Ska jag betala för din egoism?

Osunt leverne är dyrt för såväl individen som samhället. Den totala kostnaden inklusive olyckor är 120 miljarder kr årligen och man kan ju fråga sig hur det i ljuset av detta är rationellt med en momssänkning på krogen. Vi vet att prisfrågan är avgörande när folk konsumerar och genom att sänka priset på något borde man logiskt sätt också öka konsumtionen. Annars är ju momssänkningen ett stort slag i luften. Sen att där dessutom ligger en bakomliggande tanke om öka överföring av kapital till ägarna är en annan femma.

Men åter till det osunda levernet. Jag har inga problem med att vara solidarisk. Skulle jag haft det vore det konstigt att jag var sosse. Däremot har jag problem med att någon beter sig idiotiskt och egoistiskt och sen begär att jag ska dela smällen. Detta gäller framför allt när normalt funtade människor röker, dricker och äter fet mat. Jag kan förstå att det finns bakomliggande genetisk och sociala faktorer som gör att människor hamnar i missbruk eller dåliga levnadsvanor men att vi som samhälle då underlåter att använda ekonomiska styrmedel för att reglera denna typ av konsumtion är förkastligt. I Norge kostar ett paket cigaretter eller en öl på krogen dubbelt så mycket som här i Sverige. Visst, löneläget är annorlunda, men det är en bisak i sammanhanget. Poängen är att det inte finns några hinder för att ta mer betalt för alkohol, cigg eller dålig mat. Det är politisk vilja det handlar om och inget annat.

Ett riktigt dåligt motargument som man allt som oftast hör när man talar om att öka kostnaden för framför allt alkohol och cigaretter är att då skulle den illegala handeln öka. Och visst skulle den i viss mån göra det. Men det är ju inte ett argument mot att genomföra reformer, som främjar samhällsutvecklingen, att folk väljer att bryta mot lagen. Problemet då är ju att folk struntar i lagen, inte reformen. Logiken haltar lika mycket som när RUT-avdraget införs som argument för att göra svarta jobb vita.

Statens kostnader för alkohol, cigaretter och fet mat borde rimligtvis täckas av intäkterna från dom samma. För det känns lite märkligt att jag som nykterist och ickerökare som tränar 3-4 ggr i veckan och undviker allt för mycket fet mat ska bära kostnader för någon som väljer att köra på som om där inte var en morgondag bara för att tillgången på eländet inte är begränsad. Det finns nämligen allt för många andra områden där vår solidaritet verkligen behövs.  

Anders "den skramlande tunnan" Borg

Anders Borgs ord väger blytungt när svensk ekonomi utvärderas. Om Borg säger att det kommer att gå åt helsike så är det också den uppfattning som sprids bland företag och hushåll. Om Borg däremot säger att allting är bra så är det den känslan som blir den rådande*. Att det har blivit så är i sig ett märkligt fenomen för Borg har dels dåligt på fötter när han gör sina uttalanden, dels är han en politiker som gör politiska antaganden utifrån ideologiska ställningstaganden. Men ibland verkar det som att detta glömts bort.

Talande för hela den ekonomiska diskussionen i vårt samhälle är just att det är en politiserad diskussion. Av någon anledning är det bankernas chefsekonomer eller någon företrädare för Svenskt Näringsliv som får göra utsagor titt som tätt i såväl TV-soffor som på ekonomisidorna. Hade det istället gällt arkeologi, biologi eller sociala frågor hade någon arkeolog, biolog eller sociolog, knuten till något lärosäte eller dylikt, fått uttala sig.

Det hela blir väldigt märkligt. Borg framställer nämligen den ekonomiska utvecklingen som en sanning. Han gör prognoser som allt som oftast sammanfaller med hans egna politiska syften och utväxlingen av prognoserna har en märklig förmåga att sammanfalla väldigt bra med valår.

Dessutom känns Borg mest som en skramlande tunna. Det händer nämligen inget fast han gormar och har sig. Det borde borga för en minskad trovärdighet på lång sikt. Men då måste ett tydligt alternativ med konkreta åtgärder presenteras. Därför blir också höstens budget oerhört viktig för Tommy Waidelich. Jag ser fram emot att följa utvecklingen.

*Dagens Industri, 30/8 2011

Tramsigt intressant

Idag skriver Emanuel Karlsten i DN om att tramset är en viktig del av våra sociala relationer. Som sociolog tycker jag givetvis att detta är en mycket rolig liten text som sätter fingret på många matnyttiga saker. Jag skulle dessutom vilja spinna vidare på just tramset som en viktig faktor i sociala nätverksbyggen.

Det talas ju ofta om "bastuklubbar" och andra suspekta sällskap där beslut fattas bakom stängda dörrar. Jag har ju som politiskt aktiv haft förmånen (om det nu är en förmån) att få vara med i sammanhang där beslut har fattats i väldigt informella sammanhang. Och i dessa sammanhang är just tramset och "tjabbet" en stor del av poängen. Man skojar, skrattar och driver med allt och alla och rätt som det är kommer en fråga upp där någon föreslår en sak som alla sen glatt instämmer i att "jaja, så gör vi". Det är fascinerande hur det går till. Att det är fullständigt odemokratiskt är en annan faktor som måste vägas in.

Men just vägen in i många sociala sammanhang går genom trams och humor. Den som vågar släppa lite på fasaden utan att för den sakens skull stå med brallorna nere har en enorm fördel. Att bli utmålad som "tråkig" är rent livsfarligt politiskt sett. Men som sagt, farorna för den demokratiska processen är alltid närvarande när det tramsas för mycket, precis som att tramset är avgörande för den demokratiska processen som Karlsten påpekar.

Näthatets våndor och Expressens föredömliga agerande

Det så kallade näthatet har kommit upp på tapeten i kölvattnet av sommaren tragiska händelser i Norge. Allt fler journalister, bloggare och tyckare har börjat inse att det debattklimat (om man nu kan kalla glåpord, dåliga one-liners och allmänt ogrundat skitsnack för debatt) som finns på nätet är allt annat än sunt för samhällsutvecklingen och därför börjar nu större tidningar och andra nyhetsmedia att begränsa kommentatorsmöjligheterna på sina respektive hemsidor. Senast i raden är Expressen. Jag tycker detta är bra och föredömligt. Själv stängde jag ner kommentarerna på min blogg för ett tag sen. Det kommer allt för mycket trams för att det ska kännas kul att sitta och gå igenom alla dumheter som strömmar in. Jag har annat för mig än att läsa hat och ilska.

Dock finns det en del som har väldigt svårt för det här med att inte få kommentera. Även Expressen, som utger sig för att vara liberal, våndas över detta. Mestadels beroende det på att, helt riktigt, somliga ämnen av förklarliga skäl är jobbiga att prata om och därför kan anonymiteten vara till godo för att folk ska våga träda fram. Men i huvuddelen av fallen är ämnet inte så beskaffat att en anonymitet är nödvändig för att kunna tala fritt. Dessutom finns det ämnen som folk helt enkelt är för fega för att prata öppet om. Rasism och homofobi är två goda exempel på sådana ämnen.

Våndan som bland annat Expressen ger uttryck för handlar om förhållandet till yttrandefriheten. Expressen vill inte begränsa denna. Fast jag har lite svårt att acceptera det argumentet. Det är nämligen ingen grundlagsfäst demokratisk rättighet att få lov att skriva vad man vill på andra människors eller företags hemsidor likaväl som att det inte är fritt fram att skriva när man vill eller vad man vill i en dagstidning. Yttrandefriheten ger dig rätt att säga vad du tycker men den ger ingen rätt att få publicera detta på andra människor domäner. Om så vore fallet skulle jag vilja ha en länk till min blogg på såväl regeringens som på Moderaternas hemsida men det lär ju inte hända på den här sidan solen.

Utöver detta ska man ha klart för sig att det inte råder total yttrandefrihet i Sverige. Det finns gott om exempel på ingrepp och begränsningar i yttrandefriheten. Det tydligaste exemplet är väl hets mot folkgrupp. Andra kränkningsbrott som förolämpning och förtal är också ingrepp i yttrandefriheten. Så bilden av det totalt fria ordet är en vrångbild. Sen kan man givetvis diskutera om detta är rätt eller fel men utifrån nuvarande juridisk mening är det inte tillåtet och det borde göra våndan betydligt mindre för såväl Expressen som andra som funderar kring kommentarer, dess publicering och vidhängande anonymitet.

Har ni hört den förut? Om ytterligare en floppande regeringssatsning

Regeringens satsning är en flopp. Har ni hört den förut eller? Senast i raden av misslyckanden, efter succéer som Fas 3, jämställdhets och yrkesarmé, är språkbonusen. En femtedel av pengarna har betalats ut och dom som fått pengarna är företrädesvis sådana personer som ändå hade klarat av SFI:n inom föreskriven tid i alla fall. Att det skulle se ut på det viset kunde till och med min vänstra stortå ha räknat ut men det hindrar inte en högerregering från att tro att penningens makt är lösningen på allt.

Dessutom är det ett rätt intressant spår det där med att pengar och bonusar löser allt. När det gäller individer är lösningen för borgerligheten alltid riktade pengar. Få en bonus om du sköter dig, få mindre pengar om du inte sköter dig. Men när det gäller sjukvården eller andra offentliga åtaganden är det precis tvärtom. Pengar och framgång har då plötsligt inget samband alls. Förutom om det gäller t ex friskolor då förstås. Där är pengar utan någon form av framgång eller prestation vägen att vandra. Man kan ju undra varför? Synd man inte har typ Thomas Bodström eller Widar Andersson i närheten så man kunde få svar på den frågan.

Hur som helst. Regeringen snackar ansvar för statens finanser men slänger pengar i sjön på den ena misslyckade satsningen efter den andra. Jag fattar fortfarande inte hur folk kan anse detta vara något som ligger till grund för ett förtroende. Men den rundan körde jag igår så jag stannar här.

Och Anders Borg får leka expert igen

Anders Borg påstås "ryta" till mot Swedbank. Han gör en helt meningslös utsaga om att Swedbank inte borde göra så stora aktieutdelningar och givetvis slås detta upp som en nyhet. Varför det är en nyhet kan man undra, Anders Borg har en åsikt helt utan substans eller värde och Swedbank skiter fullständigt i vad Borg tycker. Det är precis samma sak som när Borg stod och gormade om vargar på EU-möten för nåt år sen.

Men i media framställs det som någon slags expertis när Borg, och även Reinfeldt, uttalar sig. Självklara utsagor om ansvar haglar från dessa båda herrar och något större ifrågasättande från en granskande journalistkår finns i mina ögon inte.

Det i sig är märkligt. En statsbudget handlar inte bara om att få ett plustecken på sista raden. Det handlar om att fördela pengarna så att dom gör mest nytta. Vad nyttan sedan är råder det olika åsikter om men att barnfattigdomen sprider sig och arbetslösheten biter sig kvar är i mina ögon inte nyttigt.

"Dom har skött ekonomin bra" är påståendet som folk lutar sig mot när dom tycker att ovan nämnda herrar har skött sig. Men om du hade skött din hushållsbudget på samma sätt, ungarna hade haft slitna och trasiga kläder, frugan sliter för att få ett jobb och om bilen din står på uppfarten till ditt slitna hus utan att kunna köras för du inte har råd att laga den. Hade du då tyckt att ekonomin var bra bara för att det inte står en röd siffra längst ner i kolumnen? Jag tror inte det.

Ändå har folk förtroende för Reinfeldt och Borg. Intressant i det hela är hur det kommer sig att Anders Borg blivit en så självskriven expert på allting med ekonomi. Forskningen håller nämligen inte med honom och hans egna studiemeriter är ju knappast tillräckliga för att deterministiskt peka ut någon riktning varken framåt eller bakåt.

Politikerhelg och en råtta

Har precis kommit hem från Backagården i Höör där Skånes partidistrikt har hållit sin årliga politikerhelg. Det finns massor att skriva om det men jag orkar faktiskt inte riktigt just nu. Så istället för att läsa vad jag tycker och tänker kan ni ju kolla in den här råttan istället. Den är alldeles för stor enligt min mening.

Kaxigt eller trovärdigt Centerpartiet?

Jag brukar som bekant inte lägga något större krut på att snacka opinionsundersökningar. Det känns ganska meningslöst att lägga energi på något som nästan saknar betydelse. Men ibland kommer det opinionsundersökningar som kan ge lite matnyttig information. Ett parti som kanske borde snegla lite extra på mätningarna är Centerpartiet.

Centern lider av samma fenomen som Vänsterpartiet (och KD i realiteten). Dom saknar en partiledare som kan leda partiet. I Centerns fall misstänker jag att ett visst uppsving kan ske när Annie Lööf tar över (för det lär hon nog göra). Men någon bestående opinionsuppgång har jag svårt att se om inte Centern förändrar sin politik radikalt.

I gårdagens Aktuellt talades det om att Centern måste bli "kaxigare" inom alliansbygget. Dom ska alltså ta mer plats och bli tuffare. Det låter ju logiskt och klokt. Problemet är bara, som alla som varit på en skolgård vet, att om man inte har något att lägga bakom orden är det inte läge att vara kaxig för det genomskådas med enkelhet och man får storstryk istället. Med andra ord, Centern kan aldrig vara "kaxiga" om man inte lägger tyngd bakom orden och den enda tyngd som spelar någon roll är att man skulle lämna alliansen om man inte får igenom sina förslag. Och just det känns väldigt främmande i dagsläget, eller?

Visst blir man sur när det regnar men...

Det kommer allt som oftast rapporter med "nya" vetenskapliga rön från olika forskargrupper runt om i världen. Givetvis är det bra att det sker forskning som hela tiden breddar perspektivet. Fast ibland blir man lite fundersam på om det hela verkligen är något nytt eller speciellt banbrytande. Framförallt är det alldeles för många "orsak-verkan"-rapporter som kommer titt som tätt där sambanden är extremt förenklade.

Ett sådant exempel är den rapport som kom för några veckor sedan angående religiösa konflikter. Där målades Sverige ut som ett land som spela i samma liga som t ex Libyen vad gäller religiösa konflikter och detta berodde på upploppen i Rosengård. Att dessa inte hade ett dugg med religion att göra ignorerades. En extrem förenkling av ett komplext problem var ett faktum. Något som spelar diverse mer eller mindre ljusskygga krafter rakt i händerna.

Idag kommer en annan rapport från det stora landet i väst som också förenklar något enormt. I rapporten kopplas väderfenomenet El Ninõ till väpnade konflikter i tropikerna. Om man läser artikeln som DN publicerar föranleds man att tro att det är själva vädret som gör att folk börjar slåss. Den egentliga förklaringen, att dom ekonomiska förutsättningarna förändras genom en omfördelning av produktivmedlen och krafterna, ignoreras. Det nämns lite kort att arbetslöshet är ett problem som också kan ställa till med krig men att det beror på att maktförskjutningarna sker pga att dom materiella förutsättningarna förskjuts i någon riktning tillmäts uppenbarligen ingen större tyngd.

Klimatfrågan handlar nämligen precis om detta. Den är givetvis ett problem i rent mänskliga termer men framförallt är den ett enormt problem i ekonomiska termer. I ett ekonomiskt system som inte tar hänsyn till människors behov utan vinstmaximeringen står som ledstjärna för samhället blir också klimatförändringarna en enorm utmaning för (och emot) den ekonomiska ordningen. Och visst är det så att stora imperier fallit genom historien pga torka etc men det är inte torkan som river imperierna, det är människorna själva som gör det och det är alltid dom människor som blir drabbade negativt rent ekonomiskt, upplevt eller reellt, som startar ett imperies fall. Sen kan det givetvis vara så att humöret svänger när det regnar rejält men det är när det känns i plånboken som problemen uppstår.

Nato bombar på och FN låter det gå

Jaha, då var det konstaterat igen. Bomberna faller och rättsprinciperna med dom. Nato får FN-mandat att skydda civila och detta mandat tolkas lite som det passar och blir plötsligt till att välja sida i en konflikt mellan nationella grupperingar (där dessutom den ena parten var god vän med fint folk fram tills alldeles nyligen). Det höga målet att skydda civila kan man väl egentligen inte säga så mycket om, hur det sen sker är däremot något man alltid kan problematisera kring. Att däremot välja sida i en konflikt kan man säga mycket om hur mycket "rätt" det ena alternativet än kan anses vara. Som främmande makt ska man alltid ha mycket starka skäl för att ingripa i en inre konflikt.

Det här är ett sånt där inlägg som folk givetvis tycker är sådär jättehemskt, hur kan man tycka att Nato gör fel när dom bombar sönder Khaddafis palats? Men det är inte själva bombandet av en diktators palats det handlar om. Det är grundprinciperna i folkrätten och vad ett FN-mandat faktiskt innebär som är det avgörande för inlägget samt det faktum att Nato gång efter annan fullkomligt struntar i vad FN-mandaten faktiskt innebär och föreskriver. FN får aldrig bli ett transportkompani för bombförespråkarna och heller aldrig ett alibi för övergrepp på såväl rättsprinciper som folk.

Viktigt att rättsprinciperna följs även i fallet Khaddafi

Khaddafis regim har med all sannolikhet fallit och det är väl bara en tidsfråga innan diktatorn själv påträffas. Det är i mina ögon oerhört viktigt att han faktiskt grips och ställs inför rätta. Att det blir som med Usama bin Laden, att han avrättas när han påträffas, vore mycket beklagligt. Det skulle om inte annat innebära att Khaddafi kan dö med ett leende på läpparna i något förvirrat, personligt uppfattat, martyrskap och det nöjet tycker jag inte världen ska ge honom.

Det är också oerhört viktigt att rättssamhällets principer gäller för diktatorer. Sen kommer säkerligen Khaddafi att bli jättesjuk och jättegammal så fort han grips, precis som alla andra gamla diktatorer blir, men det får man väl bjuda på då. Dömas ska han enligt gällande rätt och inget annat.

Medial logik

Det är lustigt det här med media och vad som har ett nyhetsvärde. När vi sossar skickar ut pressmeddelande om att vi ska satsa 50 miljoner kronor på skolan eller när vi vill förändra i någon "mjuk" verksamhet visar media, minst sagt, svalt intresse. Att komma till några presskonferenser där sådana frågor presenteras är inte mödan värt med små undantag för dom närmast berörda medierna typ lokalpressen. Men när vi ändrar oss i en hård fråga kring en detaljplan då strömmar media till presskonferensen och vill ha den ena intervjun efter den andra. Bilden som skapas av politiken blir därmed ganska kall och framför allt är det inte konstigt att medborgarna inte uppfattar alla visioner och drömmar som politikerna i olika politiska läger företräder.

Ungar eller betong? Vad är viktigast? Ibland kan man ju undra.

Sjukvårdens underskott är ett nationellt problem

Det går åt helsike för landstingens/regionens sjukvårdsekonomi. Har ni hört den förut eller? Ett otal landsting och regioner lider av kroniska budgetunderskott och allt från dyra stafettläkare till underfinansierade sjukhus ligger bakom besparingar, anställningsstopp och annat som försämrar vårdkvalitén. Samtidigt slår sig regeringen för bröstet för att dom infört kömiljarden och sänkt inkomstskatterna. Lägg därtill ökade kostnader för infrastruktur för landstingen/regionerna, ett i grunden och av hävd statligt åtagande, och bilden av en regering som kapitulerat på sjukvårdsområdet träder fram.

Ofta talas det om att det inte är mer pengar som behövs. Oavsett om det är skolan, vården eller omsorgen så är det aldrig mer pengar som behövs när borgerligheten sitter vid maktens grytor. Men om en budget går med underskott kan man antingen dra ner på kostnaderna, och därmed efter en viss gräns kvalitén, eller så kan man öka intäkterna. När landsting efter landsting, oberoende av politisk styrning, har enorma ekonomiska problem år ut och år in så kan man inte tala om ett regionalt problem. Det är ett nationellt problem och då måste den nationella regeringen agera. För överbeläggningarna på sjukhusen, köerna på akuten och inställda operationer som inte är direkt livsnödvändiga kan inte vara välfärdslandet Sveriges ambition.

Regeringen Reinfeldt tar ansvar för att det inte står en röd siffra längst ner i högerkolumnen på statsbudgeten. Där efter avsäger sig samma regering allt ansvar för folks väl och ve. Om du inte är nöjd med utföraren, byt. Om du inte har råd med någonting, otur för dig. För mig är det oacceptabelt. Och då sitter jag ändå på en pinne tillräckligt högt upp för att inte drabbas av det hela just nu. Det härleder jag till ordet solidaritet och omtanke. Något liknande finner jag inte hos nuvarande regering. Gör du?

Osakligt och rent felaktigt av Gunnar Wetterberg

Gunnar Wetterberg skriver idag i Expressen att karriär måste löna sig. I artikeln argumenterar han för att ökade klyftor i samhället skulle vara ekonomiskt rationellt för samhället i stort. Några belägg för detta presenterar Wetterberg dock inte. Istället hänvisar han till ett klassiskt borgerligt argument om att det skulle vara avundsjuka som driver fackföreningsrörelsen i dess krav på en jämlik lönesättning. Kvalificerat och ogrundat skitsnack är vad det är. Såväl att ojämlikhet skulle vara ekonomiskt rationellt för samhället som att det vore Jantelagen som driver LO.

Att jämlikhet som ideal är rationellt såväl ekonomiskt som socialt, kulturellt och politiskt har visats gång efter annan. Senast i raden är den alltid lika omtalade "Jämlikhetsanden" men det räcker att se på av Wetterberg såväl nämnda Sverige som USA. Båda dessa länder har haft sina storhetsperioder utifrån ett socialt och ekonomiskt perspektiv då jämlikheten var betydligt mer utbredd än den är idag och i båda länderna har ökade klyftor inneburit ökad fattigdom och sociala problem.

Argumentationen om att utbildning inte lönar sig är också helt felaktig. Det råder stor korrelation mellan utbildning och inkomst under livet. Så det argumentet faller pladask. Att sen inte löneutvecklingen stiger exponentiellt betyder ju inte att fler år i utbildningssystemet inte skulle vara lönsamt. Vidare kan man fråga sig om allting bara ska mätas i lönekuvertets tjocklek. Jag skulle förmodligen ha högre lön idag om jag stannat kvar inom lagerbranschen där jag började min yrkesbana men jag skulle vantrivas något kolossalt. Jag tjänar hellre lite mindre och älskar mitt jobb än arbetar med något som jag hatar men som jag tjänar mer på. Och då har jag ändå fyra och ett halvt år på universitet och högskola i bagaget.

Utöver detta finns det argument för att lönens betydelse för lyckan avtar vid en inkomst på ca 40 000 kr/månaden och då kan man ju fråga sig varför en läkarlön på 39 000 kr skulle vara problematisk? Att tala om Jante är den borgerliga argumentationens älskling så fort fackets krav på skäliga löner för alla kommer på tal. Det är osakligt rakt igenom och lika konstruktivt som om facket skulle kalla alla som inte delar deras uppfattning för egoistiska nötter. Det är inget debattklimat som jag ser som varken önskvärt eller framkomligt.

Lite osexig betong någon?

Dagens stora grej inrikespolitiskt är föga förvånande att jämföra Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldts respektive sommartal samt att klaga på SVT:s Mats Knutsson efter hans fullständigt vedervärdiga analys i gårdagens Rapport. Så om den saken kan jag nog inte tillföra speciellt mycket. Däremot vill jag lyfta en del i socialdemokratins taktiska disposition och det är bostadsbyggandet som politisk fråga.

Vi har nämligen kört med det ganska hårt under en rätt så lång tid och hur vi har blivit belönade i opinionen för detta kan vem som helst se, inget alls om man ska vara uppriktig. Bostadsbyggandet är ett mantra som vi socialdemokrater maler om och om igen men när jag talar med folk som inte bara skådar i den politiska naveln så är det inte speciellt många som ser bostadsbyggandet som en speciellt sexig fråga. Det är nämligen så, hör och häpna, att den stora majoriteten i Sverige faktiskt har en bostad. Tyvärr är det dessutom så att dom flesta inte är beredda att byta fot politiskt bara för att det ena partiet vill subventionera bostäder och det andra inte vill det.

Det är i skenet av detta jag också frågar mig vad som ligger i begreppet "sociala investeringar". Att vilja bygga järnvägar och bostäder är ju inget nytt för Håkan Juholt, vad som var nytt med honom var just begreppet, och om det nu visar sig att begreppet inte innehåller något nytt utan endast är en omskrivning av tidigare programpunkter så blir jag nästan lite besviken. Jag såg nämligen framför mig investeringar i form av kultur, förbättrade facilliteter för skolan och omsorgen, storsatsningar på läromedel och andra tillskott som kan generera ett socialt kapital i ett söndrat samhälle.

Och det var här jag tyckte det väsensskilda låg gentemot borgarnas politiska idé. Borgerligheten vill "investera" för att garantera vinsterna för kapitalet, socialdemokraterna vill investera för medborgarnas välbefinnande. Det känns, i alla fall för mig, som en vattendelare och det känns betydligt sexigare än järnvägar och betong.

Lite folk som kvider om Mats Knutsson och andra journalister hittar ni här, här och här. Martin tycker till om Juholts tal. Peter om Reinfeldt tal.

Lite tuffare frågor tack.

Vägar utanför skolor är ett alltid lika aktuellt ämne. Nu så här lagom till skolstarten har någon journalist på TT tyckt att det är en nyhet att en mamma är orolig för snabba bilar utanför skolan. Och det har hon all rätt att vara. Men alltid när det kommer den här typen av nyheter är det helt okritiskt utan någon större eftertanke. För det man borde fråga sig är, vem kör alla dom där bilarna utanför skolorna?

Visst finns det skolor som ligger intill stora vägar och där blir problemet svårlöst. Men när det gäller lite mer avsides skolor är det i regel föräldrarna själva som står för den stora majoriteten av trafiken framför allt på morgnarna. Så jag tycker att man borde lyfta den där journalistiska näsan lite högre nästa gång man publicerar små notiser om farliga skolvägar och ställa i alla fall en eller två kritiska frågor. Det vore ganska klädsamt.

Så sant som det är sagt och lika vackert

Ibland springer man på citat eller stycken som man bara känner är fullständigt rätt. Ofta är det någon som säger det och därför är det svårt att föreviga. Men när man har turen att möta denna typ av företeelser i en skrift känns det riktigt bra att man kan dela med sig till andra av dom magiska orden.

Så därför tänker jag dela med mig av ett litet stycke som jag tycker fångar vår tid på ett fantastiskt sätt trots att det skrevs för hundra år sedan. Det är ur Ernst Wigforss skrift om den "Materialistiska historieuppfattningen och klasskamp". Jag fann texten i första delen av "Skrifter i urval - Socialisten" som ges ut av Tidens förlag.

"Den som själv njuter av alla fördelarna av ett existerande samhällsskick har synnerligen lätt att se alla dess fördelar, men ytterst svårt att bli varse dess skuggsidor. Och om de härskande klassernas "ideologiske" förkämpe inom vetenskapen, i pressen och det politiska livet någon gång icke kan undgå att för sig själv erkänna, att sådana skuggsidor finnas, kommer alltid det avgörande argumentet: hur skulle det kunna vara på annat sätt? Risken av reformer eller framför allt av en radikal omläggning av alla de förhållanden, varpå det nuvarande samhället vilar, synes honom så överväldigande stor, att varje tanke åt detta håll blir en orimlighet."

När man sätter in detta citatet i vår nutida kontext och ser vad Fas 3, sjukförsäkringsfrågan och försämringarna i A-kassan samt skattesänkningarna betyder för borgerlighetens politik kan man med enkelhet förstå varför socialdemokratin alltid måste vara i opposition mot högerns ideal. Vi måste se att den enda vägen fram för vår politik är genom att förändra systemet från marknadens och vinstens evangelium till ett samhälle där gemenskapen och dess därtill avgörande faktor jämlikheten präglar samhällsutvecklingen. Hur ska man annars känna igen socialdemokrati?

                                                    Foto: Wikipedia

Lite sakupplysningar kring Försvarsmakten

Försvarsmakten, eller krigsmakten som man borde kalla dom vid det här laget, har en konstig vana att inte föra fram hela bilden av olika saker. Det är kanske inte så konstigt, när man är i krig så är man, men att försöka anställa folk på falska grunder är ganska allvarligt kan jag tycka. Framförallt när rekryteringen inte går bättre än vad den gör och när ansvarig minister inte verkar ha en aning om hur det ligger till.

För den som vill ha lite ytterligare insikt i vad som händer i vårt försvar kan man få intressanta upplysningar här och här.

Med anledning av borgerligheten

Med anledning av att borgerligheten i såväl Sverige som England försöker individualisera alla problem:

(Att hammarn och skäran av någon anledning smugit sig in i klippet är bara att beklaga. Hittar dock ingen annan version. Dessutom är tydligen Hoola Bandoola att anses som "hippiesosseband" enligt en initierad kommunist som jag snubblat över någon gång någonstans .)

Då vet jag många som borde dömas till både ett och två års fängelse

Två unga män skriver på Facebook att folk ska samlas på två platser i norra delen av landet. Detta samtidigt som landet upplever kraftiga protester och upplopp. Bara ett par veckor senare har rättsväsendet i landet lagfört dom båda männen, 20 och 22 år gamla, och dömt dom till vars fyra års fängelse.

Nej, det är inte Nordkorea eller Kina jag berättar om. Det är inte heller någonstans i Mellanöstern eller norra Afrika. Det är i den västerländska demokratins och liberala traditionens hemland England detta händer. Det killarna gjort var att skapa två event där dom ville fortsätta upploppen i sina städer samt att dom bjöd in allt och alla via Facebook till att delta. Detta är givetvis korkat och fel men att dömas till fyra års fängelse för att man startat en idiotisk grupp på Facebook är minst sagt överdrivet. Det skulle om inte annat innebära att en hel del människor som jag själv känner skulle dömas till både ett och två års fängelse med tanke på vilken ren skit som kommer från Facebook varje dag.

Man kan dessutom fråga sig vad som hände med mötesfriheten och demonstrationsfriheten i England under den knappa vecka som oroligheterna pågick. Polisen erkänner att dom övervägde att stänga ner Twitter under samma period och tillsammans med David Camerons uttalanden om att censurera både Twitter och Facebook så framträder en skrämmande bild över vilka ingrepp som statsmakterna, i ett västeuropeiskt land som kallar sig demokratiskt, är beredda att tillgripa för att kväva oönskade skeenden.

För att återknyta till inledningen kan man bara konstatera att hade detta hänt i Nordkorea eller något liknande land (om det nu finns några länder som kan kallas liknande med Nordkorea men ni förstår poängen) hade FN, EU och varenda demokratiskt vald regering i världen fördömt det hela. Men när det sker i ett land som England tiger världen still förutom några få människorättsorganisationer. Det kan man tycka både det ena och det andra om.

Dagens citat. Svårare än så behöver man inte säga det.

Ibland hittar man såna där klockrena citat som man bara måste använda sig av. Just det här citatet är varken speciellt djupt eller filosofiskt briljant. Det är bara en "spot on"-notering som förklarar en helhet genom en enda mening. Den som yppat det hela är Stefan Wessmén, teknisk chef för Staffanstorps Energi AB och det återfinns i en artikel i Sydsvenskan som rör den låga nätavgiften i Staffanstorp.

Citatet lyder: "– Samtidigt har vi en ägare – kommunen – som inte pressar oss att maximera vinsten. Det är en viktig faktor."

Mycket svårare än så där behöver man inte säga det och egentligen tar citatet död på all diskussion om privat kontra offentlig verksamhet utifrån ett kostnadsperspektiv. Sen finns det givetvis branscher och marknader där det privatägda näringslivet kan göra saker med större variation och där kreativiteten i produktutveckling m.m blir större om fler aktörer konkurrerar.

Får också ta och passa på att rekommendera Daniel Swedins ledare i Aftonbladet. Ytterligare en klockren inlaga i debatten. Vidare tycker jag ni ska läsa Anna Ardins lysande inlägg i debatten om Tea Party-rörelsen och dess moderata anhängare. Tord Oscarsson påpekar något som många har funderat över. Martin Moberg ger mig lite blogghopp genom att visa på att Centern kommer fortsätta att snurra till det även efter Mauds avgång.

Inte trodde jag att det var så illa ställt med Obama

Att Barack Obama har problem är klart. Men att han hade så stora problem som Aftonbladets rubrik antyder trodde jag inte. Att låta som Jan Björklund måste vara bland det värsta som kan hända för en man som setts som världens store frälsare av sina anhängare och som hyllats av stora delar av det progressiva Europa.

Det "lustiga" i sammanhanget är att Obama har gått från att vara visionär och med storslagna målbilder till att inte våga ett dugg. Den totala låsning som skattefrågan har inneburit i USA är egentligen pinsam. När till och med Warren Buffett (märkligt vad rika människor har lätt för att vara sådär lagom ödmjuka) tycker att skatterna ska höjas så borde en man som gör anspråk på "Change" ha mod nog att stå på sig i en för samhällsutvecklingen fundamental fråga som denna.

Man kan också fundera på hur tillbakapressade republikaner, som kört USA:s ekonomi i botten fullständigt, nu kan stå och kritisera den statsapparat som dom själva utnyttjat maximalt för egen vinning. Den amerikanska staten är republikanernas bästa vän och har varit så under mycket lång tid. Ett paradoxalt faktum som antingen säger en del om hur korkade republikanerna är eller hur fruktansvärt cyniska dom är. Att intresset aldrig ljuger står i alla fall helt klart.

När till och med Cameron fattar borde Johan också förstå

Kravallerna i England verkar ha avtagit men frågan om dess orsaker och konsekvenser är högst närvarande såväl i brittisk som i svensk press. Bloggare, debattörer och journalister har alla någon form av åsikt och den ene är mer eller mindre begåvad än den andre. Nu har i alla fall David Cameron kommit till en insikt som är fullständigt självklar, att upploppen har en samhällelig förklaring. Att detta är självklart handlar inte om klasskamp, fattigdom eller social misär, även om detta givetvis kan vara en stor del av orsakerna till upploppen. Det självklara ligger nämligen i att allting uppstår i sociala relationer. Det är inte så att några är genetiskt predestinerade att göra upplopp utan sociala faktorer skapar förutsättningarna för att upploppen ska ta fart.

Inom högern är det nämligen en väldigt vanlig förklaring på allting som sker. Det är enskilda rötägg som gör handlingar helt utan interaktion med kringliggande sociala strukturer. Att social logik, sociala sammanhang och sociala förhållanden skulle vara grunden för något är för dessa högerföreträdare otänkbart. Så vida det inte gäller islamistiska terrorister förstås. Då är det "kulturen" det är fel på.

Därför blir också deras lösningar anpassade efter ett individualistiskt tänkande. Den enskilde individen bär allt ansvar och den enskilde individen svarar därför också för lösningen. Då hamnar man också där Cameron nu står. Utan svar på hur problemen ska lösas förutom med hårdare straff, mer övervakning och ingrepp i individens frihet. Men det är dessvärre inte så att var människa befinner sig i ett vakuum. Alla är vi en del av en helhet och helheten påverkar oss alla vare sig vi vill det eller inte.

En sak håller jag dock med Johan Hakelius om. Han hade inget vettigt att säga om terrordådet i Norge och det var tur han var ledig då. Dessvärre tog hans semester slut och han började skriva om saker igen trots att han inte har något intressant att säga om dom sakerna heller.

Kristdemokraterna (ett partis sista sång)

KD är i kris. Har ni hört den förut skulle man också kunna säga. Partiet som Gud glömde skriver Expressen idag. Dom mindre smickrande epiteten och liknelserna verkar aldrig ta slut för KD och det är egentligen inte så konstig. Sen Alf Svensson försvann har partiet varit på dekis och det senaste valet var det moderata stödröster som räddade partiet kvar i riksdagen. Likheten med Vänsterpartiet är ganska slående. I enskilda kommuner kan partiet vinna framgång, på riksplanet räcker dom inte till.

KD:s räddning, om den finns, vore väl att få tag på en karismatisk och folklig ledare som kan föra ut det budskap som partiet har. Vad nu det är. Utöver vårdnadsbidraget, som har blivit en totalflopp, så kan inte jag komma på några större inslag av KD-prägel i allianspolitiken. Det är snarare KD:s misslyckanden, homofrågorna och sjukförsäkringen, som man minns. I homofrågorna finns det ett djupt och genuint motstånd inom KD, även om riksorganisationen gör vad dom kan för att tona ner det hela. I sjukförsäkringsfrågan har partiet försökt framstå som alliansens "good guys" men att bedriva opposition på sig själv är döfött och det saknar trovärdighet. Utan resultat är det liksom kört och några resultat har inte KD haft sen jag vet inte när.

För alliansbygget blir givetvis KD:s och C:s kräftgång en svår nöt att knäcka. Moderata stödröster kan säkert rädda ett av partierna kvar 2014 men om båda ligger på gränsen är det ju tveksamt om det går att lappa det sjunkande skeppet. Som en hyllning till KD:s politiska gärning får ni här också en lämplig liten truddilutt:

So how can u tell me ur lonely and say for u that the sun dont shine?

Med anledning av att David Cameron, diverse Labourföreträdare och en väldans massa förståsigpåares utsagor om att kravallerna i London inte har sin grund i ojämlikheten. Jag väljer också Sinead O`Connors version framför Ralph McTells lite mer familjära framförandre som ett bevis på att saker inte alltid är som man tror att dom är.

Kina som förebild när krisen ska hanteras?

I finanskrisens spår och den förstärkta finansiella oron som nu uppstått sker märkliga ting med såväl EU som dess nationer. I huvudsak borgerliga statschefer har försökt komma till rätta med kontinentens skenande statsbudgetar och åtgärderna har varit en salig blandning av avregleringar av i princip allt i Grekland samtidigt som franska bilföretag skyddats av gammal klassisk protektionism. Någon konsekvent linje drivs således inte men det har ändå hävdats att EU-samarbetets grundpelare om den fria rörligheten ska gälla och värnas. Fast frågan är om inte gårdagens beslut från EU-kommissionen, att låta Spanien stoppa anställning av rumäner, är att tumma på reglerna lite väl mycket?

Det är nämligen en väldigt märklig åtgärd. Dels är det "märkligt" att större länder kan bryta mot dom flesta regler som finns utan att någon bryr sig. Man skapar bara ett undantag som i fallet med Tyskland och Frankrikes brott mot EMU-reglerna. Dels är det mycket märkligt att man förbjuder en viss nationalitet från att få anställning. Om det nu skulle vara någon form av konsekvens borde ju alla utländska medborgare förbjudas anställning i landet. Inte för att jag tycker det är rätt det heller men då hade man ju i alla fall följt någon form av logik.

Att peka ut rumänerna som problemet är ju helt horribelt. Det är ju knappast deras fel att den spanska högern hoppade huvudlöst in i t ex kostsamma krig och lämnade över en ekonomi i fritt fall till Zapatero. Och det är inte heller rumänernas fel att Zapatero misslyckats med att förbättra den ekonomiska situationen i landet trots sina försök till att skapa bättre sociala villkor för den spanska befolkningen. Utan den rumänska och övriga invandringen hade Spanien stått utan arbetskraft under dom ekonomiskt goda tiderna och situationen hade varit än värre än den är idag.

Spanien lider dessutom på sätt och vis av samma problem som Grekland. Det finns en enorm svart arbetsmarknad, jag tänker närmast på plantagerna och frukt- och grönsaksproduktionen, som sysselsätter enorma mängder arbetskraft och där det europeiska suget efter billig frukt skapar en låglönemarknad som närmast gränsar till människohandel och slaveri. Men detta är inget som man öppet väljer att prata om för alla spanska politiker är klart införstådda med betydelsen av den svarta ekonomin för att landet inte ska kollapsa fullständigt. Precis som det var och i viss mån är i Grekland fortfarande.

När man betänker utvecklingen i Spanien, med stängda gränser och sen lägger till den danska inställningen vid sin gräns träder bilden av ett allt mer sargat och hycklande EU-samarbete fram. Addera David Camerons senaste idéer om censur av Facebook och Twitter och man kan börja fråga sig om det är den kinesiska modellen som står som förebild för många europeiska ledare. Det är en obehaglig och mycket oroväckande utveckling vi just nu följer från första parkett.

Sköterskorna är en regeringsfråga och inget annat

För oss socialdemokrater har parollen "heltid en rättighet, deltid en möjlighet" varit rådande under lång tid. Mot detta har bland annat borgerliga företrädare här i Helsingborg sagt att "alla som vill arbeta heltid får göra det". Med andra ord framställs det allt som oftast som att dom som jobbar deltid gör detta frivilligt och för att "det passar deras livssituation". Föga hänsyn tas i denna borgerliga position till det enkla faktum att kvinnor utför betydligt mer av arbetet i hemmet än män och att detta framförallt gäller i relationer där barn är inblandade samt att kvinnor generellt har det tuffare på arbetsmarknaden och i andra delar av samhället.

Utöver detta är det också så att många kvinnodominerade yrken är extremt hårt utsatta för dålig arbetsmiljö. För dom anställda är det då naturligt att reagera som sköterskan i Ekots inslag gör, att hänvisa till att cheferna inte lyssnar. Jag tror dock att cheferna mycket väl lyssnar och tar till sig det som sägs. Problemet är att chefernas chefer, dom ansvariga politikerna, inte lyssnar. För antalet anställda inom en verksamhet där det offentliga är huvudman och arbetsmiljön inom denna sektor är politikernas ansvar. Det finns ingen annan som kan stå till svars för hur det ser ut.

Och ska man dra det riktigt långt kan man lyfta frågan från kommun- och regionpolitiken och konstatera att det stora problemet ligger hos den nationella ledningen. När verksamheten i hela landet inte fungerar som den ska är det inte längre en region- eller kommunfråga, då är det en nationell fråga. Sen kan givetvis olika regionala och kommunala styren genom lokala skattehöjningar eller andra lösningar fungera som en airbag gentemot problemen men en airbag används när olyckan redan är framme. Den kan aldrig vara lösningen på problemet.

Nu blev jag ruskigt upprörd en stund

Ibland skrivs det saker som folk blir saftigt upprörda över. Häromdagen la en sosse ut ett gammalt SD-register och en länk till detta vilket orsakat storm lite varstans i bloggosfären och några lokaltidningar. Jag skrev en rubrik för något år sedan som retade gallfeber på några HBT-are och det finns otaliga andra exempel på saker där någon retar upp andra. Moderaten Hanif Bali är ett kanonexempel för att nämna ytterligare ett.

Till listan på saker som i alla fall retat upp mig kan nu läggas Johan Lundberg, chefredaktör på tidningen Axess (vad det nu är för en tidning). Han skriver idag i Expressen under rubriken "Skyll inte upploppen på David Cameron" om dom senaste dagarnas kravaller i London och andra engelska städer. I texten försöker Lundberg förklara bort det faktum att upploppen sker i fattiga stadsdelar som en reaktion på polisens övervåld, triggat av ytterligare faktum att England har en enorm ojämlikhet och därmed latent ilska i stora befolkningslager. Istället är det "ligister och våldsverkares" fel. Precis som det alltid varit enligt borgerligheten och somliga förvirrade vänstermän.

Men det är egentligen inte det som gör mig så upprörd utan det är den liknelse och parallell som Lundberg använder sig av. Nämligen att jämföra massmordet i Norge, där en högerextremist går till attack med automatvapen och hundrakilosbomber, med upplopp utlösta av en dödskjutning på en fyrabarnspappa och där 1 100 personer gripits varav två redan dömts. En kallblodig och välorganiserad mördare med politiskt mål att förinta den socialdemokratiska rörelsen i såväl Norge som Sverige likställs i sin intention, handling och andemening med arbetslösa och socialt utsatta ungdomar.

Det är för mig en helt obegriplig parallell som förutom sin totala vedervärdighet saknar teoretisk relevans. Inte ens på något slags metafilosofiskt elfenbenstornsbetingat akademiskt diskurssätt kan man få upploppsdeltagarna i England till att befinna sig på samma skala eller i samma sfär som Anders Behring Breivik.

Johan Lundberg gick ut för att försvara David Cameron och den brittiska högern men kom hem med en jämförelse präglad av förvirring och fylld av klassbetingat förakt. Det gjorde mig upprörd. Men nu ska jag lugna ner mig. Att använda fula och irrelevanta knep för att svartmåla vänstern har alltid varit högerns väg. Det såg vi om inte annat så sent som igår så därför tänker jag inte vara upprörd mer. Jag vet bättre.

Apple är dagens företag och kapitalismens dröm faller igen

Kapitalism. Läs det ordet ett par gånger och tänk på vad det innebär. Det sägs stå för fri företagsamhet, oreglerade marknader och konkurrens. Men när man jämför den teoretiska ramen som kapitalismen lutar sig på med resultatet av den kapitalistiska praktiken ser man snart att teorierna befinner sig långt från verkligheten. Drömmen om konkurrensens förlovade kraft är borta. Kvar är den perverterade formen som kapitalismen alltid strävat efter, monopolet.

Det senaste i raden av monopoliseringsexempel är dagens företag, Apple. Numera världens största och som sådant har det också en särställning i förhållande till alla andra. Marknadens balans är alltid till den starkes fördel och utopin om en "oreglerad och fri" marknad är just bara en teoretisk dröm. En dröm skapad av idealister som säkert verkligen tror på sina egna dogmer. För dom verkliga aktörerna däremot, kapitalisterna, är den vackra teoretiska fasaden inget annat än ett skämt. Ingen kapitalist vill ha konkurrens. Alla kapitalister vill ha så stor marknadsandel som möjligt och därmed så stor inkomst som möjligt. Det är nämligen kapitalistens drivkraft, att skapa mervärde.

Det ligger nämligen en hel del i det som bland andra sociologerna Paul Sweezy och Paul Baran beskrev på ett mycket bra sätt. För kapitalisten är prispressen en farlig mekanism som riskerar att radera ut företaget. Detta vet alla kapitalister om och därför ökar man andra delar av produktkostnaden, genom bland annat reklam och marknadsföring, vilket i sin tur leder till att man kan ta ut ett högre pris för produkten. Mervärdet skapas således primärt via en prisökning istället för pressade produktionskostnader. En pryl får status och därmed kan man ta mer betalt för varan eftersom den sociala logiken driver konsumenten att vilja betala mer. Med Marx egna ord blir varufetishismen det som styr mervärdesökningen.

Man blir nästan tagen av hur väl dom skeenden som nu pågår runt om i världen redan är beskrivna och till skillnad från den utopiska och dogmatiska kapitalismen kan man via socialistisk analys förstå världens gång på ett sätt som inte är en dikterad dröm utan en verklig analys baserad på tingens ordning. Det gör också att lösningarna blir anpassade till verkligheten istället för till marknaden. Något att fundera på så här i Tea-partyrörelsens förlovade dagar.

Som om vi inte hade tokhöger i Sverige också

Alliansfritt Sverige sammanställer idag en liten lista på vad framträdande högerpolitiker har vräkt ur sig om Håkan Juholt sen han tillträdde som partiledare. Om allt detta kommit på mindre än ett halvår kan man ju undra hur det kommer att se ut 2014 när valrörelsen kommer igång.

Vadå "ny" lågkonjunktur?

Morgonens rubriker är fyllda med kommentarer och analyser av nattens börsfall i Asien. Varenda bedömare på varenda bank får uttala sig i media om hur, var och när man ska göra någonting med sina fonder, aktier och sparkonton. Den samstämmiga åsikten verkar dock vara att vi nu "riskerar att gå in i en ny lågkonjunktur". Och just det där med "ny" tycker jag är intressant.

För det är mindre än tre år sen finanskrisen utlöstes och världen slungades ner i ett ekonomiskt hål som ingen sett maken till sen 1929. "Lågkonjunktur" fick nästan en ny innebörd och även om ingen var förvånad över att det gick som det gick så var det många som chockades över hur oansvarigt ekonomin skötts. Kapitalismen krisade återigen och massor av människor världen över förlorade jobbet, tryggheten och försörjningen. Sen någon gång i början av 2010 har dock ekonomiska bedömare världen över börjat prata om att konjunkturen vänt och fram tills S&P sänkte USA:s kreditrating var det många som talade om "högkonjunktur". Och visst, rent tillväxtmässigt kanske man skulle kunna tala om det med tanke på dom tillväxtsiffror som t ex Sverige sett.

Men nu till varför jag tycker det hela är lite märkligt. Först och främst har all den där tillväxten bara varit en återhämtning till nivåerna före kraschen 2008. Och för nästan alla som drabbats av kraschen, som inte ingår i finansvärldens eliter eller dylika samhällsskikt, är läget fortfarande mycket tufft. Så när någon pratar om att vi nu går in i en ny lågkonjunktur känns det fruktansvärt märkligt för det hela handlar faktiskt, för dom allra flesta, om en ihållande lågkonjunktur.

Det brukar nämligen vara så att t ex sysselsättningen stiger väldigt mycket i början av högkonjunkturerna men bara för att ta Sverige som exempel så har vårt system, som i förhållande till många andra länder får anses som mycket stabilt och bra, inte återhämtat sig. Vår arbetslöshet är fortfarande mycket hög och landsting och kommuner sliter fortfarande med att få ekonomin att gå ihop. Så sent som i december såg SKL:s skatteprognoser riktigt jobbiga ut men som tur var blev det betydligt bättre i maj än vad dom tidiga indikationerna antydde.

Frågan kan vidgas och man kan ju fråga sig om grekerna, spanjorerna, irländarna eller vem det nu än må vara anser att det rått någon högkonjunktur under 2010 och början av 2011. Om inte annat visar hela vokabulären på hur långt från verkligheten och medel- och arbetarklassen som såväl ledande borgerliga politker som finansmarknadernas lakejer befinner sig. Och om det är den nya ordningen att kapitalismen ska krisa vart tredje år är det frågan hur länge det hela håller ihop. Marx gamla skrifter känns plötsligt väldigt aktuella.

Är det en taktisk blunder vi (S)er?

Igår skrev Peter Johansson, Röda Berget, om att Moderaterna nu börjar vela om det femte jobbskatteavdraget. En potentiell partistyrelseledamot skriver i sin blogg att det ekonomiska läget förändras och detta i sin tur kan leda till att vissa vallöften måste skjutas på framtiden. För mig är det inte självklart att det är just skattesänkningarna som åsyftas. Man ska inte glömma att t ex förändringar i sjukförsäkringen, som förmodligen skulle kosta en del, också utlovades av borgarna i valrörelsens slutskede och att skjuta dessa på framtiden passar förmodligen den moderata partiledningen betydligt bättre än slopade skattesänkningar.

Om det nu ändå skulle visa sig att Moderaterna inte går fram med det femte jobbskatteavdraget i höst så måste jag återigen beklaga det faktum att Håkan Juholt öppnade dörren lite på glänt häromdagen för just denna skattesänkning. För om det visar sig att Juholt är korrekt återgiven i Sydsvenskan är det beklämmande och pinsamt för S strategiska avdelning. Det skulle nämligen innebära att man inte har kunnat förutse denna moderata manövern och det skulle innebära att M väljer att backa från en skattesänkning samtidigt som S skulle öppna för en. Helt upp åt väggarna som jag tidigare har skrivit om.

Farlig extremism

Igår publicerade dom tre konservativa statsministrarna i Norden en debattartikel där dom står upp för den nordiska gemenskapen och dess demokratiska värderingar. Ett ganska väntat drag så här i fördömandets tider och man kan väl inte annat än hålla med i stort i det dom skriver. Att alla tre sen representerar partiet, och då kanske i synnerhet Reinfeldt och Lökke Rasmussen, som gör allt dom kan för att bekämpa just den modell dom säger sig försvara kan vi ju lämna därhän för denna gången. Saftigt hyckleri är det i alla fall.

Hur som helst, i samma veva kom det rapporter om att Beatrice Ask nu fått upp farten och ska ansvara för en handlingsplan mot extremism. Och även det är väl bra. Men sen börjar man undra för samma rapporter berättade att det tydligen är tre sorters extremism som är "huvudproblemet". Det är föga otippat:

1. Vit makt-rörelsen (varför man inte bara kan säga "fascismen" är oklart, kanske för att t ex danska regeringen samarbetar med ett sånt parti?);
2. Den så kallade autonoma vänstern (vad nu det är, hur man kan få för sig att klumpa ihop anarkister och kommunister i samma politiska skåp är rent ut sagt korkat);
3. Och sist (och kanske också minst om man utgår ifrån antalet terrordåd i Europa) dom fundamentala islamisterna.

Att det finns gott om våldsbejakare inom dessa tre, i ganska många hänseenden luddiga grupper, håller jag fullständigt med om. Men sen då? Det är ju inte så att vapen- och våldstokiga galningar endast växer fram och frodas inom dessa miljöer. Bara för att ta några exempel:

1. Historiskt sätt har kristna terrorister varit högst närvarande i Europa. Ta bara katolska kämpar inom IRA som med politiskt och religiöst våld satte skräck i Storbritannien under nästan ett helt sekel.
2. Kristna fundamentalister i såväl USA som Afrika och på Balkan samt nu senast ,eventuellt, i Norge. Breivik menade uppenbarligen själv att han var kristen och hade kristna värderingar. Att sen massor av kristna hemsidor och debattörer gör allt för att förneka och motbevisa detta är ganska naturligt men det är precis samma argumentation och diskussion som gör sig gällande när det gäller muslimskt våld.
3. Andra religiösa grupper t ex hinduistiska terrorister eller sekter av buddistiskt ursprung har genomfört och genomför terrordåd. Dock riktar dom sig ytterst sällan mot europeiska mål.

Det finns fler exempel på extrema och våldsbejakande miljöer och det är omöjligt att lista alla. Vad jag egentligen vill ha sagt är att man genom att peka ut tre områden på det sätt som man gör nu lätt döljer helheten och man fokuserar allt för mycket på enskilda grupper eller fenomen (senaste exemplet är just islamistisk terror). Terrorism och extremism är dels något som förändras över tiden och som följer tidens rytm, dels är det något som är politiskt bestämt och betingat.

Vad det handlar om är alltså att identifiera och se alla potentiella terrorister samt att motverka framväxten av dessa element. Och jag är övertygade om att det egentligen bara finns ett sätt och det är som norrmännen redan konstaterat; mer kärlek, mer demokrati. Inget annat biter på hatet.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta det hela med ett bibelcitat:

"Ni ska riva ner deras altaren, krossa deras stenstoder och hugga ner deras asherapålar. Du ska inte tillbe någon främmande gud, ty Herrens namn är Den svartsjuke, han är en svartsjuk Gud. Du ska inte sluta förbund med invånarna i landet, ty då kommer du att äta av deras offer när de ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan och offrar åt sina gudar och inbjuder dig. Och om du låter dina söner gifta sig med deras döttrar och deras döttrar ägnar sig åt sin liderliga avgudadyrkan, kommer de att förleda dina söner till avfall. Du skall inte gjuta några avgudabilder åt dig" (2 mos 34:12-17)

Som Richard Dawkins konstaterar tror varken han (eller jag heller för den delen) att någon läser detta bokstavligt. Förutom talibanernas ledare eller deras kristna motsvarigheter i högerns USA. Och som Dawkins konstaterar är det just det som är poängen.

Lite "rage".

USA får sänkt kreditbetyg och världens börser löper amok. Stackars investerare liksom. Det är patetiskt hur kapitalismen fungerar när den inte vet hur den ska exploatera folk och skapa det älskvärda mervärdet. Men det sjukaste är egentligen föreställningen om att "kapitalismen klarar sig alltid". Detta eftersom den gång på gång kraschar och kräver så kallade omstarter helt utan hänsyn till dom miljarder människor som kommer i kläm.

Dessutom är det aldrig "systemets" fel när folk blir lidande utan alltid någon annans. Ett bra exempel på det är svälten på Afrikas horn. Det kopplas av få "seriösa bedömare" till ett systemfel utan det är "torkans fel" och om det skulle vara något fel i systemet är det för lite kapitalism, dvs för lite exploatering och krascher, som är felet. Felet ligger alltså enligt samma klokskap inte i att amerikaner och européer äter sig feta och förstör mjölkpulver för att tjäna mer pengar. Att det sen finns mat till alla men att några äter hummer och andra sand är alltså inte ett "problem" i systemet utan en "omständigheternas konsekvens".

Kapitalismen är sjukt och inget annat. 


* Rage = engelska för "vrede"

Kroatiskt för MFF

Malmö FF får möta kroatiskt motstånd i sista kvalomgången till Champions Leauge-gruppspelet. Dinamo Zagreb står för motståndet och visst kunde man kanske fått en lättare lottning. Men å andra sidan slog man ut Glasgow Rangers och det var det väl inte många som hade trott på förhand så någon omöjlighet är det inte. Det handlar väl mest om att gå in med samma inställlning och inte underskatta motståndet bara för att laget som sådant inte är lika välkänt för oss här uppe i norr.

Det som kanske är allra viktigast, oavsett var Malmö hamnar i Europaspelet, är att inte låta plånboken stå på vid gavel som en hel del andra klubbar runt om i landet gjort bara för dom haft lite framgångar internationellt. Exemplen är många på svenska lag som stått på randen till konkurs bara för man trott sig vara storlag. Nu känns det visserligen inte som att Malmö FF är i närheten av den mentaliteten. VD Per Nilsson snackade om amorteringar på Swedbank Arena och att stärka upp den befintliga truppen när han blev intervjuad i någon kanal och att prioritera amorteringar framför kostsamma nyförvärv känns klokt. Framförallt med tanke på vilken enormt framgångsrik ungdomsverksamhet som klubben har. Där finns den stora guldgruvan för Malmö om man bara är beredd att satsa på den.

Velar Håkan Juholt och i så fall är han svaret skyldig

Jag hade hört något om det i förbifarten men jag uppfattade det inte som riktigt allvarligt. Att S nu plötsligt skulle ha öppnat dörren för ett femte jobbskatteavdrag. Men så igår läste jag i en i övrigt bra artikel i Sydsvenskan, med anledning av att Håkan Juholt besökte Skåne, att Juholt verkligen verkar ha öppnat dörren på glänt i frågan. Det är väldigt överraskande och beklagligt för mig. Detta av flera skäl:

1. Jobbskatteavdragen har haft väldigt liten effekt på sysselsättningen och den effekt som ändå har funnits har kommit med det första och eventuellt det andra avdraget. För varje avdrag som görs minskar den eventuella och potentiella effekten av skattesänkningen vilket gör att ett fjärde, femte eller tolfte steg är dyrt och meningslöst. I detta är såväl TCO som Lars Calmfors och EU-kommissionen överens.

2. Det finns enorma behov av investeringar i vårt land. Investeringar som endast kan göras av det offentliga förutsatt att vi vill fortsätta att ha ett land som är tillgängligt för alla och där inte den nationella kakan delas upp mellan privata storbolag. Håkan Juholt har själv fört in begreppet "social investeringspolitik" och jag har svårt att se att han syftat på bättre sociala upphandlingar eller mer privatinvesteringar. Om så är fallet har han fört oss bakom ljuset sen första stund och det vore en praktskandal om inte "social investeringspolitik" ska tolkas som ökade offentliga investeringar för det gemensamt bästa.

3. S har varit emot vartenda jobbskatteavdrag som föreslagit men i alla fall tre av fyra har man sedan "accepterat". Att det blivit så har berott på många saker bland annat rent taktiska dispositioner inför valrörelsen, praktiska problem med att dra tillbaka enorma skattesänkningar på ett smidigt sätt och även det faktum att vissa delar av vårt parti säkerligen inte ser jobbskatteavdragen som problematiska. Att dom delarna sen inspirerats av folk som Niklas Nordström kan vi ju lämna därhän men faktum kvarstår. Det finns många åsikter i vårt parti men i frågan om jobbskatteavdragen, som ändå är en enorm fråga pga storleken på beloppen som det handlar om, har partiet inte varit speciell konsekvent vilket skapar både problem och störningar.

4. Hur i hela friden vill Håkan Juholt att vanliga partimedlemmar ska förstå och kunna kommunicera det budskap som partistyrelsen och framförallt VU och riksdagsgruppen vill förmedla? Under hela våren har alla snackat sig varma om att Håkan Juholt står för något annat än Mona Sahlin, att Tommy Waidelich är helt annorlunda än Thomas Östros, och så velar man på samma sätt och så öppnar man samma dörrar på glänt som dessa två gjorde. För partiarbetaren längst ut i organisationen som ska ta snacket med folket på gatan är det helt omöjligt att ena veckan tala sig varm om att vi nu är påväg till en mer klassisk socialdemokratisk politik och sen nästa vecka så köper vi borgarnas största skattesänkarprojekt någonsin.

Så för att sammanfatta. Rent ekonomiskt, rent ideologiskt, rent taktiskt och rent partipolitiskt praktiskt kan inte partiet acceptera ett ytterligare jobbskatteavdrag. Jag hoppas innerligt att Håkan Juholt känner och förstår detta. Jag tror till och med att han gör det och jag skulle bli mycket ledsen om det visar sig att jag har fel. Om så är fallet är det Håkan Juholt och Tommy Waidelich som är svaret skyldiga hur vi ska förklara det hela ute på gatan. Och dessutom kommer Håkan Juholt få samma stämpel i denna frågan som i Libyenfrågan. Som en vel-Pelle.

Rekommenderar till att börja med

Jag är tillbaka på jobbet för en liten mjukuppstart idag och just nu känner jag inte för att skriva spaltmeter i bloggen. Därför rekommenderar jag istället ABF:s hemsida och deras klipp från den pågående SSU-kongressen. Där får ni politik så det räcker och blir över.

USA drömmer sig vidare

Uppgörelsen mellan demokraterna och republikanerna i USA gör att världen kan ånga på ett tag till. Genom att skuldtaket höjs kan en ekonomi som till 40 % består av lånade pengar rulla vidare mot en framtid till synes helt utan möjliga lösningar på den gordiska knut som administration efter administration har skapat.

Pengar ska tas från försvaret bland annat. Det är inte en dag för tidigt. USA har utan konkurrens den största försvarsbudgeten i världen och detta trots att världen ser bra mycket annorlunda ut idag jämfört med t ex 1980-talets situation med två imperialistiska supermakter som slogs med varandra via hejdukar så fort dom fick chansen.

Dock blir man lite trött på kommentarer som den i Aftonbladet där det skrivs:

" Uppgörelsen i natt innebär att det inte blir några nya skattehöjningar i USA, något som många analytiker menade var nödvändigt för att komma tillrätta med USA:s jättelika budgetunderskott." -AB

Well, I´ve got news for you Mr. Man har inte kommit till rätta med någonting alls. Det enda man har gjort är att skjuta problemet på framtiden och förvärra situationen. Genom att låna mer skjuter man bara problemet på nästa generation och att tro att ekonomisk tillväxt ska lösa någonting i detta fallet är en chimär. Den tillväxten som skapas tillfaller nämligen i gammal god ordning dom rikaste och endast smulorna som blir över efter kalaset faller ner över det amerikanska folket.

Så det stämmer ju det där med att USA är drömmarnas land. Det är en enda stor dröm. Dessvärre lider det mot gryningen och snart är det dags att vakna upp efter festen. Det kommer bli en rejäl baksmälla. Var så säkra.

Företagarna pinkar i sängen och klagar när det blir kallt

I valrörelsen pratades det mycket om företagarna och att dessa inte hade något att hämta hos Socialdemokraterna. S stod för höga skatter och hade inget att erbjuda småföretagen påstods det. Regeringen däremot var ju superbra. Varför var lite diffust, dom ville sänka skatten ja, men sen då? Att regeringen t ex höjde antalet karensdagar i sjukförsäkringen för företagarna var det ingen som verkade ha några problem med och i linje med all annan borgerlig logik är det väl en klok strategi att använda sig av. Det ökar ju arbetsmotivationen och det är väl bra om folk går till jobbet även om dom är lite småkrassliga.

När dessa diskussioner kom upp försökte vi alltid från S sida att diskutera utifrån välfärdssystemet. Vi vill inkludera företagarna i den sociala tryggheten. Det var ett argument som många fnös åt. Det var inte viktigt, det var orealistiskt och framförallt var skattesänkningar mycket viktigare. Nu visar det sig dock att verkligheten har hunnit ikapp företagarna och deras lobbyorganisation. För allt färre företagare sjukskriver sig. I år är det hälften så många som föregående år och det är tydligen ett problem enligt Företagarna att dom inte är sjukskriva lika ofta. När det gällde anställda var det ju annat ljud i skällan.

Företagarna har dessutom hittat en lösning på det hela. Gör systemet flexibelt. Problemet är att den kostar pengar. Och några pengar finns ju inte till sådant här för man har de facto sänkt skatten precis som Företagarna ville. Så nu inträder den där "äta kakan och ha den kvar"-paradoxen. En lobbyorganisation skiter fullständigt i hur saker ska finansieras och i fallet med Företagarna är det extra tydligt. Först ska skatten sänkas och sen när samhället som skattesänkningarna bidrar till slår emot dom själva så ska deras lilla värld värnas från nedskärningar och försämringar. Det är navelskådande om man ska vara snäll, egoistiskt och cyniskt om man ska vara syrlig.