Igår var jag på middag. Det var en trevlig tillställning trots att delar av sällskapet inte kunde ta sig dit pga vädret men man får laga efter läge och göra det bästa av saken. Något som jag försöker vara bra på, hur framgångsrik jag är får väl någon annan bedöma.
Hur som haver, under middagen flöt samtalet som vanligt kring mer eller mindre betungande spörsmål och vi pratade om stort och smått som man gör. En bit in på middagen berättade en av deltagarna om en liten anekdot som jag bara måste få dela med mig av. Det är nämligen en av dom vackraste små historier jag hört på mycket länge och den genomsyras av en känsla för solidaritet som jag beundrar och glädjs enormt över.
Det var nämligen så att maken i ett äkta par steg upp en morgon under jullovet och fann sin fru ståendes i fönstret. Frun stod och såg ut genom fönstret och maken, som känner sin fru väldigt väl, gick fram till henne och frågade hur hon mådde. Frun vänder sig då om, med morgontidningen i handen och maken ser att hon gråter. Givetvis undrar maken hur det är fatt och vad som har hänt, frun snyftar då till och säger:
"Alltså, tänk alla dessa tidningsbud som är ute i detta fasliga snöoväder och kämpar varje morgon bara för att vi ska få vår morgontidning. Jag tycker det är så starkt och jag känner så med deras slit".
När jag hörde detta blev jag själv rörd. Jag började först skratta högt, det var så gulligt och vackert men samtidigt så solidariskt och sant, att jag sen nästan fällde en tår själv. Dels för kvinnans solidaritet, dels för det slit som alla våra tidningsbärare utstår varje morgon bara för att vi ska få vår tidning. Så jag får väl helt enkelt avsluta med att hylla dessa människor, dels kvinnan, dels tidningsbärarna, för att dom drar sitt strå till den stack i samhället som fortfarande lyser varmt av solidaritet i ett Sverige som verkar bli allt kallare, både vädermässigt men också rent samhällsmässigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar