då?
Sen, som ett sidospår, är dom där mätningarna helt tokiga för ibland är det "har ganska stort/mycket stort förtroende för" och ibland är det "har störst förtroende för". Och att jämföra Juholts första år med Mona Sahlins första år är lagom orättvist mot Juholt. Sahlin hade varit rikskändis sen slutet på 80-talet medan Juholt mer eller mindre steg rakt in i rampljuset den dagen han blev vald. Av förklarliga skäl har han en betydligt längre startsträcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar