Det har länge rått ett stort mått av hyckleri vad gäller frågan om svensk neutralitet. Somliga hävdar att den aldrig existerat, andra hävdar att den periodvis varit gällande och ytterligare några hävdar att Sverige under större delen av sin moderna historia varit neutrala. Jag har förståelse för alla tre ståndpunkterna. Vad jag däremot tycker är fel är att vi genom en oklar definition glider längre och längre ifrån den eventuella neutralitet som vi eventuellt en gång har haft.
Att vi tillhört västblocket är okontroversiellt att påstå. Att vi samarbetat militärt är inte heller det speciellt kontroversiellt att antyda. Men att vi aktivt deltar i krig på NATO:s sida är i alla fall kontroversiellt för mig och effekten av det hela är att vi, som någon sa, tagit bakdörren in i krigsorganisationen.
När vi dessutom professionaliserar vår egen krigsmakt och när denna krigsmakt går allt tätare hand i hand med näringslivet så kan man inte annat än bli orolig. Vilken utveckling ska Sverige ha och vilken roll ska Sverige spela i den värld som nu skapas. Vad är det i vårt utlandsengagemang som inte varit bra under 1900-talet som kan anses kräva denna radikala omställning av vårt försvar till en offensiv krigsmakt?
Sverige ligger trea i vapenexportligan om man ser till exporten som andel av BNP. Att det finns stora ekonomiska intressen som gärna ser att Sverige är aktivare i krig torde därför inte råda några större tvivel om. Dessvärre verkar en del inom mitt eget parti inte ha så jättestora problem med det hela. När man lägger ihop olika delar kan man ju undra hur det egentligen är ställt med fredsviljan i det här landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar