Så var då epoken Maud Olofsson mer eller mindre över. Och vilken epok det har varit. Den kan nog sammanfattas bäst med den där SAAB-arbetarens numera klassiska: "Hellre en SAAB på parkeringen än en Maud i regeringen." Mitten och vänstern i svensk politik lär inte sakna Maud och man skulle ju kunnat hoppas på en något mer progressiv inriktning för Centerpartiet efter Mauds avgång men det känns inte riktigt realistiskt. För att ersätta Maud med Annie Lööf, som har Margaret Thatcher som sin stora förebild, lär ju knappast leda till en mer mitteninriktad politik.
Reinfeldt däremot lär ju vara mycket nöjd med Centerns val av Lööf. Det innebär att han slipper stå som nyliberalismens starkaste försvarare och att ett småparti kan hålla den fåran öppen för regeringen att ha synpunkter på. Timbro och Svenskt Näringsliv kör ju stenhårt på högerpolitiken och med ett nyliberalt parti som kan snappa upp vartenda förslag från dessa högermegafoner så kan Reinfeldt lugnt luta sig tillbaka och prata om ansvar när Centerpartiet "går för långt".
Att sen Lööf går ut och gör avbön på massa gamla uttalanden, som inte ens är speciellt gamla, tror jag spelar mindre roll för Centerns ideologiska färdriktning. Det räcker med att titta på vad firma Reinfeldt & Borg sagt och nu gör. Deras nuvarande politik stämmer skrämmande väl överens med ansatserna i t ex "Det sovande folket" samtidigt som dom står och gapar om den svenska modellen när dom inte ens har städat framför egen dörr när sopkvasten går bland dom anställda.
Det är samtidigt väldigt märkligt att Centerpartiet har gått denna nyliberala väg. Hur ett gammalt folkrörelseparti kan hamna så fel på bara tio år är både underligt och beklagligt. Att Margaret Thatcher och inte Thorbjörn Fälldin ses av partiets två senaste partiledare som den store inspiratören och ideologen talar sitt tydliga språk.
Ett namnbyte vore kanske på sin plats?
Trojkan Peter, Peter och Peter saknar inte Maud. Martin snackar jämställdhet och Leine snackar kött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar