Imorse vaknade jag av att klockradion berättade för mig att jag var en idéfattig gnällspik som bara ville vinna valet i höst med skandaler. Vilken bra start på dagen liksom. När jag låg där lite nyvaken och undrade om det var Peter Wolodarski eller kanske någon MUF-ordförande som uttalat sig blev jag mäkta förvånad när det istället var en framträdande partikamrat som vräkt ur sig dessa mindre smickrande epitet.
Personen i fråga som uttalat sig var ingen mindre än dom senaste dagarnas centralgestalt inom S. Om man då bortser från allt som händer med förtroenderådet och Mona Sahlins avgång. Med andra ord var det vår alldeles egen Urban Ahlin som påtalat dessa ganska prikära brister hos vårt parti.
Nu kanske man inte ska döma Urban allt för hårt. Aftonbladet och annan skvallerpress har en tendens att blåsa upp minsta lilla uttalande till orimliga proportioner och dessutom har ju Urban bara sagt det i slutna rum till sina kompisar. Så det var ju inte meningen att vi vanliga, tråkiga och andefattiga partimedlemmar skulle få veta någonting alls om hur enormt banala vi är. Det måste ju räknas på pluskontot på något sätt, eller hur?
Att just Urban sen uttalar sig om att vi andra är idéfattiga och gnälliga kan jag ju finna lite humoristiskt. Jag kan inte påstå att jag sett Urban som någon större visionär om man ser till dom senaste årens ideologiska och idépolitiska produktion från hans sida. Och vad gäller idéer om hur han ville lösa kriget i Afghanistan, en fråga som han ju gör anspråk på att ha stenkoll på, har jag inte hört några större avvikelser från NATO-linjen som jag ju knappast skulle vilja kalla idéfylld och nydanande. En inställning som också bekräftats dom senaste dagarna om man vågar tro på Wikileaks.
Hur som helst, nu ska vi blicka framåt och förnya oss. Men man ska ha en sak klart för sig, när Lena Melin uttalar sig positivt om en sosse så är det dags att dra öronen åt sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar