Fick en kommentar om perspektiv och det fick mig att tänka till. Inte om kommentaren men om det där med perspektiv. Jag gillar ju det, att se saker lite från sidan och försöka sätta dom i relation till varandra. Det ger ofta nya infallsvinklar och om inte annat lär man sig kanske något på vägen. Därför vill jag sätta en sak i perspektiv idag. Nämligen barnfattigdomaren.
Suri Cruise, dotter till Tom Cruise och Katie Holmes, har enligt uppgift en garderob med ett innehåll värt ca 21 miljoner. Om det är kronor eller dollar framgår inte riktigt av Aftonbladets artikel men det pratas om kronor på andra ställen i artikeln så man får väl utgå ifrån att det är valutan som gäller. Oavsett om det är 21 miljoner kronor eller dollar så är det en gigantisk summa som dom flesta människor knappt tjänar ihop under en livstid och än mindre kan lägga på shopping. Men lill Suri har köpt kläder, eller rättare sagt hennes föräldrar har gjort det, för denna nätta summa.
För någon vecka sen kom såväl Rädda barnen som Majblommorna med rapporter kring barnfattigdomen i Sverige. Rädda barnen påtalar att 220 000 barn lever i fattigdom i Sverige. Försäkringskassan har påtalat att såväl den relativa som den absoluta fattigdomen ökar i Sverige och det drabbar givetvis också barnen. Alla dessa tusentals barn har inte föräldrar som kan köpa garderobsinnehåll för 21 miljoner.
Nu till perspektivet, eller egentligen blir det mer en fråga, hur som helst. Varför är det bra att 220 000 barn växer upp i fattigdom samtidigt som Suri Cruise har kläder för 21 miljoner vid en ålder av fem år? Vad är det exakt som gör att vårt samhälle, den totala summan av våra mänskliga bedrifter och vår gemensamma lycka, blir större av att en unge får allt hon pekar på och 220 000 andra ungar har föräldrar som är livrädda för att skolan ska komma och vilja ha 100 kr till skolresan? Jag förstår nämligen inte det. Och jag förstår inte heller varför det hade skadat familjen Cruise att inte ha 21 miljoner till sin dotters garderob. Enligt en ny undersökning räckte det ju med så där 40 000 kr i månaden för att man ska vara lycklig. Huruvida det stämmer kan ju diskuteras, jag tjänar ungefär två tredjedelar av det och är ganska lycklig ändå, men poängen är att några 21 miljoner till garderoben behövs inte för att känna sig lycklig.
Så nu avvaktar jag på att mitt kommentatorsfält ska fyllas med goda förklaringar på varför det är bra att Suri har men 220 000 ungar inte har det. Fast egentligen handlar det om så ofantligt många fler än 220 000 eftersom världen inte är isolerad till Hollywood och Sverige. Men för att göra det lätt för alla förespråkare för ojämlikheten så får jag ju vara lite hygglig i min frågeställning.
Det är verkligen den mest infantila sortens retorik, när man ställer två saker mot varandra som inte har något med varandra att göra. Att filmstjärnorna i hollywood lever i överdåd är väl knappast någon nyhet för någon.
SvaraRaderaDu försöker hävda att antingen är man för att någon får barnkläder för 21 miljoner eller så är man mot minskad skatt för de som jobbar.
(för det är ju det som skapar barnfattigdommen med den definition som ger 200k barn i fattiga familjer).
Det var ingen bra motivering för varför det är ok och jag har dessutom aldrig påstått att det vore något nytt. Var det står att jag säger antingen eller vet jag inte heller.
SvaraRaderaMinskat skattetryck är en del av förklaringen till varför fler barn är fattiga i Sverige ja. Förstår inte riktigt vad du menar att antingen är man för 21 mille-garderoben eller mot sänkt skatt på arbetsinkomster. Att beskatta svenska löner mer eller mindre gör ju ingen skillnad för Suris föräldrar.