Nu svär jag om ROT och RUT

Diskussionen om ROT och RUT är kanske inte lika het nu som under valrörelsen men alla har fortfarande en åsikt om saken och inte mycket har förändrats det senaste året. Det råder en stor ambivalens inom framförallt S till RUT:en och nu senast ska det varit på tapeten i veckans riksdagsgrupp. Fast vad som egentligen sades på det där mötet ställer jag mig allt mer frågande till. Researchen från Mats Knutssons sida verkar inte ha varit den bästa och det luktar mer och mer som nyhetstorka än som storbråk.

Ett problem som sällan diskuteras i debatten kring dom båda avdragen är det faktum att båda har sin grund i konjunkturpolitiska åtgärder. ROT:en togs fram som en tillfällig lösning under tidigare kriser och RUT:en plockades fram av den borgerliga regeringen som ett sätt att skapa fler jobb. Att sen borgarnas lösning alltid är skattesänkningar är något som allt som oftast faller bort i deras egen argumentation. Dock är det utifrån just jobbperspektivet som vi bör se RUT:en när vi i S diskuterar frågan.

I skenet av detta är ett accepterande av RUT:en ett accepterande av att skatteavdrag kan skapa jobb. Det är vi i grunden överens om, framförallt om man accepterar ROT, vilket nästan alla gör. Men frågan är om vi ska driva på en utveckling där allt fler avdrag och skattesänkningar till allt fler branscher är det som ska vara svaret på en jobbkris. ROT:en borde aldrig ha blivit permanentad, som nu är fallet, och RUT:en bör inte heller bli permanentad. Det är temporära åtgärder när arbetsmarknaden behöver extra stimulans.

I spåret av dessa åtgärder uppstår problem i skattesystemets uppbyggnad. Ett allt mer fragmenterat skattesystem som spretar åt olika håll är inget som främjar stabilitet och därmed inte tillväxt. Att lämna stöd i form av riktade åtgärder, som t ex miljöbilspremier, är ett bättre sätt att tillfälligt stimulera med ekonomiska incitament för att nå en önskad riktning på arbetsmarknaden eller produktionen. I skenet av att S vill göra en översyn av hela skattesystemet vore alltså ett krav på att ta bort både ROT och RUT nästan mer logiskt.

Sen kan man ju ställa sig frågande till hur mycket billigare det i slutänden blir för konsumenten. Precis som med restaurangmomsen riskerar mycket att åka rakt ner i företagarnas fickor istället. Något som visar sig stämma när det gäller ROT:en i alla fall.

Jag inser att jag svär i PK-kyrkan och jag inser problemet med att ta bort ROT:en men hela inlägget ska ses som ett tankeexperiment och inget annat.

Tuffa pojkar, en gubbe och ett blött öra

Ibland inträffar små episoder i vardagen som gör en såväl överlycklig som bestört. Jag tränar regelbundet på ett gym här i Helsingborg och av förklarliga skäl får man höra och se ett och annat i både träningslokalerna och i omklädningsrummen. Igår inträffade något mycket märkligt i duschrummet.

Jag hade precis avslutat mitt träningspass och gick in för att duscha. Där inne stod ett gäng killar i övre tonåren som precis avslutat någon form av gruppträning inne i simhallen. Som brukligt när yngre män sammanstrålar var det ett rått men hjärtligt tonläge i duschen och för en trött hjärna som börjar närma sig dom 30 var det allmänt jobbigt att lyssna på dessa ungtuppar.

Hur som haver, rätt som det är öppnas dörren till bastun och där står en äldre man på väldigt vingliga ben och som med späd röst ber om hjälp. Han försöker få kontakt med dom två killarna närmast honom och frågar om dom kan hjälpa honom bort till den handikappanpassade duschkabinen. Det visade sig nämligen att mannen hade mycket svårt att gå och han ville ha stöd för att ta sig fram. Hans krycka stod en bit bort och han kunde inte nå den. Jag stod en bit bort och tänkte att killarna nog skulle hjälpa mannen men när ingen av dom verkade reagera så började jag ta några steg mot gubben för att hjälpa honom.

Då plötsligt "upptäcker" en av killarna gubben och går fram till honom, sträcker fram sin arm och hjälper gubben bort till duschen. Jag inser att min hjälp inte behövs och ler istället lite för mig själv över att det faktiskt fanns ett hjärta även i dessa tuffa killars småfjuniga bröstkorgar. Gubben drar för draperiet till duschkabinen och jag själv beger mig tillbaka till omklädningsrummet för att dra på mig kläderna och cykla hem.

Väl i omklädningsrummet stormar killgänget in efter en liten stund och är om möjligt än mer högljudda nu än tidigare. Diskussionen har dock gått från att prata om levelar och klasser i World of Warcraft kombinerat med hormonstinna uttalanden om tjejerna i klassen till att handla om den vänlige killens insats med att hjälpa gubben. Dom övriga fyra-fem killarna (det är alltid svårt att veta hur många dessa horder av unga män egentligen är eftersom dom låter som två till fem personer per skalle) har mycket roligt åt att den behjälplige killen har gjort det han gjort. Den killen som stod närmast den hjälpsamme när gubben bad om hjälp uttalar sig om att han mycket väl sett gubben men att han ju inte ville gå där naken med honom men att han själv var på väg att hjälpa honom när "hjälten" trädde in på scen. Dom andra har mycket roligt åt det rent visuella i själva händelsen men alla är ändå överens om att det nog var rätt och riktigt att faktiskt hjälpa gubben.

Sensmoralen i den här historien är kanske att även tuffa pojkar är snälla innerst inne och att det är svårt för unga män att hantera situationer som inte korrelerar med deras självbild. Hur som helst tycker jag det var lite smålustigt och lite gulligt så därför berättade jag det för er.

Mn goda insats under eftermiddagen sträckte sig till att plocka upp en nalle som en liten pojke tappade mitt framför fötterna på mig. Han hade nämligen somnat i sin sittvagn och då är det lätt hänt att nallebjörnar slinker iväg. Att han använt nallebjörnens öra som napp gjorde dock att jag nästan ångrade mitt tilltag när jag lyfte upp den lilla lurviga bollen. Men gör inte så mycket, det är helt ok att det kostar på lite att vara solidarisk, det bjuder jag så gärna på.

Moderatras och riksdagsgruppens ramaskri

Katastrofsiffror! Jätteras! M-krisen!

Det var längesen vi såg sådana rubriker i media men efter 5,2 procents tapp från senaste mätningen för Moderaterna så ser vi dom nu. Inte riktigt lika groteskt svulstiga som om det vore Socialdemokraterna som tappat 5,2 procent men dock. Fast jag har ju en tradition av att inte kommentera dom där mätningarna och deras innehåll och tänker inte göra det nu heller. Istället lutar jag mig förnöjt tillbaka och läser vidare bland rubrikerna.

Gårdagens rubriker om det interna "bråket" i S har fått många bloggare att gå i taket. Några utnämner sig själva till allsvetande kunskapare som borde få ta över partiet, några är förbannade på att folk har synpunkter på Juholt och Waidelichs budgetförslag och ytterligare några tycker att Carina Moberg gjorde helt rätt som stack ut hakan och röt till.

Jag personligen skrev igår om att jag tycker det är lite märkligt att så många olika saker läcker ut i media som sedan inte verkar vara helt förenliga med verkligheten. Men samtidigt är det väl bra att det är diskussioner i riksdagsgruppen? Folk klaga ju på att alla knep igen när vi skulle ha en ny partiledare. Nu när folk höjer rösten i budgetdebatten så ska en del bloggare lämna partiet. Vad i hela friden är det liksom?

Sen kan jag ju tycka det är lite märkligt att vi måste vänta med att ta vår diskussion i riksdagsgruppen till efter att finansministern har presenterat sin budget. Det är ett problem att vi låter en moderatledd regering definiera reformutrymme. Är vi så rädda för en ekonomisk debatt, att vi köper M-analysen bara för att slippa att bli anklagade, på falska grunder, för oansvarighet, så är vi långt nere på botten av självförtroendetunnan.

Jag träffade en hel del riksdagsledamöter innan riksdagen öppnade och många av dom sa då "vi vet ingenting om hur budgeten ser ut och hur partiledningen tänker (partiledningen läs Juholt och Waidelich)". Och detta var i mitten/slutet av augusti och början av september. Med det sagt är det egentligen inte speciellt konstigt att det blev ett jäkla liv på gruppen i förrgår. Att ställas inför, vad man upplever, som mer eller mindre fullbordat faktum är aldrig bra. Framförallt inte när det handlar om ett dokument som alla ska ge sig ut och försvara i sina valkretsar därefter.

Därmed inte sagt att allt är dåligt, men det finns mycket kvar att önska av beredningsprocessen kring vår budget och där har väl partiledningen också en hemläxa att göra precis som att riksdagsgruppen ska göra sin hemläxa som består av att sluta twittra, blogga och maila till media på sittande möte.

Region Skåne does it again. Men det är traditionernas fel!

Först ska man spara ett antal hundra miljoner genom att ta bort 500 personer på SUS, sen är man plötsligt av med en miljard kronor och nu får man revisionskritik för att man jagar statliga pengar istället för att ge vård efter behov. Majoriteten i Region Skåne har verkligen rivstartat mandatperioden och visar kanske inte riktigt på att orden från valrörelsen, om att det inte behövs några skattehöjningar, var sanningsenliga. Men vad gör det, man kan ju alltid skylla på "traditioner och strukturer". Vården är uppenbarligen ett ineffektivt och eftersatt område och syrrorna springer tydligen inte riktigt så fort som dom skulle kunna göra. Att det sen finns fysiska lagar som säger att en person inte kan vara på två platser samtidigt är inget hinder för Moderaterna och deras stödpartier.




Sen kan och bör man givetvis lyfta blicken lite. Det är inte enkom den regionala ledningens fel att vården ser ut som den gör. Göran Hägglund och hans alliansregering införde kömiljarden och är givetvis ansvarig för dom avarter som uppstår i dess spår. Det är ju inte bara maxlängder på köerna som systematiskt utnyttjas. Dubbel bokföring med två köer är också ett innovativt system som uppstått i entreprenörsandans spår men den smolken i bägaren spottas kvickt ut av klämkäcka sjukvårdspolitiker. Det är ju traditionernas fel!

(Att få höra en konservativ borgare vräka ur sig något sånt är ju bara det spektakulärt. I andra fall är ju traditioner det bästa vi har typ som kärnfamiljer och dylikt enligt samma politiker.)

Det tragiska i hela dramat är att den "vanliga" sjukvården inte är värst drabbat. Psykiatrin är rena mörkert och den borgerliga lekstugan med privata utförare och valfrihetsexperimentet för t ex schizofrenipatienter är horribelt. Fast det är föga förvånande. Just denna grupp är väl en av dom mest utsatta vi har i samhället och borgarna vet att det inte är en förlustfråga i en valrörelse att psykiatrin har havererat. Därför kan man följaktligen strunta i problemet. Något som med all tydlighet framkommer när man tar del av hur det hela fungerar såväl regionalt som nationellt. Noteras bör också att en av anledningarna till att köerna växer är att samhället blivit allt hårdare dom senaste fem åren. Undra om det kan hänga samman med att våra välfärdssystem slagits sönder under samma period.

Men vi har fått fyra jobbskatteavdrag och ett femte är på gång så fort MP eller SD är med på det. Och det är ju bra, kanske, inte...

Kalabaliken i riksdagsgruppen signerad vem?

Kalabaliken i riksdagsgruppen. Så skulle man kunna kalla gårdagens kvällsnyhet om att det råder olika åsikter om S-budgetförslag. Någon sprider rykten som sen inte visar sig vara sanna, några förslag sågas vid fotknölarna och en del ställningstagande görs som inte känns helt förankrade ute i landet. Och faktum är att jag inte är ett dugg förvånad. Media älskar sånt här och det finns tyvärr alltid dom som gillar att hälla bensin på medias brasa.

Sen är det märkligt att media, och då framförallt SVT, köper ett sådant påstående som att S skulle acceptera regeringens nivåer i A-kassan. Det finns beslut på 80 procent ska ha 80 procent i ersättning och att då Håkan Juholt och Tommy Waidelich i sin första riktiga budget skulle gå ut och strunta i hela partiet är riktigt korkat att tro. Det vore helt ohållbart och ren skandal. Var den uppgiften kommer ifrån och hur det har varit med källkritiken och researchen kan man ju undra. Jag tycker det luktar mer Karl Rove* än S-riksdagsgrupp.

Martin, Peter, Peter och Göran skriver också om saken.

Lööf rullar väl också bara förbi

Annie Lööf har nu en lägenhetsaffär i bagaget och nu kommer nästa "gråzonsärende". Lööf körde runt i en sponsorbil under valrörelsen och även om det inte var hon personligen som var sponsrad så är det ett ganska tydligt accepterande av en lobbyorganisations välvilja att köra runt som välkänd företrädare i deras gratisbil.

Det tråkiga i det hela är att saken är bortglömd om några dagar. Ingen reagerar, ingen bryr sig. En borgare leker med ett av dom större energi- eller bilföretagen, so what? I Centerpartiet är det dessutom lite av en tradition. Synd bara att inte Lööf också har ett alter ego som kunde träda in och rädda situationen. Då hade det hela blåst över ännu fortare.

Högberg har fler tankar om saken.

Svenskt Näringsliv varnar och är inte ensamma om att stå sämre rustade

Svenskt Näringsliv kör en klassiker. Inför stundande avtalsrörelse varnar man för lågkonjunktur nästa år och skickar en tydlig signal till löntagarna att vara återhållsamma i sina krav. Att många företag gjort enorma vinster i spåret av den exceptionellt höga tillväxten är inget som Stefan Fölster vill kännas vid. Så med andra ord, företagsledning och aktieägare får sitt, men när det blir dags för löntagarna att få sin del av kakan så måste den delen sparas eftersom det nu är "stora" problem bland svenska företag. För även den signalen skickades ut så sent som igår av samme Fölster.

Svenska företag är nu sämre rustade än 2008 för en finanskris och där är jag kanske mer beredd att hålla med honom. För visst har många företag haft det tufft, det ska inte förnekas. Men kakan ska fördelas rättfärdigt och jämlikt eftersom den bakats gemensamt av alla produktivkrafterna. Sen är det viktigt att regeringen är snabb med att bevilja t ex lån och krediter till våra företag om det skulle visa sig att lågkonjunkturen skulle bli långvarig. Vi vill inte ha fler SAAB-affärer där tummen sitter så långt upp för regeringen att det det kittlar i halsen.

När det gäller att stå sämre rustade nu jämför med 2008 kan man också dra en parallell till statsfinanserna. 2006 hade vi stora överskott i statsfinanserna. Europas bästa statsfinanser lämnades i händerna på borgerligheten som valde att sänka skatten på fem år med si sådär 100 miljarder. Då, 2008, talades det inte om något behov av buffert utan istället var det utanförskapet och arbetslösheten som skulle minskas. Nu, 2011, talas det om att 15 miljarder av utrymmet ska gå till buffertbyggande inför skakigare tider och eftersom utanförskapet i stort sätt ligger på samma nivå som 2006 och arbetslösheten är högre idag så väljer borgerligheten att istället tala om ansvar. "Nu är det tid för ansvar" säger såväl Reinfeldt som Borg. Med det sagt borde alltså tiden fram tills nu varit oansvarig av samma herrar. Eller var det inte tid för ansvar innan?

I skenet av det här är det väldigt märkligt att 59 procent av svenska folket har högst förtroende för Fredrik Reinfeldt. För vad är det man har förtroende för? Att han inte ska ha en röd siffra i budgeten? Jaha, och sen då?

Sen, som ett sidospår, är dom där mätningarna helt tokiga för ibland är det "har ganska stort/mycket stort förtroende för" och ibland är det "har störst förtroende för". Och att jämföra Juholts första år med Mona Sahlins första år är lagom orättvist mot Juholt. Sahlin hade varit rikskändis sen slutet på 80-talet medan Juholt mer eller mindre steg rakt in i rampljuset den dagen han blev vald. Av förklarliga skäl har han en betydligt längre startsträcka.

William Petzäll till nästa års bokmässa!

William Petzäll sysslar med utpressning och SD sysslar med smutskastning. Vem som har rätt kan man ju undra. Jag litar inte på någon av parterna och bryr mig inte speciellt mycket för den delen heller. Men man kan ju visserligen hålla tummarna för att Petzäll känner sig så pressad av sina forna vapenbröder att han skriver den där boken som han påstår sig kunna skriva. Visserligen lär han behöva en och annan hjälpande hand i det arbetet för med tanke på kvalitén på det han hittills producerat lär inte boken vinna några priser för skönläsning. Men det där brukar förlagen vara behjälpliga med så det löser sig nog.

Hur som helst vore det riktigt skoj att få läsa vilka "hemligheter" Petzäll kan tänkas avslöja. För även om t ex Peter Johansson har en poäng i att det vore skoj att veta vad t ex ledare Åkesson säger när kamerorna är avstängda så är det knappast så att man skulle bli förvånad. Många av SD:s "hemligheter" är ju inte så hemliga. Vi vet ju att en del av dom är dömda för diverse brott (vilket ju inte per automatik diskvalificerar nån från att vara politiskt aktiv men hets mot folkgrupp t ex kan ju vara "lite" känsligt), vi vet att en del av dom sympatiserar med nazister, vi vet att dom sjunger vit-maktsånger på sina fester och skrattar åt mordet på Olof Palme, vi vet att många av dom tycker att partiet är för mesigt i invandringsfrågan och vi vet att det inte alltid står rätt till med ekonomin.

Så när Petzäll hotar med att avslöja dom "riktiga hemligheterna" blir man ju onekligen lite ömsom nyfiken, ömsom förfärad. Fast vi får väl vänta och se. Man kan ju undra om Petzälls "beroendearbete" där han, förmodar jag, ska arbeta för att hjälpa missbrukare också kommer att sträcka sig till att hjälpa folk att lämna andra dåliga vanor. Jag tänker då närmast på om han ska aktivera sig i Exit till exempel. Det vore ju en god bit på vägen för att nå dithän som Peter pekar.

Tur för dom tre att dom inte jobbar på SNS

Det kan inte vara lätt att vara borgare just nu. Först kommer SNS med en rapport som klargör att privatiseringarna inom offentlig sektor inte har med något annat än ideologi att göra och nu idag kommer nästa slag. Det valfrihetssystem som införts för äldre inom vård och omsorg är mer eller mindre verkningslöst utifrån ett brukarperspektiv. Dom endast som tjänar på det i realiteten är utförarna som till stor del består av riskkapitalister. Svenskt Näringsliv lär väl ha en debattartikel inne på DN Debatt inom några dagar där dom motsäger forskningen igen och dom tre forskarna bakom dagens artikel ska nog vara glada att dom jobbar på Karolinska och inte på Timbro, SNS eller dylik tankesmedja. Då hade vi nog haft tre personer till som inte hade fått ut 80 procent av sin tidigare inkomst i A-kassa misstänker jag.

Martin och Roger skriver mer.

Är någon förvånad? Petzäll följer ju bara partitraditionen.

En SD:are hoppar av och försöker bli partner till Alliansen. Att han fått kalla handen är inte så förvånande, borgarna vet ändå att han ligger dom nära och det kostar mer än det smakar att offentligt gå ut och starta ett samarbete. Nu behövs det bara att en SD:are till lämnar och så är saken biff för borgarna. Och det är inte helt osannolikt att fler SD:are hoppar av. Det är närmast en partitradition som Petzäll följer, sitt något år och hoppa sen av antingen som vilde eller lämna församlingen. Dessutom finns det ju fler stjärnsfall inom SD som säkerligen ligger i riskzonen att både sparkas ut och få påtryckningar om att avgå.

Peter och Peter skriver med om saken.

Den fulla sysselsättningen är svaret på välfärdens finansiering

Roger Jönsson skriver idag om välfärden och dess framtida finansiering med anledning av en debattartikel i Dagens Nyheter. Roger påpekar att ett förlegat tänk råder inom högern när det gäller synen på den framtida välfärden och gör dessutom ett antal kloka inspel i saken.

I skenet av den diskussionen skulle jag vilja lägga till ett faktum som inte Roger nämner fullt ut och som artikelförfattarna i DN fullständigt ignorerar, nämligen den fulla sysselsättningen. Många pratar idag om att arbetskraften inte kommer att räcka till i framtiden och att fler äldre måste försörjas av färre unga. För att detta ska vara ett så stort problem som det påstås förutsätter det att vi inte utnyttjar alla våra produktivkrafter till max. Det förutsätter att vi slösar med såväl kapital som arbetskraft och det är här hela det borgerliga tänket går fel. Man förutsätter att vi kommer ha en stor arbetslöshet. Som socialdemokrat kan jag aldrig acceptera den analysen. Full sysselsättning är ett mål för socialdemokratin och först när den fulla sysselsättningen är uppnådd och (om) problemet fortfarande kvarstår blir en diskussion om framtidens "välfärdsproblem" relevant.

Den fulla sysselsättningen handlar dessutom om så mycket mer än bara välfärden. Den handlar dels om individens rätt till att kunna förverkliga sig själv och till en egen inkomst, dels handlar det om att utnyttja alla våra samhälleliga resurser så effektivt som möjligt. Det är ett sällsynt resursslöseri att inte alla människor, som kan arbeta, arbetar.

När det gäller den diskussion som förs i DN om att det skulle behövas "privat kapital" för att finansiera välfärden så har jag svårt att köpa det resonemanget också. Inte att det behövs pengar ifrån en produktion men att detta med nödvändighet måste investeras frivilligt av privata investerare.

Det går precis lika bra att ta in skattemedel och investera dessa utifrån ett samhälleligt behov istället för utifrån privatkapitalisters profitsug. Genom en sådan lösning blir systemet stabilare, mer långsiktigt och framförallt mer rättvist. I skenet av att bolagsskatterna sänkts, att inkomstskatterna har sänkts, att förmögenhetsskatten avskaffats, att fastighetsskatten avskaffats, att arvsskatten avskaffats (dessutom av sossar!!!) och att olika skattesubventioner typ ROT och RUT permanentats samt nu sänkt restaurangmoms införs så kan man knappast tala om att det inte finns områden där skatten mycket väl kan höjas utan någon större fara för produktionskapaciteten i landet. Den svartmålning av alla former av skatter som borgerligheten sysslar med är felaktig. Tillväxt och höga skatter går lika mycket hand i hand som tillväxt och låga skatter. Eller Sverige har lägre skatter än t ex Grekland idag?

Martin skriver också om saken.

Att det ska behövas Ernst Wigforss för att dra upp brallorna på samhället

Så här i tider av massarbetslöshet (firma Reinfeldt & Borgs egna ord) känns det rimligt att påminna lite om grundläggande ekonomiska funktioner. Detta genom att citera Ernst Wigforss från hans föredragning på 1944 års kongress över det reviderade partiprogrammet. Det uttrycker nämligen med all enkelhet hur keynesianismen fungerar och hur en arbetslöshetskris som vi står i idag skulle kunna hanteras. Dessutom påtalar det också varför det är så urbota korkat att sälja ut alla statliga företag:

"Om inte SJ funnes, utan alla järnvägar vore enskilda, och man under en arbetslöshetsperiod ville sätta i gång med elektrifieringar, byggandet av dubbelspår, banförstärkningar osv för att hjälpa upp sysselsättningen, fick man ju börja resonera med vart och ett av de enskilda företagen om saken och locka dem på olika sätt att göra dessa arbeten, eventuellt tvinga dem, vilket dock är detsamma som att lägga makten i samhällets hand. Nu däremot kunna vi direkt besluta om sådana arbeten. Också när det gäller efterkrigsprogrammet, möta vi detta problem, hur man skall kunna hålla uppe sysselsättningen inom enskild verksamhet, om det skall kunna ske genom vad jag vill kalla lockelsemedel eller om det är nödvändigt att försöka utsträcka den makt, som samhället äger över det ekonomiska livet." (Skrifter i urval volym 1, sid 215, Ernst Wigforss)

Det är lustigt och nästan skrämmande att vi idag, över 60 år senaste, står i en situation som Ernst Wigforss varnade för och att vi idag inte har dom möjligheter som man hade då att ta sig an problemet med arbetslösheten. Utöver detta är det också anmärkningsvärt att vi fortfarande sliter med att lägga dubbelspår och förstärka banvallar i ett infrastruktursystem som är av så stor betydelse för tillväxten och jobben i det här landet.

Något efterkrigsprogram är det ju inte tal om för vår del, även om vi ju befinner oss i krig borta i Afghanistan, men väl är ett efterkrisprogram kanske på sin plats? Det är förmågan att se in i nästa ekonomiska fas som är avgörande för om samhället ska stå rustat inför framtiden eller om man ska stå med brallorna nere när det sker förändringar i ekonomin. Just nu hänger dessutom våra gemensamma byxor i knävecket och sittande regering tänker inte dra upp dom. Var så säkra.

Dogmatiskt av Centerpartiet

Centerpartiet är av fullt förklarliga skäl helgens parti i svensk politik. Inte för att dom på något sätt sticker ut eller kommer med några nya idéer men har man stämma och dessutom byter partiledare så blir man ju per automatik "center of attention". Något som dock verkar ha gått många media förbi, eller så tycker man inte det är någon nyhet, är det faktum att Centerpartiet har antagit ett nytt välfärdsprogram. Nu när jag skriver det förstår jag egentligen varför det inte är någon nyhet, vadå Centerpartiet och välfärd liksom?

Men hur som helst, ett program har dom antagit och SVT Text uppmärksammade mig på att detta program innehåller ett mål om att minst hälften av alla vårdtjänster ska utföras av privata aktörer. Detta fick mig att reagera. Hur kan man sätta upp ett absolut mått på hur många utförare som ska finnas och vilken typ av utförare det ska vara om man är för att dom så kallade fria marknadskrafterna ska få bestämma? Och varför är just 50 procent den magiska gränsen som ska uppnås? Vilka empiriska belägg lutar man sig på när man drar till med en sådan siffra?

På Centerpartiets hemsida talas det om att kvalitén och innovationskraften skulle öka bara för att det var privata utförare. SNS var tydliga med att det inte fanns något som stödjer den tesen häromveckan men det verkar ha gått Centerpartiet förbi. Eller rättare sagt, det skiter Centerpartiet i. För det handlar nämligen inte om vetenskap eller empiri. Det handlar om ideologi och om ett ställningstagande för kapitalkrafternas fria härjande på välfärdsområdet och det handlar om att göra dig och mig till kunder på en marknad i alla lägen. Sen ska det enligt Centerpartiet inte spela någon roll om det är mjölk jag ska köpa eller om det är en hjärtoperation jag behöver. Det är dogmatism och inget annat och det är en stark indikation på att Centerpartiet tänker fortsätta sin nyliberala bana. Något som är mycket beklagligt för den svenska politiken och i slutänden den svenska modellen.

Upptäckte att bland annat Peter och Peter hade skrivit om det hela också. Och Martin och Roger också.

Dom politiska skiljelinjerna mellan höger och vänster

Hittade det här klippet som avhandlar dom olika blockens syn på arbetslösa. Tycker det sammanfattar ganska bra hur saker och ting ligger till för olika grupper i det gär landet.

Dags för namnbyte på Centerpartiet?

Så var då epoken Maud Olofsson mer eller mindre över. Och vilken epok det har varit. Den kan nog sammanfattas bäst med den där SAAB-arbetarens numera klassiska: "Hellre en SAAB på parkeringen än en Maud i regeringen." Mitten och vänstern i svensk politik lär inte sakna Maud och man skulle ju kunnat hoppas på en något mer progressiv inriktning för Centerpartiet efter Mauds avgång men det känns inte riktigt realistiskt. För att ersätta Maud med Annie Lööf, som har Margaret Thatcher som sin stora förebild, lär ju knappast leda till en mer mitteninriktad politik.

Reinfeldt däremot lär ju vara mycket nöjd med Centerns val av Lööf. Det innebär att han slipper stå som nyliberalismens starkaste försvarare och att ett småparti kan hålla den fåran öppen för regeringen att ha synpunkter på. Timbro och Svenskt Näringsliv kör ju stenhårt på högerpolitiken och med ett nyliberalt parti som kan snappa upp vartenda förslag från dessa högermegafoner så kan Reinfeldt lugnt luta sig tillbaka och prata om ansvar när Centerpartiet "går för långt".

Att sen Lööf går ut och gör avbön på massa gamla uttalanden, som inte ens är speciellt gamla, tror jag spelar mindre roll för Centerns ideologiska färdriktning. Det räcker med att titta på vad firma Reinfeldt & Borg sagt och nu gör. Deras nuvarande politik stämmer skrämmande väl överens med ansatserna i t ex "Det sovande folket" samtidigt som dom står och gapar om den svenska modellen när dom inte ens har städat framför egen dörr när sopkvasten går bland dom anställda.

Det är samtidigt väldigt märkligt att Centerpartiet har gått denna nyliberala väg. Hur ett gammalt folkrörelseparti kan hamna så fel på bara tio år är både underligt och beklagligt. Att Margaret Thatcher och inte Thorbjörn Fälldin ses av partiets två senaste partiledare som den store inspiratören och ideologen talar sitt tydliga språk.

Ett namnbyte vore kanske på sin plats?

Trojkan Peter, Peter och Peter saknar inte Maud. Martin snackar jämställdhet och Leine snackar kött.

Opps, vi är av med en miljard.

En miljard. Så mycket pengar har någon upptäckt att det saknas i Region Skånes budget. Hur man bara sådär helt plötsligt kan upptäcka att en miljard är borta är för mig ett mysterium. Men det finns säkerligen en bra förklaring på det hela som ska bli intressant att höra.

Det ställer ju onekligen till lite problem när man saknar en miljard. Framförallt eftersom t ex sjukvården är underfinansierad på driftssidan redan idag och med en miljard mindre i den totala kassan lär ju inte mer pengar skjutas till. Tvärtom ska det nu till "rationaliseringar". Dvs syrrorna ska springa ännu fortare, läkarna ska prata ännu mindre med patienterna och fler viten ska utdömas pga platsbrist.

För mig är det märkligt att man i detta läge inte ens andas skattehöjningar när man sitter i majoritet. Vi i S gick till val på skattehöjningar i regionen men det skrattade borgarna åt. Det behövdes minsann inga skattehöjningar. Och även inom vårt eget parti finns det dom som dogmatiskt uttalar sig om att man inte kan vinna val på höjd skatt. Att vi sen gjorde precis det 2002 i regionen har många glömt och när man påminner dom om detta får man nån dåligt underbyggd klyscha om att "det politiska landskapet ser annorlunda ut nu".

Fast vad det är som är annorlunda med att sakna en miljard 2002 och att sakna en miljard 2011 kan man ju undra. Jag tror mycket väl att väljarna begriper att en verksamhet behöver pengar för att gå runt och om en verksamhet är skattefinansierad så får man ju höja skatten om inte pengarna finns. Eller vad är det vi ska avstå i sjukvården? Dyra mediciner har vi ju redan börjat dra in på. Är det hjärtoperationerna som står härnäst?

Vet inte vad det är för fel på mig men nu rekommenderar jag Fredrik Federley också

Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Häromdagen försvarade jag Sarah Palin och idag tänker jag göra en totalt oväntad sak till. Det är säkert någon som blir besviken på mig nu men jag bara måste rekommendera Fredrik Federleys debattartikel i dagens Aftonbladet. Visserligen slår han in många öppna dörrar och visserligen missar han hela profitens roll i det mördande som sker i vår värld. Men han har nästan helt rätt i det han skriver och ingen är ju, som Federley själv skriver, perfekt. Så jag ursäktar hans små analytiska missar med glädje och instämmer i dom delar där han har rätt vilket för en gång skull är i det mesta.

Ett välförtjänt pris till Kristian Lundberg och ett märkligt sammanträffande

Ibland uppstår lite lustiga sammanträffande. Igår läste jag ut Kristian Lundbergs "Yarden" och idag läser jag i tidningen att Lundberg har fått det i Växjö nyinstiftade priset till Pär Lagerkvists minne. Inte för att jag läst Lagerkvist men att Lundberg får ett pris för sitt skrivande känns både rätt och bra. I Yarden lyckas han på ett fantastiskt sätt fånga det klasshat som finns hos den i Sverige starkt förtryckta underklass som gör dom där jobben som du och jag inte vill ha. Yarden är städarnas, diskplockarnas och taxichaufförernas historia. Det är dom anställda i bemanningsbranschens historia och den träffar på ett mycket pricksäkert sätt den känsla av ofrihet som finns i dessa led. Göran Perssons klassiska "den som är i skuld är inte fri" hänger på något sätt som en våt filt över många av dessa människors liv. Och ändå, utan dom hade vårt samhälle stannat.

Kristian Lundbergs historia är på intet sätt unik. Men det han lyckas mer är att fånga en känsla som många av oss aldrig har känt eller upplevt. Det vore bra om fler läste hans bok och inte bara sopade budskapet under mattan. Fast har man aldrig själv upplevt den utsatthet som Lundberg beskriver så kan det vara mycket svårt att förstå den.

                                               Foto: sydsvenskan.se

Två valvinnande frågor för socialdemokratin

För oss som lever med politiken på daglig basis är det lätt att hamna i den dagspolitiska trallen. Man hanterar dom dagliga frågorna och man gnetar på i ett fasligt tempo för att hinna med allt som måste göras. Återkommande kommunstyrelsesammanträden varvas med brandkårsutryckningar där någon akut fråga måste lösas på stående fot. Det är på sätt och vis stimulerande och samtidigt nästan farligt. Farligt eftersom tiden springer iväg och rätt som det är har mandatperioden passerat och det är dags för val.

När valrörelsen sätter igång är det viktigt att man har gjort sin hemläxa, vilka frågor är av betydelse och vilka sakområden ska man lägga mest fokus på. För hur mycket vi än vill hävda att vi går till val på hela vår politiska plattform så är det bara att erkänna att alla partier letar efter den där frågan som kan vinna valet åt dom. Vi vet att många väljare lägger sin röst utifrån ett fåtal kriterier och det politiska alternativ som bäst lyckas identifiera kriterierna som gäller vinner i regel också valet.

Därför tror jag det är viktigt att redan nu börja fundera på hur människor uppfattar vårt samhälle och vad det specifikt är som folk är missnöjda med eller som dom förväntar sig mer av. Håkan Juholt påbörjade detta arbete i sitt installationstal i mars där han drog upp fyra stora områden där socialdemokratin måste göra sin hemläxa väl. Han fortsatte i Almedalen och identifierade ytterligare områden. Detta är bra och jag tror att Juholt är på rätt väg. Sen är det kanske svårt att vinna valet på en pensionsreform eller på utvärderingar av privatiseringarna men inte desto mindre måste dessa göras.

Två områden som jag personligen tror är valvinnare 2014 är dels av Juholt redan identifierade arbetsmiljöfrågorna, dels sjukvården. Detta är nämligen två områden där vi socialdemokrater har exceptionellt hög trovärdighet och där väldigt många människor kan känna igen sig i dom problembeskrivningar som vi ställer upp. Utöver det kan man knyta samman dessa två områden på ett mycket enkelt och pedagogiskt sätt.

Jag pratade i helgen med en som arbetar inom vården och hon kunde bara bekräfta den bild av högt belastade och sönderstressade arbetsplatser som många av oss försökt förmedla på olika sätt. Syrrorna springer benen av sig och det är många som gråter när dom kommer hem för att dom känner att dom inte kunnat utföra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Dom hinner helt enkelt inte med eftersom dom är för få. Patientsäkerheten, trivseln och i slutändan hela vården blir lidande av att personalnedskärningarna är så omfattande som dom är. Bara som ett exempel ska 500 personer bort från SUS i Skåne detta året. Vem som helst kan räkna ut vad det innebär för såväl kvalitén på vården som för personalhälsan.

Att knyta samman den nationella vårdkris som råder med arbetsmiljöfrågorna tror jag är en valvinnare 2014. Dels för att det talar till såväl löntagare och medelklass som till sjuka, svaga och utsatta, dels för att vårt socialdemokratiska förtroende är som allra störst inom just sjukvårdsfrågorna. Jag hoppas tar initiativet i dessa frågor och att vi därigenom också kan förmedla att det är vi som värnar om jobben utifrån allas perspektiv.

Med risk för att inte vara politiskt korrekt.

Det här inlägget kan nog uppfattas av somliga som väldigt politiskt inkorrekt men det är en risk jag är villig att ta. Bakgrunden är att fem VVS-tekniker spenderat två dagar med att rädda en kattunge ur ett rör under en Ica-butik i Göteborg. Till sin hjälp hade dom bland annat kameror och hela arbetet leddes från en teknikerbuss. Ägaren till rören, det av kommunen ägda bolaget Göteborgslokaler, hade utfärdat order om att kattungen skulle räddas. Alternativet hade varit att spola rören med högtrycksspruta med risk för att kattungen skulle drunkna.

Jag tycker det är snudd på skandal att ett offentligt ägt bolag lägger tio dagsverken, och därtill dyra sådana, på att rädda en kattunge. En kattunge som ovan på allt verkar vara en vildkatt. Det finns alltså inte ens en gång en ägare till katten som kan stå för kalaset eller som kan skriva arga insändare om att kommunen eventuellt dränkt katten. Och det var inte heller någon raritet i form av någon utrotningshotad tigerunge som skulle vara avgörande för att rädda någon utrotningshotad art från inavel.

I skenet av att vi idag har enorm brist på personal inom såväl vården som omsorgen och skolan ställer jag mig frågande till vilka prioriteringar som gäller för våra gemensamma pengar. Är det verkligen en rimlig åtgärd, kostnad och prioritering att rädda en kattunge ur ett rör samtidigt som verksamheter som tar hand om våra äldre, sjuka och barn får vända på varje krona för att t ex kunna skicka alla ungar på simundervisning eller tvingas ta in frivilliga att utföra uppgifter som dom egentligen inte får lov att göra för att klara av frukostserveringen på vårdhemmet? Jag tycker inte det. Och argumentet om att det skulle vara olika budgetar som belastas håller inte i detta fallet. Bolaget är helägt av kommunen och kommunen kan plocka ut pengar genom utdelning bäst dom vill. Pengar som skulle kunna göra stor nytta någon annanstans.

Dags att stoppa skatteflyktsparadisen

Jag är i grunden för frihandel. Genom att knyta länders ekonomi till varandra kan man uppnå bland annat högre produktivitet, större utbud av varor och tjänster och framförallt minskar man risken för krig. Vi ser t ex hur USA och Kina integrerats genom handel och dylikt och därför har vi en situation där två stater, en gammal supermakt och en ny, tävlar om ekonomiskt världsherravälde utan att någon på allvar tror att krig ska bryta ut. Givetvis spelar kärnvapnen en stor roll i den frågan och huruvida situationen är bra eller dålig kan man diskutera. Men det är ändå anmärkningsvärt ur historisk synpunkt att krig inte verkar finnas på kartan mellan två så stora nationer med så motstridiga intressen.

Med detta sagt vill jag slänga in en brasklapp vad gäller det här med frihandel och fri rörlighet för kapitalet. Globaliseringen skapar problem för nationalstaterna genom att kapitalet kan gå förbi alla traditionella kontrollstationer. Detta leder till att företag kan köpa arbete på ett ställe, förvärva mervärdet på ett andra ställe och placera vinsten på ett tredje ställe. Pengarna förflyttas hela tiden till den plats på jorden där det, utifrån ett vinstmaximeringsperspektiv, är förmånligast att ha dom. Det hela leder till att löntagarna i t ex Sverige kan slita häcken av sig för att skapa mervärde åt ett företag för att sedan se det arbetets vinster förflyttas obeskattat till något skatteflyktsparadis på andra sidan jordklotet. Detta undergräver löntagarna och det undergräver nationalstaternas möjligheter att skapa en god välfärd för sina medborgare. Därför måste det till förändringar, kraftfulla sådana, i det ekonomiska systemet.

Hur dessa skulle se ut kan man ju fundera på. Ett tydligt steg vore att luckra upp dom regler som skyddar bolags förehavande bakom kulisserna. Att alla bolag verksamma i Sverige skulle redovisa hela sin ägarstruktur och samtliga transaktionsvägar till Finansinspektionen låter kanske tokigt men varför inte? Ett jäkla jobb men också en jäkla vinst. Det skulle kunna leda till att det blev lättare för Skatteverket att följa pengarnas väg och därigenom göra en riktigt beskattning på vinsterna.

Jag har inte någon helhetslösning på det hela. Hade jag haft det skulle jag inte suttit på den den här stolen som jag sitter på just nu. Men jag tycker i alla fall att man på allvar måste börja gripa tag i dessa frågorna och att skarpa och långtgående förslag måste börja lanseras för att komma till rätta med problemet. Vi kan inte ha en situation där t ex Anders Borg står och gapar på TV om "Wolf packs" och att bankerna måste ta ansvar men där det de facto inte händer ett dugg. Riktigt ansvar är att agera och göra något åt problemet.

Tråkigt att allt redan är sagt

Jaha, så var höstens stora politiska händelse igång. Borg lägger sin budget för 2012 och varenda tidning, blogg och politiskt intresserad person har åsikter och tankar kring rätt eller fel, klokt eller dumt, för mycket eller för lite. Nuförtiden är det i princip inga överraskningar som kommer, allting läcks ut i förväg för att få maximal politisk utdelning av processen, vilket jag kan tycka är lite synd. Debatten blir liksom helt meningslös för allting är redan sagt.

Därför känns det också meningslöst att sitta och såga budgeten här och nu. Borg kör sina politiskt anpassade prognoser, han använder ordet ansvar exceptionellt ofta och han talar om stabila statsfinanser som om det var något som han och Moderaterna uppfunnit. Vad Borg egentligen gör är att han fortsätter en god socialdemokratisk tradition med att ha ordning och reda på statsfinanserna med den skillnaden att dom socialdemokratiska budgetarna tog hänsyn till människors vardag. Borg däremot bryr sig om en sak, det överordnade målet, att det inte ska stå en röd siffra längst ner i högerspalten.

Och det är där den politiska skillnaden ligger. Simple as that.

Media på budgeten hittar ni här: AB, AB, AB, AB, AB, AB, Expressen, DN, SvD, SVT  

Bloggar: Martin, Annika, Sebastian, Peter J

Hör och häpna, jag försvarar Sarah Palin

Sarah Palin är som väldigt många andra. Hon har nämligen brutit mot lagen och sysslat med moraliska tveksamheter. I alla fall om man ska tro Joe McGinniss. Om det hela är sant eller inte kan man ju diskutera. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket och domedagsprofetierna om att Palin nu är ute ur presidentracet är nog betydligt överdrivna. Att ha rökte på och snortat kokain är knappast något hinder för att bli president i USA. Det räcker bara att gå så långt som till George W. Bush för att hitta en fd haschrökande president. Och att hålla till i moraliska gråzoner är kanske det som mest kännetecknar en amerikansk president. Kvinnoaffärer av typen Bill Clintons ovala rummet eller John F. Kennedys playboyfasoner har knappast varit ett "problem" för att sitta på ämbetet. Sen är ju knappast kvinnoaffärer det största moraliska debakel som en amerikansk president gett sig in på.

Med detta sagt kan man ju undra varför jag då drar upp det här. Jo, det är av det enkla skälet att tidigare snedsteg och misstag i livet alltid läggs fram som att ridån går ner för folks deltagande i det politiska livet. Jag tycker nämligen det är helt åt helsike. Visst, det finns brott som mer eller mindre kan diskvalificera en från att kunna kandidera till vissa poster. Men med tanke på att en sån som Carl Bildt kan sitta i regeringen, trots att det pågår folkrättsutredningar mot ett bolag där Bildt satt i styrelsen under den för utredningen aktuella perioden, så ska det väldigt mycket till för att man ska diskas. Det finns ju andra exempel, t ex Tobias Billström och TV-licensen, på där någon medvetet struntat i regler under lång tid och ändå accepteras som företrädare för vårt land.

Så även om det bär mig emot att ta Sarah Palin i försvar så tycker jag inte hon kan diskvalificeras på dels så lösa grunder som dom nu framförda, dels är det inte folkmord hon har ägnat sig åt. Och alla är oskyldiga tills dom faller samt den som avtjänat sitt straff har också sonat sitt brott. I alla fall tycker jag det.


Johan Westerholm och Martin Moberg skriver om att Håkan Juholt ska vara sig själv och inte härma Reinfeldt. Peter Andersson har fått bekräftat vad många av oss haft på känn.

Björklund drog en rövare, går det så går det!

För nån vecka sen skrev jag ett inlägg med anledning av den satsning på matte som regeringen tänker sjösätta. I samband med detta dök det upp ett uttalande där Jan Björklund påstod att:

– De flesta mattelärarna är inte behöriga, konstaterar Jan Björklund. - AB

Jag reagerade på detta uttalande. Kan det verkligen vara så illa och varför har jag aldrig stött på den uppgiften tidigare? Nu ska tilläggas att det här med lärarbehörighet och ämnesbehörighet är en djungel som inte är helt lätt att orientera sig i samt att jag givetvis inte kan göra anspråk på att ha hört allt som sägs inom skolområdet. Men hur som helst.

Jag tog kontakt med vår egen förvaltning i Helsingborgs stad och det gick inte att få helt glasklara svar i hur man ska tolka det här med behörighet. En lärare kan nämligen vara behörig i ett av dom ämnen som han eller hon undervisar i men obehörig i ett annat. Dessutom kan man vara behörig i en skolform men inte i en annan.

Sagt och gjort, jag tog kontakt med Skolverket för att se om dom kunde bringa klarhet i det hela. Det tog nån vecka men när jag till slut fick svar lät det som följer:

Skolverket publicerar inte lärares behörighet per ämne utan endast om lärarna har pedagogisk högskoleexamen. Statskontoret publicerade 2007 en kartläggning och analys av lärares utbildning och undervisning i skolan.

Rapporen, som man kan läsa här, är definitivt inte glasklar på något sätt när det gäller lärares behörighet för att undervisa i matte. Den delar upp det hela i behöriga för skolformen eller inte och behöriga för att undervisa matte eller inte. Men om man försöker sig på att se om Björkis uttalande kan stämma får man gräva ner sig i statistiken och kan då konstatera att hans uttalande stämmer i vissa skolformer och i andra inte. Hur det ser ut på totalen bringas ingen klarhet i och man kan konstatera att det finns gott om lärare som är behöriga i ämnet men inte i skolformen. Gråzonerna är alltså stora och om inte Björklund har tillgång till icke publicerade fakta i sakfrågan kan man bli lite smått konfunderad hur han vet något som inte Skolverket vet.

Har då Björklund rätt eller fel? Av den rapport som publicerats i frågan kan man egentligen varken säga bu eller bä. "Kanske" är väl det säkraste man kan komma fram till. I skenet av denna osäkerhet kan man ju fråga sig om det är lämpligt att en skolminister uttalar sig så kategoriskt om en grupp eller i en fråga. Nu är givetvis uttalandet tagit ur sitt sammanhang, det är möjligt att Björklund hade gott om brasklappar och förbehåll. Han kanske sa "enligt den information jag fått" eller "enligt min uppfattning" men om jag känner Jan Björklund rätt har han knappast haft den typen av säkerhetsmarginaler i sitt uttalande. Med andra ord drar Björklund en rövare, går det så går det. Dessvärre låter okritisk media det gå allt som oftast och det skapar en oärlig politisk debatt vilket är ytterst beklagligt. Men vad bryr Jan Björklund sig om det?

Hinner inte så läs Roger

Har lite bråttom just nu så hinner itne skriva något längre. Däremot har Roger skrivit bra idag och det är kul att han nu återupptar sitt skrivande efter några dagars tystnad. Man saknar alltid Rogers inlägg när han inte hinner skriva. Här har ni honom.

IDÈ2014.nu

Har precis kommit hem från en mycket intressant utbildning med partidistriktet. Det är en utbildningssatsning som kallas IDÈ2014.nu och som sträcker sig från dags datum ända fram till valet 2014. 150 skånska socialdemokrater ska inom ramen för satsningen utbildas och skolas inför framtidens utmaningar i såväl den lokala som regionala och nationella politiken. Och detta första tillfälle lova mycket gott. Kanonkul med massor av duktiga och kunniga föreläsare och deltagare. Dessutom var det som vanligt mycket och god mat på Backagården. Bara det är ju lovvärt!

Den danska socialdemokratins seger och "problemet"

Sådär ja, fyra av fem fixade. Nu är det bara Sverige kvar sen är högerregeringarna bortstädade för den här gången i Norden. Den danska vänsterns seger igår är historisk på många sätt. Danmark får sin första kvinnliga statsminister, SF kommer ingå i en regering och DF trycks tillbaka efter tio års besudlande av den danska politiken. Ett stort grattis till Helle Thorning-Schmidt (HTS) är väl på sin plats.

Svenska experter och tyckare uttalar sig nu vitt och brett om den danska framtiden och alla verkar vara överens om att HTS har ett tufft jobb framför sig. Och visst har hon det. Men om oron ligger i att regeringsplanerna ska fallera pga invandringspolitiken så skulle jag vilja göra en helt lekmannamässig tolkning av det hela.

Om danska socialdemokrater verkligen är socialdemokrater så kommer invandringspolitiken vara det minsta problemet att komma överens om med Enhetslistan och Radikale Venstre. Jag har skrivit om detta tidigare och jag hoppas innerligt att dansk socialdemokrati medvetet valde att inte göra storkonflikt kring invandringen för att istället få debatten att handla om ekonomi. Socialdemokraterna har här en lysande "reträttväg" från sina närmast dogmatiska uttalanden om lagstiftningen i invandringsfrågan. Genom långtgående kompromisser på området kan man göra såväl sig själv som Danmark en stor tjänst.

Tiden får utvisa var det hela tar vägen. Det är också talande att dom två partier som varit mest kritiska till den förda politiken är dom som går starkast fram. Här har Socialdemokraterna allt att vinna, precis som Danmark.

Alla skriver om det hela.

Plakatpolitik om bantning feat. Lena Mellin, moderater och föredettingar

Enkel plakatpolitik. Det är vad jag skulle vilja kalla slagord om "färre politiker" för. Det spelar framförallt på det latenta politikerförakt som finns i vissa folklager och jag har lite svårt att se hur demokratin skulle gynnas av att färre deltar i besluten.

Problemet är inte antalet riksdagsledamöter eller vilka ledamöter i vilken folkvald församling det nu än handlar om. Problemet är att somliga av dom folkvalda inte förstår sin roll samt att en del medborgare inte förstår dom folkvaldas roll. För visst är det så att allt för många politiker sitter i interna möten och pratar med varandra istället för att resa runt i sin valkrets eller i hela landet och träffa folk i vardagen. Men det är ju dom politiska partiernas allmänna problem att engagera folk och i slutändens väljarnas ointresse av att ställa krav på sina företrädare som leder till den konsekvensen.

Skulle väljarna aktivt engagera sig i politiken och därigenom ställa krav på att politiker i allmänhet skulle vara mer publika så hade dom politiker som levt upp till dessa krav premierats i större utsträckning. Men vi vet alla hur många icke "invigda" som kommer när politiska partier anordnar aktiviteter. Vänner, familj och i övrigt närmast sörjande deltar pliktskyldigt. Därutöver lyser dom breda folklagren med sin frånvaro.

Sen är det problematiskt när debattörer hänvisar till rena faktafel. Varje riksdagsledamot har inte en personlig sekreterare t ex. Många vill ha det men långt ifrån alla har det. Sen är det ett märkligt upplägg på "Så säger politikerna" som Aftonbladet har tillämpat. Tre aktiva moderater, en föredettingmoderat och två föredettingsossar får ge stödjande kommentarer till artikeln. Det lämnar rätt mycket att önska i såväl journalistiskt som debattmässigt hänseende kan jag tycka. Men det är väl ganska signifikativt för saker där Lena Mellin är inblandad.

Jobb och därpå följande jämlikhet enda vägen att lösa problemet

Gårdagens Uppdrag Granskning (UG) handlade om dom problem man haft i Backa i Göteborg och om upploppen i Brixton. Likheterna är många, fenomenet välkänt. Ungdomar i utsatta områden väljer att strunta i lagen, polisen agerar hårdhänt och samhällstoppen med kapitalet och politiken undrar vad som gått snett.

Vi har sett det hela förr och i ojämlika samhällen kommer vi att se det igen. Stora sociala spänningar där några har och andra inte har skapar en konfliktyta mellan dom som inte har och det övriga samhället. Som någon av killarna i programmet säger "många har verkligen inget att förlora". I England kallas upploppen till viss del "konsumtionsupplopp". Såväl fattiga som medelklass gick bärsärkargång i staden och bland annat stals stora mängder konsumtionsvaror. Saker som går att sälja, saker som går att använda för högre social status, saker som övre medelklassen tar för givna.

I Backa är det, precis som i Rosengård, Bergsjön eller var det nu än må vara, ungdomar från ekonomiskt svaga hem som i frustration och hopplöshet slutar tro på att samhälle kan ge dom ett värdigt liv. Dom tar saken i egna händer och konsekvenserna blir grovt kriminella individer som polisen sedan måste hantera. Den onda spiralen börjar tidigt och alla skyller egentligen på alla utan att komma någonstans. Brottslighet blandas med övergrepp från polisens sida och det är ju inte speciellt konstigt att dom båda grupperna inte är på "speaking terms" med varandra.

Det enda sättet att möta den typ av händelser som UG tar upp är med jämlikare samhällen. Detta måste politiker bära med sig och det bästa sättet att nå dit är genom jobb. Alla måste ha rätt till ett jobb där dom kan förverkliga sig själva. Det innebär att människor inte kan kastas in i osäkra anställningar med dåliga löner och generellt osäkra inkomster. Idag är arbetslösheten bland ungdomar som dom i Backa extremt hög. Vi talar 40 procent och mer i vissa områden. Det är inte acceptabelt. Så dom politiker som vill ta tag i detta måste lyfta näsan över vattenytan och inse att klassisk kommunalpolitik inte räcker.

När staten inte tar sitt ansvar för arbetsmarknadspolitiken får kommunpolitikerna träda in i dess ställe. Vi ser det bland annat i Malmö där kommunen idag tar saken i egna händer genom att förändra och ställa om Fas 3 samt satsa hårt på att få ungdomar i arbete. Förslaget om obligatoriska sommarjobb är också en god bit på vägen. Så måste man jobba för att komma till rätta med problemet, jag är övertygad om att inget annat kommer att fungera.

Den danska socialdemokratin måste upp till bevis kring invandringen

Morgondagens danska val till Folketinget är givetvis en av dagens stora snackisar i såväl media som bloggosfären. Att det förmodligen blir en seger för vänstern är dom flesta tämligen överens om. Jag såg ett inslag på dansk TV igår där en oddssättare från något spelbolag satte sannolikheten till 76 procent för att den röda sidan vinner. Hur mycket det ligger i den uppskattningen kan man givetvis diskutera men det ser onekligen bra ut för vänstern och att Helle Thorning-Schmidt ska bli Danmarks första kvinnliga statsminister känns väldigt nära just nu.

En socialdemokratiskt ledd regering skulle givetvis vara av stor betydelse för såväl den danska utvecklingen som för den nordiska och europeiska. Socialdemokratin skulle då sitta i regeringsställning i Norge, Danmark, Finland och på Island. Endast i Sverige skulle högern ha ensamt grepp om regeringsmakten och det i en mycket svag minoritetsställning. Även i Tyskland är socialdemokratin på frammarsch och det är inte långt till paralleller till början av förra seklet då stora kriser ledde fram till en storhetstid för socialdemokratin framförallt i Norden.

Det enda orosmolnet som tornar upp sig på horisonten är dom signaler som Thorning-Schmidt sänder ut angående invandringspolitiken. I dagens HD* är där en stor artikel om Thorning-Schmidt och socialdemokratins syn på den debatt som präglat Danmark under det senaste decenniet. Thorning-Schmidt ger där uttryck för att hon tycker den hårdföra linjen i bland annat asylpolitiken ska ligga fast och att inga lagar behöver rivas upp. Om detta endast är valtaktiska hänsyn eller om det är faktiska åsikter bland danska socialdemokrater kan jag inte uttala mig om. Det enda jag kan uttala mig om är att jag anser det horribelt vilket som och det visar på hur lågt den danska socialdemokratin har sjunkit i sin kamp mot dom främlingsfientliga krafterna i landet.

Danskt Folkeparti har drivit den danska staten framför sig och infört lagar som är rasdiskriminerande tillsammans med dom övriga högerpartierna och att inte Socialdemokraterna tar direkt avstånd från denna politik är för mig helt obegripligt och djupt beklagligt. Man kan ju bara hoppas att dom i regeringsställning börja vända skutan på rätt håll. Något som jag ser som den enda möjligheten för dansk socialdemokrati att återta sin heder på detta område.


*Dessvärre har jag inte hittat någon version på nätet

Never heard that one before...Flyktingflopp för regeringen

Då var det dags igen. Flopp nummer jättemycket bland regeringens satsningar. Flyktingar ska gå direkt in på arbetsförmedlingen när dom kommer till Sverige. Den största "integrationsreformen på 25 år" enligt Erik Ullenhag. Det blev inte alls som Ullenhag hade tänkt sig. Och inte undra på det. Borgarna har haft en tendens sen dom tillträdde 2007, eller kanske snarare en förmåga än en tendens, att sjösätta dåligt förankrade och utredda satsningar. Man har en ideologisk övertygelse och sen låter man den styra helt utan intryck från  remissinstanser, opposition eller omgivande samhälle i övrigt. Borgarna vet bäst helt enkelt och sen är det bra med det. Att dom gång efter annan måste backa från reformer eller göra genomgripande förändringar i grundförutsättningarna för sina egna reformer verkar inte göra någon i alliansledet klokare, tvärtom.

Förra mandatperioden satt man i majoritet, då kunde man arrogant strunta i allt vad kritik hette. Denna mandatperioden sitter man i en minoritetsregering, något som är mer regel än undantag för svenska regeringar, och därmed måste man anpassa sig efter den första statsmaktens ord. Riksdagen bestämmer, så enkelt är det. Därför kan man också undra varför utspelsmaskinen Alliansen AB fortsätter att slänga ur sig förslag som inte är förankrade i en riksdagsmajoritet. Kovändningar likt helgens U-sväng av Maria Larsson är ett mycket tydligt exempel på en regering som inte vill kännas vid det faktum att majoriteten av svenska folket inte står bakom dom.

När det sen gäller den reform som Ullenhag genomförde är ju inte tanken helt fel. Givetvis ska alla ha ett jobb. Problemet är att Ullenhag börjar i fel ände. För att arbetsförmedlingen ska kunna hjälpa nyanlända in på arbetsmarknaden måste det finnas jobb på samma marknad. Idag med över 7 procents arbetslöshet, mångdubbelt högre i just gruppen nyanlända, så är det inte konstigt att regeringens storsinta drömmar blir en koloss på lerfötter. I ljuset av att över 5 miljarder ska satsas på billigare krognotor så kan man ju undra om regeringen verkligen inser hur fel deras egen politik leder. I denna enorma summa skulle man lätt kunna skaka fram ett antal tusen jobb som skulle vara direkt anpassade till den gruppen man ville nå med sin "stora integrationsreform".

Men varför förändra något? Man har ju "vunnit" två val i rad på "sjösätt reform, gör om, gör fel, gör om, försök igen, tappa tålamodet, strunta i kritiken och stick huvudet i sanden"-politik. Borgarna vet ju ändå bäst.

Pär Nuders "Stolt men inte nöjd"

Igår läste jag klart Pär Nuders självbiografi "Stolt men inte nöjd". Pär Nuder är och förblir på många sätt en av mina favoriter inom socialdemokratin. Han står på en klar och säker ideologisk grund där han lyckas förena framtidsoptimism och tillväxttro med ett starkt jämlikhetsideal. Dessutom har han varit spindeln i nätet under många av dom senaste tjugo åren inom såväl socialdemokratin som inom svensk politik. Vad man också slås av när man läser hans bok är hur enormt många händelser som han har varit med och påverkat. I några händelser har han varit centralfigur, i andra har han varit i periferin, men alltid med ett strategiskt tänk för socialdemokratin väl och Sveriges bästa.

Något som däremot får mig att fundera lite är det faktum att väldigt många av våra ledande företrädare är i direkt nedstigande led från SSU. Det är givetvis inget konstigt med det. När man varit med och verkat för partiet under decennier och när man byggt upp ett enormt kontaktnät vid sidan om den formella politiken är det föga förvånande att man sen hamnar i centrala positioner inom såväl partiet som statsmakten. Men stundtals kan man ju fråga sig om det är så alldeles nyttigt. För vilka kompetens försvinner genom att gamla SSU-ordföranden och förbundssekreterare sitter i varenda regering? Det är mycket problematiskt att just SSU-vägen ges en sån enorm kraft när man ska fram i partiet. Sen finns det givetvis massa fördelar också men man måste ändå bära med sig att det finns problem knutna till en allt för snäv rekrytering av ledande företrädare.

Men för att återgå till boken så kan jag varmt rekommendera den som är intresserad av politisk nutidshistoria att läsa Nuders biografi. Det är en snabb genomgång av ett stort antal direkt avgörande händelser för vårt land och Pär Nuder kan genom sina insikter och erfarenheter ge nya infallsvinklar som inte alltid kommit fram i den allmänna debatten.

För övrigt hoppas jag på att vi snart får se Pär Nuder i den aktiva politiken igen. Han behövs.

Kapitalöverföring nummer xx, sänkt restaurangmoms

I Expressen kallas nu den sänkta restaurangmomsen för "Ungdomssatsning" och Aftonbladet skriver att "Nu blir det lite billigare att äta ute". Det rimliga vore väl att skriva en "eventuell ungdomssatsning" och "Nu blir det kanske...". För sänkt restaurangmoms är en högst osäker manöver som i bästa fall kan ge upp mot 3 000 jobb, i värsta och troligaste fall blir det en satsning rakt ner i fickorna på ett antal restaurangägare.

Om pengarna i restaurangägarnas fickor är bra eller dåligt kan man ju diskutera. Det är en tuff bransch där många småföretagare balanserar på marginalen. Men då är det bättre att säga att det är därför man gör det hela istället för att framställa det som en jobbsatsning. För det förhåller sig nämligen så enkelt som att samma pengar skulle kunna anställa över 10 000 personer i offentlig sektor och varför dessa jobb skulle vara tre mer än tre gånger så dåliga som restaurangjobben begriper inte jag. För det måste ju vara så regeringen resonerar. För 10 000 jobb måste väl vara tre gånger så bra, minst, som 3 000 andra jobb? Eller det är kanske så att offentliga jobb inte är lika fina som privata jobb?

När det hela dessutom sätts in i det stora spelet om samhället är det tydligt att den sänkta restaurangmomsen endast är en liten del i den kapitalöverföring som sker från gemensamt ägande till privat dito. Med andra ord handlar det inte om några jobb, det handlar om ideologi. Regeringen bryr sig föga om huruvida det blir 1 000, 2 000 eller 3 000 jobb. Det viktiga är att pengarströmmen går från statskassan till den privata. Nyliberalism kallas det visst. Därför känner sig också Centerpartiet som en vinnare en dag som denna.

Två lästips inför kvällen och lite nerskrivning av kvällens Agenda

Måste bara tipsa om två saker. Först är det utredarna.nu som klargör ett par saker om obligatorisk A-kassa. Mycket väsen för ingenting skulle jag vilja kalla borgarna och MP i den här frågan.

Andra tipset är Jämlikhetsandens fråga om vad Lärarförbundet egentligen sysslar med. I det sammanhanget vill jag också framhäva två saker. Först och främst är inget "opolitiskt". Allt är politik och att hävda något annat är som att säga att något inte existerar i en kontext. För det andra är det så här fackförbunden agerar när dom inte förstår sin egen del i samhället. Ett fackförbund som vill vara trovärdigt ska vara socialistiskt, allt annat är en chimär i det kapitalistiska samhället. Det räcker med att läsa lite Branting för att begripa den saken. Fast jag misstänker att rätt många inom SACO har hoppat över just den läsningen.

Sist vill jag bara varna för kvällens Agenda. Anders Borg ska medverka i en längre intervju kring Euro-krisen. I denna intervju kommer Borg att tala om hur oansvariga alla utom han själv och Fredrik Reinfeldt är. Borg kommer även att använda ordet "ansvar" ett stort antal gånger och han kommer att få agera relativt ostört emedan SVT:s journalister framställer hans utsagor som expertutlåtanden och inte som dom politiska och ideologiska framställningar som det faktiskt förhåller sig som. Man gör alltså klokt i att helt enkelt hoppa över hela programmet.

Den där dagen

Såg precis en dokumentär på SVT som heter Guantanamofällan. Den belyser tre människoöden som är intimt sammanflätade med Guantanamobasens historia och som alla på var sitt sätt har fallit offer för den amerikanska regeringens totala panik efter 11/9-attackerna. Så här tio år efter bör man såväl sörja alla offren för terrorismen som man bör sörja alla offren för dom stater som gått global bersärkargång med anledning av den tragiska dagen. Det är inga små övergrepp som begåtts och såväl dom mänskliga rättigheterna som folkrätten har satts på globalt undantag i snart tio år. Inte för att dom följdes tidigare heller men efter 11/9 2001 har även demokratiska stater helt öppet brutit mot dessa internationella lagar i parti och minut.

Det sägs att den där dagen förändrade världen och visst är det så. Världen bestämde sig för att sluta hymla och dra fram allt det där som man tidigare gjort i mörka hålor runt om på Jorden i det fria ljuset. Plötsligt var isolering, mental överbelastning och andra tortyrmetoder något som var mer eller mindre helt ok. USA:s regering godkände i alla fall 18 olika tortyrmetoder att använda på Guantanamo. Detta för att det var "nödvändigt".

Världen förändrades inte så mycket i vad den gjorde tror jag. Den förändrades mer genom att vi faktiskt accepterade övergrepp som vi tidigare hymlade med. Jag tycker det är ett dåligt sätt att hedra dom människor som föll offer för terrorismen den där dagen. Våld föder våld, hat föder hat. Många hänvisar till religion när dom talar om sina liv. Min fråga är, vad hände med budorden och alla andra utsagor som dom religiösa skrifterna innehåller? För om man nu tror på ett liv efter detta så är det många av dom inblandade som inte lär hamna i himlen. Det är ett som är "säkert".

Erkänn Palestina och sluta ha ihjäl varandra

Konflikten i Mellanöstern mellan Israel och, som det verkar just nu dom flesta, riskerar att eskalera. Något som vore ytterst beklagligt. Att läget i regionen är extremt instabilt som helhet gör inte saken bättre. Ett av problemen är att Israels regering verkar vara fullständigt på helspänn vilket gör att landets militär och säkerhetsstyrkor har ihjäl folk från andra länder lite då och då. Här har Israel en stor uppgift framför sig. Sluta ha ihjäl folk stup i kvarten. Det kanske skulle underlätta lite om man säger så.

Världen har också ett stort ansvar. Genom att inte behandla alla lika, genom att inte följa folkrätten, hamnar hela konflikten i en märklig dager. USA:s deklarerade veto mot en palestisk stat är ytterligare smolk i bägaren. Varför ställa krav på palestinierna att dom ska erkänna Israel om inte USA och Israel tänker erkänna palestinierna. Det vore kanske den största gärning man kan göra just nu för freden i området att erkänna Palestina och sätta en palestinsk statsledning vid samma bord som en israelisk. Först då skulle dialogen bli jämbördig, först då skulle man kunna nå reell framgång i regionen.

För att ge den andra parten i en konflikt ett erkännande, att ge den andra parten inflytande och makt, är i regel det bästa sättet att kväva en väpnad konflikt. Vi har sett det i Nordirland, vi har sett det i Nepal och vi har sett det på ett otal antal andra platser runt om i världen och historien. Det var ju först när PLO fick ett faktiskt erkännande som det började hända något positivt i konflikten.

Givetvis finns där två sidor av myntet. Överenskommelsen mellan Fatah och Hamas var glädjande. Men varje gång Hamas bryter mot den och varje gång Hamas tar till vapen undergrävs möjligheterna för ett erkännande av en palestinsk stat. Därmed vilar också ansvaret tungt på palestinierna själva att inte använda våld mot Israel. För att en långvarig och trovärdig fred ska kunna infinna sig i regionen krävs enorma uppoffringar från båda sidor. Att sluta döda varandra är inte en sådan uppoffring i mina ögon. Det vore snarare en lättnad om folk sluta ha ihjälp varandra där nere. Och överallt annars också för den delen.

Den sjuka vården

Malin Siwe skriver i Expressen om att vårt vårdsystem är sjukt. Sjukt eftersom det är uppbyggt efter 9-17 princip och att detta är ett av skälen till varför vi har en så enorm belastning på akutmottagningarna. Siwe menar att systemet är till för personalen, inte brukarna. Och visst är det så att man med bättre planering och andra öppettider skulle kunna få ut mer av primärvården men det Siwe inte tar upp i detta sammanhang, och som är den springande punkten, är att detta kostar pengar. Pengar som idag inte finns.

Siwes argumentation är dessutom att kostnaden för OB-tillägg skulle bli lägre för samhället om vi minskade produktionsbortfallet som det innebär att folk måste ta några timmar ledigt från jobbet för att gå till vårdcentralen. Jag tvivlar på den saken redan i ett rent plus-minusperspektiv. Dessutom är det ju så att produktionsbortfallet i regel drabbar någon annan än sjukvården. Med andra ord innebär inte en högre kostnad för sjukvården för OB-tillägget att samma sjukvård kan spara pengar genom ökad produktion.

Sen tror jag att mycket av den "McDonaldisering" som det talas om i artikeln är ett problem som vi måste hantera rent generellt. Allt för många gnäller över rena bagateller och en bruten nagel kan rendera timslånga besök på någon salong för "så här kan det ju inte se ut". Det är en del i den förborgling som sker i samhället och däri ligger givetvis en hel del av att folk förväntar sig att välfärdssystemet ska lösa huvudvärk, magont och stress på studs. Men faktum är att man inte dör av "lite skit under naglarna eller grus i maten" och det är något som folk borde lära sig.

Det här var dagens moralkaka från mig.

                                             Foto: http://matsmak.blogg.se/

Snudd på skandalartad hållning till Anders Borg

Nej DN, Anders Borg sätter inte press på bankerna. Anders Borg säger saker men det innebär inte att han gör saker. Om man ska sätta press på någon måste man lägga något bakom orden, man kan hota med en höjd avgift, minskat tillträde, lägre ersättningar, förändrad beskattning, strängare bedömningar, ändrade lagar eller vad det nu än må vara. Men att säga: "– Ja, det är rimligt att boräntorna påverkas när vi får bedömningar om en uppbromsning i ekonomin och en större osäkerhet kring återhämtningen. Det är en naturlig slutsats att boräntorna påverkas av det" är inte att sätta press på någon eller någonting.

Det är snudd på skandal att det här okritiska förhållningssättet som uppvisas gentemot Anders Borgs utsagor får fortsätta. Media ska granska, media ska ifrågasätta och media ska undersöka vad som ligger bakom politikens olika uttalanden. När Socialdemokraterna föreslog förändringar i fastighetsskatten "letade" man upp en stackars människa med en mångmiljonsvilla som påstods få gå från hus och hem om reformen genomfördes. Att personen i fråga sen var starkt engagerad i en lobbyorganisation för villaägare kom fram först i efterhand. Det "viktiga" var att ifrågasätta S-förslaget och därtill knutna utsagor. Men Anders Borg är av någon märklig anledning upphöjd till allsvetande guru. Lite kritisk granskning vore smakfullt. Även om somliga media öppet hejar på borgarna.

Anders Borgs expertis kan vara direkt farlig för Sverige

Igår fick Anders Borg agera ekonomipolitisk expert i Aktuellt. Tre olika ämnen avhandlades i rask takt. Det var datorhandel på börsen, räntor som ligger stilla och Eurokrisens "neverending story". Till synes utan mothugg stod Borg och sa blaha blaha om att andra är oansvariga, han själv tar ansvar och med djupa väck i pannan berätta han hur osäkert allt är. Nu gäller det med andra ord att surra sig vid masten på den moderata skutan och hoppas på att båten inte sjunker. Men dessvärre riskerar den att göra det eftersom regeringen försitter varenda chans till att förstärka och förbättra Sveriges möjligheter till att gå stärkta ur den kris som nu råder.

Per Lindvall skriver mycket klokt på E24 om varför regeringens politik är direkt skadlig för svensk ekonomi. Den rådande trenden bland Europas högerregeringar är att spara sig ur krisen. Alla ska dra ner på tempot i sina ekonomier, även länder med stark ekonomi, och det innebär att hela tillväxten bromsas upp onödigt mycket. Sverige, som har en mycket bra position för att göra investeringar, har dom ekonomiska musklerna för att driva på tillväxten i vårt närområde men med nuvarande regering händer föga av denna typ av åtgärder. Att dessutom ställa in ekonomin på sparlåga i ett läge med upp mot 8 procents arbetslöshet är direkt farligt.

Borg tar ansvar för att det inte står en röd siffra längst ner i kolumnen på statsbudgeten. Därutöver är det slut på ansvar. Ansvaret för att skolorna har tillräckligt många lärare, ansvaret för att tågen går i tid, ansvaret för att vårdboendet har tillräckligt med personal och ansvaret för att ställa om Sverige till ett hållbart samhälle överlämnar han till någon annan. Frågan är bara vem? I den nuvarande regeringen finns det ingen som tar upp stafettpinnen i alla fall.

Martin om Expressens ledarsida. Peter Andersson om MP och M. Peter Johansson följer upp gårdagens vetenskapschock mot högern.

Stora stygga S stör Sjöstedt

Det kan inte vara lätt att vara vänsterpartist. Att harva runt 4 procent tär på vem som helst och att dessutom se socialdemokratin växa i mätning efter mätning kan knäcka den bäste. Jonas Sjöstedt som gör anspråk på att leda Vänsterpartiet härnäst har nu kommit på vad problemet är. Socialdemokratin snor deras rättmätiga väljare. Det är alltså socialdemokratins fel att Vänsterpartiet går kräftgång. Tro tusan att det är vårt fel. Det finns bara ett antal miljoner röstberättigade i det här landet och dom försöker alla politiska partiet vinna. När det ena partiet vinner så förlorar det andra.

I samma logik är det ju Moderaternas fel att Socialdemokraterna förlorat väljare i val efter val och det är ju så en demokrati fungerar. Eller Jonas Sjöstedt menar att väljarkakan ska delas upp efter planekonomisk modell så att alla får dom röster som dom har, egenbestämt, behov av? Det skulle kräva röstdeltagande på ett par hundra procent för att gå ihop rent matematiskt och såna röstsiffror har vi mest sett i gamla östeuropeiska länder.

Sen när det gäller dom tre områden som Sjöstedt målar upp som socialdemokratiskt stöldgods är han fel ut i två av fallen och snett på det även i det tredje. Det står klart och tydligt i det socialdemokratiska partiprogrammet att: "Full sysselsättning är ett socialt lika väl som ekonomiskt mål" (sid 26).
Vad gäller frågan om stridande trupper i Afghanistan är socialdemokratin på det klara med att dessa ska tas hem senast 2014. Att Carl Bildt inte klarar av att förbinda sig vid detta årtal är en annan femma. En femma som Sjöstedt tolkar som Fan läser bibeln.

På den tredje punkten, den om vinster i välfärden, har Sjöstedt visserligen rätt i att det senaste kongressbeslutet i frågan inte vill förbjuda vinster i välfärden. Dock är diskussionen inom socialdemokratin i full gång hur man ska förhålla sig till detta kongressbeslut och en revidering av beslutet är förmodligen inte långt borta. Om man dessutom snor Vänsterpartiets politik om man vill förbjuda vinster i välfärden så kvalificerar ju Jan Björklund och Folkpartiet in som vänsterparti också. Men inte ens den mest välvilliga tolkning i världen skulle kunna få till att Björkis skulle vara vänster.

Jonas Sjöstedt är enligt vänsterpartister en "valvinnare". Men ska man vinna val måste man ha en egen politik som håller för folkets prövning, inte gnälla på att andra har en politik som man själv skulle vilja föra. Gör om, gör rätt Sjöstedt annars kommer du inte långt. 

Privatiseringens evangelium faller och dess försvarare med det

Idag presenterar en grupp forskare på SNS en rapport som påvisar att dom positiva effekterna av dom senaste 20 årens privatiseringsvåg har uteblivit. Endast i frågan om tillgänglighet har det möjligtvis blivit bättre enligt forskarna. Och räknar man tillgänglighet i antal platser där en tjänst utförs så är det kanske rätt. Men om man ser tillgänglighet som att tjänsterna ska vara jämnt fördelade bland populationen stämmer det förmodligen inte. Ta bara vårdvalsmodellen i Stockholm där innerstaden kryllar av vårdcentraler medan förorterna har betydligt färre vårdscentraler per capita.

Att ojämlikheten ökar i takt med minskade offentliga åtaganden och ökade privatiseringar är sedan länge påvisat i bland annat "Jämlikhetsanden". Så att privatiseringarna har haft direkt skadliga effekter, som i t ex skolan, är det förmodligen inte många som kan säga emot. Fast givetvis finns det dom som skynda till privatiseringarnas försvar.

En sådan är Widar Andersson. Denne tidigare ordförande i Friskolornas riksförbund träder in på spelplanen och anser sig veta betydligt bättre än forskarna på SNS. Han menar att man missar att jämföra utvecklingen över tid. Men att det generellt sett blivit bättre inom dom flesta områden dom senaste 20 åren missar Andersson. Det är ju knappast så att tiden skulle stått still bara för att man inte avreglerat välfärden. Vården i slutet på 1980-talet var ju betydligt bättre än den var under 1950-talet. Och detta utan privatiseringar.

Andersson vurmar istället för valfriheten, men att forskarna på SNS redan skjutit sönder den argumentationen ignorerar Andersson. Dessutom finns det heller inget som säger att man inte kan ha valfrihet inom ett offentligt system. Kommunal självförvaltning är ett lysande sätt att skapa konkurrens och valfrihet inom kommunalt drivna verksamheter.

Demokratiaspekten och argumentet om att valfrihet skulle öka demokratin haltar också. Hur demokratiskt är det att privata bolag utan insyn, med VD:ar tillsatta av ägarintressen i skatteparadis, lägger ner skolor där eleverna inte har gått klart sina kurser och dessa lämnas vind för våg åt sitt eget öde. Eller att stora vinster plockas ut från skattemedel som vi har betalat in till den gemensamma kassan för att vården ska fungera bättre, skolorna ska ge våra barn en god utbildning eller för att våra äldre ska ha gott om personal kring sig på ålderns höst?

Nä, vad det egentligen handlar om är att intresset aldrig ljuger. Borgerligheten avreglerade för att ge kapitalet nya marknader att erövra. Man hade sett att det fanns miljarder att tjäna på välfärden och som kapitalets bäste vän stod borgerligheten där redo att göra sina herrar till viljes. Att socialdemokratin inte satte stopp för det hela beror på flera anledningar. Att göra om ett system mitt i en ekonomisk kris är väldigt svårt, att avbryta upphandlingar och riva kontrakt är dyrt i den borgerliga demokratin och att det fanns sossar som helt enkelt sprungit fel rent ideologiskt var ytterligare en anledning.

Håkan Juholt sa redan i sitt installationstal det som SNS nu framför. Vi måste utvärdera avregleringarna, vi måste vara beredda till på- och omregleringar och vi måste göra det nu. Men sannolikheten för att borgerligheten skulle sjösätta en SOU eller dylikt för det ändamålet är väl lika med noll.