Torsdagsfunderingar kring höger, logik och skåningar

Många är dom som analyserat det tal som Mona Sahlin höll i lördags. Hyllningarna till den "fritt talande" Mona är, precis som det brukar vara när någon slutar, nästan obegränsade. Att det var den "gamla" Mona som stod där och talade, att vi hade vunnit valet om Mona talat så i valrörelsen och att Mona äntligen visade sitt riktiga jag är kommentarer som mer än en sosse fällt. Och visst kan det ligga lite i att Mona talade fritt och ohämmat, så där som bara en som ska träda tillbaka kan göra, men det är samtidigt att förenkla enormt om man tror att vi vunnit valet bara för att Mona själv fått bestämma politiken.

För man ska ha klart för sig att Mona (givetvis inte ensam men dock som ledare) faktiskt förlorade valet och att Mona klart präglat politiken under sin period vid rodret. Hon har lett partiet mot höger och det är den politiken som väljarna sa nej till. Och att tro att mer högerpolitik skulle få fler att rösta på Socialdemokraterna är lite märkligt. Det finns, som jag sagt tidigare och som jag säger igen, ingen anledning att rösta på en borgerlig lightversion när det finns riktiga borgare.

Leif Jakobsson lyfter några viktiga aspekter i sin artikel i Sydsvenskan idag. Dels frågan om trygghetsförsäkringarnas beskaffenhet, dels det förmenta positionerandet som valanalysgruppen, avsiktligt eller oavsiktligt, hamnat i. Återigen gör alltså en skåning en mycket klok analys av läget. Frågan är bara hur mycket dom skånska socialdemokraterna har att säga till om i partiet. Med tanke på att det talas väldigt tyst om eventuella skånska partiledarkandidater skulle man ju kunna tro att det finns gott om sådana. Om ni nu hänger med på den där lite konstiga logiken kring partiledarval inom S.