I år har över 700 soldater, tillhörande icke afghanska trupper, dödats i Afghanistan. Dom har alla dött i ett krig där även Sverige deltar med liv och lusta. Hur många afghanska regeringssoldater som har dött hör man sällan talas om, hur många av "fienden" som har dött hör man ännu mera sällan talas om och antalet civila som har dött vet jag inte ens om jag hört något om alls. Vad som är viktigt, i rapporteringen hem till oss, är ganska uppenbart om man betänker detta. Ett liv är betydligt mer värt än ett annat i detta krig. Hur det rimmar med alla människors lika värde kan man ju diskutera.
Nu är det säker någon som är sur för att jag skrev fienden inom citationstecken. Skälet till att jag gjorde så är att det inte är riktigt glasklart vem det är som är fienden i detta krig. För ofta rapporteras det om "talibaner, motståndsgrupper och rebeller". Det är med andra ord inte riktigt glasklart vem som egentligen är fienden. I debatten är det givetvis talibanerna. Att dom är fienden kan man nog vara överens om. Dom vill införa en religiös diktatur och att det inte är bra är också dom flesta överens om.
I alla fall så länge diktaturen som dom vill införa inte är på "vår" sida. Är man diktator måste man nämligen vara "rätt" diktator för att få vara kvar. Är man fel sort, dvs har egna tankar och idéer eller gör saker som inte är godkända i någon nordamerikansk eller europeisk huvudstad, då åker man väck illa kvickt.
Men tillbaks till Afghanistan och dom där motståndsmännen och rebellerna. Är det knarkligor som bara slåss för sina egna knarkvinster? Det har också hävdats. Lustigt i sammanhanget är att detta så fall är ett mönster som återkommer i nästan alla krig som vissa länder fört. Så fort motståndaren inte är en stat utan en inhemsk rebellgrupp så är dom knarklangare hela bunten.
Farc i Colombia, Vietcong i Vietnam, varenda motståndsgrupp i Mexico, Hizbollah i Libanon och givetvis varenda person som motsätter sig den utländska interventionen i Afghanistan och som inte kan klassas som religiös dåre. Alla är dom knarklangare och bara vi slår ner dom tillräckligt hårt kommer genast knarkkranen från södern att sina. Varför vi inte slår till mot Holland, Baltikum eller Thailand för att stoppa knarket vet jag inte riktigt men det tillhör tydligen inte saken.
Sen är det också märkligt det här med alla fiender i Afghanistan. Dom är ju alla tyranner, mördare, tjuvar och mer eller mindre demoner hela bunten. Folket i Afghanistan vill inget hellre än att bli av med dom enligt våra militära källor, våra tidningar och många av våra politiker. Folket vill ha demokrati och frihet. Det tror även jag. Men frågan är ju hur dessa reinkarnationer av djävulen själv kan operera i ett land, bland civila och i städerna, trots att alla som uttalar sig framför en tv-kamera eller en västerlänning svär på allt dom äger och har (vilket ofta inte är så mycket och ibland, väldigt sällan, är enormt mycket) att dom inget hellre vill än att bli av med talibaner, motståndsmän och rebeller. Det räcker liksom med en enda persons varning till någon av dom 150 000 utländska soldaterna som finns i landet, eller till någon av dom inhemska trupperna, för att sätta världens mest välutbildade och välutrustade arméer på helspänn.
Men när tv-kamerorna slocknat och när vi här hemma tittar åt ett annat håll så vekar någonting hända med den där aversionen mot alla "ickedemokratiska" element. Något annat verkar ske. För annars borde vi ju höra nyhet på nyhet om dom framgångsrika operationerna där mängder av talibaner, motståndsmän och rebeller blivit fångade och ställda inför rätt. Men vi hör inte dom nyheterna, där är inte mängder av "fiender" inför rätta och dom utländska soldaterna fortsätter att dö.
2001 var dom 12, 2010 är dom över 700. Är det den alltid lika intressanta logiken "om vi bara skruvar åt tumskruvarna lite till så går det nog" som gäller? Eller är det kanske inte dags att prova någonting annat? Och om det nu är så att logiken är som ovan refererats är ju frågan när tumskruvarna har dragits åt tillräckligt hårt. Frågan är om inte tummen lossnar innan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar