Att vilja näringspolitik och att vilja för löntagarna

Dom nya jobben finns inom tjänstesektorn nästa år. Det är föga förvånande. Om jag minns rätt så finns ca 70% av alla jobb inom tjänstesektorn och med tanke på lönedumpningen i andra länder på industrijobb så är det inte ett dugg konstigt. Men det är väl inget negativt att det finns jobb i tjänstesektorn.

Tvärtom är det bra med jobb. Frågan är bara hur vi skapar dom och hur vi hanterar dom samt vad vi gör med det överskott och mervärde som producerats av löntagarna. Det är också i detta avseenden som dom politiska alternativen skiljer sig åt.

Att skapa jobb är egentligen inte så svårt. Genom utbildning, stöd och kloka investeringar kan man från politikens sida stimulera och stödja företagande som i sin tur kan växa och samverka med det omkringliggande samhället. Offentlig sektor är, i mina ögon, en outnyttjad resurs i dagens Sverige. När landet var som framgångsrikast var samarbetet mellan näringslivet och det offentliga betydligt bättre utvecklat utifrån båda parters synvinkel. Idag är den ensidiga fokuseringen på näringslivets behov ett problem eftersom näringslivets behov aldrig är synonymt med löntagarnas behov. Sen att dessa intressen i vissa hänseenden överlappar varandra kan inte tas som incitament för den ena parten att lägga ner sin kamp. Det dialektiska förhållandet kräver två sidor som drar för att utvecklingen ska gå framåt.

Att hantera dom skapade jobben och att hantera dom jobb som finns är nästa dimension. Vilka villkor ska gälla, vad är syftet med arbetet och vems rättigheter ska tillgodoses. Att skapa jobb som saknar rimliga villkor för löntagaren, att ha ett arbete som bara syftar till vinstmaximering och att arbete utan rättigheter är kontraproduktivt och rent skadligt för hela samhället är saker som man alltid bör bära med sig i diskussionen. Det skapar ojämlikhet och kostnader på lång sikt som överväger dom kortvariga vinsterna av att folk är i arbete. Går man tillbaks i tiden och ser på historien, när arbetsvillkoren var betydligt sämre än dom var idag, så hade vi också en kortare medellivslängd, vi hade sämre livskvalité och vi hade betydligt skröpligare åldringar. Dagens tjänstesamhälle erbjuder på många sätt ett unikt tillfälle att skapa mer rättvisa och jämlika förutsättningar på arbetsmarknaden om bara löntagarnas intressen vägs upp i förhållande till arbetsgivarna. Det är viktigt att inte låta detta tillfälle glida oss ur händerna.

Sist handlar det som sagt om vad vi gör med alla dom vinster och överskott som skapas genom det dagliga arbetet ute på alla arbetsplatser. För att skapa jobb behöver vi som tidigare nämnts utbildning, stöd och investeringar. Det kostar och därför måste också dom kostnaderna solidariskt täckas så att inte enskilda individer eller företag ska bära hela kostnaden. Ger man ska man få och det är en bärande tes i den samverkan som måste finnas på en dynamisk och rättvis arbetsmarknad. Dessutom är det återigen en rättvisefråga vad som sker med det som löntagaren skapar. Löntagarna är bärare av vinsterna, utan deras arbete händer ingenting, och därför måste delen av kakan till denna grupper bli större. Inte på bekostnad av dom svaga i samhället, inte på bekostnad av trygghetssystemens vara eller inte vara, utan på bekostnad av dom vinster som t ex aktieägare kan ta ut. Det är ytterst en fråga om rättvisa det också och även en fråga om att förhindra dom krascher som med jämna mellanrum skakar det ekonomiska systemet.

För att sammanfatta, för en socialdemokrati som vill finns det massor att göra. Det handlar bara om att vilja, och att vilja rätt. Ibland undrar jag nämligen vad det är en del vill i det här partiet och då har vi ett problem.