Flyttning pågår

Har flyttat hela dagen så har inte haft tid att skriva förrän nu. Återkommer imorgon med ett ordentligt inlägg. Hej!

Sega söndagens skrivtorka

Idag har jag rejäl skrivtorka. Det kan nog bero på att hela mitt liv befinner sig i papplådor just nu och jag inte riktigt kan samla tankarna kring politik just nu. Dessutom verkar det mesta handlar om Egypten just nu och jag pallar faktiskt inte skriva om det idag. Istället tipsar jag bara om Roger Jönssons inlägg innehållandes en påminnelse om att Olof Palme skulle fyllt 84 år idag. Så läs Roger och skänk en tanke till familjen Palme. Det gör i alla fall jag denna söndag.

Moralpanika lagom

Att drabbas av moralpanik är ganska vanligt förekommande. Men att TV-kanaler i Ryssland anklagar ett dataspel för att vara anledningen till självmordsbomben mot Domodedovo-flygplatsen i Moskva är nog att panika lite väl mycket. Innan man börjar söka lösningarna i den virtuella verkligheten kanske man ska börja i den riktiga. Det krävs nämligen inget geni för att räkna ut att såna där saker som imperialism, åratal av förtryck, religiösa irrläror och ekonomiska incitament kan ligga lite närmre till hands som källa till terrorism än ett dataspel.

Men det är ju alltid lättare att skylla på någon annan än att söka svaren hos sig själv. Så vi får väl skylla vinterns tågkaos på Sim City och alla skilsmässor på Sims.

Staffanstorpsbo no more.

Socialdemokraterna i Staffanstorp har inlett en stor process med att arbeta för en bättre och starkare politik i kommunen. Som ett led i detta hade vi idag ett seminarium kring frågor som organisation, utveckling och politik. Vad vill vi och hur ska vi gå vidare?

För mig är detta föredömligt. Att man efter en valförlust rannsakar sig själv och söker nya vägar framåt är inte helt lätt. Att dessutom våga öppna sig för kritik och granskning är ännu svårare. Det är en styrka för paritet lokalt att denna process nu är inledd.

För egen del är det också ett litet avslut. Jag flyttar till Helsingborg på måndag och från och med tisdag är jag inte längre Staffanstorpsbo. Det innebär också att jag inte längre är förtroendevald någonstans. Rent formellt är jag ju ordförande i SSU Staffanstorp och Hjärups S-förening någon vecka till men praktiskt är jag inget mer än en "vanlig" partimedlem. En heltidsanställd sådan dock, men likväl endast tjänsteman. Det känns lite märkligt, men samtidigt hoppfullt. Det är ju faktiskt partiet man jobbar för, inte positionen eller uppdraget. Något att tänka på kanske.

Hycklande från både höger och ännu mera höger

Bidragsfuskarna ska jagas med blåslampa. Det har Försäkringskassan fått klara besked om. Alla fuskande samhällsparasiter ska klämmas åt ordentligt och alla som myglar med hypokondriska tillstånd som ms, whiplash, kol, cancer eller vad det nu än må vara, ska sättas dit ordentligt och sen ska dom ut i arbete fortare än kvickt. Regeringen och dess ståndaktiga företrädare har gått fram med stora kvasten i mygelträsket.

Problemet är att dom missade den stora högen med skit som låg bakom deras rygg. Eller missade kanske är fel, dom struntade i att se den och hoppades att den skulle åka in under mattan av sig själv. Att företag och den rikaste tiondelen av befolkningen står för dom stora bedrägerierna viftas med lätthet bort. Rot och rut tar bort svarta jobb påstås det, avregleringar ökar valfriheten sägs det och bara de privata entreprenörernas kreativitet får flöda ökar kvalitén per automatik. Helst ska ingen kontroll ske, sånt där som revisionsplikt kan man skippa och tar man bort skatterna finns det ju dessutom inget att kontrollera.

Saker som bluffakturor sysslar dessutom bara restauranger och taxibolag med. Att fina multinationella bolag och goda akademiker på privatkliniker skulle syssla med sådant illegitimt dravel är ju otänkbart.

Nä nu får jag sluta. Borgarnas ekonomiska politik är lika fylld med hyckleri som SD:s kriminalpolitik är.

Nähä! Det hade jag aldrig kunnat tro!

Ibland kan jag inte låta bli att skratta åt vissa "nyheter". Idag presenteras "ny forskning" som slår fast att mäns levnadsvanor avgör deras livslängd. Goddag yxskaft är väl det enda man egentligen kan säga om den saken. Var det någon som trodde något annat?

Visst, det kan ju finnas en del religiöst betingade idéer som hävdar att livslängden är av Gud given så det kanske finns något motiv till att publicera denna "nyhet". Fast å andra sidan är det knappast så att det tillför något nytt, värt att ta upp nyhetstid med, kan jag ju tycka.

Aja, det blev inte världens mest konstruktiva inlägg men så är det ibland.

Politisk katastrof var det ja.

Jaha mina vänner, då var det ett faktum. Moderaterna inser själva att deras styre är "politisk katastrof". Eller inte alla moderater, hövdingen själv, statsminister Reinfeldt, konstaterar lite krasst att: –"Det är klart att det inte är bra.". Och det är väl en underdrift i allra bästa laget. Det är åt helsike herr statsminister.

Hade det inte handlat om människor när borgarna sätter igång med sin politik så hade man nästan kunnat skratta åt det hela. Den bisarra pseudologiken, att alla blir hypermotiverade och superdriftiga bara deras levnadsstandard och situation blir tillräckligt dålig, är sedan länge motbevisad och endast dom mest ihärdigt ideologiskt förblindade nyliberalerna tror fortfarande på denna dogm. Hungriga vargar jagar stundtals väldigt bra men svältande vargar dör också. Framförallt om vargen är gammal, trött, sjuk eller har otur.

Paletten börjar bli ganska full nu efter snart fem år med borgarna. Sjukförsäkringar, Fas 3, förtidspensionerade ungdomar och lavinartad ökning av långtidsarbetslösa är ordentligt smolk i den borgerliga bägaren och några lösningar på problemen syns inte till. Ytterligare skattesänkningar är svaret på allt, omsorgen om individerna som far illa är obefintlig och rikedomen växer för dom redan välmående. Låt oss få en ny partiledare snart så att vi kan sätta igång att vandra mot valseger 2014. Det är dags nu!

Jonas Jonassons bok är väl värd att läsas.

En del böcker läses ut alldeles för fort. Jonas Jonassons bok "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" är en sådan bok. Jag tycker den var riktigt rolig och dessutom på ett sånt där plumpt sätt som man inte kan låta bli att skratta högt åt. Att sitta och läsa boken i tyst kupé på tåget har sina nackdelar. Det är mer än en förvånad och småirriterad blick som fallit på en under veckan. Men det var det värt. Boken är kanonbra och om inte annat kan man ju som politiker börja reflektera om man verkligen gjort rätt val som gav sig in i denna bekymmersfyllda syssla. Har du inget bättre för dig, läsa Jonassons bok, den är riktigt rolig.

Jag ska råda henne att spränga kåken

Det är tur att vi har folk som begriper saker bättre än vad jag gör. Jag började nämligen fundera lite kring varför man raderar en by från jordens yta när jag som tur var började gräva lite i det hela. Och Aftonbladet hade vänligheten att skriva ut det hela på ren svenska:

"Syftet med att förstöra byn ska ha varit att bygga upp den igen." - AB

Men det jag fortfarande inte riktigt kan förstå, trots idoga försök, är varför man liksom måste bomba bort en by helt för att man ska kunna bygga upp den igen. Jag menar som såhär att en kollega till mig gör om sitt badrum men hon nöjer sig ju med att renovera, inte river hon hela kåken bara för att hon vill ha ett nytt badrum? Tycker det hela låter lite konstigt.

Fast jag antar att det är samma logik som råder nu som tidigare när Tokyo och Dresden brandbombades eller när Sydvietnam, Laos och Kambodja bombades sönder och samman. Eller när Serbien och Irak sprängdes i småbitar. Bara bomberna är tillräckligt stora blir det nog jättebra. Tror jag ska råda min kollega att använda ett par kilo trotyl istället för att riva gipsväggarna för hand. Blir nog jättefint sen när det är färdigt.

Frågan är vad det israeliska kapitalet vill

Det är rätt skönt att få bekräftelse på saker man skrivit. När det gäller Israel är det visserligen inte någon större bedrift att ana sig till hur saker och ting egentligen ligger till. Och på Peters fråga kan man förmodligen svara "nej" med ganska stor säkerhet. Fast inte utan förbehåll.

När man talar om Israel måste man ha väldigt klart för sig att det inte handlar om en enda röst. Israel är precis som alla andra länder ett myller av intressen och aktörer. Där finns grupper som sliter varje dag för freden, precis som att där finns grupper som sliter lite mindre för den samma. Sen finns där grupper som inte sliter det minsta och det är ju där problemet ligger. För dom grupper som inte sliter det minsta är också dom grupper som tjänar mest på att ockupationen i dess nuvarande form fortsätter. Krig är big business och när styrkeförhållandena är helt ur balans blir krigsprofiteringen en ganska riskfri syssla för den som befinner sig på den starkes sida.

Är du däremot på den svaga sidan är du inte speciellt road av det hela. Desperationen innebär att nästan vilka eftergifter som helst kan accepteras verkar det som. Att eftergifterna dessutom skulle innebära att man avsäger sig sina rättigheter och rätten till det land man enligt stadgade beslut har rätt till påvisar bara ytterligare det absurda läget i situationen.

Så frågan som bör ställas är inte om Israel vill ha fred eller inte. Frågan är huruvida det israeliska kapitalet vill ha fred eller inte. Först då kan svaret bli något av värde och först då kan man förstå skälen till varför freden ter sig omöjlig. Men att ställa sådana frågor passar sig inte, det skulle tvinga oss själva att reflektera över våra egna intressen och det är vi förmodligen inte beredda att göra.

Bildt och Billström i sin bruna svid

Tobias Billström i blåsväder. Hört den gubben förut? Mannen som har en lite småbrun kostym, antingen för att den speglar hans åsikter eller för att all skit som han fått ta börjar färga av sig, står nu återigen på frontlinjen för den moderata flyktings- och "integrations"politiken. Och jag tror att, precis som vanligt, kommer han att klara sig.

Att Carl Bildt klarar sig är givet, det är därför allt ljus läggs på Billström, där kanske det finns en chans att komma någonvart. Men jag tillåter mig att tvivla. Problemet är nämligen att Billström inte har sagt eller gjort något fel, inte utifrån den moderata människosynen och inte utifrån Moderaternas politik. Att flyktingar som inte är lönsamma från första början är ett problem, och att våld i hemmet med andra kulturella motiv än att få redig fason på hustrun, ungarna eller som kan härledas till alkohol är förkastligt, har sedan länge framgått. Men att en "ny moderat" så tydligt ger uttryck för det är lite ovanligt.

I ljuset av detta blir också dom argument, som bland annat jag angett, om att SD:s framgångar kan härledas till den borgerliga politikens väsen med ökade klyftor, tuffare samhällsklimat och en grumligare grundsyn på människors värde, betydligt mycket tyngre. Borgerlighetens innersta väsen är att driva människor åt olika håll vad gäller makt och inflytande, likväl som ekonomiskt, socialt och kulturellt. Att dom sen inte står och säger rakt ut vad det handlar om är inte så förvånande. Det är dom för smarta för, dessutom har dom ju andra som krattar manegen åt dom så varför göra det jobbet själv?

Det var ju tur att Mona avgick

Det är en faslig tur att Mona Sahlin avgick. Jag menar vad skulle annars Aftonbladet, Expressen och diverse andra skvallertidningar skriva om fram till mars? Visserligen ska man inte lasta ovan nämnda tidningar allt för hårt, DN och SvD är också rätt duktiga på att klämma ur sig mer eller mindre välgrundade artiklar i ämnet, men tre, fyra eller kanske fem artiklar om dagen mäktar nog bara kvällsjättarna med.

Det lustiga är att dom kan skriva om samma personer om och om igen och uppenbarligen verkar folk vilja läsa möget. Vem bryr sig liksom kan jag tycka? Låt valberedningen jobba så kommer det nog ett förslag ska ni se, inte blir det varken bättre eller sämre av att massa tidningar ska lägga näsan i blöt. Eller kanske blir det möjligtvis sämre för det finns säkerligen gott om kompetens folk som verkligen inte pallar med att ha Aftonbladet hängande på dörren bara för man råkat få en fis på tvären.

Sen kan jag visserligen förstå att det tilldrar sig visst intresse när partiet som lett landet till det välstånd som vi har idag byter partiledare. Och jag kan hålla med Lena Melin, hur illa det än är, att S har lite konstiga koder när det gäller kandidater och att acceptera uppdrag. Men som sagt, allt det där vet vi, allt det där har vi redan läst och hur som helst kommer nog valberedningen att klara sig alldeles utmärkt. Sen kan faktiskt en kandidat verka hur lovande som helst och ändå går det åt pipan.

Skriv om något annat nu, kanske om Fas 3 eller om hur vi ska försöka nå medelklassväljarna med arbetslivsreformer och fritidsreformer. Det hade varit intressant att läsa om, den saken är säker.

Ett inspel om nästa partiledare

Dagens inlägg har blivit lite försenat eftersom jag tillbringat hela förmiddagen på möte och därefter har suttit på Stadsbiblioteket i Helsingborg för att äta lunch för att på så sätt vara tillgänglig för medborgarna i staden.
Några reflektioner som dagen har gett gäller partiledarskapet och dom kvalitéer som behövs hos den som ska sig an uppgiften att leda vårt parti in i framtiden.

Ett av dom absolut viktigaste dragen som nästa partiledare för S bör ha är att kunna ta till sig dom strömningar som finns i samhället. Att genom en tydlig närvara i samhällsdebatten fånga upp dom frågor som berör människor i deras vardag och sedan söka lösningar som ligger i linje med dom förväntningar och behov som finns i samhället. Stundtals har vårt ledarskap under dom senaste åren varit lite dåligt på att gå ut i den så kallade verkligheten och möta människor i deras vardag på ett ärligt och öppet sätt. Distansen har på så sätt växt till vanligt folk (vad nu vanligt är för nåt) och det har gjort att upplevelsen av partiet som otidsenligt och slutet har befästs.

Palme blev uppskattad för att han ena stunden stod i riksdagen och debatterade med högern för att i nästa stund sitta på Folkets hus någonstans ute i obygden och diskutera som jämlik kamrat i en studiesituation. Jag tror det är denna typ av ledarskap som behövs och det krävs en enorm vilja till omprövning och öppenhet för att så ska kunna ske. Sen kan man alltid gömma sig bakom att det är andra tider nu men folk kommer alltid att vara folk och man måste lyssna på vad folk säger. Det är ju det politiker ska göra men inte alltid gör dessvärre.

Jag föredrar nallar framför tigrar.

Sveriges ekonomi anses gå som tåget. Krisen är "över" och nu växer det så att det knakar i fogarna. Det ökade reformutrymmet som därmed uppstår kan användas på massor av sätt. Reinfeldt vill sänka skatten för alla, Hägglund vill sänka skatten för pensionärerna och Björklund vill sänka skatten för alla med riktigt höga inkomster. Så sammantaget kan man konstatera att skatten kommer att sänkas, frågan är bara hur.

Anders Borg är givetvis helnöjd. Därför deklarerar han stolt att Sverige nu är Europas nya tigerekonomi och det anses uppenbarligen vara något positiv. Men jag blir närmast förskräckt när jag hör detta. Dels för att tigern snart är utrotad vilket gör liknelsen ganska dålig, Sveriges ekonomi ska väl bestå ett rätt bra tag till, dels för att historien har lärt oss att det i regel går åt helsike förr eller senare för tigerekonomier.

Krisen i Asien kring millenieskiftet och Irlands totalhaveri borde lära var och en med någorlunda historiska kunskaper att någon tigerekonomi vill man inte vara. Framförallt bör vanligt folk inte vilja tillhöra en tigerekonomi. För vad är signifikativt för dessa ekonomier? Jo, förutom en explosionsartad ekonomisk tillväxt är även en enorm ägarkoncentration till privata händer, minskade offentliga åtaganden och skenande prisutveckling, inom olika mer eller mindre basala områden, mycket vanligt förekommande. Ovan på det kan läggas minskat inflytande för arbetstagarna, ingrep i arbetsrätten och stark försvagning av fackföreningarna.

Nu begriper var och en som reflekterar över dom senaste fem åren att det här är precis vad borgerligheten vill. Likheterna mellan den nyliberala erans mest horribla ekonomiska experiment och det som nu försiggår i Sverige är allt mer lika och om man bemödat sig att faktiskt ta reda på hur det gick med dessa experiment bör man rygga tillbaka å det grövsta. Så för att sammanfatta bör Sveriges ekonomi inte vara tiger och förmodligen inte varg heller. Snarare borde den vara en snäll liten kanin eller möjligen en nallebjörn för dom lär varken bli utrotade eller springa iväg när någon vill kika närmare på dom. Man kanske till och med kan få en kram då och då vilket ju aldrig kan vara fel.

Lena har helt rätt men lite fel också

Att Lena Sommestad har väldigt klart för sig hur saker och ting ligger till är ingen nyhet. Därför är hennes artikel i Expressen idag inget förvånande, slutsatserna är klara och enkla. Demokratin måste styra ekonomin, inte tvärtom och den svenska socialdemokratin är absolut inte bunden i tvångströja av tidigare reformer. Tvärtom är det kanske socialdemokratins allra största styrka att den är pragmatisk och framåtsträvande istället för att hålla fast vid gamla och förlegade dogmer.

Dock har jag lite fungeringar kring Lenas resonemang kring EU. Hon för det på sin blogg och där talar hon om att EU skulle stå för social sammanhållning och fattigdomsbekämpning. Rent teoretiskt kanske det kan uttolkas så, man skriver många vackra ord i hyllmeter med deklarationer och avtal men när det kommer till verkligheten är EU mest ett instrument att gynna den europeiska kontinenten och dess eliter.

Som ett enkelt exempel kan man ta jordbruksstödet. Svensk lantadel får miljonbidrag från EU varje år för diverse jordbruksrelaterade företeelser. Faktum är att dom som idkar den allra största bidragslinjen i detta land är just denna grupp och hur detta rimmar med fattigdomsbekämpning och social sammanhållning övergår mitt förstånd. Sen ska man givetvis inte förringa dom goda ting som EU faktiskt gör men i kontrast till vad man sysslar med som är mindre gott står sig dessa godheter ganska slätt. Ett annat exempel är ju den livsmedelsförstöring som man sysslar med samtidigt som länderna på andra sidan t ex Medelhavet mycket väl skulle behöva både livsmedlen och den ekonomiska fördelen som fri tillgång till EU:s marknader skulle innebära.

Men som vanligt handlar det om vad man anlägger för perspektiv och vilka frågor man ställer. Framförallt är saker sällan helt blåa eller helt röda och i det har ju Lena alldeles rätt.

Man undrar ju vem det är som gör vad och varför. Fallet Tunisien.

Nu ska jag tjata lite om perspektiv igen. Den här gången gäller det Tunisien och den så kallade "revolutionen" som har skett där. Uppenbarligen har den varit både våldsam och kaotisk. Enligt västerländsk media är den folklig och rösterna som höjs är för frihet.

Protesterna började med att folk bland annat var trötta på dom höga matpriserna. Med andra ord tändes gnistan av enkla krav som mat på bordet och en dräglig levnadsstandard. Att detta sen utvecklats till krav på mötesfrihet och andra rättigheter är föga förvånande. Men gnistan tändes av kraven på så kallade positiva rättigheter.

Det är inget unikt för Tunisien att krav på en trygg och dräglig tillvaro utvecklas till revolter. Det är heller inget unikt att detta ses som något positivt. Dock är det långt ifrån alltid som västvärldens ledare hyllar och stödjer folkuppror. Allt handlar om vem som driver på upproren, var dom ursprungligen kommer från och hur långt dessa krav går i frågor som självbestämmande, suveränitet och ägande i relation till omvärlden.

I en uppsjö av länder har folkliga uppror och krav på drägliga liv slagits ner brutalt av olika regimer och i nästan lika många länder har västvärlden stillatigande tittat på. I många fall har dessutom ett passivt eller rent av aktivt stöd getts till sittande regimer eftersom dom folkliga upproren hotat olika nationers intressen i landet eller regionen. Exemplen är många, allt för många för att rabblas upp och täckas in i ett enda blogginlägg, men bara genom att nämna Peru, Grekland, Indonesien, Nicaragua, Chile, Argentina, El Salvador, Haiti, Vietnam och Palestina kan man få en liten uppfattning om hur det legat, och ligger till, runt om i världen när det gäller folkliga uppror och västvärldens inställning till det hela.

Därför måste man alltid fråga sig vem det är som gör uppror, varför man gör uppror och vad man egentligen kräver i sitt uppror. Först när man har svar på dom frågorna kan man skapa sig en ordentlig uppfattning om hur läget ligger till och jag ska i ärlighetens namn säga att i fallet Tunisien har jag ingen aning om hur svaren på frågorna lyder. Men det kommer säkerligen att ge sig med tiden, intresset ljuger ju aldrig.

Polisen spelar GTA eller?

Polisen i Skåne ska använda datorer för att förutse var brott ska begås. Detta eftersom kriminella är förutsägbara och ofta handlar, utifrån ett brottsligt perspektiv, rationellt. Regnar det är man inte ute lika mycket kanske, är det mörkt kan det vara till fördel och så vidare. Det hela kan säkert vara jätteanvändbart.

Men frågan är var denna metod egentligen kommer att ge. Man kan nästan gissa sig till vilka områden som kommer att pekas ut och man kan även se att det är en viss typ av kriminella som kommer att jagas lite extra. Samtidigt finns det grovt kriminella som aldrig, eller med största sannolikhet väldigt sällan, kommer att pekas ut. Sådana kriminella är t ex ekobrottslingar, för jag har svårt att tänka mig att programmet pekar ut Stockholmsbörsen som plats för kriminella att hänga på, och samma sak är det med villaområden i Vellinge eller Danderyd.

När det gäller t ex våldsbrott kan man också diskutera hur effektivt det hela är. Om man matar in ärliga parametrar i programmet borde polisen göra slumpmässiga hembesök hos alla samhällsgrupper eftersom våld och övergrepp är mycket vanligare i nära relationer än att man blir nitad eller våldtagen ute på stan. Fast jag tvivlar på att resultatet av denna tekniska innovation blir större bevakning av och fler åtal mot familjefäder i Lomma eller Täby. Men man vet ju aldrig, vi får väl ge det hela en chans antar jag.

*GTA är ett datorspel och förkortningen står för Grand Theft Auto.

Jonas Gardells "En komikers uppväxt"

Lättlästa böcker är bra. Dom läser man ut fort och man hinner med fler. Om Jonas Gardells "En komikers uppväxt" är lättläst kan man ju alltid diskutera. Den är inte speciellt lång, språket är inte speciellt svårt och budskapet är ganska rakt. Så i en viss mening är den väldigt lättläst. I en annan mening är det en extremt tung bok med en inneboende kraft som inte ska förringas.

Jag började läsa boken med inställningen att den skulle ge mig ett gott skratt, när jag var klar var jag snarast konfunderad. Visst skrattar man en hel del men man skulle lika gärna kunna gråta åt hela alltet. Det tragikomiska inslaget är enormt och man blir djupt berörd. Inte så mycket pga humorn utan av tragiken. Människor är elaka, tragiska och riktigt obehagliga. Samtidigt finns det många helt underbara och fantastiska människor, perspektivet och situationen avgör.

Igenkänningsgraden spelar stor roll i boken. Att man kan identifiera sig med karaktärer i boken är avgörande och i varje enskild karaktär finns nog något som alla kan ta till sig och känna igen sig i. Jag rekommenderar helt klart boken men inte som humorläsning utan som en källa till eftertanke.

En mördares återkomst

Haiti är återigen i blickfånget. Dessvärre är det inte för att landet på något sätt lyckats resa sig ur spillrorna efter den förödande jordbävningen förra året. Istället är det för att ex-diktatorn Jean-Claude Duvalier, mer känd som Baby Doc, i dagarna återvände till det land som han varit i exil från under snart 25 år. Man kan ju fundera på varför det tagit just 25 år för Baby Doc att komma på att han vill återvända och "hjälpa" till i "sitt" land. Är det så att ett antal preskriptionstider infaller efter 25 år kanske?

Sen kan man ju också undra varför en mördare som Baby Doc har kunnat leva i välmående i Europa sen den där dagen då han jagades bort från Haiti. Hur kommer det sig att man letar rätt på och avrättar en diktator som Saddam Hussein eller åtalar en dito som Slobodan Milosevic samtidigt som man låter ex-diktatorer bo i lugn och ro mitt i Europa trots samma typ av brott? Och inte nog med det, man låter till och med honom flyga tillbaka till landet som han och hans familj våldtagit under decennier, i ett Air France-plan. Det är nästan svårt att göra symboliken tydligare i vilka intressen som står, och har stått, bakom familjen Duvaliers förehavanden under 1900-talet.

En av dom största anledningarna till att det har gått så illa för Haiti efter jordbävningen förra året som det har gjort är dom lån som bland annat familjen Duvaliers tagit för att finansiera sin egen terrorregim och för att finansiera den exploatering av det haitiska folket som skett. Likheterna med andra länder i Syd- och Mellanamerika är slående. Stora lån ges av bland annat Världsbanken och IMF till diktatorer som använder pengarna dels för att fylla på det egna bankkontot, dels för att köpa tjänster till överpriser av utländska, företrädesvis amerikanska, företag. Konsekvenserna har varit explosionsartade kostnadsökningar för vanligt folk och utslagen inhemsk produktion. Något som blivit smärtsamt tydligt i jordbävningens spår då det lilla av inhemsk produktion som fanns kvar fullständigt slagits i spillror.

Denna verklighet talas det sällan eller aldrig om. Istället är det en leende ex-diktator som pryder dagstidningarna idag och några frågor om dennes roll i eländet ställs inte. Än mindre får han ta något ansvar. Det är skandal och skam på torra land, men det är väl bara att vänja sig, eller?

Fred i Mellanöstern? Glöm det.

Peter skriver idag kloka funderingar kring två av dom länder som jag nämnde igår, nämligen dom två som brukar rösta emot förslag när det gäller mänskliga rättigheter i FN, USA och Israel. Peter konstaterar att den dataattack som skedde mot Iran för en tid sedan, i kombination med den fortsatta utbyggnaden av israeliska bosättningar på palestinsk mark, är ett stort problem. Konsekvenserna blir att fred i Mellanöstern i dagsläget är mycket långt bort. Jag delar Peters uppfattning och tror att man måste lyfta blicken lite högre för att förstå sammanhanget.

Den israeliska säkerhetsindustrin är världsledande. På tjugo år har landet gått från att ha en stor säkerhetsindustri till att ha en gigantisk sådan. Det israeliska beroendet av säkerhetsindustrin blir tydligt när man ställer denna industri i relation till landets ekonomi. 1992 hade landet en försvarsexport som uppgick till 1,6 miljarder dollar, 2006 var den exporten uppe i 3,4 miljarder dollar. Med andra ord finns det starka incitament för att utvecklingen i regionen ska vara allt annat än fredlig och då ska man betänka att jag inte ens börjat prata om Halliburton eller Lockheed.

Det diskuteras mycket om vatten, om gränsdragningar och om religion. Men i slutänden är det alltid pengarna som styr och så länge någon tjänar tillräckligt mycket på den rådande situationen kan vi glömma allt vad fred heter med nuvarande ordning i världen. I ljuset av detta blir också diskussionerna om var "hoten" kommer ifrån aningen larviga.

Nu röstar man bort sina mänskliga rättigheter

Rätten att organisera sig fackligt är en mänsklig rättighet. Även strejkrätten är en mänsklig rättighet. Det har världen bestämt, tillsammas. Ett land, ibland med stöd av ett annat land, har konsekvent röstat emot resolutioner i FN om att dom mänskliga rättigheterna ska följas. Landet är USA, det andra landet är Israel. Italien däremot har röstat för.

Nu är problemet att vår värld inte riktigt är så där enkel att bara ett land har sagt en sak så blir det så. För andra intressen lägger sig i och nya makthavare tar vid. I Italien sitter en man vid makten vars intresse för mänskliga rättigheter, t ex pressfriheten, starkt kan ifrågasättas. Att det just i hans land därför kan drivas igenom arbetsavtal där arbetarna röstar bort sina egna mänskliga rättigheter är föga förvånande. Internationella bolag bryr sig nämligen inte så mycket om vad världen har bestämt, dom är nämligen kompisar med det där landet som i alla fall är konsekventa i sitt röstande.

Nu är det visserligen inte bara i Italien som det är åt helsike, kapitalisterna sitter ju som sagt inte still i båten. Men det som oroar är att kränkningarna av dom mänskliga rättigheterna liksom bara vandrar förbi som en liten notis. Och helt utan reaktion. Jag tycker det är rätt skrämmande faktiskt.

Man blir nästan rörd av medias omtanke

Ibland blir man nästan rörd av medias omtanke kring socialdemokratin. Innan valet visste hela den samlade journalistkåren att om sossarna skulle vinna valet var det tvunget att Mona Sahlin skulle avgå. Bara det skulle kunna rädda den sjunkande kolossen. Direkt efter valet engagerade sig media så för att hjälpa sossarna ur deras helt egenförvärvade kris. Lämna samarbetet med LO, avsätt Mona och spola hela politiken så kommer allt bli bra. Och nu när Mona är avsatt, Wanja ska avgå och seminarium om den nya politiken hålls då berättar media plötsligt att det ju inte finns någon som kan ta över efter Mona. Ingen sosse duger, alla är för anonyma, för tråkiga, för vanliga, för gråa, för höger, för vänster eller vad det nu än är dom är för mycket av.

Då börjar man ju undra. Om den allsvetande journalistkåren nu värnar så mycket om socialdemokratins väl och ve, varför i hela friden berättade dom inte det där lite tidigare? Eller kanske är det så att det inte alls handlar om att hjälpa till, att vara konstruktiva och att korrekt granska. Kanske är det så att stora delar av svensk media helt medvetet gör sensationsjournalistik kring varje liten skitsak som händer inom socialdemokratin med ett helt annat syfte än att göra nytta för oppositionen? Hur det än ligger till med den saken är det nog bäst att alla med någon form av seriös inställning till socialdemokratin låter bli att läsa vad DN, SvD, Expressen, GP, Aftonbladet och SDS skriver om sossarna.

Fast allt är faktiskt inte nattsvart. På den lokala tidningen här i Helsingborg, även kallad HD, finns det några ljus. Ett sådant ljus har den här veckan varit Ingrid Runsten. Hon har skrivit klokt och kritiskt om Socialdemokraterna men även valt att konstruktivt och klokt granska och ställa S i relation till borgarna i regeringen. Det är glädjande att det finns några som faktiskt försöker bedriva granskande och objektiv journalistik. Det uppskattas!

Extremismen spirar i Malmös förorter och lösningen är skattehöjningar!

Man kan ju undra vad det är med folk egentligen. Folk i segregerade botadsområden som kastar sten på myndighetsrepresentanter och hotar att med våld hämnas dom oförrätter som dom upplever sig utsatta för. Hemska scener med oredliga och oresonabla personer som kastar flaskor och isflak på kommunens personal och egendom. Malmö är sannerligen en katastrof på många sätt. Där bor massor av människor med extrema åsikter i veritabla ghetton. I hus efter hus bor det människor som klär sig likadant, som röstar likadant och som inte är som alla vi andra. Att inte integrationsminister Ullenhag farit ner till stan från huvudstaden för att försöka reda ut denna problematik är mycket märkligt.

Nu antar jag att många av er tänker på Rosengård eller kanske Fosie. Men jag tänker närmast på Bunkeflostrand. Från bland annat denna stadsdel, som ur demografisk synpunk är lika segregerad som Rosengård är, kommer extremistiska brev med hot mot svenska myndigheter i form av Malmö kommuns snöröjningsavdelning. Inte för att det finns någon avdelning med det namnet för frågan hanteras av gatukontoret men hur som helst är det helt galet att folk bemödar sig att ta till hot och våld mot arbetare som gör sitt absolut bästa för att serva staden och dess invånare.

Kraven blir totalt omöjliga att tillfredställa. Det hela blir dessutom extra paradoxalt när man betänker att just i Bunkeflo (dom valdistrikt med Bunkeflo i namnet) fick Moderaterna mellan 42-50 % i valet. Med andra ord anser man förmodligen i dessa distrikt att det inte ska betalas mer i skatt men snöröjningen ska minsann fungera fläckfritt under den värsta vintern på decennier. Frågan är om inte S i Malmö skulle gå ut med ett vallöfte inför 2014 att höja kommunalskatten i Malmö med 5 kr för att garantera att snöröjningen ska fungera i Bunkeflo. Då vinner säkert S massa röster där ute, eller vad tror du?


Obs! Inlägget är skrivit med ett visst mått ironi om nu någon skulle få för sig att ta det på allvar.

Folkpartiets ideologiska grundstötning

Betygen för elever i "utsatta" bostadsområden "rasar". På 12 år har andelen elever som är behöriga till gymnasiet sjunkit med 4,3 procentenheter. Om detta är ett ras vet jag inte men att det är åt helsike kan jag skriva under på. Samtidigt blir man snabbt varse om att utvecklingen inte är nattsvart överallt. I t ex Flemingsberg, Alby och Gottsunda har det skett stora förbättringar. Det är med andra ord som vanligt med statistik, den kan säga det mesta om man bara lyfter på locket lite och frågan är om inte statistisken är lögnens moder.

Nåväl, i ljuset av dessa negativa siffror blir Jan Björklunds vägran att låta elever överklaga sina slutbetyg än mer anmärkningsvärd. Våra mest utsatta och stigmatiserade ungdomar ska alltså inte ha rätten att ompröva samhällets dom över deras liv och lägger man där till nedläggningen av t ex Komvux i många kommuner blir problemet än mer mångfacetterat. Inte nog med att Björklund vill förvägra individer deras negativa rättigheter i relation till myndigheterna, han påskyndar även utvecklingen med att förvägra samma individer deras positiva rättigheter till fler chanser i livet och livslångt lärande.

I förlängningen blir det hela smått parodiskt. Björklunds partikompisar Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag springer runt på det så kallade "integrationsområdet" och undrar vad som är fel. Dock har inte tanken slagit dom att deras egen ideologi kan erbjuda enstaka svar på vad problemet kan vara. När man börjar förvägra människor deras mänskliga rättigheter, både negativa och positiva, så uppstår inte bara rent humanitära problem, det uppstår även sociala och politiska problem. Men å andra sidan, så länge det inte uppstår kortsiktigt ekonomiska problem är väl Folkpartiet nöjda. Precis som det brukar vara med högern.

Björklunds ideologiska kullerbytta slår bakut mot elevernas rättigheter

Idag presenteras en utredning för regeringen som föreslår att skolelevers rättigheter ska stärkas. Detta genom att eleverna ges den självklara rätten att ifrågasätta och överklaga det myndighetsbeslut som deras slutbetyg är. Lärarnas riksförbund är positiva, elevorganisationen är positiv men ansvarig minister, majoren med "ordning och reda" som patos, säger nej. Att ge barn och ungdomar större rättigheter säger han preliminärt väldigt mycket nej till.

Hur detta rimmar med Jan Björklunds påstådda liberala ideologi ställer jag mig mycket frågande till. Att Björklund anser att mer piska och disciplin i skolan är något positivt kanske man kan komma undan med som liberal, riktigt hur vet jag inte, men att komma undan med ett nej till individers rätt att få en grundlig omprövning av statsmaktens maktutövande gentemot enskilda personer är för mig helt obegripligt.

Så om någon nu fortfarande trodde på det där med Björklund och liberalism är väl detta om något ett tydligt bevis för att han inte drivs av liberalismens negativa rättighetspatos. Lägger man istället till hans grundmurat konservativa syn på skolan, hans flört med främlingsfientliga åsikter och hans förkärlek till ökad militarisering (t ex NATO och stridsvagnar på Gotland) kan man börja undra om inte något annat epitet vore betydligt lämpligare på Jan Björklund. Ärkereaktionär lämpar sig betydligt bättre än liberal i alla fall, liberalismens färger klär honom nämligen inte.


(En liten parentes i sammanhanget. DN skriver om rapporten men bemödar sig inte (klockan 12.38 12/1) att skriva på nätet om att Björklund är emot förslaget. Undra varför? Kanske påstått liberala DN inser just det oförenliga mellan Björklunds ställningstagande och liberala idéer.)

Alltså karlar!

I söndags hände en sak som jag bara måste berätta. Jag var och såg den mycket roliga uppsättningen av Monty Pythons "Spamalot" på Nöjesteatern i Malmö. En mycket underhållande föreställning med bland annat Johan Glans, Johan Wester, Anders Jansson och Adde Malmberg. Jag kan varmt rekommendera denna föreställning om ni inte redan har sett den. Sen kan man ju alltid diskutera om det var värt 610 kr för biljetten och 20 kr för garderoben men det är en annan historia. Dock var det varken den eller teaterföreställningen som jag skulle berätta för er om.

Det jag ska berätta om hände nämligen efter föreställningen då jag och sällskapet som jag såg föreställningen med åkte och åt middag hos ett par i sällskapet. En av oss som körde, inte jag dock, fick köra iväg för att leta parkering. Efter ca 15 minuter hade vederbörande inte kommit upp till lägenheten så jag ringde och frågade var han höll hus. Då visade det sig att han stod och hjälpte en kvinna som hade fastnat med bilen i hjulspåren på parkeringen då det var enorm halt denna kväll. Hon kom varken fram eller tillbaka och min kamrat försökte vänligt att hjälpa henne loss. Jag förstod att det kunde behövas ytterligare en hjälpande hand och eftersom jag har två stycken begav jag mig ut på parkeringen till den fastkörda bilen, kvinna och min kamrat.

Väl ute på parkeringen insåg jag varför det hela tog lång tid eftersom bilen verkligen var helt fast. Den bara spann och spann i hjulspåren och varken spadar, filtar eller grus kunde göra någon skillnad. Dessutom visade det sig att kvinnas far, som varit på platsen tidigare, hade halkat och slagit huvudet i marken ganska illa så stämningen var aningen uppgiven. Dock försökte min kamrat med gott mod göra så gott han kunde och jag, kvinnan och han försökte en gång till att få loss bilen. Kvinnan berättar då att hon ringt sin sambo och att han är på väg. Vilken tur tänkte jag, ytterligare hjälpande händer, nog skulle bilen komma loss då och jag skulle äntligen kunna få middag.

Nu hör det till saken att det luktade lite bränt, inte mycket utan bara så där som när man har slirat lite med motorn. Jag har själv gjort detta ett stort antal gånger och mina bilar har inte farit speciellt illa av det. Med andra ord är det ingen jättekatastrof.

Slutligen kommer så sambon, en herre i 30-årsåldern i joggingdress med en bister uppsyn och aningen irriterad min. Han går fram till motorhuven, ställer sig bredbent och stirrar stint på bilen. Han varken säger hej till oss, sin sambo eller någon annan för den delen heller. Efter en kort paus konstaterar han med ännu bistrare min att det luktar bränt och att det inte är bra. Min kamrat förklarar då att hjulen har spunnit och att det förmodligen är därför det luktar bränt. Sambon sätter sig då i förarsätet, frågar vem som har kört bilen, varför hans tjej inte tagit sats och hur hon kunde fastna där. Fortfarande har han inte bemödat sig varken ett svar eller ens en blick åt mitt eller min kamrats håll. I typisk machostil drar han snabbt igen dörren, sätter på motorn, anlägger en överlägsen min och börjar rulla. Problemet är att han bara rullar i sin egen mentala värld, bilen står nämligen blixtstilla med hjulen slirandes i dom blanka hjulspåren.

Sambon inser lite smått generat att det nog inte var så där väldigt enkelt att få loss bilen i alla fall, han återgår därför till att mumla om att det luktar bränt och konstaterar att det inte alls är bra, alls! Medan detta skådespel pågår står jag och känner mig aningen less. Varför ska vi stå där när vi ändå inte är uppskattade, min kamrat försöker gång på gång förklara att det förmodligen är antispinnsystemet som gör att det inte fungerar eftersom ena hjulet stannar när det andra rullar. Jag frågar om vi ska putta på bilen eftersom vi nu är tre stora stiliga karlar (jag sa inte det där om stora och stiliga karlar men ni förstår nog poängen) som kan hjälpas åt. Jag frågade om sambon vill att vi ska putta fram eller bak. Jag får inget svar.

Istället konstaterar jag då att machovärlden inte har plats för mig denna dag och säger lycka till och börjar gå. Tjejen tackar både mig och min kamrat för hjälpen, hon mumlar något till sin sambo om att han är mindre begåvad som inte tar hjälp och vad som hände sen vet jag inte. Dom kanske står kvar där än, vad vet jag. Jag kan bara konstatera att middagen smakade utsökt och att machomän är för löjliga.

Man undrar ju vem som tjänar på Haiti

Ett år har gått sedan den förfärliga jordbävningen drabbade Haiti, västra halvklotets fattigaste land, och hela världen rusade till dess omedelbara undsättning. Biståndsviljan och hjälpen visste inga gränser, nu skulle allt göras för det lilla landet. Det var viktigt med ordningen, så det skickades dit en hel del soldater, och så var det viktigt att lova stora summor i pengar för att visa sin solidaritet och genuina vilja till stöd.

Vad som hände vet vi nu, dvs inte mycket. Några upplopp och en koleraepidimi senare står Haiti, om möjligt, ännu längre ner i det svarta hålet och någon seriös hjälp att bygga ett nytt land verkar inte synas till. Talet om skuldavskrivningar har klingat av. Och missförstå mig rätt, så länge skulderna finns kvar är det komplicerat att motivera tillskjutandet av nya pengar, dom går ju bara till att betala räntor eller i värsta fall villkoras pengarna och nya räntekostnader uppstår.

Skulderna är annars intressanta, Haiti ådrog sig enorma skulder bland annat under diktaturen i början av 90-talet, en diktatur som var understödd av USA och som kastade det spirande demokratiska styret på soptippen. Så det är lätt att skylla på jordbävningen och mena att det är den som är källan till dom stora problemen. Men det är att göra det väldigt lätt för sig för hade Haiti haft ett annat utgångsläge från början hade katastrofen blivit betydligt mildare och landets dom hade inte varit lika hård. Men förmodligen finns det någon som tjänar väldigt mycket pengar på den rådande situationen av status quo. Frågan är bara vem?

Noam Chomskys "Skurkstater"

Igår kväll läste jag ut boken "Skurkstater - Den starkes rätt i världspolitiken" och återigen måste jag tacka personen som rekommenderade ytterligare en mycket läsvärd bok. Vilken höjdare!

Chomsky, lingvistikprofessor vid MIT, går i boken igenom hur begreppet "skurkstater" har tillämpats på olika stater genom åren och han ställer också frågan på sin spets, vem är egentligen att betrakta som en skurkstat? Slutsatserna som Chomasky drar går i stora drag ut på att många av dom stater som kallas för skurkstater mycket väl kan kallas för detta men förutsatt att dom definieras som skurkstater hamnar också en stor rad av så kallade "goda stater" inom begreppets ramar. USA ligger, föga oväntat, väl inom begreppets omfång och efter Chomskys redogörelse för amerikanska företeelser, såväl nationella som internationella, så börjar man ju undra hur det egentligen står till med vår värld och vår "västerländska" moraluppfattning.

Boken är från början av 2000-talet och det är ett tidshistoriskt dokument av stor vikt. Extra intressant blir det när man diskuterar utifrån termer om ekonomisk krigföring och i skenet av dom senaste månadernas diskussioner om valuta- och handelskrig kan man med lätthet konstatera att saker och ting knappast blivit speciellt mycket bättre sen Chomsky skrev sin bok.

I alla fall rekommenderar jag boken varmt till alla som känner för att vakna upp lite grann och om man lägger den till en samling bestående av t ex Naomi Klein och Howard Zinn så får man en lite annorlunda och betydligt mer ärlig bild av USA än den som matas via Svenska Hollywoodfruar och The Hills.

Rimmar Hägglund med demokrati?

Öppenhet och transparens är en förutsättning för demokratin. Därför är offentlighetsprinciper och meddelarfrihet av största vikt för att hela samhället ska kunna vara tillgängligt för alla. Det förutsätter också att t ex rapporter som är obekväma för makten publiceras och kommenteras. På Socialdepartementet verkar man inte riktigt hålla med om detta. Eller det är att generalisera för mycket, somliga på Socialdepartementet verkar inte riktigt hålla med om detta, närmare bestämt dess chef, Göran Hägglund verkar inte hålla med om detta. Så blir nog en bättre skrivning.

Rapporten i fråga visade att vårdnadsbidraget är en total flopp. Det utnyttjas av ytterst få och det är en fullständig dominans av kvinnor som utnyttjar det. För KD är detta ytterst kompromenterande uppgifter och då passade det inte ansvarig minister Hägglund att berätta för väljaropinionen hur det ligger till med hans hjärtefråga.

Att mörka rapporter och att strunta i att kommentera uppgifter som sedan kommer ut ger eko från lite andra tider och andra system än demokratiska. I mina ögon är detta mycket allvarligt, men det lär väl inte förändra någonting, inte när man kan sänka skatten istället för att prata om demokrati.

Exempellös utmaning eller exempellöst hyckleri

Jag blir så fruktansvärt trött på en del saker. Bland annat blir jag fruktansvärt trött på hyckleri och när det gäller t ex Barack Obama blir man extra trött på det. Han skulle ju vara annorlunda, han skulle ju stå för förändring, men det är Obama som skickar fler soldater till Afghanistan och det är Obama som inte stänger Guantanamo. Ändå anser han att det är en "farligt och exempellös utmaning mot hans laga rätt att åtala dessa misstänkta".

Om det nu är en exempellös utmaning mot hans laga rätt borde han väl utnyttja alla medel som står till buds för att förhindra dessa påstådda inskränkningar i hans laga rätt? Eller det gör inte så mycket att just detta vallöfte bryts och att hans laga rätt begränsas lite just här, det passade bra att bli världens gullegris med söt retorik om att släppa "fångarna loss det är demokratisk vår", men när det sen kommer till kritan är det ju trots allt bara ett gäng eventuella terrorister som sitter i ett fångläger som snarast för tankarna till Gulag.

Sen kan man ju givetvis alltid diskutera huruvida det är Guantanamo som är Obamas största fängelseproblem eller om det är det faktum att USA har bland den största andelen i världen av sin befolkning inspärrade i fängelser eller att det är sju gånger* vanligare att svarta döms till dödsstraff än vita. Men det är som sagt en annan diskussion som jag inte tänker ta här.


*Eller om det var mer, jag kommer inte riktigt ihåg just denna söndagsmorgon.

Vi måste se det från vår horisont

Jippi, en stor diskussion om höger-vänster inom S igen. Den gubben har vi ju inte stött på förr, eller hur? Jytte skriver på Aftonbladet, bloggosfären går igång och alla som "var med på 80-talet" nickar instämmande och tycker Jytte är jätteklok. Och visst är Jytte jätteklok, men Jytte ställer också upp en spelplan som inte gynnar någon och som framförallt inte har tagit hänsyn till alla spelregler.

Det är nämligen precis som några av mina bloggande kamrater skriver, det finns ingen motsättning mellan tillväxt och fördelning. Tvärtom är det varandras förutsättningar i mångt och mycket, det ena förstärker det andra och om vi inte har som huvudsakligt mål att behålla något slags samhälleligt status quo, vilket jag aldrig uppfattat att socialdemokratin har haft, så är en stark tillväxt mycket positivt förutsatt att den fördelas.

Men att ropa på tillväxt är enkelt. För tillväxt räknas inte i antalet arbetslösa, tillväxt räknas inte i lönenivå och tillväxt räknas inte i antalet människor som dukar under för det ekonomiska drevets hets att skapa mer pengar åt redan besuttna. Därför är det extremt viktigt att se under vilka villkor som tillväxten skapas och det är, precis här i skärningspunkten, som skiljelinjen mellan demokratisk socialism och allt annat går. Vi socialdemokrater måste nämligen se på spelplanen utifrån löntagarnas perspektiv. Det är denna grupp av människor som vår ideologi bärs fram av och det är här som vår bas finns. Utan denna förankring är socialdemokratin dödsdömd vare sig man kallar folk för höger eller vänster.

I detta ligger, som alla socialdemokrater vet, också solidariteten med dom svaga eftersom vi alla kan hamna där en dag, i detta ligger också solidariteten med våra utländska kamrater för vi är samma andas barn och i detta ligger också (och detta är viktigt) ett ständigt förhandlande med vår motpart, kapitalägarna och deras intressen. För det är genom samförståndet, som drivs av oss utifrån våra intressen, som tillväxten kan bli som störst och fördelningspolitiken kan bli som starkast. Med detta sagt inser också var och en att en socialdemokrati som tar utgångspunkt i den facklig-politiska kampen är den legitima och ideologiskt riktiga socialdemokratin. Något annat är ogörligt, något annat är fel och något annat är inte vad jag anser bör kallas socialdemokrati, varken höger eller vänster och alldeles oavsett vad SSU:are hittade på för 30 år sedan.

Nu rimmar den borgerliga retoriken illa igen

Det är lustigt det där med retorik och vad som blivit bättre med borgarna vid makten. När man lyssnar på borgerliga företrädare har allt blivit så väldans bra och om det nu inte är bra är det som bekant sossarnas fel. Jag fick bland annat en rätt lustig kommentar häromdagen här på bloggen där någon tyckte det var skandal att tidigare sosseregeringar inte var kvar på sin post så att man kunde skälla ut dom efter noter uppställda vid en vägg. Man kan ju fundera på vad det egentligen betyder. Borde vi alltså ha en sosseregering så att man kan skälla ut dom när det passar, borde sosseregeringar sitta kvar på livstid och är det lämpligt att rada upp folk längs med väggar för offentlig utskällning?

Men nu var det ju det här med retoriken. Arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionärer och andra samhällsbelastningar är och har varit borgarnas stora fokuspunkt sen deras maktövertagande 2006. Det gäller att göra sig av med dessa grupper och om dom nu ska få finnas bör dom definitivt inte ha någon form av livskvalité för dom har ett negativt skattenetto och Gud förbjude att någon kostar samhället en spänn. Ska det kosta ska det vara subventioner till företag, det är av någon anledning helt ok trots hyllandet av den fria marknadens evangelium. I ljuset av detta blir man aningen konfunderad när man läser i borgarnas egen megafon, DN, att förtidspensionärerna bland unga ökar drastiskt. Enligt experterna är detta mycket oroande och det riskerar att leda till ett "livslångt beroende av socialförsäkringen".

Detta rimmar lite illa med borgarnas retoriska agenda. Fast rent logiskt rimmar det mycket väl med deras politik. För vilka är det som riskerar att hamna i detta "livslånga beroende"? Jo, framförallt är det dom som går i särskola eller annan specialklass. Dvs några av dom absolut mest utsatta individerna vi har i vårt samhälle och några som säkert redan har ett negativt skattenetto sen många år tillbaka. Fast med tanke på att hungriga vargar anses jaga bäst så lär ju dessa utsatta individer bli entreprenörer och jätteframgångsrika om vi bara ser till att dom inte har några pengar. Eller inte...

Underbart vacker vardagssolidaritet

Igår var jag på middag. Det var en trevlig tillställning trots att delar av sällskapet inte kunde ta sig dit pga vädret men man får laga efter läge och göra det bästa av saken. Något som jag försöker vara bra på, hur framgångsrik jag är får väl någon annan bedöma.

Hur som haver, under middagen flöt samtalet som vanligt kring mer eller mindre betungande spörsmål och vi pratade om stort och smått som man gör. En bit in på middagen berättade en av deltagarna om en liten anekdot som jag bara måste få dela med mig av. Det är nämligen en av dom vackraste små historier jag hört på mycket länge och den genomsyras av en känsla för solidaritet som jag beundrar och glädjs enormt över.

Det var nämligen så att maken i ett äkta par steg upp en morgon under jullovet och fann sin fru ståendes i fönstret. Frun stod och såg ut genom fönstret och maken, som känner sin fru väldigt väl, gick fram till henne och frågade hur hon mådde. Frun vänder sig då om, med morgontidningen i handen och maken ser att hon gråter. Givetvis undrar maken hur det är fatt och vad som har hänt, frun snyftar då till och säger:

"Alltså, tänk alla dessa tidningsbud som är ute i detta fasliga snöoväder och kämpar varje morgon bara för att vi ska få vår morgontidning. Jag tycker det är så starkt och jag känner så med deras slit".

När jag hörde detta blev jag själv rörd. Jag började först skratta högt, det var så gulligt och vackert men samtidigt så solidariskt och sant, att jag sen nästan fällde en tår själv. Dels för kvinnans solidaritet, dels för det slit som alla våra tidningsbärare utstår varje morgon bara för att vi ska få vår tidning. Så jag får väl helt enkelt avsluta med att hylla dessa människor, dels kvinnan, dels tidningsbärarna, för att dom drar sitt strå till den stack i samhället som fortfarande lyser varmt av solidaritet i ett Sverige som verkar bli allt kallare, både vädermässigt men också rent samhällsmässigt.

Hur blåögd är du?

Vi är bra blåögda ibland vi människor. Då menar jag inte politiskt blåögda, även om en del av oss även råkar vara det, utan jag menar sådär naivt blåögda. Vi tror på saker bara för att en auktoritet har sagt det, vi tror på något bara för att en samlad media skriver något och vi är övertygade om en sanning bara för att vi har lärt oss något i en skola. Det kan gälla politik, ekonomi, sociala frågor och framförallt gäller det nog medicinska frågor. Nu har det avslöjats att en medicinsk rapport angående sambandet mellan ett vaccin och autism var en bluff och det leder till ett stort antal frågor till vetenskapens absoluta rätt vad gäller sant och falskt samt frågor kring vår tilltro till olika utsagor gjorda på "säker" grund.

Nu kanske det låter som att jag ifrågasätter vetenskapen som helhet men det är absolut inte min avsikt. Tvärtom tror jag stenhårt på vetenskapen, det är det bästa sätt vi har att förklara vår värld på och något alternativ till trovärdiga och logiska förklaringar finns inte enligt min uppfattning. Vetenskapen vill ju hela tiden veta varför och få svaret på hur, till skillnad från andra företeelser som nöjer sig med att t ex tro att man vet något och vet man inte det är man övertygad om att något annat och större fixar biffen åt en i alla fall. Hur som helst, det jag ifrågasätter, eller framförallt vill sätta fingern på, är vad och vem som kan använda vetenskapens namn i sina syften.

I fallet Andrew Wakefield och vaccinet visar det sig nu att det var vaccinmotståndare som via en advokatbyrå hade köpt resultat som passade deras intressen. Horribelt och förkastligt tycker säkert många "vanligt funtade" människor. Men det är väldigt få av dessa "vanligt funtade" som tänker ett steg till och frågar sig vilka andra vetenskapliga resultat som är beställda av diverse lobbygrupper och kanske än värre, vilka vetenskapliga resultat är beställda av betydligt mäktigare aktörer än antivaccingrupper, t ex stater eller multinationella företag?

Det är i ljuset av detta som jag alltid försöker se saker i ett perspektiv, alltid försöker ifrågasätta vems intresse någon talar för och alltid försöker vara öppen med mina egna intressen. Sen är givetvis även jag bra naiv och har stor tilltro till den mesta vetenskapen, men jag försöker i alla fal hålla ögonen öppna. Gör du?

Kärnkraften är lite som att pinka i brallan.

Kärnkraften, denna evig följetång i svensk inrikespolitik. Nåja, evig sen någon gång på 1950-talet i alla fall, men ständigt återkommande och alltid lika splittrande. För eller emot kan man ju lämna därhän, faktum är att vi har kärnkraft och nu är vi dessutom sämst i världen på den samma.

Förespråkarna talar om brist på långsiktighet, motståndarna menar att det är bolagens fel. Jag menar att driver man något får man banne mig sköta det vare sig det riskerar att läggas ner eller inte. Det kan väl inte vara ett argument att strunta i t ex underhåll bara för att risken finns att man måste lägga av med verksamheten om några år. Då får man ju helt enkelt dra sig ur om man inte är beredd att satsa och sköta sig. I alla fall om vi snackar om en av dom potentiellt farligaste verksamheterna som finns på denna jord.

För vilket ansvar tar man om man kör en verksamhet på full gas med en dålig motor i väntan på att bensinen ska ta slut på en väg man inte kört förut och därför inte kan veta om det ligger en mack med verkstad runt knuten eller om det är 15 mil dit? Det känns lite som att pinka i brallan, det är varmt och skönt för stunden men blir ganska snart en rätt obehaglig upplevelse. Inte för att jag brukar testa men ja, ni förstår poängen.

Sen kan man ju undra vad tusan elbolagen tar så mycket betalt för om det inte är för att underhålla sina anläggningar? Men vi får väl vänta och se, elpriserna kanske blir mycket billigare om vi bara säljer ut Vattenfall och behåller kärnkraften. Då kommer marknaden nog fixa biffen och elpriserna kommer att sjunka som en sten samtidigt som massor av alternativa kraftkällor kommer att uppfinnas och utvecklas. Ha, I dont think so!

Och den som åker ur är Åhléns. Om monopoliseringen av en marknad.

Åhléns "tvingas" lägga ner sin apoteksverksamhet. Detta för att konkurrensen är för stark och för att Åhléns har svårt att få lönsamhet i sina sex apotek. Vad som menas med "för stark" när det gäller konkurrens är ganska uppenbart. Det handlar inte om att konkurrensen är bra och gör att alternativen frodas, tvärtom är den så stark att bara dom företag med störst ekonomiska muskler överlever och det leder direkt till att marknaden monopoliseras på några få företags händer.

Konsekvensen av det är att marknaden med lätthet delas upp och att konsumenterna får betala priset, det betydligt högre, för hela kalaset. Vi har sett det i sektor efter sektor och när det gäller läkemedel är detta en extra allvarlig utveckling. Industrin är redan starkt kontrollerad av producentbolagens patenthets och att ytterligare penningstinna led införs i kedjan är starkt negativt.

Borgerligheten kommer givetvis i nuläget peka på att Konkurrensverket, som ska se till att det finns någon form av konkurrens men samtidigt ska se till att inte staten elller kommunen är för dominant så det blir för billigt, säger att det har etablerats apotek i Insjön, Rågsved och Hovsjö. Men frågan är om man var tvungen att avreglera ett av dom system i världen med högst förtroende hos allmänheten för att dessa tre orter skulle få permanent apoteksverksamhet. Jag tvivlar starkt på detta och det luktar mest svepskäl för en enorm kapitalöverföring av gemensamma medel till privata händer. Dessutom innebär det minskad insyn och mindre demokratiskt inflytande vilket bara det talar emot hela reformen.

Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen och monopoliseringen av apoteksmarknaden. Intressant men ledsamt.

Nästa status på Facebook: Jag fick kicken!

Tre personer tvingas sluta på Volvo för att dom skrivit nedsättande statusuppdateringar och negativa kommentarer om företaget på Facebook. Enligt uppgift har statusuppdateringen bestått i att en av männen har benämnt sin arbetsplats som dårhus. Detta tas som intäkt för illojalt beteende och konsekvensen är kicken. Vad dom andra två har skrivit vet jag inte riktigt men jag antar att det är i linje med den kommenterade statusen och därför handlar om sinnestillståndet på den specifika arbetsplatsen.

Och visst är det lite korkat att skriva så om sin arbetsgivare. Att kalla sin arbetsplats för dårhus, om man nu inte arbetar på ett sådant eller driver eget företag och är den ende på arbetsplatsen, är lite osmidigt. Men samtidigt är det ju knappast något större övertramp kan jag tycka och att mena att man är illojal för att man är trött på jobbet en vecka innan semester är att dra lite väl stora växlar på det hela.

Konsekvenserna av denna form av inskränkning i yttrandefriheten, som det faktiskt är att avskeda folk för att dom uttrycker sig på ett visst sätt, är ganska obehagliga. Var går gränsen och i vilka sammanhang måste jag tänka mig för vad jag säger och skriver för att inte riskera att få sparken? Hur många har inte någon gång suttit på en fest och snackat skit, på ett raljant sätt, om sitt jobb? Och för att inte tala om chefen, hur många gånger har man inte sagt något i vredesmod över chefens agerande eller om man vänder på steken, hur många gånger har inte chefen sagt något negativt om dom anställda?

Det hela blir rent absurt. Får jag skriva en insändare och kritisera min arbetsgivare? Frågorna som väcks genom dessa avsked är egentligen skrämmande. Sen kan man givetvis inte acceptera allt men dålig taktkänsla och lite osmidighet måste man väl acceptera inom rimliga gränser?

Skicka skattmasen på dom tärande tjockisarna!

Centerpartiet är verkligen en samling lustiga figurer. Dels för att dom övergett stora delar av sitt politiska arv, dels för att dom ersatt tidigare bondevurm med en ideologisk härdsmälta av sällan skådat slag. Vad vill Centern egentligen?

Något som några av dom vill, även om partiledningens nyliberaler förmodligen får kalla kårar av förslaget, är att införa en tjockisskatt. Är du fet ska du betala mer i skatt. Inte genom att du köper mer och på så sätt betalar in mer i moms, nä, du ska betala när du blivit fet och just därför att du är fet. Förslaget är, som ni säkert alla vet, på fullt allvar och framförs av en inte alldeles ringa företrädare för Centerpartiet i Uppsala.

I linje med detta förslag förväntar jag mig nu att Centerpartiet ska gå ut med en rökarskatt, alkoholkonsumentskatt, en bergsbestigarskatt, en fridykarskatt, en anorexiskatt, en bulemiskatt, en rattonykterskatt, en fortkörarskatt, en sittastillaviddatornskatt, en överträningsskatt, en politisk säkerhetsskatt, en rasistskatt och avslutningsvis en allmän riskbeteendeskatt. Det finns säkert fler olika, rent ekonomiska, riskbeteenden där individen väljer att leva utanför ramen, eller kanske tvingas pga sjukdom eller dylikt, som kan beskattas. Tänk vilka möjligheter det här öppnar. Alla närmar sig ett positivt skattenetto och ingen tär på vår arma samhällskropp.

Tack för att du öppnade ögonen på oss Stefan Hanna (C).

Ps. Du som läst denna blogg bör nog också fundera på att börja betala en bloggläsarskatt. Oppositionspolitik är också en risk och kan kosta samhället ett antal kronor. Bara så du börjar sätta av pengar inför framtida lagförslag från Uppsala-Centern liksom. Ds.

Nu har han tagit plats på evighetens stora scen

Jag är ingen stor fan av svensk film. Men det finns enskilda skådespelare som jag tycker mycket om och som har gjort stort intryck på mig genom sina rollgestalter. Per Oscarsson är givetvis en av dessa skådespelare. Att tala om svensk film utan att nämna honom är väl snart närt omöjligt och saknaden efter denna man kommer bli stor på dom svenska scenerna.

Intressant är dock att min kanske största relation till Per Oscarsson har jag via en annan skådespelare, nämligen Robert Gustavsson och hans imitationer av Oscarsson. Det är lite på samma sätt med en skådespelare som Ernst Hugo Järegård. Och på sätt och vis innebär det ett odödliggörande av dom båda. Gustavssons geniala imitationer gör att man kan skratta och le, underhållas och glädjas åt dessa skådespelare även om man inte orkar, kan eller vill ta till sig deras egna filmproduktioner.

Så på sätt och vis har deras storhet och deras unika särdrag skänkt dom något ännu bredare och ännu större än deras egna verk. Det är om något ett bevis för hur dom har påverkat sin samtid vilket känns bra trots saknaden som nu finns efter dom båda.