Tänk som det blev

Så var 2010 slut. Ett år som gått upp och ner, ett år som innehållit mycket förändring i båda stort och smått. Det talas om att årets val t ex var ett trendbrott, att den socialdemokratiska hegemonin nu är bruten, och visst kan man hävda det. Jag tror dock inte att så är fallet. Visst är svensk socialdemokrati stukad, halt och lytt, men det lär inte bli mycket värre än så här. Och om 30 % av svenska folket kan stödja en svårt skadeskjuten socialdemokrati, tänk då hur många som kommer att stödja en stark, frisk och framåtsyftande dito.

Jag tror inte att det kommer att vända fullständigt under 2011. Vi kommer att kämpa i motvind ett bra tag till. Visst, ett opinionslyft kommer förmodligen i och med att vi väljer ny partiledare i mars men det kommer inte räcka för att vända hela skutan på rätt köl. Firma Högerprojekt Sverige, aka Reinfeldt och Borg, kommer att fortsätta dominera svensk inrikespolitik ett tag till. Det riktigt intressanta är vad som händer 2012 och 2013.

Om det tänker jag verkligen inte sitta nu och sia. Såna där spekulationsspalter där folk gissar vad som ska hända under året tenderar att bli ganska banala. Och ändå föll jag kanske också i den fällan. Tänk som det kan bli.

Gott nytt år allihop. Ta det försiktigt ikväll och inatt.

Att vilja näringspolitik och att vilja för löntagarna

Dom nya jobben finns inom tjänstesektorn nästa år. Det är föga förvånande. Om jag minns rätt så finns ca 70% av alla jobb inom tjänstesektorn och med tanke på lönedumpningen i andra länder på industrijobb så är det inte ett dugg konstigt. Men det är väl inget negativt att det finns jobb i tjänstesektorn.

Tvärtom är det bra med jobb. Frågan är bara hur vi skapar dom och hur vi hanterar dom samt vad vi gör med det överskott och mervärde som producerats av löntagarna. Det är också i detta avseenden som dom politiska alternativen skiljer sig åt.

Att skapa jobb är egentligen inte så svårt. Genom utbildning, stöd och kloka investeringar kan man från politikens sida stimulera och stödja företagande som i sin tur kan växa och samverka med det omkringliggande samhället. Offentlig sektor är, i mina ögon, en outnyttjad resurs i dagens Sverige. När landet var som framgångsrikast var samarbetet mellan näringslivet och det offentliga betydligt bättre utvecklat utifrån båda parters synvinkel. Idag är den ensidiga fokuseringen på näringslivets behov ett problem eftersom näringslivets behov aldrig är synonymt med löntagarnas behov. Sen att dessa intressen i vissa hänseenden överlappar varandra kan inte tas som incitament för den ena parten att lägga ner sin kamp. Det dialektiska förhållandet kräver två sidor som drar för att utvecklingen ska gå framåt.

Att hantera dom skapade jobben och att hantera dom jobb som finns är nästa dimension. Vilka villkor ska gälla, vad är syftet med arbetet och vems rättigheter ska tillgodoses. Att skapa jobb som saknar rimliga villkor för löntagaren, att ha ett arbete som bara syftar till vinstmaximering och att arbete utan rättigheter är kontraproduktivt och rent skadligt för hela samhället är saker som man alltid bör bära med sig i diskussionen. Det skapar ojämlikhet och kostnader på lång sikt som överväger dom kortvariga vinsterna av att folk är i arbete. Går man tillbaks i tiden och ser på historien, när arbetsvillkoren var betydligt sämre än dom var idag, så hade vi också en kortare medellivslängd, vi hade sämre livskvalité och vi hade betydligt skröpligare åldringar. Dagens tjänstesamhälle erbjuder på många sätt ett unikt tillfälle att skapa mer rättvisa och jämlika förutsättningar på arbetsmarknaden om bara löntagarnas intressen vägs upp i förhållande till arbetsgivarna. Det är viktigt att inte låta detta tillfälle glida oss ur händerna.

Sist handlar det som sagt om vad vi gör med alla dom vinster och överskott som skapas genom det dagliga arbetet ute på alla arbetsplatser. För att skapa jobb behöver vi som tidigare nämnts utbildning, stöd och investeringar. Det kostar och därför måste också dom kostnaderna solidariskt täckas så att inte enskilda individer eller företag ska bära hela kostnaden. Ger man ska man få och det är en bärande tes i den samverkan som måste finnas på en dynamisk och rättvis arbetsmarknad. Dessutom är det återigen en rättvisefråga vad som sker med det som löntagaren skapar. Löntagarna är bärare av vinsterna, utan deras arbete händer ingenting, och därför måste delen av kakan till denna grupper bli större. Inte på bekostnad av dom svaga i samhället, inte på bekostnad av trygghetssystemens vara eller inte vara, utan på bekostnad av dom vinster som t ex aktieägare kan ta ut. Det är ytterst en fråga om rättvisa det också och även en fråga om att förhindra dom krascher som med jämna mellanrum skakar det ekonomiska systemet.

För att sammanfatta, för en socialdemokrati som vill finns det massor att göra. Det handlar bara om att vilja, och att vilja rätt. Ibland undrar jag nämligen vad det är en del vill i det här partiet och då har vi ett problem.

Nu kommer hela Norrlands inland att avfolkas och förtvina

Borgerligt hyckleri är alltid lika intressant att lyfta fram. Dels för att makten ska granskas, dels för att det finns så många exempel på rena lögner från högern. Skattehöjningar på drivmedel är ett sådant hyckleri där borgarna förmodligen innehar någon form av rekord i att bryta vallöften.

I valrörelsen var det ett väldigt hallaballo över att bensinskatten skulle höjas med 49 öre. Detta skulle ta död på sådär hela Dalarna och Norrlands inland. Denna enorma börda på ca 100 kr i månaden för en bilist som kör 200 mil i månaden skulle riva allt vad röda stugor och skogsbruk heter. Ve och fasa för denna höjning som var ett slag mot det svenska folkhemmets rötter och kärna. Bensinskatten, som KD lovat sänka innan förra valet men som dom var med och höjde när valsegern var bärgad, gick ju inte att höja mer.

Dieselskatten däremot, som dom flesta företagare kör på, som bönderna kör på och som allt fler bilägare kör på, den kan man höja med 25 öre vid årsskiftet och 25 öre vid nästa årsskifte utan att varannan ny bilägare i Sverige ens märker av det. Och framförallt tar det inte död på något inland. Det kommer väl tvärtom påstås att det är en klok miljöreform med tydliga näringspolitiska och tillväxtpolitiska incitament. Anders Carlgren är ju en van lögnare och att svika sina gamla löften är väl något av hans paradgren så det skulle inte förvåna mig ett dugg.

Inte konstigt att Reinfeldt är poppis

Förtroendet för Reinfeldt är rekordhögt och annat vore ju märkligt. Svenska statens finanser är stabila, att svaga och fattiga människor kommer i kläm och att tågen står still spelar ingen roll, ekonomisidorna manglar ut budskapet och då är det också "sanningen".

Samtidigt har vi en politisk opposition som är stendöd. Reinfeldt får stå mer eller mindre oemotsagd och när väl någon spritter till avfärdas dom antingen som gammelmodiga sossar, gröna tokstollar eller som kommunister. Avlegitimeringen, om man nu kan säga så, av den politiska oppositionen har varit ytterst effektiv. Jag kanske inte skulle dra till med att kalla det för "Nordkoreanivå" men jag förstår hur resonemanget går. Demokratin är känslig.

Sen är det även så att Reinfeldts politik varit lysande. För ungefär två tredjedelar av invånarna i landet. För övriga är den förödande. Men när det handlar om att vinna val är det inget större problem vad som händer med 49,99 % av befolkningen. Det är dom andra som spelar roll och det passar Reinfeldts ideologi som handen i handsken.

Reinfeldt har även en osökt förmåga att förbli obefläckad. Alla strider som uppstår läggs på fackministrarna. Är det sjukförsäkringen som är på tapeten får "ansvarig" minister rycka ut och säga att han eller hon inte kan kommentera "enskilda och unika" fall. Är det tågen som står stilla är det en annan minister som kommer till Reinfeldts räddning och talar om att man minsann inte som ägare kan ha synpunkter på sitt företag för då är det ministerstyre. Reinfeldt själv tar inte i frågorna med tång och den ende minister han håller i hand är Anders Borg.

Så att Reinfeldt har högt förtroende är varken förvånande och framförallt är det ingen "hemlighet" varför det är så. Att odla någon slags myt om dom "nya Moderaterna" är ett spel för galleriet och det är helt i linje med den moderata idén. Högern kommer med hemliga lösningar som vi vanliga dödliga inte kan förstå och innan vi har löst den gordiska knuten är vi chanslösa. Pyttsan säger jag, it´s all politics!

Skyldig till något, frågan är vad?

Ibland får jag lust att skriva om såna där saker som är lite kontroversiella. Att jag gör det är helt beroende på att jag, som bekant, gillar perspektiv. Allt för ensidig belysning av en fråga leder lätt till att väldigt skeva uppfattningar om verklighetens beskaffenhet etableras och då får ju någon rycka ut och säga "stopp, riktigt så där svart eller vitt är det inte". Nu lät det som om jag var en självutnämnd typ som alltid ser saken från andra sidan, vilket givetvis inte är fallet, men ni förstår nog vart jag vill komma.

Idag kan man läsa om att den ryske oljemagnaten Michail Chodorkovkskij har befunnits skyldig bland annat för stöld. Chodorkovkskij tillhörde 1990-talets oljeoligarker i Ryssland och i samband med detta gjorde han sig en miljardförmögenhet på Rysslands oljetillgångar. Att jag skulle uttala mig med någon form av säkerhet om Chodorkovkskij är skyldig till just dom punkter som han åtalas för är omöjligt. Men att han har varit med i någon form av stöld är väl ganska uppenbart?

När Sovjetunionen föll samman släpptes en osedvanligt grym och hänsynslös form av kapitalism loss. Den så kallade "katastrofkapitalismen" härjade i Ryssland under 90-talets början och efterverkningarna av dessa kapitalismens storhetsdagar gör sig fortfarande gällande i Ryssland. Putin är på sätt och vis ett arv efter denna tid och lika så Chodorkovkskij. Olja som kunde gjorde det ryska folket till ett välmående och rikt folk lades i händerna på några få personer som skapade enorma rikedomar samtidigt som det ryska folket kastades ner i en fattigdomsspiral av kriminalitet, sjukdomar och hunger.

Och det är här Chodorkovkskijs skuld ligger. För oavsett vad han gjort i sin skatteplanering, oavsett vad han gjort med sin bokföring, så har Chodorkovkskij varit del i att bedriva rovdrift på Ryssland. Att liberala debattörer försvarar honom och inte anser att han gjort något fel är föga förvånande. Det var nämligen dessa liberaler som var hjärnorna bakom katastrofkapitalismens korståg genom Ryssland och ett fördömande av Chodorkovkskij är ett fördömande av dessa herrar och deras ideologi. Ett historiens fördömande som dom gör allt för att förneka och undvika. Sen att Putin och den ryska demokratin är åt helsike gör inte saken ett dugg bättre. Man kan nämligen inte försvara en orätt med en annan.

Det blir inte mycket gjort

Återigen ont om tid. Alla dessa julmiddagar och släktträffar är förödande för bloggen, formen och tiden. Men det får det väl vara värt. Imorgon är det måndag och då får man väl ta tag i saker igen. God fortsättning!

Givetvis ska vi avskaffa monarkin

Idag har jag inte heller speciellt mycket tid. Om det sen beror på att jag har mycket att göra eller på att jag är väldigt bra på att sova på förmiddagarna när jag är ledig låter jag vara osagt. Därför är det bra att man kan rekommendera andra bloggare när man inte själv hinner skriva något bra.

Röda Berget skriver idag bra om varför vi ska avskaffa monarkin. Peter har en lite mer avvaktande inställning än jag själv och ser kanske mer pragmatiskt på frågan, som vanligt följer jag kanske nån slags ideologisk övertygelse lite mer nitiskt även i denna frågan, men den bredden är samtidigt styrkan i vårt parti. Hoppas er julafton var till belåtenhet förresten!

Samma julvisa en gång till

Förra året skrev jag en del inlägg angående vårt julfirande och det motsatsförhållande som t ex julen i sin nuvarande utformning har till långsiktig hållbarhet och hur konsumtionssamhällets negativa effekter blir extremare än någonsin just under julen. För detta belönades jag bland annat med sarkastiska kommentarer av Kvällsposten och av några högerbloggare. Jag skulle kunna sjunga samma visa om igen men poängen har nog gått fram redan nu. Dessutom är jag inte ensam om min kritik, Helena Markstedt skriver i veckans AiP om ungefär samma tankar som jag har. För den intresserade finns artikeln här.

Med det önskar jag er alla en God jul och ett Gott nytt år.

Sluta tjafsa om NN nu

Dom flesta verkar tycka att Primegate är grejen för dagen att blogga om, i dag ut och dag in. Jag förstår att det är en upprörande historia, jag förstår att många är gruvligt irriterade men samtidigt tycker jag att man kan lägga tid och energi på annat. Niklas Nordström har sålt sig, något han helt klart inte är ensam om, och nu vet vi var han står. Släpp frågan och snacka politik nu istället.

Den enda tidningen som verkar bry sig är Aftonbladet. Dom har "avslöjat" och hela sossebloggosfären hänger på. DN, SvD och Expressen tar det lugnt, skriver lite om vädret och Wikileaks och låter sossarna ta död på sig själva. Med vänner som Aftonbladet behövs inga fiender höll jag på att säga.

Vi sossar ska vara samhällsförändrande, vi ska vara framåtsträvande och vi ska vara solidariska. Vi ska se till allas väl och framförallt ska vi se till löntagarnas intressen. Det finns gott om aktörer som ser till dom besuttnas dito. Att vi tjafsar intern är mumma för högern, att högern till och med har ett finger med i spelet genom sina lobbyorganisationer är ännu mer mumma för samma höger och varje dag som går, där vi talar om interna konflikter, är en förlorad dag i kampen för en bättre värld.

Någon enstaka dålig dag kan man ha, visst, men nu får det faktiskt räcka kamrater. Strunta i Niklas Nordström, han är ute ur leken, och låt oss sträva framåt istället.

Varför inte bara ta och tagga ner ett par hekto?

Nordkorea är en sån där diktatur som, precis som t ex Saudiarabien eller Vitryssland, har stöd i någon huvudstad. Exakt vilken huvudstad och varför denna huvudstad ger sitt stöd kan man alltid diskutera. Att Beijing och stundtals Moskva ligger bra till och att det har mycket med historia att göra är nog ingen jättedålig gissning baserat på olika inlägg i debatten, företrädesvis i Säkerhetsrådet.

Nu har jag inte satt mig in i frågan sådär jättedjupt, jag har i princip bara lyssnat på nyhetsrapporteringarna dom senaste månaderna, men det är ändå lite märkligt det som utspelar sig på Koreahalvön just nu.
Alla är överens om att Nordkorea är ett oberäkneligt land som innehar kärnvapen. Ändå genomför Sydkorea, med glada tillrop av västvärlden, militärövningar precis i gränstrakterna som dom vet är provocerande. USA, Storbritannien och Frankrike tycker det är helt ok, Ryssland är lite fram och tillbaka och Kina menar att alla parter måste besinna sig.

Och jag måste säga att jag tycker det är märkligt att man fortsätter att provocera bara för sakens skull. Att skramla med vapen längs gränsen gör ju knappast saken bättre. Nordkoreanerna vet att Sydkorea och dess allierade har vapen och att dom kan slåss. Det är liksom inte det som är problemet.

Det hela påminner om ett tonårsgäng där dom andra retar den introverta och fattiga killen med ADHD bara för att testa hans gränser och för att det är så spännande när han sen får ett utbrott och alla kan lägga skulden på honom. I det läget har alla ett ansvar. Ett ansvar som ingen vill ta.

Regeringen torskade

Regeringen torskade omröstningen om höjda avgifter på Öresundsbron!

"De nuvarande avgiftsvillkoren för passagerartåg på Öresundsbron ska fortsätta gälla. Regeringen hade föreslagit att riksdagens ställningstaganden från år 2000 om avgifterna för tågtrafiken på Öresundbron inte skulle gälla längre. Det skulle ha inneburit att Trafikverket får möjlighet att bestämma avgifterna inom den ram som järnvägslagen från 2004 tillåter. Men en gemensam reservation från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vann omröstningen i kammaren." - Riksdagens hemsida

Är vi på rätt väg nu då med 700 döda?

I år har över 700 soldater, tillhörande icke afghanska trupper, dödats i Afghanistan. Dom har alla dött i ett krig där även Sverige deltar med liv och lusta. Hur många afghanska regeringssoldater som har dött hör man sällan talas om, hur många av "fienden" som har dött hör man ännu mera sällan talas om och antalet civila som har dött vet jag inte ens om jag hört något om alls. Vad som är viktigt, i rapporteringen hem till oss, är ganska uppenbart om man betänker detta. Ett liv är betydligt mer värt än ett annat i detta krig. Hur det rimmar med alla människors lika värde kan man ju diskutera.

Nu är det säker någon som är sur för att jag skrev fienden inom citationstecken. Skälet till att jag gjorde så är att det inte är riktigt glasklart vem det är som är fienden i detta krig. För ofta rapporteras det om "talibaner, motståndsgrupper och rebeller". Det är med andra ord inte riktigt glasklart vem som egentligen är fienden. I debatten är det givetvis talibanerna. Att dom är fienden kan man nog vara överens om. Dom vill införa en religiös diktatur och att det inte är bra är också dom flesta överens om.

I alla fall så länge diktaturen som dom vill införa inte är på "vår" sida. Är man diktator måste man nämligen vara "rätt" diktator för att få vara kvar. Är man fel sort, dvs har egna tankar och idéer eller gör saker som inte är godkända i någon nordamerikansk eller europeisk huvudstad, då åker man väck illa kvickt.

Men tillbaks till Afghanistan och dom där motståndsmännen och rebellerna. Är det knarkligor som bara slåss för sina egna knarkvinster? Det har också hävdats. Lustigt i sammanhanget är att detta så fall är ett mönster som återkommer i nästan alla krig som vissa länder fört. Så fort motståndaren inte är en stat utan en inhemsk rebellgrupp så är dom knarklangare hela bunten.

Farc i Colombia, Vietcong i Vietnam, varenda motståndsgrupp i Mexico, Hizbollah i Libanon och givetvis varenda person som motsätter sig den utländska interventionen i Afghanistan och som inte kan klassas som religiös dåre. Alla är dom knarklangare och bara vi slår ner dom tillräckligt hårt kommer genast knarkkranen från södern att sina. Varför vi inte slår till mot Holland, Baltikum eller Thailand för att stoppa knarket vet jag inte riktigt men det tillhör tydligen inte saken.

Sen är det också märkligt det här med alla fiender i Afghanistan. Dom är ju alla tyranner, mördare, tjuvar och mer eller mindre demoner hela bunten. Folket i Afghanistan vill inget hellre än att bli av med dom enligt våra militära källor, våra tidningar och många av våra politiker. Folket vill ha demokrati och frihet. Det tror även jag. Men frågan är ju hur dessa reinkarnationer av djävulen själv kan operera i ett land, bland civila och i städerna, trots att alla som uttalar sig framför en tv-kamera eller en västerlänning svär på allt dom äger och har (vilket ofta inte är så mycket och ibland, väldigt sällan, är enormt mycket) att dom inget hellre vill än att bli av med talibaner, motståndsmän och rebeller. Det räcker liksom med en enda persons varning till någon av dom 150 000 utländska soldaterna som finns i landet, eller till någon av dom inhemska trupperna, för att sätta världens mest välutbildade och välutrustade arméer på helspänn.

Men när tv-kamerorna slocknat och när vi här hemma tittar åt ett annat håll så vekar någonting hända med den där aversionen mot alla "ickedemokratiska" element. Något annat verkar ske. För annars borde vi ju höra nyhet på nyhet om dom framgångsrika operationerna där mängder av talibaner, motståndsmän och rebeller blivit fångade och ställda inför rätt. Men vi hör inte dom nyheterna, där är inte mängder av "fiender" inför rätta och dom utländska soldaterna fortsätter att dö.

2001 var dom 12, 2010 är dom över 700. Är det den alltid lika intressanta logiken "om vi bara skruvar åt tumskruvarna lite till så går det nog" som gäller? Eller är det kanske inte dags att prova någonting annat? Och om det nu är så att logiken är som ovan refererats är ju frågan när tumskruvarna har dragits åt tillräckligt hårt. Frågan är om inte tummen lossnar innan dess.

Var är den ödmjuke moderaten när man behöver honom?

Var är den ståndaktiga Jan-Evert Rådhström (M) när man behöver honom? Nu när det är trafikkaos och folk är strandsatta runt om på Europas flygplatser hade det väl varit lämpligt för denne ödmjuke moderat att framträda och förklara att det bara är att inse, folk blir försenade, flygen kan inte gå med 100 % säkerhet. Varför står inte Jan-Evert på barrikaderna och säger till alla flygresenärer att det inte är rimligt att planen ska gå när det är dåligt väder?

Sen blir man lite konfunderad rent allmänt som pendlare. När folk fastnar på flygplatser får dom ersättning för hotell, mat och dryck. Om man står och fryser häcken av sig på en perrong någonstans för att tåget inte kommer får man, i alla fall i Skåne, ett endagsfrikort på sin höjd. Känns ju jättebra när man har månadskort och det dessutom tar flera månader att få det där frikortet och man måste fylla i blanketter i parti och minut om man ska få kompensation.

Man kan visserligen få ersättning för en taxiresa också på upp till 500 kr men om man ska ta sig från t ex Helsingborg till Malmö kan man ju bara glömma att man hittar en taxi som kostar max 500 kr. Och att Skånetrafiken skulle bjussa på en kaffe kan man glömma ännu mer.

Det blev lite gnälligt idag men jag är inte glad alls på vare sig väder, vind eller Skånetrafiken.

Nu ska jag svära i vänsterkyrkan lite grann

Nu ska jag svära i kyrkan och göra något som många kommer gnälla på. Men jag ska ge Lars Ohly rätt. Fast det är ju inte så förvånande. Det Ohly säger har känts ganska självklart under lång tid och med tanke på senaste dagarnas PR-diskussion, kring sossar som vill liberalisera partiet bara dom får tillräckligt betalt, så ligger nog Ohly väldigt rätt i sin kritik. Det Ohly framför kan egentligen sammanfattas med hans egna ord:

"En alltmer högeranpassad socialdemokrati utan ett samhällsförändrande program saknar relevans. En socialdemokrati som inte ökar jämlikheten och minskar klyftorna i förmögenhet, inkomster, makt och inflytande saknar existensberättigande." - DN Debatt

Och visst är det så. Om det stämmer att Socialdemokraterna drev på för att avvakta borgarnas valplattform med anledning av att lägga sig tillräckligt nära denna är det skandal och inget annat. Att det finns folk som är ideologiskt vilse, om man måste kolla vad borgarna gör innan man själv vågar agera, torde vara en rejäl underdrift. Man har ju snarare gått in i väggen med ett sånt resonemang.

Det föreligger en ganska stor risk att utvecklingen av den svenska vänstern går i riktning mot den i Tyskland. Där har SPD varit i kris länge och Die Linke har vuxit genom att föra en mer socialdemokratisk orienterad politik vilket attraherat, och nu svär jag i kyrkan igen, SPD:s vänsterflygel.

Än så länge är kommunistskräcken för stor bland många sossar för att tänka sig detta steg i Sverige men ett allt mer pragmatiskt och anpassligt Vänsterparti kan mycket väl nagga den socialdemokratiska vänstern i kanten på precis samma sätt som Miljöpartiet nafsat på den socialdemokratiska högersidan. Och då är vi inte mer än 30 %, så enkelt är det.

Tänka sig, min magkänsla var rätt

Att det rullat upp en präktig sörja inom S har väl inte gått någon förbi. Köpta "sossar" som ska driva partiet mot mitten och anlägga en mer liberal "approach" florerar nu i media. Att det handlar om just Niklas Nordström gör mig föga förvånad, jag fick kalla kårar när jag såg nämnde Nordström på Aktuellt för någon månad sedan, att han var köpt trodde jag dock inte även om det inte kändes helt rätt i maggropen. Och framförallt trodde jag inte att en hel drös med andra "sossar" var det likaså. Men jag börjar förstå varför jag inte riktigt har känt igen en stor del av debatten dom senaste månaderna. Det har inte handlar om socialdemokrati, i ideologiskt mening, utan om något helt annat.

Nu är problemet att alla med dessa åsikter inte är köpta. Det finns givetvis dom som anser sig vara genuina sossar som hyser nästan samma åsikter som Nordström & Co. Är detta ok, är dessa "sanna" socialdemokrater?

Ja, jag måste nog svara jakande på den frågan ändå, även om min dom knappast är någon objektiv sanning. Eller för den sakens skulle har minsta värde. Men att folk går ideologiskt vilse kan jag leva med, om det sker med gott uppsåt och är av bästa välmening. Dock är det illa nog att dom som är vilse alltså tangerar Svenskt Näringslivs vision om en liberaliserad socialdemokrati och om man ligger i detta åsiktsspann kanske man ska börja fundera på vad man egentligen står för.

Nordström stod som sagt i Aktuellt för någon månad sen och ville ha kvar RUT, ville inte införa fastighetsskatt, ville inte införa förmögenhetsskatt. Och inte nog med det, han ville väl i princip köpa hela borgerlighetens skattepolitik, vilket han dessvärre inte är ensam om. Så man kan ju fråga sig, tycker du som Niklas Nordström, eller kanske jag ska säga Prime?

Kvällens rekommendation, Röda Berget!

Jag hann inte blogg så mycket innan och orkar inte blogga så mycket just nu heller. Därför nöjer jag mig med att rekommendera någon som verkligen orkar blogga idag och det är Peter Johansson, alias Röda Berget. Peter skriver vad jag tänker och känner och därför kan ni lika gärna läsa det hos honom. Go Peter!

Förseningar och lite handfast politik.

Eftersom jag åkte med ljuvliga Skånetrafiken till jobb idag blev jag nästan en timme försenad. Detta bland annat tack vare ett rogivande och sympatiskt stopp i den famösa orten Billeberga på ca 20 minuter. Tack för det Skånetrafiken.

Med anledning av detta är jag ruskigt stressad och får väl se om jag hinner blogga lite mer senare. Tills dess får jag väl hålla till godo med att det politiska livet inte är fullt så "handfast" här i Sverige som det är i t ex Ukraina. Där går det lite vildare till som ni kan se.

Det är idioterna vi ska ha tag på, inte muslimer, norrmän eller amerikaner.

Allvarligt talat, idioter finns överallt. Om dom är svarta, vita, gula, blåa, röda eller gröna spelar mindre roll. I alla miljöer och i alla sammanhang finns det potentiella tokstollar som begår enorma övergrepp på sina medmänniskor. Problemet är inte specifikt knutet till en religion, en kultur eller en ideologi. Det är också därför stigmatiseringen och förmenta utpekanden av t ex muslimer som potentiellt farligare än andra blir så absurt.

Självmordsbombaren i Stockholm var en praktidiot. En väldigt övertygad idiot, men ändå en idiot. Av miljarder muslimer var det en som sprängde sig i Stockholm. Av miljarder kulturkristna var det en handfull som utnyttjade sina egna barn under flera års tid i Norge. Av miljoner amerikaner var det en helikopterbesättning som mejade ner oskyldiga civila i Irak. Med andra ord, idioter finns det gott om i alla sammanhang.

Så vad är slutsatsen av detta konstaterande? Först och främst, det är inte kulturen, etniciteten eller religionen som är det huvudsakliga problemet. För det andra är det idioterna vi måste ha tag på, resten måste respekteras för sina livsval och få lov att ha sin tro, övertygelse eller uppfattning även om den är främmande för oss eller vi inte kan förstå den.

Sen har vi visserligen alla lite olika definitioner på vad en idiot är och vem som kvalar in som en sådan. Men jag tror nog ni har förstått min poäng. Sluta generalisera, sluta dra alla över en kant och tänk inte med något ni sitter på.

F(r)asligt liv kring FRA

Övervakningssamhället är redan här. Därom råda föga tvivel antar jag. FRA-diskussionen handlar mer om hur långt vi ska låta detta elände gå än om vi kan stoppa det hela. Den handlar också om vem som ska sätta agendan och definiera verkligheten i integritetsdebatten. Den lag som nu är gällande är en borgerlig produkt med borgerliga syften för ögonen. Därför var kongressbeslutet och senare den rödgröna överenskommelsen om att riva upp, göra om och göra rätt helt korrekt. Ska vi övervaka ska det inte vara på högerns villkor.

Nu låter det visserligen som att jag är positivt inställd till att övervaka folk i parti och minut. Detta är självklart inte fallet. Tanken på att storebror ska sitta och övervaka allt jag eller någon annan företar sig på nätet, via telefonen eller på andra elektroniska platser gör mig illamående. Samtidigt är det en delikat balansgång mellan totalt skydd för individen och det allmännas väl och ve. Det lustiga med den diskussionen är att den bara gäller när det handlar om "säkerhet".

Att lägga enorma resurser på att läsa av nollor och ettor är inget som folk verkar rygga tillbaka för. Inte heller enorma summor på att videoövervaka, nakenscanna eller näthinneregistrera folk verkar speciellt avskräckande. Att däremot lägga enorma summor på att lösa själva kärnan till hela problemet, ojämlikheten i världen, det ryggar många instinktivt tillbaka för trots empiriska belägg för att det är det bästa sättet.

Sen undrar jag hur effektivt det där med signalspaning egentligen är. Om man nu ser Al-Qaida och talibaner som det största hotet mot vår säkerhet är kanske inte signalspaning det mest effektiva. Talibanerna sägs ju vara ett gäng teknikfientliga galningar som bor i grottor och som mest sysslar med att sälja heroin till Europa. Att dom skulle sitta med en iMac på sitt stengolv och maila till folk i Stockholm är ganska osannolikt. I alla fall inte i den skalan att signalspaning á la svenska krigsmakten är nödvändig. Och om dom nu skulle vilja skicka någon till Stockholm lär dom ju inte boka biljett med SAS från Kabul till Arlanda med tanke på hur mycket människor som smugglas dagligen över Europas gränser av just brottslingar från t ex Afghanistan.

Så det där med att riva upp, göra om och göra rätt känns faktiskt mer aktuellt nu än för två dagar sen. Oavsett vad Morgan Johansson tycker.

Nu har jag skrivit över 100 inlägg här.

Coolt, jag har skrivit över 100 inlägg på min nya blogg nu. När slutar en blogg att vara ny förresten?

Är det rimligt att polisanmäla en 8-åring?

Det finns en övertro i vårt samhälle på polisen och dess preventiva verkan. Likaså finns det en övertro på polisens hämndutkrävande funktion och dess förmåga att göra orätt till rätt. Dessa skevheter tar sig ibland ganska absurda uttryck. Ett sådant uttryck, kan jag tycka, är den händelse som det rapporteras om idag där en åttaårig pojke blivit polisanmäld för att ha misshandlat en sexåring. Det hela är en tragiskt incident och givetvis måste det ske någonting men att polisanmäla en åttaåring lär inte göra någonting bättre.

För vad händer med en polisanmälan mot en åttaåring? Jo, den kommer till polisen som genast skickar den vidare till socialen. Vad som sen sker hos socialen är väldigt varierande. Och är det en anmälan till socialen som man är ute efter är det ju helt meningslöst att polisanmäla saken. Ungen kommer i vilket fall som helst inte lagföras för brottet.

I skolans värld talas det ofta om att "allt ska polisanmälas" men med ett sådant uttalande följer också ett antal konsekvenser. Det innebär att man ska polisanmäla en elev som tar ett suddigummi ur ett skåp utan att fråga om det inte är uttalat att man får ta hur många suddin man vill, det innebär att alla skällsord mot andra personer som kan uppfattas som kränkande ska polisanmälas och det innebär att varje form av fysiskt våld ska anmälas. Vilket utrymme finns för personalen att fostra och medla med sådana regler?

Har man arbetat inom skolans värld bör man rygga tillbaka å det kraftigaste för en sådan utveckling. Antalet förtal, ärekränkningar, stölder, snatterier, ringa misshandel m.m skulle överhopa dom lokala poliskontoren nämligen. Därmed inte sagt att inget ska polisanmälas och därmed inte sagt att situationen, som den är idag i många skolor, är bra.

Om två fjortonåringar ryker ihop i ett fullskaligt slagsmål där t ex tillhyggen används kan jag förstå och köpa att det är rimligt med en polisanmälan men när ungar i lågstadiet slåss blir det en väldigt märklig situation att polisanmäla det hela. Sen begriper också jag att hela frågan är behäftad med en enorm gränsdragningsproblematik men det hindrar mig inte från att tycka det hela är fel. Och risken för att vi hamnar i t ex den brittiska eller amerikanska situationen blir större för var polisanmälan som sker mot barn.

Jag måste bara dela med mig av den här

Fick en väldigt rolig och träffande historia skickad till mig som jag tänkte att jag skulle dela med mig av:

En liten pojke frågar sin pappa:
-pappa, jag ska skriva en uppsats i skolan. Får jag ställa dig en fråga?
- Självklart min son, fråga på!
- Vad är politik, pappa?
- Tja... i politiken finns det 5 folkgrupper:
1) befolkningen
2) regeringen
3) den ekonomiska makten
4) arbetarklassen
5) landets framtid
- Jag förstår inte pappa.... Kan du förklara det för mig?
- Ok, jag använder vårt hem som exempel.

Jag tjänar pengarna till det här gemensamma hushållet, alltså är jag den ekonomiska makten.

Din mor administrerar och använder pengarna, hon är alltså regeringen.

Vi ser efter dina behov. Du är alltså befolkningen.

Din lillebror är landets framtid, och hans barnflicka är arbetarklassen..

Förstår du det, min son?
- Mer eller mindre...
På natten vaknade den lille pojken av att hans lillebror grät. Pojken gick upp för att se vad det var
som var fel, och han upptäckte att hans lillebror hade bajsat i blöjan. Han gick in till föräldrarnas sovrum där mamman sov tungt. Så han gick vidare till barnflickans rum, men genom nyckelhålet såg och hörde han att pappan var i full gång med att "fixa" barnflickan. Eftersom de inte reagerade när han knackade och bankade på dörren, gick han tillbaka till rummet och sov vidare.
Nästa morgon sa pojken till pappan:

- Nu tror jag, att jag förstår vad politik är.
- Strålande, min son! Försök att förklara det för mig med dina egna ord.
- Jag tror, att det är så här:

Medan den ekonomiska makten pippar arbetarklassen,

snarkar och sover regeringen,

befolkningen blir fullständigt ignorerad,

och landets framtid står i skit upp till halsen.

Skriv under mot chockhöjningen

Det finns en risk för att avgifterna på Öresundsbron höjs med 40 % om riksdagen röstar för en höjning av broavgiften den 21 december. Med tanke på hur ofta tågen är sena, inställda eller överfulla är det ett direkt hån mot alla som pendlare över sundet att ens prata om en höjning. Men å andra sidan ligger det helt i linje med den borgerliga inställningen till oss som åker detta mediokra färdmedel som tågen tycks verka vara i högerns värld.

Hjälp till och protestera mot höjningen här.

Krigslogiken och varför ingen kan vara förvånad

Jag kan inte säga att jag är förvånad över det faktum att Sverige nu verkar ha utsatts för ett terrorbrott. Eller man kanske ska kalla det för en krigshandling. För vi är i krig och nu svara en fiende med att anfalla svenska mål. Hur gör man annars när man för krig liksom?

Givetvis är det mycket oroande att fiendeelement kan slå till i Sverige. Plötsligt är det krig som pågår hundratals mil bort här och reaktionerna är närmast panikartade. Hur kunde det hända? Varför oss? Vi är ju inte "värst" i invasionsfamiljen och framförallt vi vill ju bara så väl.

Men samtidigt är detta det val vi har gjort. Vi har gått i krig och i krig slåss man. Sen att motståndaren saknar kapacitet att slå till mot våra regementen, våra myndighetsbyggnader och mot vår infrastruktur är en helt annan sak. Men just det faktum att motståndaren saknar denna kapacitet gör att anfallen riktas mot mål som går att anfalla och vad är mer lättattackerat än civila? Att attackera civila för att knäcka motståndet är dessutom en väl beprövad metod. Fråga Winston Churchill när hans bombmattor la sig över Dresden och Hamburg eller när Harry S. Truman släppte två atombomber över Hiroshima och Nagasaki.

Det är hemskt, förfärligt och rent skrämmande det som har hänt. Men att bli förvånad, att skylla på religion eller att förneka det faktum att vi är i krig vore helt absurt. Däremot bör motståndet mot alla former av våld och krig bara växa. Våld föder våld och man kan inte bomba folk till fred. Så enkelt är logiken.

Fars á la Cancun

Det här med klimatmöten är en fars utan like. Alla vill rädda miljön, ingen vill stå för kostnaden. Rika länder, som bär den stora skulden till att vi har en växthuseffekt överhuvudtaget, tycker att det är dagens "problembarn" som ska bita i det sura äpplet. Nyrika och "coming stars", typ Kina och Indien, vill köra på med sin ekonomiska tillväxt för att komma ifatt och förbi dom nuvarande dominanterna. Och så sist, och förmodligen minst, har vi alla fattiga länder som på sätt och vis står bredvid och undrar hur i hela friden dom kan vara problemet efter århundraden av kolonialt förtryck.

Det blir larvigt, på gränsen till parodi, när avtal på världsnivå ska sys ihop med ett nationalistiskt och kapitalistiskt perspektiv på det hela. Alla skyddar sina marknader, sin tillväxt och sina domäner, ingen vågar riskera att förlora sin nuvarande ekonomiska position. Att klimatet går åt helsike under tiden verkar ingen riktigt ta till sig. Dessutom är det ju, i dom flesta fall, någon annan som drabbas värst av miljöproblemen.

Rättvisa, solidaritet och framförallt uppoffringar är vad som krävs för att komma till rätta med miljöproblemen. Men å andra sidan är det inget unikt för miljöfrågorna, det gäller i princip på alla områden. Vad är nyheten liksom?

Även jag håller Göran Greider högt

Ibland sker det lustiga sammanträffanden. På tåget till jobb idag läste jag precis klart Göran Greiders bok "Fucking Sverige". Och igår kväll skrev min goda kamrat Eva Hillén Ahlström att hon älskar just Göran Greider. Detta med anledning av Greiders medverkan i gårdagens Aktuellt. Efter att ha läst hans bok och efter att ha hört hans inlägg är jag nog faktiskt benägen att hålla med Eva. Göran Greider är en mycket klok man med det socialdemokratiska hjärtat på precis rätt ställe. Undra om någon frågat honom om partiledarskapet...?

Och kort kan jag säga att boken var kanonbra! Den gav mig ett helt nytt perspektiv på begreppet "bruksort" i alla fall.

Min frusna näsa gillar inte arroganta borgare

Arrogans är något som jag har svårt för. Därför har jag också svårt för borgerlig politik. Hela sättet att närma sig andra människor osar av arrogans för andras behov. Det ligger en sådan enorm egocentrering kring hela alltet som gör att jag ryser i hela kroppen. Värst blir det när borgarna vräker sig med valfrihetsbegreppet. Deras inställning är inte största möjliga valfrihet till största möjliga antal individer utan största möjliga valfrihet till den som kan betala för sig. Det är cyniskt, kallt och egoistiskt.

Ett tydligt exempel på detta är t ex frågan om järnvägen. Precis som vanligt är allt sossarnas fel, den profetian slår aldrig fel. Det spelar ingen roll om det är utbildning, infrastruktur, arbetslöshet, sjukskrivningar eller miljöfrågor. Är det dåligt måste det vara någon annans fel. Däremot tar borgarna gärna på sig äran av lyckade saker som ordningen i statsfinanserna. Något tackkort till Göran Persson, Per Nuder och Mona Sahlin ser man inte röken av där.

Hur som helst, borgarna vill inte föra till mer pengar till järnvägsunderhållet och arrogansen i motiveringen är enorm. Jan-Evert Rådhström, vice ordförande i trafikutskottet, menar att:

-Är det då hundra procent man ska ha. Vi ska kanske inse att vid hög belastning så kommer några tåg för sent, några tåg blir inställda.

Nä Jan-Evert, hundra procent har aldrig någon påstått sig vilja ha. Det är en utopi, men när fjorton procent var försenade i november, innan den riktiga kylan ens hunnit slå till i södra Sverige, så är det inte något man bara kan "inse". Inte när man dag ut och dag in står på perronger runt om i landet och fryser häcken av sig samtidigt som en tråkig högtalarröst skjuter fram ankomsttiden för tåget gång på gång för att till sist tystna och tåget man väntat på försvinner spårlöst från informationstavlan. Mina tår, mina ben och min näsa vägrar "inse" att några tåg ska komma försent för att du, Jan-Evert, ska sitta i Stockholm och göra ett femte jobbskatteavdrag.

Det är nog tur för allianspartierna att inte valen hålls i slutet av februari eller början av mars. Då hade alla pendlare, med förra vinterns kaos och denna vinterns begynnande dito, inte låtit sig luras av fagra Carlgrenska och Torstenssonska lovord om alliansens miljö- och infrastrukturpolitik. Fast egentligen lovade dom mest mer motorväg. Undra varför inte Jan-Evert kan inse att det faktiskt får vara milslånga köer på Essingeleden istället.

Torsdagsfunderingar kring höger, logik och skåningar

Många är dom som analyserat det tal som Mona Sahlin höll i lördags. Hyllningarna till den "fritt talande" Mona är, precis som det brukar vara när någon slutar, nästan obegränsade. Att det var den "gamla" Mona som stod där och talade, att vi hade vunnit valet om Mona talat så i valrörelsen och att Mona äntligen visade sitt riktiga jag är kommentarer som mer än en sosse fällt. Och visst kan det ligga lite i att Mona talade fritt och ohämmat, så där som bara en som ska träda tillbaka kan göra, men det är samtidigt att förenkla enormt om man tror att vi vunnit valet bara för att Mona själv fått bestämma politiken.

För man ska ha klart för sig att Mona (givetvis inte ensam men dock som ledare) faktiskt förlorade valet och att Mona klart präglat politiken under sin period vid rodret. Hon har lett partiet mot höger och det är den politiken som väljarna sa nej till. Och att tro att mer högerpolitik skulle få fler att rösta på Socialdemokraterna är lite märkligt. Det finns, som jag sagt tidigare och som jag säger igen, ingen anledning att rösta på en borgerlig lightversion när det finns riktiga borgare.

Leif Jakobsson lyfter några viktiga aspekter i sin artikel i Sydsvenskan idag. Dels frågan om trygghetsförsäkringarnas beskaffenhet, dels det förmenta positionerandet som valanalysgruppen, avsiktligt eller oavsiktligt, hamnat i. Återigen gör alltså en skåning en mycket klok analys av läget. Frågan är bara hur mycket dom skånska socialdemokraterna har att säga till om i partiet. Med tanke på att det talas väldigt tyst om eventuella skånska partiledarkandidater skulle man ju kunna tro att det finns gott om sådana. Om ni nu hänger med på den där lite konstiga logiken kring partiledarval inom S.

Högerns herrar håller hemligt hov.

Har lite ont om tid just nu så jag tänkte bara tipsa lite om hur högern, hela högern, hänger samman. Att högermän träffas och avnjuter ädla drycker tillsammans har alltid förekommit. Men när man påstår sig ta  avstånd från ett parti rimmar det lite illa att hänga på Stureplan med deras företrädare. Fast det är klart, Moderaterna vill ju inte avslöja vem som stödjer dom på andra sätt så varför ska inte moderater få festa med fascister utan att ifrågasättas?

Så det är där den borgerliga skon klämmer!

En miljard kronor har gått till en återgärd som det saknar empiriska studier kring. Samtidigt växer hotet om arbetskraftsbrist pga att offentliga och privata arbetsgivare inte kan hitta personal med rätt kompetens. Tänk vad smart det hade varit att använda den där miljarden till att utbilda folk istället för att skicka dom på yoga.

Fast då hade ju pengarna gått till att utbilda människor i vuxen ålder, dvs folkbildning, och till att ge arbetslösa bättre utsikter att få ett mer kvalificerat jobb. Det är alltså där den borgerliga skon klämmer! För då försvinner ju reservarmén av billig arbetskraft till subeventionerade städtjänster och offentliga medel används effektivt istället för att gödsla 820 jobbcoachföretag. Tänk vad enkelt det kan vara att se samband.

Syns det inte så finns det inte. Om medial selektion.

Som bekant gillar jag perspektiv på saker. När det gäller medias nyhetsgranskning är det dock oftast bristen på just perspektiv som fångar mitt intresse. Och då inte för att jag gillar det, tvärtom.

Idag blir den skeva rapporteringen i media extremt tydlig när SVT presenterar "nyheten" om att regeringens jobbcoacher är en helt ovetenskaplig satsning som kostat en miljard kronor utan mätbara effekter. På sin höjd kan man konstatera att 820 jobbcoachsföretag runt om i landet i snitt cashat in lite mer än en miljon kronor av skattebetalarnas pengar på sina konton. Så vad miljarden har gjort, förutom att transferera ett miljardbelopp från den gemensamma kassan till privata händer, vet man inget om. Att det hela dessutom ingår i ett mönster där skattemedel och gemensam egendom förs över från samhällelig ägo till privata kapitalister blir allt mer uppenbart. Om nu någon lyckats missa det.

Att en miljard slängts ut på något som ingen vet om det är effektivt eller inte rimmar ju illa med den messiasbild som målas upp kring firma Reinfeldt och Borgs sätt att sköta statsfinanserna. Kostnadseffektivitet och satsningar som ger resultat sägs där vara ledorden för verksamheten, att slösa med skattemedel framställs som dödssynden. Därför kan man ställa sig frågan varför varken DN, GP eller SvD har med nyheten bland sina inrikes nyheter under detta nyhetsdygn*. Inte heller små lokaltidningar har med nyheten men där kanske man kan se någon förmildrande omständighet i form av lokalfokus eller dylikt. Aftonbladet har däremot med en artikel om det hela men med tanke på att Lena Melin konsekvent skriver ner S i den tidningen så kan man ju undra vad det hela egentligen är värt.

Däremot har nästan alla tidningar med det faktum att Socialdemokraterna måste skära ner på personal på sitt huvudkontor. Med andra ord är det av större betydelse att en handfull personer varslas om uppsägning på 68:an än att regeringen slänger ut en miljard skattekronor på gissningar. Är det sen konstigt att inte folk ser den vanskötsel som pågår i det här landet när i princip alla stora medier, utom ett fåtal förment objektiva, helt ignorerar problemet?


*Bland sina nyhetsartiklar på nätet. Jag har tittat under flikar som inrikes, politik och ekonomi.

Tragikomisk (S)pekulation

Mona Sahlins tal i lördags har givetvis satt igång en enorm diskussion både i media och på Netroots. Dom flesta bloggarna verkar vara överens om att talet i sin helhet var bra men sen finns det givetvis synpunkter på olika delar i talet och huruvida dessa var bra eller dåliga. Sammantaget är det dock en positiv bild som målas upp. Det är lite lustigt egentligen för alla tyckte ju Monas tal före valet var bra också. Tilltron till ett tal och dess verkan på opinionen är nog lite överdriven hos många. Men visst, talet kan vara ett slags slut på epoken Mona och en början på något nytt.

Dock blir man lite förundrad över att somliga redan nu sitter och siar om hur valet 2014 kommer att sluta. Det finns bloggare som redan nu menar att valet är förlorat och det kan jag kanske leva med. Att snillen spekulerar är vi vana vid här i bloggosfären. Fast dessvärre är det inte bara spekulerande bloggare som hakar på diskussionen. Margit Silberstein satt i morgonsoffan hos SVT idag och snackade om att det finns socialdemokrater som redan nu menar att valet 2014 är förlorat och när en journalist sitter på SVT och börjar föra sådana resonemang är det betydligt mer fara på färde än när mindre relevanta bloggare gör det samma.

Det är nämligen som så att saker som upprepas tillräckligt många gånger slutligen tas som sanningen. Och om media redan nu börjar hamra in budskapet att S kommer att förlora så sprider detta sig bland folk och som vi alla vet vill ingen tillhöra "förlorarna". Mona talade om det i termer av "bidragspartiet" och det ligger mycket i just den bild som målats upp av S under senare år. Om bilden är sann eller inte spelar mindre roll, dom flesta lyssnar nämligen inte på Mona Sahlins tal även om vi politiska nördar gärna vill tro det.

I övrigt behöver jag väl inte ens gå in på varför det är vansinne att sitta på julen 2010 och spekulera i vem som kommer att vinna valet 2014. Det kommer hända enormt mycket innan det är dags att gå till valurnorna och med tanke på hur opinionen svängde under förra mandatperioden bör man vara väldigt försiktig med spådomar om framtida valresultat. Det man bör fråga sig är vem dom apokalyptiska framtidsvisionerna tjänar och vem som vinner på en sådan stämning. Inte är det socialdemokratin som vinner på det i alla fall.

Efter ris kommer ros

Jag har varit lite smått sur på socialdemokratisk utrikespolitik nu ett par dagar. Därför blev jag givetvis glad av dagens Wikileaksnyhet där det klart och tydligt framgår att den svenska socialdemokratiska regeringen satte stopp för vidriga amerikanska fångtransporter via Sverige i april 2006. Efter debaklet med dom två egyptierna och andra utrikespolitiska fadäser i form av enorma eftergifter till Bushregimen är det en glad nyhet och insikt som framkommer idag.

Men det är klart, den här veckans avslöjanden kring försvarsministerns och Reinfeldts ohämmade lojalitet mot NATO och även det faktum att våra egna partikamrater i somliga fall också fallit in i denna dockteater gör ju att avslöjandena om vad som hände våren 2006 känns mer som en historisk parentes än som faktiskt svensk utrikespolitik av idag. Vad som ändå kan konstateras är att det hela rör upp känslor och att öppenheten förändrar synen på olika aktörer både lokalt och internationellt.

Problemet som nu uppstår är hur länge den här öppenheten kommer att kunna fortgå. Men det är en diskussion för ett annat blogginlägg så jag nöjer mig med att glädja mig åt kamraternas agerande i april 2006. Det är gott nog just nu.

En idéfattig och gnällig partimedlem

Imorse vaknade jag av att klockradion berättade för mig att jag var en idéfattig gnällspik som bara ville vinna valet i höst med skandaler. Vilken bra start på dagen liksom. När jag låg där lite nyvaken och undrade om det var Peter Wolodarski eller kanske någon MUF-ordförande som uttalat sig blev jag mäkta förvånad när det istället var en framträdande partikamrat som vräkt ur sig dessa mindre smickrande epitet.

Personen i fråga som uttalat sig var ingen mindre än dom senaste dagarnas centralgestalt inom S. Om man då bortser från allt som händer med förtroenderådet och Mona Sahlins avgång. Med andra ord var det vår alldeles egen Urban Ahlin som påtalat dessa ganska prikära brister hos vårt parti.

Nu kanske man inte ska döma Urban allt för hårt. Aftonbladet och annan skvallerpress har en tendens att blåsa upp minsta lilla uttalande till orimliga proportioner och dessutom har ju Urban bara sagt det i slutna rum till sina kompisar. Så det var ju inte meningen att vi vanliga, tråkiga och andefattiga partimedlemmar skulle få veta någonting alls om hur enormt banala vi är. Det måste ju räknas på pluskontot på något sätt, eller hur?

Att just Urban sen uttalar sig om att vi andra är idéfattiga och gnälliga kan jag ju finna lite humoristiskt. Jag kan inte påstå att jag sett Urban som någon större visionär om man ser till dom senaste årens ideologiska och idépolitiska produktion från hans sida. Och vad gäller idéer om hur han ville lösa kriget i Afghanistan, en fråga som han ju gör anspråk på att ha stenkoll på, har jag inte hört några större avvikelser från NATO-linjen som jag ju knappast skulle vilja kalla idéfylld och nydanande. En inställning som också bekräftats dom senaste dagarna om man vågar tro på Wikileaks.

Hur som helst, nu ska vi blicka framåt och förnya oss. Men man ska ha en sak klart för sig, när Lena Melin uttalar sig positivt om en sosse så är det dags att dra öronen åt sig.

Vårt parti är rätt lustigt ändå

Så var helgen här då det andra steget ska tas mot att vi i Socialdemokraterna får en ny partiledare (det första var ju när Mona kastade in handduken). Förtroenderådet träffas imorgon för att utse valberedning och att det skulle bli några större förändringar i det förslag som ligger är väl osannolikt. I alla fall om man ska tro spridda kommentarer bland kamrater med mer erfarenhet. Fast jag kan inte påstå att jag själv har någon större synpunkter på det hela. Det viktiga är väl att valberedningen får komma igång och att dom gör ett bra jobb. Att byta ut en eller annan medlem gör nog varken till eller från.

Självfallet är helgens möte den stora snackisen just nu i partiet. Jag undrar vilka tio Netrootare som fick pressackreditering till mötet. Jag kanske kan gissa mig till några, men det får vi väl veta imorgon antar jag. Det bör komma en strid ström av inlägg under morgondagen och dessa ska bli mycket intressanta att läsa.

Kriskommissionens valanalys läggs nu också fram. Den anses förenklad och jag kan till viss mån hålla med om det. Nu ska jag i ärlighetens namn säga att jag bara har ytlig kunskap i nuläget om den men om man ska lita på kamrater som verkar ha mer insyn i saken låter det lite tunt. Fast man kan aldrig göra alla nöjda och det blev nog lite stressigt när processen fick tidigareläggas. Och sen ska man nog inte förringa det faktum att det är mycket positionerande i partiet just nu. Att lägga fram en allt för självkritisk analys vore ostrategiskt kan man anta. Det är ett rätt lustigt parti vi har.

Från försvar till krig via AMS och NATO

Det har länge rått ett stort mått av hyckleri vad gäller frågan om svensk neutralitet. Somliga hävdar att den aldrig existerat, andra hävdar att den periodvis varit gällande och ytterligare några hävdar att Sverige under större delen av sin moderna historia varit neutrala. Jag har förståelse för alla tre ståndpunkterna. Vad jag däremot tycker är fel är att vi genom en oklar definition glider längre och längre ifrån den eventuella neutralitet som vi eventuellt en gång har haft.

Att vi tillhört västblocket är okontroversiellt att påstå. Att vi samarbetat militärt är inte heller det speciellt kontroversiellt att antyda. Men att vi aktivt deltar i krig på NATO:s sida är i alla fall kontroversiellt för mig och effekten av det hela är att vi, som någon sa, tagit bakdörren in i krigsorganisationen.

När vi dessutom professionaliserar vår egen krigsmakt och när denna krigsmakt går allt tätare hand i hand med näringslivet så kan man inte annat än bli orolig. Vilken utveckling ska Sverige ha och vilken roll ska Sverige spela i den värld som nu skapas. Vad är det i vårt utlandsengagemang som inte varit bra under 1900-talet som kan anses kräva denna radikala omställning av vårt försvar till en offensiv krigsmakt?

Sverige ligger trea i vapenexportligan om man ser till exporten som andel av BNP. Att det finns stora ekonomiska intressen som gärna ser att Sverige är aktivare i krig torde därför inte råda några större tvivel om. Dessvärre verkar en del inom mitt eget parti inte ha så jättestora problem med det hela. När man lägger ihop olika delar kan man ju undra hur det egentligen är ställt med fredsviljan i det här landet.

Om inte bör Ahlin avgå

Urban Ahlin påstås ha sökt hjälp hos USA för att påverka den svenska opinionen i en mer krigspositiv riktning. Enligt Aftonbladet står det i Wikileaks-dokumenten om Urban Ahlin att:

"Han har ett brett politiskt kontaktnät över hela spektrumet i Stockholm och är villig att spela en användbar roll gällande Afghanistan och Kosovo". *

Med andra ord, Ahlin är en nickedocka som kommer att dansa efter den amerikanska pipan när det behövs och dessutom kommer han göra det med entusiasm och glädje. För Urban Ahlin är detta en föga smickrande skrivning. Fast huruvida Ahlin delar denna uppfattning vet jag inte. Om hälften av det som sägs i media idag stämmer är väl risken att Ahlin har fått händelserna precis dit han vill.

Ahlin själv förnekar det hela. Tydligen vet han, av någon konstig anledning, hur sådana här rapporter brukar skrivas eftersom han kan uttala sig kategoriskt och generellt om dom:

"Ibland är det rena önsketänkandet i de här rapporterna". *

Det är kanske ett modernt försök att apa efter Palmes USA-vänliga "underbordetpolitik" som Ahlin har försökt sig på men om så är fallet är det ett cyniskt och rent ut sagt fördjävligt sätt att spela upp sin egen roll på bekostnad av det afghanska folkets väl.

Vi får väl hoppas att Ahlin talar sanning, om inte bör han inte vara utrikespolitisk talesperson för Arbetarepartiet Socialdemokraterna längre.