Som jag skrev om häromdagen blåste kulingen kring Arkelsten bort ganska snabbt. Istället lyckades någon få in Mona Sahlin i blickfånget istället och därmed var dagen räddad. Bort försvann hela diskussionen om att Shell bjuder viktiga företrädare på långa resor och istället blev det snack om tennisbiljetter. Oväntat, nej, olyckligt, ja.
Att det finns en klar åsiktsskillnad kring vad som är att betrakta som mutor är uppenbart. Hur man ska lösa problematiken är mindre uppenbart. Transparenta system med tydlig redovisning av storleken på olika bidrag och förmåner samt en lika tydlig redovisning från vem dessa kommer ifrån är ett stort steg i rätt riktning. Ett klarare juridiskt landskap vore också önskvärt men jag förstår att det finns en enorm gränsdragningsproblematik inbyggd i hela frågan. Just därför blir transparens extra viktigt.
Till syvende och sist handlar det om vems ärenden man som politiker (eller tjänsteman) går. I Sverige har vi en stark tradition av att rösta efter partilinjen, när något annat sker ses det som exceptionella undantag. Därför kan mutor till enskilda framträdande och inflytelserika företrädare få stort genomslag vilket givetvis också gäller bidrag riktade till hela partier. Varför det skulle stå i motsats till valhemligheten att berätta öppet att man faktiskt försöker köpa sig inflytande har jag lite svårt att köpa. Visst, du har rätt att stödja vem du vill utan att behöva berätta det för någon och politiskt, på valdagen, kan du göra det.
Men att någon eller några med stor ekonomisk makt ska kunna köpa sig politisk makt bara för att dom råkar ha den möjligheten är enligt mig fel. Demokrati handlar om att alla ska ha rätt till samma inflytande och genom en skev ekonomisk balans skapas fördelar redan idag till gagn för vissa personers och gruppers politiska inflytande. När dessutom dessa fördelar hålls hemligt blir det ytterligare obalans i den demokratiska ordningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar