Kongressens första punkt är avhandlad. Mona Sahlin har öppnat mötet och hållit sitt inledningsanförande. Innehållet kan väl kort sammanfattas med kärnkraft, Palestina, antifascism och lyckönskningar. Jag tycker det hela var alldeles lysande. Framförallt är det glädjande att det finns fler än jag som drar paralleller mellan det libyska folkets frihetskamp och det palestinska folkets dito. Bomber mot civila är alltid fel. Vare sig dom skickas iväg av en demokratiskt vald regim eller en diktatur. Det är ett brott mot folkrätten, punkt.
Det var annars en märkbart rörd Mona som höll sitt sista tal som partiordförande. Det var mer än en kamrat som fällde en tår när Mona själv börja darra på rösten och jag kan erkänna att det känns tungt att en så duktig kamrat nu träder tillbaka. Vi får hoppas att partiet nu lyckas ta tillvara på Monas enorma kompetens och kunnande. Det värsta som kan hända är att det nu blir en Göran Persson-utveckling med ytterligare en sosse som gör konstiga piruetter på främmande arenor.
Att Mona dessutom har vuxit fram som en stark antifascistisk kraft är glädjande. Hon uppmanade kongressen, åhörare och alla demokratiskt sinnade medborgare att stå upp för människorvärdet och alltid ta kampen mot rasismen och intoleransen. Att hon retar gallfeber på hela SD med dessa underbara ord är bara en extra guldkant på uppmaningen.
Nu är det formaliaracet som går så jag ska passa på att checka in på mitt hotell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar